Ibland ska man kanske läsa på lite bättre än vad jag gjorde när jag valde att se Stepping out ikväll. Såg framemot en härlig musikal med massa stepp. Hade ju sett planschen där de dansar med höga hattar och käppar, Liza Minelli var med i musikalfilmen osv så självklart skulle det bli en musikalkväll! Köpte biljett på Tkts för 35£ för jag orkade inte gå ner och kolla på teatern om de hade några dayseats och tyckte 35£ var ok. Hade ju precis landat, skulle äta och sen ner till till Old Vic för att se Rosencrantz och Guildenstern are dead kl 14,30. Fick en bra plats, F14, på parkett så allt borde ju vara frid och fröjd. Men efter typ 10 minuter började jag undra när ska de börja sjunga? Lite trevande stepp hade jag ju fått men ingen sång. Och så höll det på, ingen sång, En hel del roliga repliker men något saknades. Först i pausen fick jag bekräftat det jag misstänkte. Stepping out står i Veckoprogrammet under Comedy, inte under Musikal. Så var det med det. Läser man inte instruktionen så blir det inte rätt….

Som komedi så var den rätt rolig. En kille och eEtt gäng tjejer i varierande åldrar och från olika samhällsklasser går på steppkurs på en lokal dansskola. Under kvällen får man lära känna de här personerna och se vad som döljer sig bakom deras fasader. Amanda Holden (stor i London och här har några kanske sett henne som jury i Britains got talent) har huvudrollen som överklassen damen med städnoja är väldigt bra. Roliga och intressanta kvinnliga karaktärer. Här finns nog alla typer av karaktärer med. Den ende killen, spelad av Dominic Rowan, är en tystlåten lite töntig figur som dock alla damer har ett gott öga till. Judith Barker som pianisten är en sträng dam som inte låter sig hunsas med. Kul att se Lesely Vickarge på scen. Henne har nog flera sett på tv som Inpector Lynlyes fru Helen. Här är hon den tysta, tillbakadragna som har steppen som ett sätt att fly hemifrån. Inte helt olikt alla andra som verkar har steppklassen som ett andningshål i vardagen och från sitt vanliga liv. Här får de en möjlighet att komma bort och leva ut en dröm. En dröm som leder till att de är med i en välgörenhetsgala. Och till slut får vi alltså ett par ordenliga steppnummer! Det allra sista med all glitter och glamour som det ska vara! Och efter ett sånt nummer så blir man rätt glad och känner sig trots allt rätt nöjd. Men nästa gång ska jag läsa vad det är bättre så jag har rätt förhoppningar när jag går in på teatern!

1997 gavs första Harry Potter boken ut och det var ett par år senare som jag börjde läsa böckerna och blev ju fast direkt. Så väntade ivrigt på nästa och nästa. På flyget till Colorado 2007 läste jag och i stort sett hela planet den sjunde boken som samma morgon hade släppts på engelska. Självklart har jag sett alla filmer. Så öppnades Harry Potter Studio och dit åkte jag med min systerson. Satt i internet kö i flera timmar när biljetterna till Harry Potter och the Cursed Child släpptes och såg den förra året. Så bra! Och nu när Daniel var tillbaka på teaterscenen i London så kunde jag inte låta bli. Han har ju spelat teater tidigare både i London och på Broadway men nu kände jag att det var dags att se honom live.

Själva pjäsen som är en komedi om Tom Stoddard var den här gången alltså inte det primära. Pjäsen kom ut för 50 år sedan och handlar om två bifigurer i Hamlet, Rosencrantz  (Daniel Radcliffe) och Guildenstern (Joshua McGurie). Dock är det Hamlet som här är en bifigur. Pjäsen inleds med att de två vännerna singlar slant och hela tiden blir det krona (heads). De är nog uppe i typ 91 gånger som det blivit krona. Mycket prat om sannolikhetslära och ordvrängningar av engelska språket. Man får inte somna till på den här pjäsen inte! Daniel har inte fått rollen för att han ”är” Harry Potter, utan för att han faktiskt kan agera och lära sig repliker. För vem som helst kan inte lära sig dessa långa haranger av repliker som det är i den här pjäsen. Många är rätt roliga och det är mycket lek med engelska språket. Rosencrantz och Guildenstern har fått ett lite mystiskt uppdrag och ska träffa Hamlet. På vägen dit stöter de på ett resenade teatersällskap. En rad konstiga karaktärer, som spelar lustig teater och konstig musik. Inga karaktärer i min smak precis. Men David Haig, som spelar The player och sällskapet är en bra skådespelare det får jag medge. David Haig har bland annat spelat i Fyra Bröllop och en begravning och senast i Mrs Florence Jenkins. Joshua McGuire som spelar Guildenstern är också väldigt bra. De båda vännerna kommer fram till Hamlet som är galen men de tre vännerna beger sig så iväg till England för att träffa den engelska kungen. Vad som händer på båten ska inte avslöjas men titeln på pjäsen ger en rätt bra ledtråd.

En bra pjäs, med en hel del roliga repliker, dock lite konstig då och då. Men med bra skådespeleri.

Satt på plats X13 vilket var sista raden på parkett, men hade bra sikt därifrån.

Jag var på matinéen och efter pjäsen tänkte jag att jag går väl till stage door för att se om Daniel kommer ut så kan jag ta ett kort i alla fall. Det var ju inte riktigt att tänka på. Rätt snart kommer en ”bodyguard” iklädd rosa piké, vinkar in en stor svart bil med dimmade rutor och säger att det blir inte några kort eller autografer efter matinéen. Men lägger till att efter kvällsföreställningen är vi välkomna tillbaka för då är Daniel vid huvudingånen och signerar och låter alla ta bilder. Hur bra lät inte det? Daniel kommer nu snabbt ut ur dörren, stor vintermössa neddragen över ögonen och rusar in i bilen som drar iväg med en rivstart. Så jag bestämmer mig för att efter min kvällsshow åka tillbaka och se hur det funkar. När jag kommer fram har pjäsen slutat och en kö ringlar sig runt hörnet från huvudentrén bort mot stage door (som ligger på Webber street, fin teaterkoppling där). Ställer mig i kön och en kille kommer och frågar om vi har biljetter för då ska man stå i en kö och om man inte har får man stå i kön efter. Dock ingen garanti där. Men alla vi som har biljetter ska alltså få träffa Daniel. Den här kvällen hade han några kompisar som sa hej, så det tar en stund innan kön börjar röra på sig. Det går sakta men den rör sig då och då. När jag kommer närmre förstår jag varför. En vakt kollar alla biljetter, ger instruktioner om att kamerorna måste vara på. Sen släppts några i taget in. Där inne är det hur lugnt som helst. Daniel tar god tid på sig med var och en, pratar lite, skriver på planscher, program, biljetter eller vad det är man har med sig. Kramas och tar selfies med de som vill. Kan ni tänka er, Daniel har tagit selfie med min mobil på oss? Min mobil har Daniels DNA på sig!!! Och jag kommer ju aldrig att tvätta tröja jag hade på mig! Och hur mycket intelligenta svar fick jag fram? Och hur många kloka frågor ställde jag till honom? Får ju medge att det här är nog var det mest starstuckna tillfället jag någonsin haft! Bara ni som har upplevt det vet vad jag menar. Man är så uppe i stunden samtidigt som det känns helt overkligt och man nästan ser det på avstånd. Man kommer inte ihåg nåt, samtidigt som man kan minsta detalj. Sen svävar men hem utan att nudda mark. Och den känslan sitter i lite fortfarande. Har man inte varit med om det så låter det här helt konstigt, men en dag kommer ni förhoppningsvis att förstå. Jag har träffat Harry Potter!!!!! Harry Potter har kramat mig!!!! Han har använt min mobil!!! Man vill verkligen bara skrika ut det till alla man träffar. Och så är man helt själv i London….

Man får ofta höra att det är så slitigt att vara skådespelare i London med 8 föreställningar i veckan, men Daniel har dragit det ett strå längre. Signering och fotostund med publiken varje kväll! Stor eloge till honom.

Just nu spelas den till 6 maj. Finns biljetter kvar. De har Dayseats om man vågar chansa plus ett lotteri. Men vill man vara säker som jag ville så kan man boka enkelt via teaterns hemsida. Den är väldigt bra och man kan se vilka biljetter som är lediga och boka exakt plats.

http://www.oldvictheatre.com/whats-on/2017/rosencrantz-and-guildenstern/

Idag är det glädjens dag och då passar Playhouse på att sprida glädje med en reading som lockar till många skratt och leenden.

Kvällens reading var pjäsen Straight som hade premiär februari 2016 på Acorn Theatre, off- Broadway och blev New York Times Critics Picks. Den handlar om finansmannen Ben (26 är) som är tillsammans med Emily (27) som genforskar på möss. Ben gillar även sport, öl och så Chris. Chris en ung student som bara är 20 år, eller snart 21. Ben söker sin sexuella identitet. Pjäsen utspelas i Bens lägenhet dit ibland Emily kommer och ibland är det Chris som hälsar på, en gång efter att Chris sovit över träffas de alla tre. Ben spelas av Philip Hughes, Chris av Olle Roberg och Emily av Clara Strauch. Alla tre är väldigt bra och lever sig in i rollerna och med små gester och blickar så levande gör de readingen så det nästan känns som en riktigt teater. Hade man ställt in en soffa istället för de tre stolarna så hade det varit en ”riktig” teater istället för en reading.

Det är ånga kvicka och underfundiga repliker i pjäsen. Och några oavsiktliga felläsningar lockar också till hjärtliga skratt. Felsägningar som passar väldigt bra in, tex gay istället för guy osv.

För er som inte varit på en reading så har skådespelarna repeterat ihop sig under dagen och sen läser de upp den för publiken på kvällen. Ingen rekvisita och bara små rörelse som förstärker texten. En person (ikväll Björn Lönner) läser själva scen instruktionerna i pjäsen för att sätta in publiken i vilken scen det är och hur det ser ut. Så får man själv måla upp hur det ser ut på scenen och skådespelarna läser replikerna. Ett bra och enkelt sätt att presentera en ny pjäs på.

Playhouse bjuder på ytterligare två readings under våren, The Humans (18 april) och I and you (15 maj). Kan varmt rekommendera att ni bokar biljett när de släpps så får ni se en ny och spännande pjäs! Och det är fri entré, eller så betalar man 100 kr som ett bidrag. Så vad har ni att förlora?

(som en liten parentes, medan jag skriver det här visas Fomo Sapiens på SVT 1, där Philip Hughes är med. )

Bild lånad från Playhouse Facebook sida, från repetionen