Efter premiären den 7 mars var en av mina första tankar när jag gick från teatern, ”Jag vill se igen” och ikväll blev det äntligen av. Och precis som förra gången, en av de första tankarna var, ”Jag vill se igen” och en snabb genomgång av de 4 föreställningar som är kvar visar att det är bara en chans kvar för mig att se den igen och det är söndag kväll, förutsatt att jag åker i tid från Linköping och trafiken är ok….

Från Hannas första ton till sista tonen så är man helt trollbunden och innesluten i musikalen. Takten i musiken och de fantastiska rösterna och historien gör att man knappt andas. Det är så mycket känslor, på scenen som når långt ut i salongen och man är berörd och indragen i handlingen och känslan finnas kvar även när man lämnar teatern.

Hanna Hedlund är berättaren som driver historien framåt. Patrik Martinsson är John som blir förälskad i Sara, Anna-Maria Hallgarn. Och de har en riktig het och passionerad kärlekshistoria som får ett hastigt slut. Sara tröstar sig med David, Jakob Stadell. Det är en lugnare kärlekshistoria men med glöd. Alla fyra har så fantastiska röster, spelar med sådan intensitet och känslorna är hela tiden väldigt nära och påtagliga. Och hela tiden finns en ödesmättad beat i musiken som man gungar med i. Bra musiker som även de har en stor roll eftersom musiken är en bärande del i historien.  Det som är så fantastiskt med den här föreställningen är att de är så samspelta och alla ligger på en så hög nivå, så det går inte att säga vem som är bäst. Det är så hög klass på alla. Vilka musikalartister det är! Man hör varenda stavelse de sjunger, inte en bokstav går förlorad här inte. Och eftersom all text sjungs så kräver det riktigt bra sångare för det räcker inte bara med en bra röst, man måste kunna berätta och förmedla historien och känslorna. Och det är ingen tvekan om att de kan det. Så otroligt bra!! Riktigt maffigt är det i partierna där alla är med och sjunger! Rysningar!

Så har ni inte sett den så se till att göra det. Sista föreställningen är den 7 april så ni har bara en vecka på er. Har ni redan sett den så vet ni att den är så värd att se igen och igen. Den är värd varenda öre!

Vårdagjämning men det är grått och snöblask ute så vad är bättre då än lite musikal? Stadsteatern hade Skandinavienpremiär på Gift dig med mig lite, med sånger av Stephen Sondheim i fredags. Den skapades 1980 och är vad man säger ett smörgåsbord av Sondheimsånger. Dock är det ett smörgåsbord som bara kommer till det kallskurna för den är bara en timme lång. Saknar det där extra som dessertbordet ger. Men det finns ändå många godbitar att njuta av!

Lördag kväll, två singlar i samma hus, kommer de att mötas eller inte? Ja, vilken stad är bättre än Stockholm att sätta upp den i eftersom Stockholm är en av de mest singeltäta städer om inte den mest singeltäta. Visst känner man igen sig i hur man går runt i myskläder, dricker te etc och ibland kan känna att borde man inte vara mer kreativ en lördagkväll….

Niklas Riesbeck spelar Han, som särskilt stör sig på pianospelet på  övervåningen. Visst skulle det vara lite störande att ha Carina E Nilsson boende över sig när hon övade skalor, men eftersom hon är en fantastisk pianist skulle det nog mest vara njutbart. Niklas Riesbeck känner nog många igen eftersom han spelade Tom i Mamma Mia. Hon spelas av Sara Jangfeldt. Bägge har bra röster och det är mycket text att hålla reda på i Sondheimsånger. Handlingen är parallell mellan hur Han och Hon upplever sitt singelliv i lägenheten och vad de drömmer om. All beskrivs bra i sångtexterna som är översatta av Erik Fägerborn. Allt ackompanjerat mästerligt av Carina E Nilsson. Det bjuds även på lite dans vilket alltid är trevligt. Som sagt den är från 1980 men de har moderniserat den lite grann för det används mobiler och dejtingappar…

Det är en trevlig och charmig musikal på en timme och den skulle fungera väl på Soppteatern. Den spelas några gånger nu i mars och om ni går på tisdag så bjuds det även på tårta efteråt för att fira Stephen Sondheims 86e födelsedag. Vem vill inte fira Sondheim? Grattis i förskott!

För ett tag sedan lades en bild upp på Facebook där Patrik Martinsson, Jakob Stadell, Hanna Hedlund, Anna-Maria Hallgarn och Morgan Alling sitter hemma hos Morgan och jobbar på ett nytt projekt. Vad det var avslöjdades inte då, men så småningom kom det fram att det var en svensk uppsättning av Murder Ballad som hade premiär på Broadway 2012 och nu skulle spelas för första gången i Skandinavien. Med den kvartetten och Morgan Alling så kändes det att det här kan ju bara bli sååå bra. Så förväntningarna i kväll var rätt höga och då är det så kul när man går därifrån i ett härligt underbart musikalrus och bara utrister när att ”Det var ju såååååå bra! Jag vill se igen!”

Det är väldigt enkel scenografi, en bar, ett biljardbord och ett bord i ett hörn som får agera som köksbord också. För att skapa närhet har man vissa publikplatser på scenen också. Orkestern under ledning av Michael Ottosson sitter högt upp på sidorna.

Artisterna hälsar på lite vänner innan ljuset släcks ner och Berättaren Hanna Hedlund sjunger oss in i handlingen, vi har att förvänta oss ett mord ikväll. Hon är väldigt bra som berättaren. Hon skapar dramatik, spänning och lite oluststämning på en gång. Så kommer John (Patrik Martinsson) och Sara (Anna-Maria Hallgarn) in i baren och ljuv, passionerad musik uppstår. Men det finns något underförstått mörkt i deras kärlekshistoria. Berättaren för oss fram i handlingen till uppbrottet och in i baren kommer David (Jakob Stadell) och träffar en full och söndrig Sara. De inleder ett förhållande och i snabb takt flyttar de ihop, gifter sig och skaffar barn. Så långt verkar allt bra. Men den ödesmättade musiken och berättarens sång får oss att förstå att så kommer det inte alltid att vara. Efter flera år av lycka så dras Sara till John igen. Triangeldramat är ett faktum och vi har ju alla förstått att det bara kan sluta med mord, men på vem och av vem. Ja det får ni själva gå och se! För den här musikalen ska ni se!

Patrik Martinsson är superb och han blir bara bättre för varje gång jag ser honom. Och då har jag haft ögon och öron på honom i typ 25 år nu. Som John är han den där snygge bartenderns som alla kvinnor blir kär i men som också har en mörk sida. Anna-Maria Hallgarn har både en tuffhet och mjukhet i sin Sara, en vilsen själ. Otroligt bra hon också. Sist men inte minst, Jakob Stadell som den snälle och trevlige David, men när han inser att hans fru bedrar honom, ja då kommer andra sidor fram.

Musikalen växer och växer hela tiden och blir mer och mer dramatisk och mer och mer känslor kommer fram hos alla, för att sluta i ett cresendo där alla sjunger ut sin ilska, frustration, svikenhet mm och det är så mäktigt. Musiken är inte av Andrew Lloyd Webber klass med svulstiga paradnummer, men det är musik som kryper in och som bidrar till den lite obehagliga känslan och till handlingen. Inte någon enskild melodi eller slinga som har satt sig utan den är mer en del i handlingen.

Det här är en riktigt musikal för i stort sett all handling sjungs och sångerna driver handlingen framåt på ett helt fantastiskt sätt. Stor eloge till Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson som har översatt Julia Jordans och Juliana Nash texter så bra. Har ju inte hört originalet, men på svenska är det riktigt bra. I och med att det är så bra musikalartister så hör man vad de sjunger och lever sig in i sina roller superbra. Det är en enaktsmusikal på ca 80 minuter, och blir trollbunden från första tonen.

Det är bara planerat 12 förseställningar och den sista är den 7 april. Finns biljetter kvar men tycker nog att ni ska boka för när ryktet går att den är så bra så lär de ta slut.

http://www.murderballadstockholm.se/

Det här är en musikal som är annorlunda mot det mesta jag har sett och jag hade inte jättestora förväntningar när jag gick dit eftersom jag inte lyssnat massa på Green Day. Men jag såg Viktor Norén (Johnny) på Nyhetsmorgon när han sjöng ett par låtar (lugna ballader) och tyckte att han hade rätt bra röst så det kunde vara intressant att se. Men ville inte betala fullt pris för den så när erbjudande kom att betala halva priset så slog jag till. Eftersom den bara är 2 timmar med paus och enkel scenografi, inte massa extravaganta kläder etc så är fullpris ”bara” 495 kr. Helt rätt att den inte ska kosta som mer påkostade musikaler.

Den är klassad som en rockmusikal, men punkrockmusikal vore nog mer rätt eftersom Green Day är ett amerikanskt punkrockband. Som musikal är den väldigt skränig och tyvärr är musiken alldeles för hög så även om artisterna skriker ut texten (eller tack vare?) så hörs inte texten i låtarna på många ställen och det är jättesynd. Har inget problem med att man inte översatt texterna utan de är på engelska, men just att man inte hör vad de sjunger gör ju att stora delar av handlingen faller bort. Och det behövs att man hör texterna för den talade handlingen är väldigt svag och tunn. Känns mer som en konsertmusikal än en musikal. Lite som Close to you (Burt Bacharach) där man också mer bara framförde låt efter låt.

Den handlar om 3 kompisar, Johnny (Viktor Norén), Tunny (Alexander Lycke) och Will (Petter Snive) som drömmer om ett bättre liv. Johnny lånar pengar från sin mamma för att köpa bussbiljetter bort från hålan de bor i. Will blir kvar hemma med sin gravida flickvän, men Johnny och Tunny lämnar för att uppfylla sina drömmar. Fråga är bara vad det är för drömmar de vill uppfylla? Tunny tar värvning och Johnny knarkar ner sig. Vilket också Will gör där hemma, till den grad att hans flickvän lämnar honom. Ja, Johnny träffar också en tjej men även hon lämnar honom när hans knarkande tar över. Tunny blir skjuten i kriget och förlorar ett ben men träffar en tjej. I programbladet står det ”Välkommen till American Idiot, till Green Days musik- och till ett gäng människor som aldrig kommer att sluta drömma om en bättre och jämlikare framtid. Den här föreställningen är en hyllning till alla er som delar de idealen”

Ja, visst vill jag ha en bättre och jämlikare framtid, men om det innebär att man för att nå den gör det via droger så är inte jag med. Ingenstans i musikalen framkommer vad de har för drömma, vad de vill uppnå och de gör inget (förutom att flytta) för att uppnå sina drömmar. Inga drömmar uppfylls gratis, man måste själv jobba för dem. Så det budskap som de vill få fram lyckas de inte med. Det är mycket ilska och skrik men eftersom texterna i låtarna inte kommer fram så bra så ger det inte så mycket. Inget driv finns hos Johnny. Han är en kille som hela tiden glömmer att duscha, men vad vill han med sitt liv? Jag får inga känslor för honom och blir inte engagerad i hans liv och sökande på vad det nu är. Men han kan sjunga vilket främst kommer fram i de lugnare låtarna han gör. Will är en värre looser än Johnny för trots att han har en gravid flickvän så väljer han att supa och knarka. Den ende som det finns lite vilja i är ju Tunny och också den vars levnadsöde berör lite. Han blir som sagt skjuten i kriget och måste amputera benet. Blir förälskad i sin sjuksköterska, Extraordinary Girl (Kitty Chan). Och mellan dem finns det lite mer känslor än i de andra paren. Och Alexander Lycke är ju den som har mest musikalvana och det märks. Han har en helt annan kraft i sin röst och når ut bättre med texten och känslorna. Kitty är den tjej som imponerar mest på mig sångmässigt.

Före detta Bounce dansaren, Ambra Succi, har koreograferat och jag hade gärna sett mer dans än vad det är.

Stort plus att det är liveband som leds av Marika Willstedt. Bandet står på scenen hela tiden förutom just Kapellmästare Marika och stråkarna som är i orkesterdiket. Antar att man har delat upp det så för att förstärka känslan av rockmusikal. Men som sagt, musikalen hade tjänat på att man dragit ner volymen på orkestern och låtit sången kommit fram mer.

Det är inte en dålig musikal, men den är inte heller bra. Men det finns prestationer i den som är bra, men som tyvärr inte riktigt får komma till sin rätt då sången dränks av musiken. Mest applåder får också Viktor i de lugnare låtarna. Till vissa delar påminner American Idiot om Rent som också är en rockmusikal och som inte är en av mina favoriter. Men Rent har ju fått kultstatus i vissa kretsar och jag kan förstå att American Idiot kan få det också, även om handlingen är svagare än i Rent. I Rent finns det personer som berör, vilket saknas här.

Titeln American Idiot är dock högaktuell med det pågående valet där stor del av det amerikanska folket är American Idiots eftersom de röstar på Donlad Trump. Skulle behövas mer högljudda och skrikande ungdomar som stoppar honom.

Musikalen har fått en del bra recensioner och vunnit 2 Tony Awards, och Grammy för bästa musikalalbum.