Jag såg Ghost för ungefär ett halvår sedan och älskade den. Så det var dags att se den igen. Vi var på teatern direkt när de öppnade för de har dagbiljetter för 25£ och det är ju för bra för att missa. Dessutom har de en otroligt trevlig biljettförsäljare på teatern. Vi fick biljetter precis där vi ville, nästan mitten på rad 1!

Huvudrollsinnehavarna har bytts ut (orginalen är på Broadway) och vi hade tyvärr oturen att vi som Sam fick se 2dra reserven, Samuel Edwards, och han var inte helt bra i rollen. Siobhan Dillon som Molly var bra, men de hade inte helt rätt kemi dem emellan. Vilket kan bero på att de inte spelar så ofta mot varandra. Vi hade dock turen att få se Sharon D Clarke som Oda Mae Brown. Hon är helt strålande!

Men jag älskar ändå den här musikalen. Musiken är jättebra, gillar scenografin och den är så sorglig så man gråter floder! Ta med näsdukar!

Tyvärr så läggs Ghost ner i höst så passa på att se den om ni ska till London!

Den här versionen av Sweeney Todd sattes upp förra året på Chichester Festival och fick strålande kritik, så sedan dess har jag velat se den och blev väldigt glad när den flyttades till London.. Men jag måste tyvärr säga att det inte blir en av mina favoritmusikaler.

Stephen Sondheim är känd för att göra lite svårtillgänliga musikaler och det här var inte en musikal som man direkt tog till sig. Vad musiken gäller var det bara Joanna som jag kände igen från tidigare. Men föreställningen hade sina lysande stjärnor, Michael Ball och Imelda Staunton. Michael Ball var helt suverän som Sweeney Todd. Han är en fantastisk musikalartist. Imelda Staunton var otroligt roligt, inte den bästa sångrösten, men det uppvägdes av hennes komiska sida. Michael och Imelda var underbara tillsamamns. Tyvärr var övriga roller rätt bleka, inte ens Peter Polycarpou kom till sin rätta.

Vi köpte biljetter samma dag och hamnade på parketten längst bak, vilket gjorde att övre delen av scenen beskars och det kan ha påverkat hur jag upplevde musikalen. Första akten var segast men det tog sig i andra akten.

Vill man se Michael Ball är den värd att gå och se, men man ska vara beredd på att den är lite tung.

Innan vi åkte till London hade vi inte helt bestämt vad vi skulle se utan mer kolla var det fanns biljetter. Så när vi kom fram gick vi till teatern och hörde oss för om det fanns några biljetter till matinén samma dag, och det fanns det. Vi valde biljtter för 20£, vilket är på circle längst upp. Men för 20£ så ser man väldigt bra och får väldigt bra ljud.

Les mis är en av de bästa musikaler som finns och man kan se den hur många gånger som helst. Dock skiljer den sig alltid åt beroende på vilka som är med och spelar. Den här uppsättningen var otroligt bra. Simon Bowman som Jean-Valjan var helt fantastisk!

Det är inte sista gången jag ser Les Mis!

Så har jag varit och sett Phantom i London igen (såg den för 7 veckor sedan också). Nu har Peter haft mer tid på sig att komma in i rollen och lära känna de olika dirigenterna, Christinerna och alla andra i ensamblen. Den här gången hade vi lyckan att få se Sopia Escobar som Christine och vilken underbar Christine hon var. Sjunger väldigt mjukt och fint och det blir aldrig för mycket opera som en del andra kan göra. Hon artikulerade otroligt bra så man hörde allt hon sjöng. Dessutom agererade hon väldigt bra och det blev en bättre helhet.

Vi hade också en annan Raoul den här gången, Nadim Naaman. Personligen så tycker jag att han gjorde en bättre Raoul än vad Killian Donnelly gjorde. Han sjöng bättre och var mer trovärdig i rollen.

Som helhet var det här två mycket bättre föreställningar än de jag såg den 24 mars. Peter var lite svag i första akten på matinéen men han tog igen det i andra akten och kvällsföreställningen var väldigt bra. Men han har haft problem med pollenallergi som har satts sig på rösten/halsen vilket förklarar att han inte har kunnat sjunga fullt ut. Men han agerar väldigt bra och han gör en Phantomen som man blir väldigt berörd av.

På matinéen satt vi på andra raden på Royal Circle vilket gjorde att vi såg väldigt bra när Peter är längst upp vid taket och lossar på kristallkronan bland annat. När man sitter på balkongen får man en väldigt bra sikt över hela scengolvet och det är oerhört imponerande att se alla ljusstakar komma upp ur golvet när Phantomen tar med sig Christine ner till sin värld. Men när man sitter på första raden på parkett så är man mer med i minspelet och kan bländas av de fantastiska kostymerna. Så det är svårt att säga var man ser bäst. Det beror helt och hållet på vad man vill se!

Föreställningarna avslutades med stående ovationer och kvällsföreställningen var utsåld.

Det är helt klart att det är inte sista gången jag åker över till London för att se Peter spela i Phantom. Och kan ni åka över så gör det!

Så har jag äntligen sett De tre musketörerna. Biljetterna köptes för över ett år sedan så väntan har varit lång. Och här stämmer det verkligen att den som väntar på något gott inte väntar för länge. Här har man verkligen lyckats!

Musketörerna gick för några år sedan men fick läggas nere pga av att det inte var klart med rätigheterna för alla låtarna. Om jag inte räknat fel i programmet var det 52 låtar som var med så det är några att fixa rättigheterna till och nu har man äntligen fått till det och det blir en riktigt 80tals nostalgi som man bara njuter av, här finns allt i en salig blandning, Hair, Madonna, Michael Jackson, Europe, Flashdance, Twisted Sisters, Bowie, Billy Joel, Alice Cooper och The Clash för att nämna några, och allt passar lika bra in. Det är inte många som har lyckats med att göra musikal med en blandning av låtar men här är det klockrent.

Handlingen är baserad på Alexander Dumas roman, men med hårdrockande musketörer. Stadsteatern visar verkligen upp sig från sin bästa sida i den här föreställningen. Normalt sett tycker jag att när de göra musikaler blir det inte så bra, men här är det helt ok att sången inte är helt perfekt jämt. Roine Söderlundh har koreograferat och det är ett säkert kort.

Skådespelarna var storartade, sångmässigt så glänste Albin Flinkas i sina olika roller och Lisette Pagler var väldigt bra som Caroline, D’artagnans kärlek. Men alla var bra och det var en härlig energi på scen. Man såg att de verkligen hade kul! Och vi i publiken hade också kul. Mycket skratt!

Har ni inte redan biljetter till Musketörerna så försök att komma över några återbudsbiljetter för jag tror att den i stort sett är utsåld! Det är nog bland det bästa jag har sett på stadsteatern!

Jesus Christ Superstar är rockmusikalen från början på 70talet som är en av Andrew Lloyds första och den spelas ännu hela världen över. Och nu har den återkommit till Stockholm i en ny tappning. Handlingen är förlagd till nutid med Jesus och lärjungarna i läderkläder alla bikers, och ”poliserna” i bomberjackor och kängor.

Ola Salo gör en porträttlik Jesus, men jag hade väldigt höga förväntingar på honom i rollen och de lever han tyvärr inte riktigt upp till. Sången var lite för svag och skådespelarmässigt var han inte så stark. Däremot var Patrik Martinsson helt suverän som Judas och bar upp föreställningen, förutom bra sångröst så visade han även att han är väldigt vältränad…. Ska man vara ärlig så är ju Judas rollen den som är den starka i föreställningen. Fred Johansson som Pontus Pilatus coh Janne Åström som Kajafas var båda strålande. Bägge har otroligt bra röster. Anna-Maria Hallgarn var bra som Maria Magdalena. Morgan Alling spelar normalt Herodes men den här kvällen var det Fredrik Lexfors och han passade inte i den rollen tyvärr. Istället för att bli en komisk roll så slog det över till något mer pajasaktigt. Herodes sång blev inte alls det roliga och medryckande nummer som det brukar vara.

Jag gillade Ola Salos nyöversättning av texterna. Musiken hölls på en bra nivå och var inte lika skränig som JCS kan bli och det var bra.

Föreställningen kändes lite kort, första akten var ca 50 minuter och hela föreställningen var slut 21.50 och då var det ändå nästan 30 minuters paus. Så det kändes för kort.

Programmet är värt att omnämnas mycket bra bilder och sångtexterna med bland bilderna.

I höst ska Gunilla Backman spela Maria Magdalena och det kan vara intressant att se hur hon tolkar Maria Magdalena jämfört med Anna-Maria Hallgarns. Bägge har bra röster men är olika som personer. Så kan jag få tag i en lite billigare biljett så kan det bli ett besök i höst också.

Dirty Dancing tillhör de här filmerna som jag kan se om och om igen och blir lika glad av den varje gång jag ser den. Man kan historien utantill och den har många klassiska repliker som ” I carried a watermelon” och ” Nobody puts Baby in a corner”. Musiken är underbar. Att omsätta det här sen till scen och fortfarande fängsla publiken är inte det lättaste. Jag gillade uppsättningen jag såg i London för några år sedan. Men hur skulle det gå på en svensk scen.

Det första misstaget som man gjort är att översätta den till svenska. Det blir väldigt sällan bra. Replikerna får inte samma kraft. Sen kändes det som man gjort det väldigt lätt för sig och litar på att alla kan storyn så man staplar scen efter scen på varandra utan att det riktigt känns som de hänger ihop. Mot slutet i första akten tar det sig något och andra akten blir bättre. Men riktigt bra blir det aldrig. Det är flera scener som man slarvar bort, t ex scenen där Baby byter om efter danstävlingen i Johnnys bil. Där har man valt att ha ”bilen” längst bak på scenen så man får inte uppleva att det tänder till mellan dem där.

Jag blev inte heller direkt imponerad av någon heller. Visst kan de dansa, men leverera replikerna fungerar inte så bra. Dessutom saknas kemin mellan Pasal Jansson (Johnny) och Emilia Ödling Runsteen (Baby). Det slår inte gnistor mellan dem tyvärr. Linus Wahlgren är som vanligt bra som tonårskille i jeans och gympadojor. Synd bara att det alltid är den typen av roller som han får göra. Skulle verkligen vilja se honom i något annat.

Showen hade spelats i 2 veckor så jag hoppas verkligen att de får till kemin och lär sig leverera replikerna. För annars kommer fler Dirty Dancing fans att bli besvikna på den. Det är ett väldigt bra grundmaterial så det är synd att de inte har förvaltat det bättre. Men när tonerna till ” I had the time of my life” börjar spelas så kan man inte undgå att ryckas med och bli glad, men det är lite för sent för att jag ska rekommendera någon annan att gå och se den.