Dirty Dancing tillhör de här filmerna som jag kan se om och om igen och blir lika glad av den varje gång jag ser den. Man kan historien utantill och den har många klassiska repliker som ” I carried a watermelon” och ” Nobody puts Baby in a corner”. Musiken är underbar. Att omsätta det här sen till scen och fortfarande fängsla publiken är inte det lättaste. Jag gillade uppsättningen jag såg i London för några år sedan. Men hur skulle det gå på en svensk scen.

Det första misstaget som man gjort är att översätta den till svenska. Det blir väldigt sällan bra. Replikerna får inte samma kraft. Sen kändes det som man gjort det väldigt lätt för sig och litar på att alla kan storyn så man staplar scen efter scen på varandra utan att det riktigt känns som de hänger ihop. Mot slutet i första akten tar det sig något och andra akten blir bättre. Men riktigt bra blir det aldrig. Det är flera scener som man slarvar bort, t ex scenen där Baby byter om efter danstävlingen i Johnnys bil. Där har man valt att ha ”bilen” längst bak på scenen så man får inte uppleva att det tänder till mellan dem där.

Jag blev inte heller direkt imponerad av någon heller. Visst kan de dansa, men leverera replikerna fungerar inte så bra. Dessutom saknas kemin mellan Pasal Jansson (Johnny) och Emilia Ödling Runsteen (Baby). Det slår inte gnistor mellan dem tyvärr. Linus Wahlgren är som vanligt bra som tonårskille i jeans och gympadojor. Synd bara att det alltid är den typen av roller som han får göra. Skulle verkligen vilja se honom i något annat.

Showen hade spelats i 2 veckor så jag hoppas verkligen att de får till kemin och lär sig leverera replikerna. För annars kommer fler Dirty Dancing fans att bli besvikna på den. Det är ett väldigt bra grundmaterial så det är synd att de inte har förvaltat det bättre. Men när tonerna till ” I had the time of my life” börjar spelas så kan man inte undgå att ryckas med och bli glad, men det är lite för sent för att jag ska rekommendera någon annan att gå och se den.