Rock of ages på China teatern hade premiär för en vecka sedan och nu var det dags för mig att se den. För något år sedan gick den som film med Tom Cruise som Stacee Jaxx men i den här uppsättningen så axlas den rollen av suveräne Peter Johansson.

Peter har ju visat tidigare i Queenmusikalen We will rock you på West End att han kan sjunga rock med bravur. Men av någon konstig anledning så står inte hans namn längst upp på affischen, inte heller finns Bruno Mistogiannis (Drew) med. Och det är ändå de två som har de klart bästa rösterna och som lyfter hela musikalen. Inom musikalkretsar så är de väldigt kända och Peter Johansson säljer ut den ena julshowen efter den andra runt om i Sverige så visst är han en etablerad artist. Nej istället har man valt att lansera musikalen med att Johan Rheborg, Joakim Cans, Peter Magnusson, Kee Marceloo och Gladys del Pilar är de stora stjärnor. Helt felaktigt. Men visst Johan Rheborg som Lonny får publiken att skratta då och då och han är bättre än jag trodde. Joakim Cans som Dennis Dupree däremot tycker jag i vissa lägen är lite blek och det märks att han inte är helt van att agera utan blir lite stel ibland. Tyvärr har man också valt att klä honom i ett par bruna skinnbrallor som inte sitter särskilt bra. Nej där hoppas jag att jag någon gång får se hansersättare Jakob Stadell istället. Där har vi en duktig musikalkille men som i ensamblerollen inte riktigt får visa vad han kan. Peter Magnusson spelar sonen till den onde tysken som ska riva Bourbon Bar för att bygga shoppingcenter mm, men jag var inte så förstjust i hans roll. Det blir lite tjatigt med att han hela tiden bryter på tyska. I filmen finns inte den rollen med utan där spelar Catherine Zeta-Jones en ”moraltant” som är ute att riva syndens näste, men som visar sig ha varit groupie till Stacee. Gillade bättre den tvisten på storyn.

Jessica Heribertsson är lysande som Regina, som med näbbar och klor gör allt för att Bourbon Bar ska få vara kvar. Hon har både röst och komisk talang!

Men de som verkligen bär föreställningen är Bruno och Peter! Bruno spelar bartendern med rockstjärnedrömmar fantastiskt och river av den ena rockhitsen efter den andra. Peter som rockstjärnan som har lite för höga tankar om sig själv gör det med sådan bravur. I filmen hade hans roll mer framträdande roll och han hade gärna fått ta ännu mer plats här. Mari Haugen Smistad klarar sig bra som Sherrie, flickan från landet som kommer till LA med filmskådedrömmar.

Kee Marcello river av lite gitarrsolon och driver med sig själv och sin tid som pudelrockare i Europe.

För att skoja till det lite mer så väver man in dagsaktuella skämt som visst är lite roliga man det blir lite felplacerat med vissa skämt som avser Sverige när handlingen utspelar sig i LA. Men just där och då tänker man inte på det utan dras med.

Musiken är en radda av rockhits från 80talet och man känner igen de allra flesta även om man inte är hårdrockfans. Det är bra tempo och tiden går fort. Man har kul! Och man lämnar salongen glad och man vill gärna se den igen! Av de musikaler som spelas i Stockholm just nu är det här den man ska se!

http://www.rockofages.se/

Var på premiären av From Sammy with Love och älskade den då. Och den har inte blivit sämra av att få mogna till sig. Personligen tycker jag att det här är det bästa som spelas i Stockholm just nu. Man blir så berörd och den tåls att ses flera gånger så man kan njuta av den fantastiska dansen, bli berörd av Sammys historia men även av Karl och Rennies privata historier som vävs ihop på ett fantastisk sätt.

Har ni inte sett den skaffa biljetter omgående, har ni sett gå och se den igen!

La Cage aux Folles skulle kunna döpas om till Loas Falkman show. Loa bär upp hela föreställningen och ett antal vackra kreationer. Han är fantastisk som transvistiten Zaza.  Övriga i ensamblen kommer inte fram på samma sätt och i vissa fall undrar jag också hur man tänkte när man castade.

Norrmannen Sven Nordin spelar Loas partner och han är den manlige partner i deras homosexuella förhållande och han gör det bra och charmerande, men sångmässigt når han inte upp till Loas nivå.

Sonen och hans flickvän är väldigt bleka. Är det så att alla bra unga musikalartister har hamnat på stadsteatern i Next to Normal?

Per Andersson spelar uppassare/butler som ska vara komisk men det blir mest en suck av att man har sett det förr. Ola Forsmed gör det bättre.

Underbara Susanne Reuter har en liten roll, men tyvärr får inte hennes komiska ådra glänsa här.

Den blivande svärfadern är homofob, men beter sig vädligt ”gayigt” själv, är det medvetet eller bara blivit så? Hade gärna sett en mer macho man i den rollen!

Dansarna är duktiga men Roine Söderlund som koreograf hade gärna fått utmana dansarna ännu mer! Men förutom Loa så är det dansarna som är behållningen.

Bägge akterna avslutas med några av musikalvärldens stora nummer och självklart är det Loa som främst står för sången i dem. ”Jag är den jag” är är gripande och ”Vår bästa tid är nu” blir en glädjeeufori.  I övrigt är det ingen musik som är värd att nämnas.

Det är dock en musikal som man blir lite glad av, man får en dos av glitter och glamour och en lördageftermiddag så är det kanske allt man behöver. Men det är ju inget som man kommer ihåg en längre tid.

Next to Normal är något så ovanligt som en musikal som vunnit Pulitzerpriset, och det säger ju lite om vad man har att vänta sig. Det är en musikal som behandlar lite svåra ämnen. Hur hanterar olika familjermedlemmar en sorg efter en son som dör för ung och där mamman drabbas av en depression som dominerar hela familjens sätt att vara? Musikalen skildrar även hur man inom psykvården provar olika metoder för att komma till rätta med det som man uppfattar som en depression, eller är det bara sorg?

Lisa Nilsson är strålande i rollen som  Diana, den depressiva mamman som inte kan släppa taget om sin son som varit död i 18 år. För henne är han lika levande som alla andra i familjen. Låtarna i musikalen är inte de mest trallvänliga men med Lisas röst blir de underbara och gripande.

Bruno Mitsogiannis spelar, Gabe, den döde sonen som inte släpper taget om sin familj och han är väldigt intenstivt närvarande.

Dan Ekborg passar väldigt bra som pappan som på alla sätt försöker hjälpa sin fru att komma över sonens död, men som det på slutet visar sig inte släppt taget själv.

I familjen finns också Natahlie, dottern som föddes efter att brodern dött men som fått leva i skuggan av honom hela sitt liv. Hon gör allt för att få sin mors kärlek, är duktig i skolan och musikalisk talangfull, men hon blir inte sedd av sin mor. Sedd blir hon istället av sin pojkvän (underbart spelad av Albin Flinkas) som är djupt förälskad i henne men som också får in henne i drogernas värld.

Next to Normal är en musikal man blir väldigt berörd av och ensamblen är helt underbar! Gå och se den, men var beredd på att bli omskakad. Det är inte en musikal man går ut med ett leende från.