Rock of ages på China teatern hade premiär för en vecka sedan och nu var det dags för mig att se den. För något år sedan gick den som film med Tom Cruise som Stacee Jaxx men i den här uppsättningen så axlas den rollen av suveräne Peter Johansson.

Peter har ju visat tidigare i Queenmusikalen We will rock you på West End att han kan sjunga rock med bravur. Men av någon konstig anledning så står inte hans namn längst upp på affischen, inte heller finns Bruno Mistogiannis (Drew) med. Och det är ändå de två som har de klart bästa rösterna och som lyfter hela musikalen. Inom musikalkretsar så är de väldigt kända och Peter Johansson säljer ut den ena julshowen efter den andra runt om i Sverige så visst är han en etablerad artist. Nej istället har man valt att lansera musikalen med att Johan Rheborg, Joakim Cans, Peter Magnusson, Kee Marceloo och Gladys del Pilar är de stora stjärnor. Helt felaktigt. Men visst Johan Rheborg som Lonny får publiken att skratta då och då och han är bättre än jag trodde. Joakim Cans som Dennis Dupree däremot tycker jag i vissa lägen är lite blek och det märks att han inte är helt van att agera utan blir lite stel ibland. Tyvärr har man också valt att klä honom i ett par bruna skinnbrallor som inte sitter särskilt bra. Nej där hoppas jag att jag någon gång får se hansersättare Jakob Stadell istället. Där har vi en duktig musikalkille men som i ensamblerollen inte riktigt får visa vad han kan. Peter Magnusson spelar sonen till den onde tysken som ska riva Bourbon Bar för att bygga shoppingcenter mm, men jag var inte så förstjust i hans roll. Det blir lite tjatigt med att han hela tiden bryter på tyska. I filmen finns inte den rollen med utan där spelar Catherine Zeta-Jones en ”moraltant” som är ute att riva syndens näste, men som visar sig ha varit groupie till Stacee. Gillade bättre den tvisten på storyn.

Jessica Heribertsson är lysande som Regina, som med näbbar och klor gör allt för att Bourbon Bar ska få vara kvar. Hon har både röst och komisk talang!

Men de som verkligen bär föreställningen är Bruno och Peter! Bruno spelar bartendern med rockstjärnedrömmar fantastiskt och river av den ena rockhitsen efter den andra. Peter som rockstjärnan som har lite för höga tankar om sig själv gör det med sådan bravur. I filmen hade hans roll mer framträdande roll och han hade gärna fått ta ännu mer plats här. Mari Haugen Smistad klarar sig bra som Sherrie, flickan från landet som kommer till LA med filmskådedrömmar.

Kee Marcello river av lite gitarrsolon och driver med sig själv och sin tid som pudelrockare i Europe.

För att skoja till det lite mer så väver man in dagsaktuella skämt som visst är lite roliga man det blir lite felplacerat med vissa skämt som avser Sverige när handlingen utspelar sig i LA. Men just där och då tänker man inte på det utan dras med.

Musiken är en radda av rockhits från 80talet och man känner igen de allra flesta även om man inte är hårdrockfans. Det är bra tempo och tiden går fort. Man har kul! Och man lämnar salongen glad och man vill gärna se den igen! Av de musikaler som spelas i Stockholm just nu är det här den man ska se!

http://www.rockofages.se/