Har aldrig sett Depeche Mode live tidigare, men de är några av mina ungdomsfavoriter och det är ju aldrig fel att bli lite nostalgisk. Tyvärr så var det ju inte någon Best of konsert utan mycket från de senaste albumen som jag inte hört så mycket av, men det visste jag ju när jag gick dit.

Publiken var en blandning av de som gillat dem sen de slog igenom på åttiotalet till de som skulle ha sett dem på Peace and Love festivalen, men som gick i konkurs och det blev konsert på Globen istället.

Sångaren, David Gahan, har verkligen sin egen stil och dansåmar sig runt på scen. Men publiken gillar det. Kul är att alla i bandet olika. Både David Gahan och Martin Gore är exibitionistiska av sig, medan Andrew Flethcer står bakom sin synth/keyboard och håller en låg framtoning.

Även om jag inte hört så många av de nya låtarna så är det Depechiga och man rycks med i dem. Men självklart är de de gamla klassiskerna som Personal Jesus, Enjoy the silence, People are People och inte att förglömma den underbar I just can’t get enough! Den sista är verkligen nostalgi från skoldanser! Hur många gånger har man inte hoppdansat och sjungit med i den!

Kan tänka mig att se mina synthhjältar igen någon gång, men då vill jag nog gärna att det ska vara en hitkonsert eller i all fall tyngdpunkt på den tidiga tiden. Skulle gärna höra dem göra Somebody och Blasphemous rumours live!

I höstas hade jag förmånen att vara på Sarahs releaseparty för hennes svenska skiva och det var jättekul att få höra dem igen nu när hon har spelat in sig lite på dem. Konserten i Stockholm ligger någonstans mitt i hennes turné och Sarah och bandet är väldigt samspelade, och det märks att alla är riktiga proffs. Hon har ju även med sig proffs på ljus och ljud och jag gillade verkligen den enkla men effektfulla ljussättningen.

Konserten bygger främst på hennes senaste album med svenska låtar som hon har gjort tillsammans med bland annat Mauro Scocco. Han är ju helt fantastisk på att skriva bra svenska poplåtar. Förutom låtar från det senaste albumet bjuder hon på sina melodifestivallåtar, I remember love och Moving on. Två så otroligt bra låtar och hennes genombrott för svenska folket. Själv har vi ju följt henne sedan hon bland annat körade med Peter Jöback på hans julkonsert. Hade varit kul att få höra Stockholm by morning som Peter har skrivit och som han körar på, men han är ju i New York så det blir förhoppningsvis en annan gång. Många av Sarahs låtar handlar ju om Stockholm och publiken på Cirkus älskade henne och det märktes att hon tyckte om att spela på hemma plan, eller som hon själv sa det, ”det är inte alltid låtar om Stockholm blir så väl mottagna ute i landet”. I publiken fanns det en hel del artistkollegor till Sarah och det är alltid kul att se att en artist är uppskattad av sina kollegor.

Sarah har en underbar röst och i de svenska låtarna blir den väldigt intim, men i de engelska kommer hennes R&B röst fram på ett helt annat sätt. Jag gillar båda, även om hon får lite mer tryck i de engelska låtarna. Vilket inte är så konstigt eftersom hon är mest van att sjunga på engelska.  De svenska låtarna blir dock lite mer personliga, på samma sätt som hennes mellanprat. Att skriva låtar på svenska började hon med i samband med att hon skrev några låtar till en svensk film, där Kärleksvisan är den mest kända. Och den har en fantastisk text, men frågan är om inte Till Dig är ännu starkare. En kvinnas längtan efter ett barn. En låt som känns som den verkligen kommer från hjärtat och den som hon valde att avsluta konserten med.

Enda felet med en konsert med Sarah är att den tar slut. Hon har verkligen en röst som man aldrig blir trött på att lyssna till!

Har ju kommenterat på något annat inlägg att Albin Flinkas får vara med för lite i de föreställningar han är med. Så helt oplanerat gick jag förbi Stadsteatern för att se om det fanns någon plats kvar till dagens Soppteater, Jag är Gud, med Albin och Fredrik, och jag hade tur! Det fanns plats. Så istället för att vandra runt i kylslaget Stockholm så satt jag inne och njöt av värmande minestronesoppa och underbar sång av Albin! Fick plats vid ett av borden precis vid scenen så det blev väldigt intimt. Vid bordet bakom satt Sarah Dawn Finer. Hon har ett härligt skratt!

Jag är Gud är är en musikalisk vandring i Eva Dahlgrens låtskatt, varvavt med tänkvärda monologer av Albin och Fredrik. Man får inte ha det för bra för då kan makterna straffa en… tänk på det!

Albin och Fredrik tolkar Evas låter på ett mycket personligt sätt och det är inte bara de mest kända låtarna de har varlt men självklart har de med Evas stora hits som Jag klär av mig naken. Underbar sång och god mat, kan varmt rekommenderas!

Så var det dags för ännu en julklapp att tas i bruk. Den här gången var det mamma och pappas, Jerry Williams på Cirkus.

Men det som är tänkt som en nostalgitripp, visade sig för mig bli en blick in i framtiden.

Publiken var ju till största delen jämnåriga med mamma och pappa, dvs även med Jerry, och så var det några yngre ”ledsagare” med sina föräldrar :).Men ganska snart så insåg jag att om 25 år är det min tur. Showen inlednings nämligen med att det är tre äldre damer som står utanför Cirkus och de är så exalterade för att titta på Jerry som du ju har följt i alla år och de har ju faktiskt rest Sverige runt för att se honom, varit i Örebro, Avesta osv. Och då kunde jag inte låta bli att le väldigt igenkännande. Även om det nu inte är Jerry som jag har rest land och rike runt för att se. Men min resa har ju även tagit mig utanför rikets gränser. Leendet blev ännu större sen när Jerry kommer in och gör en fantastikt bra Working Class Here med NY skyline i bakgrunden och dansarna uppsatta på en arbetsbalk som den klassika arbetarbilden från New York. I sommar åker jag ju till New York med mina ständiga följeslagare för att se Peter Jöback i Phantom of the Opera….

Under främst första akten så går de tre damernas ”resa” med Jerry som en röd tråd. Den röda tråden börjar med att de är tonårstjejer och hur de upptäcker Jerry och samtidshändelser vävs in i det hela. Den här kopplingen är bra, men samtidigt drar det ner på tempot. I första akten berättar Jerry en del anekdoter från sitt liv som är intressanta att höra och han gör det ju på sin typiska stockholms slang. Underbart att höra hans historia om när han kraschar en Suzuki efter att han precis plockat ut den från affären och sen åker ”aschelkana” på plånboken. Men mest imponerad var jag att höra om hans internationella karriär. Hade ingen aning om att han hade turnerat med Josephine Baker och Charles Aznavour. En del av de typiska Jerry stegen är inspirerade av Baker!

I den första akten så tänkte jag att åldern har tagit ut sin rätt för Jerry sjöng två låtar och sen gick han av scen och tjejerna tog över så det kändes som han behövde en paus. Men första akten var bara en uppvärmning inför andra akten. Där var det fullt av rock’n roll och han visade verkligen alla unga killar i melodifestivalen var skåpet ska stå! Inte snack om att behöva ha playback för att han inte orkar dansa inte. Det var benkickar och glidsteg för fullt. Ok inte riktigt lika intenstivt som i yngre dagar, men full ös var det och han var på scen i stort sett hela andra akten. Där kom också de flesta av hans stora hits. En suveränt bra Vintersaga!

Till sin hjälp på scen hade han många dansare och av tjejerna så var Sofia Källgren den lysande stjärnan och självklart sjöng hon Memories från Cats, som ju Jerry har varit med i.

Kvällen avslutas som sig bör med I can Jive med otrolig energi. Väldigt imponerad av Jerry som fyller 71 år den 15 april!

Och jag ser framemot en lika fantastisk show med Peter Jöback om 25 år på Cirkus!

I julklapp fick jag biljett till Älska mig med Alex Schulman och det var nog ingen biljett som jag själv skulle ha bokat så jag hade inga direkta förväntningar alls på kvällen. Det var premiären och det är ju alltid lite extra kul för det finns ju ett och annat bekant ansikte i publiken då. Men ingen JAG skulle hälsa på…

Alex Schulman är ingen som jag har följt direkt men han är ingen person som man direkt kan undgå att se i press och tv då och då, så det var intressant att se hur han var på scen. Och jag måste säga att jag hade en kul kväll!

Föreställningen handlar om Alex själv och om hans och alls bekräftelsebehov och hur det med alla nya sociala medier har blivit synligare än tidigare. Man ska finnas på FB, Twitter och Instagram och inte nog med det man måste ha ett antal följare och ”gilla” för annars finns man ju inte. Finns en tweet om ingen följer en?

Alex själv berättar hur det brukade vara det första han gjorde när han vaknade att kolla hur många följt hans twitter och han googlade sig själv varje morgon, inte bara på Alex Schulman utan på alla möjliga felstavningar för att se hur många som hade kommenterat honom under natten.

En av hans roligare anekdoter var hur han och hans lillebror hade varit på sin första kändispremiär, en bio premiär, och hur de hade fixat sig innan (mindre lyckat) och hur han sedan hade hälsat på olika kändisar och de hade hälsat tillbaka, tills han hälsade på Brasse Brännström som inte hälsade tillbaka. Då insåg han att det inte räckte med att vara kändis, utan det är en rangordning bland kändisarna om vem som kan hälsa på vem. Precis som på sjön, de stora båtarna hälsar på varandra, men en jolle kan bara hälsa på en jolle. Vilket fick mig att tänka på om han är en jolle på en kändispremiär, vad är då vi vanliga ickekändisar? Skulle Alex hälsa på mig om jag hälsade på honom nästa gång jag går på en kändispremiär?

Under de 2 timmarna så tar han med oss på sin resa med sin terapuet för att komma fram till vad det är för händelse i sin barndom som har gjort honom till den han är, vilket han gör med självironi men han lämnar även ut sig själv.

Men Alex Schulman skulle inte vara Alex Schulman om han inte drev med och ironiserade över andra kändisar och familjemedlemmar också. Det namndroppas lite här och där, men i och med att han främst ironiserar över sig själv och sitt beteende så känns det inte så elakt. Tidigare hade jag nog upplevt det mer elakt, men han har en bra balans här. Sen är det väl inte snällt att jämföra Martins Björks instagram utveckling med en metamfetamist förändring, men det var faktist kul. Och det var ju för att symbolisera att bekräftelsebehovet blir som en drog så man gör vad som helst för att få fler och fler likes.

Sen hade han ett bra tips i början av föreställningen, han hade förinspelade applåder och busvisslingar. Ifall han inte skulle få några applåder så när de vanliga slutade så hördes de inspelade mer och mer. Och det är kanske inte så fel att ha lite inspelade applåder som går på lite random hemma eller på jobbet, för vem mår väl inte bra av att få applåder och tack då och då. Vi vanliga dödliga får ju aldrig applåder på jobbet hur bra vi än jobbar!