Swinging Wednesday with Andreas Lundstedt och Hanna Hedlung, w Jan Radesjö Little big band, 9 november, Haymarket

En dag som kommer att gå till historien. Trump blev president i USA och sen det värsta snöfallet i november på 111 år. Blev att pulsa genom knöhöga snögångar på Hötorget för att ta mig fram till Haymarket. Men väl inne så var det varmt och skönt och lika hemtrevligt som vanligt. Inte riktigt lika många i publiken som det brukar vara men det berodde nog mer på vädret än att det var Andreas Lundstedt som tagit över för Rennie Mirro ikväll. Rennie är ju i New York för att tillsammans med Karl Dyall göra en historisk föreställning på Apollo Theatre med From Sammy with Love imorgon. Så ikväll var det discoälskaren Andreas Lundstedt som skulle bjuda på swing tillsammans med Jan Radesjös Little big band. I stort sett på utsatt tid drog bandet igång men ”sjungaren” om Janne sa kommer lite senare. Efter lite härlig instrumental swing äntrade Andreas scenen och så var det hela igång med full kraft. Snabbt glömde vi snöfallet och kylan ute och värmdes upp av musiken.

Kvällen gästartist var underbara Hanna Hedlund och det var nästan fel att kalla henne för gästartist för hon och Andreas delade i stort sett på scenen hela tiden. Deras glädje att stå på scen tillsammas igen sen typ 16 år smittade av sig. En blanding av egna nummer och härliga duetter! Vad sägs om Ace of Base ”The Sign” i en härlig swingduett? Eller Material Girl? Hanna sjöng en underbart fin ”Med ögon känsliga för grönt” och tog i för fullt i New York New York. Riktigt grymt! Och vad är en swingkväll utan Sway? Självklart fick vi Andreas version på den. Där svängde det ordentligt och Andreas fick till lite härliga dansmoves!

Det hela avslutades med en härligt glad Happy där Hanna och Andreas gick all in. Och nu har jag en underbart glad version av Happy i minnet som kan ersätta den fruktansvärda upplevelsen i Globen när Pharell Williams bjöd upp Gudrun Schyman att sjunga med i Happy. Tack Hanna och Andreas för att ni gjorde en så glad och energisk version så jag småsjöng på den hela vägen hem där jag gick i ett underbart vackert vinterlandskap. En hemsk inledning på dagen avslutades så underbart!

Nästa onsdag är Rennie tillbaka och det är nog jag också!

ah-1 ah-2 ah-3 ah-4 ah-5 ah-6 ah-7 ah-8 ah-9 ah-10 ah-11 ah-12 ah-20ah-13 ah-14 ah-15 ah-16 ah-17 ah-18 ah-19

Rock of 80’s, 21 oktober, Ericsson Globe, Stockholm

Det är ju aldrig fel med en nostalgitripp och från 80talet har jag ju många tonårs/ungvuxenminnen. Såg Europe i Jönöping och Bon Jovi på Hovet. Hur häftigt var det inte då att höra The Final Countdown live, Dead or alive och Living on a prayer live!

Som en hyllning till 80talsrocken åker nu sångarna Peter Johansson, Bruno Mitsogiannis, Joachim Cans, Jessica Andersson och Thomas Vikström land och rike runt och bjuder på sina versioner av dessa låtar. För att få rätt autencitet så är gitarristen Kee Marcello från Europe med. Och visst ger det extra magi när han drar igång introt till The Final countdown som första nummer i akt 2. Joakim och Jessica delar på sången i den. Men Globenpubliken hoppar inte och skriker av samma eufori som det i Jönköping då det begav sig på riktigt. Men absolut att de gör en bra version på den.

Mina personliga favoriter här är ju Peter och Bruno. Älskar deras Peter och Brunokonserter och Queenkonserter som Peter har varit runt med. Och hur gärna jag än vill säga det så når inte kvällens konsert upp till de konserterna. Det är bra och Peter och Bruno är absolut bäst, men som helhet inte lika bra. Och mycket beror det på att stämningen droppas när Per Andersson kommer in. Då tappar det fart. Visst har Per någon stund då han är något bättre än vad han normalt är, men han är inte min favoritkomiker och hans typ av humor roar inte mig. Så är det bara. Jag hade ju hellre haft med mer låtar av aristerna. Helt ok med powerrockballader om det behöver pustas lite.

Som sagt Peter och Bruno är minst lika bra som allid. Joakim Cans gör flera riktigt bra nummer och det var kul att han fick sjunga sin Hearts of Fire även om det inte är en 80talslåt. Jessica Andersson får till bra kraft i rösten. Tomas Vikström hade jag noll koll på innan och visste knappt vem det var, men en riktigt bra röst där också. Var tvungen att googla lite på honom och hittar då att han har sjungit Bui Doi ur Miss Saigon riktigt bra. Så han kan ju vara med i en musikalkonsert någon gång! Årtalsmässigt hade den ju också kunnat vara med i showen!

Men många bra rocklåtar som Living on a Prayer, Poison, Alone, Out in the fields, Don’t stop Beliving, The Final Countdown och allt avslutas med Jump. Van Halens låt som jag de senaste onsdagarna har hört i swingversion med Rennie Mirro och Janne Radesjöband. Lite kul att det var Janne Radesjö som stod bakom keyboardet ikväll, men nu ifört pudelperuk. Självklart var det många pudelperuker för 80talet var ju pudelrockens era. Snygg ljussättning och pyroteknik som det ska vara på en rockkonsert. Som helhet en bra arenarockkonsert!

Ser framemot Peter och Brunos egna konsert nästa år då vi får njuta av enbart de underbara killarna!

p1090831p1090834p1090836p1090837p1090840p1090843p1090847p1090849p1090850p1090853p1090855p1090856p1090859p1090862p1090863p1090861 p1090864p1090868p1090869p1090871p1090872p1090873p1090874p1090876p1090879p1090880p1090881p1090882p1090883 p1090884 p1090885 p1090886p1090889

Presidenterna, genrep, 19 oktober, Dramaten, Lilla Scen, Stockholm

Lite teater mitt på dagen är en lyx som man inte alltid kan unna sig, men idag funkade det bra. Och ett genrep är ju alltid lite kul att gå på för vad som helst kan ju hända. Allt är inte helt klart etc. Man får helt enkelt ta det som det blir.

Visste inte så mycket om pjäsen innan, mer än att Stina Ekblad, Lena Endre och Ingela Olsson spelade huvudrollerna. Så en stor anledning till att jag ville se den var att det just var dessa tre otroligt duktiga skådespelerskorna som skulle spela de tre städerskorna som det handlar om.

Tre städerskor, samhallets bottenskikt som efter en dag på jobbet hamnar i ett samtal om livet och sina problem. Tre olika personligheter, med olika och ändå ibland lika livsöden. Alla ensamstående kvinnor. Stina Ekblad som Erna. Den snåla kvinnan (som nu faktiskt kostat på sig en begagnad tv) som har en vuxen alkoliserad son som bor hemma hos henne och allt som hon får stå ut mycket för. Hon drömmer om ett liv med kötthandlaren. Stinas finlandssvenska klang gör att hon känns lite mer strikt än de andra och kommer väl till pass här. Lena Endre, Grethe, som har en vuxen dotter som har flytt till Australien efter en familjetragedi som vi får insikt i vartefter. Nu bor Grethe med sin hund som är hennes allt. Grethe är lite mer lättjefull till sättet. Även hon drömmer om en man att gifta sig med. Till sist Ingela Olsson som Mariedl. Kvinnan som har en övernaturlig kraft när det gäller att rensa avlopp! En strikt kristen kvinna som drömmer om prästen. Alla tre är helt förträffliga i sina roller. Det är ett samtal som kastas mellan familjeöden och drömmar. Och ofta är det faktiskt riktigt roligt! Förutom rappa, ironiska repliker så är det ett oförglömligt slagsmål mellan Erna och Grethe. Och här används alla kroppsdelar, inklusive brösten för att smälla till eller kväva den andre med! Tjuvnyp och bett! Måste upplevas! Och en och annan sång som lockar till skratt får vi också höra. Men ibland blir det väl groteskt och lite äckelmagat när Mariedl går in på sina avloppsdetaljer. Slutet blir lite konstigt och jag får erkänna att jag inte var helt med på om det var en dröm eller om det var ”verkligt” det som hände. Någonstans spårade det ut lite. Men på det hela var det mycket mer underhållande än vad jag hade tänkt mig när jag gick dit. Lite kul kanske, men trodde inte att jag skulle skratta så mycket som jag gjorde.

Och ett och annat skratt var ju också för att det var en och annan tappad replik, som det får vara på genrep (och annars också, de är ju bara människor) men de löste det på så bra sätt så vi i publiken skrattade hjärtligt med dem på scenen. Vilka proffs dessa kvinnor är. Helt magnifika! Tre starka, duktiga och roliga kvinnor på en och samma scen som har sån karisma och bara strålar även som städerskor!

Premiären är den 22 oktober och spelas i november och december också.

(Bild från Dramaten, foto Sören Vilks)

Tala är Silver, Genrep + intervju Bess Wohl, 18 oktober, Plahyhouse Teater

Playhouse teater har som specialitet att sätta upp nyskrivna pjäser som nyligen satts upp i New York, och gärna pjäser som är lite annorlunda på något sätt.

Höstens premiär är Tala är silver av Bess Wohl och det är en rätt annorlunda pjäs då den inte har så mycket talad dialog eftersom handlingen utspelas på ett tyst retreat. Det är första gången som den sätts upp utanför USA.  6 personer anländer till ett retreat med olika förväntingar och personligt bagage och vi får följa dem under de 5 dagarna som retreatet varar. Bara två av de sex känner varandra sedan tidigare. Även om det inte är mycket dialog så lär man känna personerna och får en inblick i det bagage de har med sig. Förutom de sex personerna är det en kursledare som man bara hör rösten på och som samlar gruppen till olika sessioner etc och ska få deltagarna att släppa sitt liv och vara i nuet. Inga mobiler (förutom i bilen), inte äta på något annat ställe än i matsalen och viktigast av allt, inte prata med varandra. Allt för att man de ska stressa av och hitta sig själv på retreated i skogen där bara björnar och myggor får störa friden. Inte lätt och inte ens kursledaren lyckas stressa av…

Pjäsen är på 100 minuter och från första början griper den tag i den och man blir intresserad av att se vad det är för personer och hur det ska gå. En hel del skratt och man har inte tråkigt alls, Lugnet som ligger över retreaten sprids även till publiken på nåt sätt. Musiken och scenografin (ett rum helt i trä med ett fönster där det regnar i början) gör att man får en känsla nästan av att man är där på retreaten.

Skådesplerana är bra och tolkar sina olika karaktärer väldigt bra. Anna Lyons (Judit), Christian Magdu (Rodney), Ing-Marie Carlsson (Jonna), Jasmine Beatrice (Alicia), Jonas Kruse  (Ted) och Mats Blomgren (Mika). Olika personligheter och karaktärer.

Bess Wohl som skrivit päjsen var på plats för ett samtal efter genrepet. Hon berättade att idén till pjäsen fick hon när hon var på ett tyst retreat och därefter var hon på flera och iakttog och samlade på sig karaktärer och händelser som hon ville ha med. Vissa som att det skulle finnas björn i området blev inlagt när det gjorde en show case på den och de fick höra att det fanns björn där. Vissa drag i karaktärerna var från henne, som Alicia som anläder med en hel del väskor och fixar med håret etc. Men även kursledaren hade drag av henne för rollen leder och styr de andra. Som sagt det är inte mycket dialog i pjäsen, men hon har skrivit mycket scenanvisningar och långa rollbeskrivningar så skådespelarna ska kunna sätta sig in i karaktärerna och förmedla vilka de är till publiken. Och det har hon lyckats bra med. Bess Wohl har examen både från Harvard och Yale och har även jobbat som skådespelerska och bland annat varit med i Flightplan, CSI och Bones.

Genrepet flöt på bra, en hel del skratt åt situationerna och med karaktärerna och sen ett intressant samtal med Bess. Det sista får ni inte om ni går och tittar på pjäsen, men väl en trevlig, rolig och intressant pjäs, Kan varmt rekommendera den.

tala-ar-silver7 tala-ar-silver6 tala-ar-silver5 tala-ar-silver4 tala-ar-silver2 tala-ar-silver1tala-ar-silver3

Maratondansen, 16 oktober, Stadsteatern, Stockholm

En av höstens stora satsningar på Stadsteatern skulle vara Maratondansen med Malena Ernman i vad jag förstår specialskriven roll. Men bara någon vecka innan premiären meddelas det att Malena ställer in pga privata skäl och teatern väljer då att inte ersätta hennes roll utan man gör lite andra förändringar i pjäsen. När jag nu har sett den så undrar jag ju verkligen vad hennes roll skulle ha gjort. I kvällens föreställning är inte Katarina Ewerlöf med och inte heller hon ersätts utan den rollen försvinner bara. Det här informeras man om innan och man har möjligheten att boka om eller få pengarna tillbaka. Det är nog första gången jag har varit på en pjäs där en roll bara försvinner och inte ersätts av någon. Vilket genast fick mig att undra men vad skulle den rollen ha tillfört om den är så lätt att ta bort?

Och det visar sig att ingen roll egentligen har någon viktigt roll för pjäsen.

Men det börjar rätt lovande ändå med att skådespelarna går runt i foajen och salongen och försöker ragga röster i tävlingen och på så sätt engagerar publiken. Robert Fux som spelar koreografen inleder med att pratat med publiken ”innan” det börjar och berättar vad det handlar om, hur röstningen ska gå till etc. Känns bra och engagerande. Men röstningen är ju ett spel för gallerierna. Utgången av all röstning är ju förbestämd. Det hade ju varit roligare om de faktiskt tittat på varje kvälls utslag av röstningen och låtit det bestämma vem som skulle spela rollen just den kvällen. Mycket jobbas på att få med publiken. Det är är allsång på finska och till andra akten plockas några ur publiken ut för att vara med och dansa disco på scenen.

Handligen är att åldrarde skådespelare tävlar om att vinna ett fast kontrakt på teatern genom att tävla i maratondans. Men det finns inte en enda roll som man blir engagerad i, ingen som man berörs av. Alla roller är rätt platta och själlösa. Man märker inget av desperationen av att vinna rollen eller smärtan att ha blivit äldre och plöstsligt inte attraktiv på skådespelarmarkanden. Inget av det. Och dansen, ja den är ju inte direkt avancerad. Och det hade jag inte förväntat mig eftersom det är skådespelare huvudsakligen som är med och inte professionella dansare. Men det behöver inte innebära att det är tråkig dans och konstiga kläder!!! Ett dansnummer är bra och snyggt och det är när det dansas charlstone. Frack och snygga glittriga klänningar. Enkel dans, men ändå en snygg helhet. Känns som man har lagt allt krut på det här numret och sen räckte det inte längre. Övriga är bara en lång suck och utdraget. Två nummer ska bara bort eller korta ner ordentligt. Det är när de i mörker ”dansar” med rockar i första akten och när de ska göra någon hyllning till en koreograf. Iklädda långklänningar och frack, men så konstig och tråkig dans. Nåt desperat försök till moderna jazzhands? Sen är det något som kallas för derby som man brukar kalla hela havet stormar, där de en efter en ska slås ut. Men varför iklädda bollibompadrake dräkter och andra dräkter? En annan lite upptempodans utförs i Harlekin/Pierrodräkter. Varför? Men det som man verkligen saknar är att man inte får någon känsla för att de här martondansandet är särskilt jobbigt. Det är väldigt långsamma danser och känns inte alls jobbigt. Man får inte känslan av någon ansträngning alls. Även om det är ett nummer där de dansar tryckare och en efter en faller ihop för de somnar på varandras axlar känns verkligt. Fram till det numret har man inte fått någon känsla alls av att det är jobbigt. Och helt plöstsligt slänger man in en kärlekshistoria mellan två av de kvinnliga dansarna. Innan det har man inte känt någon spänning mellan dem och inte sen heller. Det känns bara inkastat. Bröllopet görs i indisk stil och kunde ha varit snyggt om man inte hade valt att sätta kjol på herrarna. Varför inte snygga indiska manliga dräkter? Då hade det numret också åtminstone blivit en fröjd för ögat.

Det är ett gäng namnkunniga skådespelar med men det räcker inte för här gör inte någon, möjligen med undantag av Robert Fux, något för att få oss berörda och känna något. Det är faktiskt bara en lång utdragen maratonsittning till dess att det är slut.

Så jag undrar verkligen vad Malena skulle ha tillfört till den här uppsättningen för att den skulle ha blivit bättre. Och det märktes inget av att en rollkaraktär var borta. Och det säger nog rätt mycket om en föreställning när en karaktär inte behöver vara med.

Så om ni ändå vill se den, så köp biljetter samma dag för då får man rabatt och det finns rätt mycket plaster kvar. Det fanns 250 plaster kvar den här kvällen tex.

(Bilden är pressbild från Stadsteatern, foto Petra Hellberg)

Swinging Wednesday w Rennie Mirro Little Big Band, gästartister Andreas Lundstedt och Linda Pritchard, 12 oktober, Haymarket

Ännu en onsdagskväll i mitt nya vardagsrum. Ja, det känns nästa som ett nytt vardagsrum. Baren på Haymarket är så trevlig och så härlig stämning. Och nu efter ett par onsdagkvällar så börjar man känna igen några ansikten från tidigare onsdagar. Så det finns en trogen skara som dyker upp varje onsdag för att se och lyssna på Rennie Mirro och Jan Radesjös little big band.

En skön blandning av låtar som vi hört från andra kvällar och en del nytt, eller i ny version. Rennie lovade förra gången att de varje kväll ska spela någon 80tals låt i swingtappning. Som han lovat så fick vi i kväll höra Steve Miller Bands härliga Abracadabra. Kan ha den på singel…. Visar sig att Rennie och jag har samma filmsmak, I alla fall vad gäller Breakfast Club. En riktigt klassiker och en av de bästa filmlåtar som någonsin gjorts. ”Don’t you forget about me”. Simple Minds fantastiska låt. Kul att det ger sig på att arrangera om de är låtarna. Men ett löfte höll han inte. Förra onsdagen var det några tjejer som dansade riktigt mycket och han lovade att om de kom igen ikväll skulle det blir ”Girls just wanna have fun”. Tjejerna var på plats, men inte blev det någon Cindy Lauper ikväll inte…

Men väl första kvinnliga gästartisten, Linda Pritchard som sjöng en helt suverän version på ”Feeling good”. Kul att vi varje onsdag får höra en ny version på den! Dock var det inte damernas först utan Andreas Lundstedt äntrade scenen som första gäst. Och vi fick höra att om två veckor är det han som tar över hela kvällen istället för Rennie. Det kan bli riktigt spännande och kul. Andreas är ju väldigt tight förknippad med Alcazar och disco, men här visade han att han här röstresurser att sjunga swing också i t ex Cry me a river. Där tog han verkligen i från tårna.

Publiken gillar verkligen det här och det är en sån härlig blandning på folk och åldrar. Och nu börjar ju bandet blir mer varmt i kläderna och har fler och fler låtar inrepade, så den utlovade timmen utökades med nästan 15 minuter. Nytt rekord! Och om publiken hade fått bestämma hade de kunnat få hålla på ett tag till.

Nästa onsdag (19 oktober) är det uppehåll och sen den 26 oktober är det alltså Andreas som är värd. Hur ska vi kunna hålla oss i två veckor????

rm-15 rm16

rm23 rm22 rm21 rm20rm24

Lite nu och då, Björn Skifs, 11 oktober, Göta Lejon

Så var det dags att tillbringa en kväll igen på Göta Lejon, 3 kvällen inom loppet av 6 dagar och 3 helt olika föreställningar! Ikväll var det ett kärt återseende med Björn Skifs och hans härliga show Lite nu och då. Ramen kring showen är samma som i höstas och i våras men det som är det roliga med den här showen är 4 inslag som gör att ingen kväll är den andra lik. Det första är frågestunden där man får fråga Björn om i stort sett vad som helst. I kväll fick vi bl a svar på att hans första EP var en med Little Richard, att han har ramlat av scenen två gånger och att han äter knäckebröd med choklad till frukost.Det andra är att någon i publiken har önskat en låt som varken bandet eller Björn vet vilken det är. Ikväll fick vi passande höra den lugna balladen Now and then. En fin ballad med pianospel av Björn. Inte så ofta spelad.  Kvällens hemliga gästartist var Markoolio som fick med sig hela publiken i ”Ingen sommar utan reagge”. Säga vad man vill om Markoolio men han har gjort låtar som alla kan sjunga med i och han kan det där med att få med sig publiken och sprida glädje runt sig. Björn och han hade ett mycket trevlig samtal där de bjöd på sig. Tidigare har Björn haft olika gäster varje kväll, men den här veckan har Markoolio varit gäst alla tre föreställningar. Det sista inslaget, överraskningsgästen, där är det fortfarande en ny varje kväll och Björn har ingen aning om vem det är. In på scen, med lite hjälp, kom Arne Hegefors, Björns gamla Ruzzlevapendragare. Det blev ett kort samtal med lite minnen från Razzeltiden och lite annat smått och gott.

Men Björn har en stor låtskatt att ösa ur och vi får höra många under de två timmar som showen varar. Självklart Hooked on a feeling i en härlig a’capella version där bandet doar och har väldigt ”avancerade” danssteg. Och de gör ett härligt medley på många av Björns stora hits. Lite trumpet bjuds det också på och självklart Michelangelo. Varje gång man hör den så blir man lika förvånad över att de inte vann melodifestivalen när den tävlade 1975. Men den har ju fått revansch för 2010 utsågs den till den bästa melodifestivallåt som legat på svensktoppen. Rätt stort att slå Waterloo! Kommer Heros eller någon annan mellolåt att hålla i 41 år? Ja det återstår att se. Men om 41 år kommer vi nog fortfarande att sjunga på Björns låtar. De har hängt med så länge nu så de blir odödliga. Och det är så härligt att se Björn framföra dem för han gör det med sådan glädje. Det är sådan härlig spelglädje mellan honom och bandet och det smittar verkligen av sig på hela publiken.  Applåderna vill aldrig ta slut!

Han spelar den här showen vissa dagar t o m den 15 mars 2017 och jag kan varmt rekommendera att ni går och ser den. Funderar som bäst på när man skulle boka in nästa…

bs2 bs3 bs6 bs9 bs11 bs12 bs13 bs14 bs15 bs16

Trees & Love, 9 oktober, Göta Lejon

Förra årets arrangerades en konsert för Vi-skogen på Cirkus och i år har den förlagts till Göta Lejon under namnet Trees & Love. Konfrencier då som nu var Anders Lundin som på ett enkelt och trevligt sätt lotsades oss genom kvällen.

Det inleddes med ett gemensamt nummer av alla artisterna, Helen Sjöholm, Timo Räisänen, SoLaLa, Jennifer Brown, Andreas Nilsson och Jacke Sjödin. Därefter blir det en lite hyllning till Ted Gärdestad. Helen Sjöholm tillsammans med a´capellagruppen SoLaLa gjorde en härlig version på ”Kom ge mig kärlek”. Timo Räisänen sjöng sen ”Angela” med härlig inlevelse. Han stod nog inte still en sekund under den låten. Jennifer Brown och Timo sjöng sen Satellit. Så fortsatte kvällen med en blanding av att de framförde sina egna låtar och covers och lite annat blandat. Helen och Andreas Nilsson gjorde en rolig duett på ”Island in the sun”. Helen som Dolly och Andreas som Kalle Anka. Inte så romantiskt som med Dolly Parton och Kenny Rogers…..men väldigt kul. Jacke Sjödin gjorde en rolig monolog på det här med OM och även en ny version på Ring Klocka Ring. Väldigt välskrivet och roligt! Timo Räisänens egna musik är jag inte så inlyssnad på och inte riktigt min smak kanske, men han gjorde bra covers och är väldigt charmig. SoLaLa sjöng ett par sånger själva och de ska förresten vara med på London a’capella festival i januari 2017. Men de gjorde en helt fantastisk version av ”Du måste finnas” med Helen. Helen och Jennifer sjöng ”Happy” tillsammans med Aldolf Fredriks klasser. Jennifer sjöng också ett par egna låtar och hon har en härlig röst. Hon hade också en intressant klänning på sig. I visst ljus så var den vit, men i annan ljussättning blev den rosaaktigt med självlysande detaljer. Helen har ju en komisk ådra som hon gillar att plocka fram och ikväll lärde hon oss världshistorien på knappa 5 minuter med Andreas och Jacke. Det var dinosaurer, vikingar, franska revolutionen, månlandning och mobiltelefoner i ett rasande tempo. Riktigt roligt.

Men nu är de här ju en insamlingskonsert för Vi-skogen så det var lite olika inslag från skolan i Rwanda där Helen varit och hälsat på. De har startat trädsgrupper så barnen får läras sig plantera träd och grönsaksträdgårdar så de kan skydda sina hem från vädrets makter och se till att det finns grönsaker och frukt att äta. Och de får mat i skolan och därmed bättre studieresultat. Enkelt men så viktigt.

Ett trevlig kväll med mycket bra sång, fyndiga sketcher och ett viktgit budskap. Ett bra sätt att sluta veckan på.

Visst blir det en Vi-skogskonsert nästa år också?

vi-1-kopiavi-3vi-4vi-5vi2vi-6vi-7vi-8vi-9vi-10vi-11vi-13vi-14vi-15vi-16vi-17vi-19vi-20vi-21vi-22vi-23vi-24vi-25vi-26

 

 

Bullets over Broadway, 6 oktober, Göta Lejon, Stockholm

Bullets hade premiär den 10 september och recensionerna har verkligen varit helt lysande. Man har prisat alla som är med och skrivit att den är jätterolig. Med den starka casten med Helen Sjöholm, Linus Wahlgren, Johan Rhebort och Shima Niavarani i huvudrollerna fanns ju verkligen förutsättningarna för att det skulle bli bra och roligt. Även om jag alltid är lite skeptisk till det där med hur roligt något är….

Men här fick jag verkligen kapitulera när det gäller det roliga. Det här är bland de roligare musikaler som jag har sett! Skrattade mycket! Shima Niavarani som Olive, flickvännen till en gangster som vill bli stjärna är ett komiskt geni! Alla repliker, rörelser och miner är verklingen på pricken. Perfekt timing hela tiden. Och hennes karaktär är en blanding av korkad, kaxig, tuff tjej som nog mer spelar ett spel än är så korkad som hon verkar. Hon är ju den enda som vågar driva med och utmana maffialedaren Nick Valenti (spelad av Johan Rabaeus). Flera gånger sätter hon honom på plats och avfärdar honom med en liten vinking. Hon säger hela tiden vad hon vill och är inte rätt för att fråga vad något betyder när de läser manus etc. Shima är så underbar och Olive är en av de roligaste rollkaraktärerna jag har sett! Olive är en riktig dålig skådespelerska men eftersom hon är flickvän till Nick Valenti, så finansierar han en uppsättning av en teater där kravet är att hon ska få en roll. Det är varken författaren David Shayne (Linus Whalgren) eller den stora stjärnan Helen Sinclari (Helen Sjöholm) särskilt förtjusta i men som alla andra måste de finna sig i det.

Linus Whalgren är helt underbar som den tråkigt, fumlige författaren David som nu får sin chans att få en pjäs uppsatt på Broadway. Helen Sjöholm är perfekt som den stora stjärnan Helen Sinclair. Hon är härligt överdrivet divig som bara bli kul utan att det är överspel och så sjunger hon ju helt fantastiskt! Måste vara så kul för henne att få spela en roll som är så långt ifrån hennes egen person. Helen är ju en av våra bästa sångerskor och musikalartister, men aldrig har jag sett någon divig sida hos henne. Här får hon verkligen spela ut och använda sin komiska sida och sin underbara sångröst! Rollen är inte så stor, men när hon är på scen briljerar hon.

Nick Valenti vill ha lite koll på Olive under repetitionerna så han låter en av sina killar, Cheech agera livvakt och alltid vara med. Cheech spelas av Johan Rheborg och det här är nog den bästa rollen jag har sett honom i. Cheech är motvillig till uppdraget, men blir mer och mer indragen och börjar så småningom kritisera och komma med förbättringsförslag på pjäsen. Ja det slutar med att han skriver om allt, utan att någon mer än David är med på det. ”För man golar inte”. Alla ändringar uppskattas av alla och det blir en stor succé.

Det brukar ju alltid finnas med lite kärlek också och David har en flickvän Ellen (Lisa Stadell) som stöttar honom. Men David blir mer och mer upptagen av pjäsen och av Helen Sinclair som är en manslukerska, så Ellen får söka sällskap på annat håll. Lisa har ett par riktigt bra sångnummer.

Övriga roller är också bra. Riktigt bra är också de härliga dansnumren, koreograferade av Denise Holland Bethke. Det är stora härliga dansnummer med glitter och glamour och en hel del stepp! Gangstersteppen är helt fantastisk! Så snyggt!  Fantastiska dansare! Och självklart skulle det inte vara så snyggt om det inte hade så läckra kläder. Som ofta när det är snygga kläder så är det Camilla Thulin som står för kostym. Calle Norlén har översatt Woody Allens manus helt suveränt. Det är så roligt! Musiken leds av Kristofer Nergård. Det som är det svaga i den här musikalen är väl att den inte har någon stor sång som fastnar direkt och kanske inte något soundtrack man skulle köpa. Men eftersom Helen är med så är nog risken stor att jag skulle göra det om det skulle släppas ett svenskt soundtrack för hon är ju bara så bra!

Linus är jättebra i sin roll och vill man se honom så får ni se till att köpa biljett till en föreställning innan årsskiftet. Sen sätter han igång med Book of Mormon. Då tar Rennie Mirro över rollen. Så jag lär ju gå på den åtminstone en gång till för att se Rennie i rollen. Blir kul att se hur den blir då för Rennie och Linus är ju rätt olika till utseende och som person.

Som helhet är det är en helt underbar rolig musikal med mycket skratt, sång och dans! Glitter och glamour! Och den är 3 timmar lång med paus så man får verkligen valuta för pengarna. Men inte en enda sekund kändes lång! Så kul att en rätt okänd musikal kan vara så bra och kul! Och vi får ju inte glömma bort att det är Europapremiär för den! Så inte spelad i London ännu! Än en gång markerar Sverige vilket bra musikalland vi är!

bullets-1 bullets-2 bullets-3 bullets-4 bullets-5bulllets-6

 

 

 

Swinging Wednesday w Rennie Mirro Little big band, gästartist Jakob Samuel, 5 oktober, Haymarket, Stockholm

Så var det dags igen för en timmes härlig musik. Let the good times roll! Rennie Mirro och Jan Radesjö band skapar verkligen en härlig stämning! Det är en salig blanding i publiken, men alla som är här gillar bra musik. Det blir en del favoriter i repris från förra onsdagen som t ex den stående inledningen Let the good times roll som också får avsluta, Cry me a river och Sway. Några favoriter i nya versioner. Rennie gör en helt fantastisk Feeling good. Den kan man ju bara inte höra för många gånger. Och den var minst lika bra som Karl Dyalls förra onsdagen. Van Halens Jump plockades fram ikväll också, men nu som en duett med kvällens gästartist Jakob Samuel. Jakob Samuel är för de flesta mest känd som sångaren i The Poodles. Men ikväll var det en annan sida av Jakob vi fick se. I Kritstrecksrandig kostym, snygga glasögon och röda lackboots äntrar han scenen. Och Jump var inte i rockversionen utan i storbandsversion. Inte många skulle väl föränta sig att höra New York New York med honom? Men det är precis vad vi får ikväll och även en jättesvänging  Bad Bad Leroy Brown. Det är alltid så kul att få se en bra sångare sjunga nåt som man inte förväntar sig och att de har så kul när de gör det! Men är man en bra sångare så uppskattar man självklart att spela och jobba med andra bra musiker. Som pubilk är det ju de här ovanliga mötena och versionerna som är så kul att höra! Spelglädjen smittar verkligen av sig på hela publiken!

Rennie själv bjöd ju inte bara på favoriter i repris utan det blev t ex Beatles och Paul Simons ” You can call me Al” och filmmusik från Talented Mr Ripley. Han lovade att varje onsdag ska de plocka fram någon 80talshit och arra om den.

Den här kvällen fick han verkligen Haymarket att svänga och det dansades lite överallt i lokalen och även ikväll var Rennies underbara mamma på plats och dansade loss på rampen framför scenen.

Ett som är säkert är att det här är det svängigaste hotellet i stan och ingen onsdagkvälll blir den andra lik. Det enda man kan vara säker på är att det blir fullt ös och man kommer att vilja komma tillbaka!

rm-1 rm-3rm-4rm-5rm-7rm-8rm-11rm-12rm-13rm-14