Så har dagen kommit som låg så långt bort när vi köpte biljetter för en evighet sen. Ja, när vi köpte biljetter till premiären 14 september och en del andra så fanns inte 14 maj ens som ett speldatum. Men lyckligtvis så har ”sista” flyttats fram ett antal gånger. Inte blir det billigt när teatrar håller på och flyttar ”sista” men när man absolut vill kunna njuta av en fantastisk föreställning så bokar man nya biljetter, och så får man ju njuta ett par gånger till.

Så nu var det dags att ta in varje ton, rörelse och blick riktigt noga för sen får jag aldrig uppleva det igen med den här underbara uppsättningen. Sista gången som Sanna Martin som Madame Giry slår sin danskäpp i golvet för att få ordning och sista gången som hon nästan omärkligt skakar på huvudet för att visa Christine att hon inte ska avslöja vem som lärt henne sjunag, sista gången som Glenn Edell som polis dyker upp i orkesterdiket och felaktigt avlossar ett skott, sista gången som John Martin Bengtsson går över scenen bärandes på en steg. Ja listan kan göras hur lång som helst på alla de här små sakerna som jag inte får uppleva igen. Och det här detaljerna kan ju kännas konstigt att tas upp, men den här uppsättning är så perfekt ut i minsta beståndsdelen och varje gång jag ser den upptäcker jag något nytt. Någon man tittar lite extra på och upptäcker en liten nick, en blick som ger extra tyngd åt scenen. Och allt det här ser man förstås bäst när man sitter nära, som på rad 1 i mitten… Bakhuvudet på dirigenten Julian Biggs har man full koll på då!

Och aldrig mer ska jag få rysningar av välbehag när första tonen hörs, rysningar när Christine tar de första trevande tonerna som sen övergår till triumf, rysningar när Peter Jöback gör entré som Fantomen och de odödliga tonerna börjar spelas. Hur häftigt det är när sjön med alla kandelabrar växer upp. Och det där underbara ögonblicket när Raoul upptäcker att Christine är hans barndomsvän. Hans minspel är så underbart, och också hur de andra på balkongen noterar att detta. Så lätt att man fokuserar på Christine i den scenen för Emmi sjunger ju helt fantastiskt, men man måste lyfta blicken och titta runt och se hur övriga på scenen agerar.

Ja det är så många underbara scener och smådetaljer som jag kommer att sakna. För att inte tala om den underbara musiken och sången. Peter Jöbacks tolkning av Fantomen är så superb, hans minspel, rörelser och känslighet och till det hans fantstiska röst gör att hans Fantomen är helt unik. Emmi Christensson är verkligen Christine. Hon är så vacker, spröd och har en så ljuvlig röst. Inte undra på att Raoul blir helt förtrollad av henne. Anton Zetterholms Raoul är så härligt ungdomligt förälskad i Christine och han visar det med så många små fina rörelser. Hans röst älskar jag också. Tänk att vi har tre så bra musikalartister! Ja det finns inte en enda dålig musikalartist på scenen. Hade ju lyckan att få se John Marin Bengtsson som Fantomen en kväll och vilken röst den killen har! Karolina Andersson som operadivan Charlotta är perfekt. Sindre Postholm och Rolf Lydahl som Monsieur André och Monsieur Firmin är ett härligt radarpar. Så Meg Giry underbart spelad av Tehilla Bladh. Alltid lika rörande slutscen när hon sitter ensam kvar på golvet med Fantomens mask mot sin kind. Hon som verkligen skulle kunna göra allt för att få ta Christines plats som Fantomens elev.

Och utom alla fantastika muisker, ljus och ljudtekniker och allt andra som bara finns men som inte syns skulle den här uppsättnnigen inte vara så bra som den är.

När man sitter nära så förundras man varje gång av alla fantastiska kläder! De är så vackra!

Är verkligen få musikaluppsättningar som kan matcha Fantomen, och det märks ju också av hur länge den har gått och den lär ju fortsätta att gå i London hur länge som helst till. Men här i Stockholm är det alltså slut nu. Artisterna skingras åt alla håll och kvar finns bara underbara minnen och en del av mitt musikalhjärta kommer alltid att tillhöra just den här uppsättningen.

Tack alla som har varit med och gett mig så härliga musikaliska upplevelser! Tack Peter Jöback för att du plockade hem Fantomen! London, New York och Stockholm, vilka upplevelser och minnen du har gett oss!

Ska bli så kul att följa er alla vad ni kommer att göra framöver!

Vad gör man när man hör att en kompis inte har sett Fantomen på Cirkus? Jo man bokar biljetter och går. Eftersom vi bokade med några dagars varsel så fanns ju inte favoritplasterna på rad 1 kvar utan det blev rad 8 på läktare mitt. Vilket absolut är bra platser och man har ingen som skymmer och jättebra utsikt över hela scenen. Men man ser ju inte alla smådetaljer och ansiktsuttryck…. men man slipper få ont i nacken när man Fantomen är i Ängeln eller uppe på ridåkanten. Det har man full koll på! När man sitter en liten bit bort får man ju ett annat helhetsintryck av de pampiga scenerna när sjön och kandelabrarna kommer fram och Maskerad med alla underbara kostymer.

Julian Bigg var tillbaka som dirgent och som vanligt vid första tonen blir jag helt indragen i musiken och handlingen och allt runt omkring försvinner. När Christine får provsjunga för teaterns nya direktörer och hennes sång blir starkare och starkare och övergår till triumf ja då är det rysningar i hela kroppen och så är det igång på allvar. Emmi Christensson är verkligen helt underbar ljuv som Christine. Härlig sångröst. När hon var med i Love Musical var hon lite mer trevande, men nu har hon, Peter och Anton verkligen blivit så samspelta och säkra i sina roller. De tre är så strålande tillsammans! Anton Zetterhol är en helt perfekt Raoul. Underbar röst och inlevelse i minst detalj. Peter Jöback har en känslighet i sin Fantomen som ingen annan har.  Sanna Martin var precis som vanligt helt fantastisk som Madame Giry. Vilken pondus hon har! Och Tehilla Blad lika charmig som allitd som Meg Giry. Varje gång hon plockar upp masken i slutscenen och håller den mot sin kind så tänker jag på fortsättningen i Love Never Dies. Är det inte på tiden att den sätts upp i Sverige? Med samma ensamble? Det vore verkligen något!

Varje gång jag har sett Fantomen så undrar jag varför har jag inte gått fler gånger? För den här uppsättningen är ju så bra. Fantastiskt team både framför och bakom scenen. Drygt 29 år sedan jag såg den första gången i London, och den är lika bra än! Tidlösa berättelser som den här med fantastisk musik håller ju hur länge som helst!

Den 14 maj är sista och då kommer jag att sitta på första raden och njuta en sista gång av  den här underbara uppsättningen!!! Sen i decemer blir det att åka till Göteborg för att se John Martin Bengtsson som Raoul, och äntligen få njuta av hans fantastiska röst också och inte bara se honom bära en stege fram över scenen och andra gubbar som han gör. Så glad att jag fick se honom som Fantomen en gång.

Fun Home hade premiär 2013 på Public Theatre (off-Broadway) och 2015 var den nominerad för 12 Tony awards och de vann  5 st, bl a för bästa musikal Så det är kul att en sådan belönad musikal har Europapermiär på Stadsteatern. Lever den då upp till alla sina Tony nomineringar och vinster? Eftersom det här var ett av de första publikrepen så svarar jag varken ja eller nej på den frågan då det kan bli ändringar till premiären. Vissa delar var bra medans annat behöver slipas på och visst kan helt tas bort.

Fun Home handlar om Alison och vi får följa henne från att hon är 8 år till hon är 43 år. Den 43 åriga Alison spelas av Frida Modén Triechl. Den 43 åriga Alison är med på scen i stort sett hela tiden och vi får uppleva hennes liv som 8aåring och 19åring genom Alison serietecknande. Mira Blomme Stahlhammer är helt underbar som den åttaåriga Alison. Full med energi och utstrålning. Maja Rung spelar den 19 åriga Alison som inser att hon är lesbisk och hon gör en härlig scen när hon inser att hon är kär i en tjej. Är den scenen månne inspirerad av scenen i Kinky Boots? När Alison förstår att hon är lesbisk skickar hon ett brev till sina föräldrar och kommer ut, men det dröjer innan de svarar. Och när hon väl svarar så får hon själv en chock, hennes mamma tappar masken och berättar den stora familjehemligheten att hennes pappa under hela deras uppväxt och tidigare har haft förhållande med män vid sidan om familjen. Något som mamman vetat om men det verkar om hon levt i ett slags förnekelse, så brister det för henne och hon bjuder på ett av musikalens starkaste nummer. Mamman spelas av Birthe Wingren. Pappan spelas av Fredrik Lycke och även han bjuder på ett kraftfullt nummer på slutet när han inte längre orkar med sitt dubbelliv. Men inte någongång så erkänner han för Alison om sitt liv, eller att han tidigt såg att Alison var homosexuell.

Alison har två bröder och tillsammans med dem så hjälper hon till på pappas begravningsfirma. De tre gör en helt underbar reklamfilmsång; ”Kom till Fun Home” om Begravningsfirman. Den och Regnrockskärlekslåten är nog de som man bäst kommer ihåg. Men det är inte en musikal som har låtar som fastnar och som man går och sjunger på när man går därifrån. Men några bra nummer som sagt. Riktigt kul med ännu en musikal på Stadsteatern med riktigt duktiga barnmusikalartister. Det lovar gott för framtiden!

Sceneriet tycker jag var lite rörigt. För mycket olika rum som skulle snurras fram och tillbaka hela tiden. Var rätt störande emellanåt. Lite för mycket folk som sprang och snurrade även om skådisarna hjälpte till rätt mycket. Men mest störande var att man i kärleksscenen mellan Alison och hennes första flickvän Joan (Ellen Skarin) inte lät oss fantisera. Utan Joan klär av sig helt spritt språngande naken innan hon lägger sig i sängen. Har sagt det förr men det fyller inte någon konstnärlig funktion att folk ska klä av sig nakna på scen, med undantag av det mycket fina avklädande på The Girls. Tvärtom så tar det ju bort spänningen. Det chockar inte. Förstår verkligen inte syftet med det. Nej då är pappans snedsrpång bättre gjorda, där får man bara ana att han har en affär med de unga studenterna som han raggar upp. Förutom med Roy (Emil Almén) där det blir lite kroppskontakt och avtagen skjorta, men linne under. Så mycket snyggare och mycket mer intressant.

Marika Willsted är kapellmästare för ett gäng väldigt duktiga musiker. Alltid kul när man ser orkestern och de inte ”gömmer” sig i ett orkesterdike.

Musikalen har ju ett alltid aktuellt ämne som berör många, men därför är det lite synd att man har valt att ha så många sterotypa karatärer. Pappan som raggar på unga pojkar/män som varit hans elever. Flickvännen Joan är butckig och även Alison går åt det hållet att bli mer manlig. Hon vill inte ha på sig klänning när hon är liten etc. Hade det inte varit mer intressant att Alison varit en mer kvinnlig lesbisk karaktär? Då hade man fått in ytterligare en dimension att vem som helst kan vara homosexuell. Det behöver inte synas på hur man är klädd etc. Pappan kunde väl också ha haft någon mer jämnårig relation också? Här har kanske inte Stadsteatern så stor frihet att ändra på ett givet koncept? Eftersom jag inte sett Fun Home på Broadway vet jag inte hur trogen den är originalet.

Fun Home är en enaktsmusikal på ca 1.45 minuter. Nu på genrepet var den lite längre men den kommer nog att tightas till innan premiären den 28 april. Jag hade inte tråkigt under tiden, men det var på gränsen att den blev lite långt med 1.45. Det är alltid kul att gå och se en ny musikal. Den spelas till 11 juni och vill man se en musikal när privatteatrarna har stängt för våren så varför inte passa på att se Fun Home?

Foton Sören Vilks

När de la in att Phantom skulle förlängas till våren 2017 var det här tänkt som den sista föreställningen och självklart såg vi till att boka in de bästa platserna, mitten rad 1, för att få en riktig härlig nära upplevelse. Men som vi nog misstänkte blev det inte sista utan nu är sista den 14 maj. Och om ni undrar så självklart har vi biljetter till den också…För den här uppsättningen är alldelse för bra för att ine få njuta av så länge som det går.

Eftermiddagens föreställning var inget undantag från de andra. Peter Jöback gör en helt underbart storartad och fantastisk Fantomen. Och inte märktes det av att han hade något problem med en foten, men efter föreställningen kom han ut med en ”pjäxa” på foten… The show must go on. Och även Anton Zetterholm, Raoul, hade någon skada för det blev inget hopp ner från bron i slutet. Men sådana detaljer är det nog bara vi som ser den om och om igen som lägger märke till. Dock var det inget fel på varken Peters eller Antons röster och det är ju huvudsaken. För varje gång jag ser Anton blir jag bara mer och mer förtjust i honom. Älskar hans röst, hans minspel och de små rörelserna. Ett ögonbryn som höjs etc, även när fokus inte är på honom. Precis som alla andra. Går man bara en gång så missar man hur mycket alla agerar när de nite är i fokus och det är ju de här små detaljerna som gör det till en så bra föreställning. Emmi Christensson som Christine är minst lika bra som sina manliga motspelare. Den här trion är en sån perfekt match. Alla i minsta roll är så bra i den här uppsättningen så man bara njuter hela tiden. Sanna Martin, Sindre Postholm, Rolf Lydahl, Karolina Andersson, Tehilla Blad, John Martin Bengtsson, Daniel Engman, Glenn Edell mfl,  Dagen till ära fick vi skapa bekantskap med en ny dirigent, Bosse Johansson. Det är så underbart med så bra musiker som spelar den här fantastiska musiken. Varje gång första tonen spelas så förflyttas jag till Paris och sen är man kvar där till sista tonen.

Och när sista tonen spelas så är jag så glad att jag åtminstone har en gång till att se den här på Cirkus med det här fantastiska gänget.

Än finns det biljetter kvar så har ni inte sett den så se till att göra det!