Ikväll var det dags att se en egen konsert med Eric Bibb. Tidigare har jag bara sett honom som gästartist på konsert hos Sarah Dawn Finer och senast i höstas när han gästade sonen Rennie Mirro på Haymarket. Varje gång jag sett honom har jag blivit väldigt imponerad av hans röst. Helt fantastisk! Har förstått att han nog är mer känd utomlands än i Sverige, men det är ju inte så konstigt när han är amerikansk bluesartist. Och igår blev han utnämnd till världens bästa akustiska bluesartist. Efter att ha sett konserten så kan jag inte annat än att intyga att det var absolut världsklass. Han har en fantastisk röst, mästerlig på gitarr och hade ett av de bästa mellansnacken jag någonsin hört. Och det var faktiskt mer än ett mellansnack. Det var så gripande och bra. Fick lite känslan av att det var ett direktsänt sommarprat.

Tales from a Bluesbrother är mer än en konsert, det är som en föreställning. Bilder och filmsnuttar som underlag till Erics livsberättelse som varvas med fantastiska blueslåtar. Vi får en inblick i Erics uppväxt och familjeförhållande, och även hans egen familj. Han är uppväxt under den tiden när svarta blev behandlade som andra klassens medborgare och även om han kom från en välbärgad svart familj så drabbades han också av rasismen och hur kränkande de små vardagliga åtskillnaderna är. Hur de underminerar självkänslan. I inledningen får vi höra och se hans pappa, sångaren, Leon Bibb. Som följs av bilder från Freedom march där Leon stod sida vid sida med Doktor Martin Luther King. Då var Eric 13 år. Det här och föräldrarns umgängeskrets av välutbildade akademiker, sångar mfl påverkade honom. På en fest hos föräldrarna var en ung Bob Dylan hedersgäst och Eric fick tipset att ”keep it simple”. Och det har han gjort. Vilket kvällen var ett bevis på. Bara Eric på scenen med 5 olika gitarrer, enkel lussättning och bildspel. Hans röst, gitarrspel och berättar förmåga var allt som behövdes för att trollbinda publiken i två timmar. Varje låt var noga utvald för att förstärka hans livshistoria och en låttexten fick sin rätta innebörd. Många låtar handlade om orättvisorna mot de svarta i USA. Men det fanns även roliga blues låtar som den om att hans mamma tyckte att han hade Champagnevanor på en öldrickarlön. Och som en hyllning till sina sex fruar så bjöd han på en underbar version av Dancing Queen. Under sin tid i Sverige jobbade han även som musiklärare i Rinkeby och hade en kör där för barn med olika bakgrunder. Rörande fick vi höra om den polska zigenarpojken som hade en underbar sångröst men hamnade fel och tog sitt liv. Men även om killen som tack vare musiken och Eric lyckades. Två starka berättelser.

Det här är en föreställning som jag sent kommer att glömma. Det var så berörande att höra honom berätta om hur utsatta de svarta var i USA och även om det hände på 60talet så kändes det så aktuellt. När Eric som 20 åring kom till Sverige och bildade familj så var Sverige ett varmt och öppet land. Men det är det inte längre. Flyktingförläggningar bränns ner, rasismen frodas och det är inte bara en ovanligt kall maj som gör Sverige så kallt. Hans fina sång som han tillägnade alla flyktingar var så rörande.

Visst händer det ibland att man önskar att någon kanal skulle film en konsert, men den här föreställning borde verkligen filmas och sändas på bästa sändningstid. En sån komplett föreställning med ett så viktigt budskap, framfört av en man som har upplevt det. Med en röst och en inlevelse som verkligen berörde. Det får bara inte gå förbi!

Stort tack Eric för att du delade med dig av din historia!