Teatern under bron bildades förra året av Rennie Mirro och Philip Adamo och då satta men upp den lysande Vapenvila som Rennie Mirro själv framförde. Själva teatern är förlagd under Liljeholmsbron så det är en väldigt speciell teatersalong, asfalt och betong. Bara grått grått. Utanför finns en bar och en falafelvagn. Bänkar, bord och lite solstolar som man kan sitta i. Så väldigt speciell teatermiljö men rätt häftig.

Årets drama, Skuldsanering är ett nyskrivet intensivt drama av Martin Bengtsson där vi får möta den unga Elli som reser med Öresundståget fram och tillbaka, konduktören Saga och hennes man Josef. Elli är en frispråkig tjej som tar plats och som ofta reser med tåget när hon inte har något annat för sig. När tåget vänder i Köpenhamn ska alla passagerare gå av men det vägrar Elli att göra för hon ska ju åka tillbaka. Saga vill hålla sig till regelverket men ger till slut upp och låter henne vara kvar. Strax innan tåget ska gå kommer Sagas man Josef ombord. Då inser Elli att hon har hamnat mitt i en familjesorg där mycket skuldkänslor ryms. Saga och Josef har olika sätt att hantera sorgen efter sitt barn.

Elli spelas av Isabella Touma Pettersson och hon är väldigt intensiv som den ”jobbiga” Elli som inte ger upp och käftar emot och tränger sig på. Julia Marko-Nord spelar den mer reserverade Saga som är full av tillbakahållen sorg. Josef, hennes man, spelas av Kristofer Kamiyasu och han visar sin sorg mer öppet och utåtagerande. Tre helt olika personer som tolkas väldigt bra.

Pjäsen är ungefär en timme lång och man fångas av karaktärerna och handlingen snabbt. Kristoffer Antillas musik förstärker stämningen i dramat. Scenografin av Mattias Broberg är enkel. En ritad tågvagn i asfalten och några stolar. På väggen en film som skildrar tåget som rusar fram. Men mer behövs inte för att man ska få känslan av att man är på ett tåg.

Skuldsanering spelas även den 2 och 3 september. Blir spännande att se vad de sätter upp nästa år.

En solig och varm junikväll beger vi oss till Kärrtorp och Turteatern för att se ett publikep av Flaggan i Topp. Det är första gången jag besöker Turteatern och det blir en liten tidsresa tillbaka till 50talet när man träder in i foajen. Själva teaterlokalen är dock modernare. Föreställningen ska spelas på Krusenstiernska gården i Kalmar med premiär den 29 juni och fram till den 30 juli. Så ikväll får vi tänka att vi är på en utomhusteater en härlig varm julikväll med blå himmel och sol, där man ätit picknick innan isället för att slänga i sig en Propud i en foaje….  Att spela komedi på utomhusteatrar är något som har ökat de senate åren och just på Krusenstiernska gården firar man 10 årsjubileum. Har inte själv varit där men när jag var liten var det ett stående inslag på semestern att vi åkte till Helsingborg och gick på Fredriskdalsteatern där Poppe huserade. Kan tänka mig att det är lika trevligt och mysigt i Kalmar.

Vi kommer in i handlingen när Valdemar (Per Svensson) och Elsa (Nadine Kirschon) ska fira sin första bröllopsdag. Men det blir inte riktigt som de tänkt sig. Elsas föräldrar som spelas av Allan Svensson och Siw Erixon har bestämt sig för att komma och besöka dem just den dagen. På tågresan till Kalmar har de fått dela kupé med en ytterst irriterande figur, Sigge Sackarin, (Robert Gustafsson) som ska till Kalmar för att träffa sin advokat, tillika Valdemars vän, (Andreas Nilsson) för att få besked om vem som är hans pappa. Elsas väninna Helga (Rachel Molin) dyker också upp. Och vilken fars har inte en husa som lägger sig? Självklart finns en husa här också spelad av Jeanette Cappoci och en hantverkare (Magnus Kviske) som hon flörtar med. Alla är väldigt bra i sina roller. Valdemar har varit gift en gång tidigare med en äldre kvinna och adopterade hennes vuxne son. Det här vet inte frun om utan det vill han dölja för henne, vilket leder till förvecklingar, sedvanliga smäll i dörrar, förvirringar etc när sonen Sigge Sackarin dyker upp. Många skratt och leenden bjuds det på under kvällen! Men på det här publikrepet var det några ”smäll i dörrar” som drogs ett par varv för långt och förhoppningsvis har man tightat till det till premiären. Robert Gustafsson är rolig som sonen och spelar inte över, dock behöver han jobba på sin Östgötska. Rachel Molin som väninnan är väldigt bra och lockar till många skratt. Allan Svensson leverar som alltid. Per Svensson är härlig som den tafattige Valdemar. Som ofta i farser är det husan som får vara lite uppnosig och säga vad hon tycker. Hon ska ju ändå sluta så det spelar ju ingen roll vad hon säger. Jeanette Cappoci är väldigt charmig och kul!

Adde Malmberg står för regi och bearbetning av det gamla manuset från Franz Arnold och Ernst Bach och har gjort ett utomordentligt bra jobb med det. Många har säkert sett den under namnet ”Fars lille påg” som t ex Nils Poppe har satt upp. Camilla Thulin står för kostym och det är inte så många byten förutom Robert Gustafsson som även klär ut sig till kvinna, men kläderna är som vanligt fina när Camilla har gjort dem, möjligen med undantag av den första klänningen som Elsa har som inte har bästa passformen.

Jag hade en mycket trevlig och kul kväll och skrattade mycket på det här publikrepet av Flaggan i topp. Den har säkert blivit tightare till premiären och göra sig än bättre på en utomhusscen. Så kan varmt rekommendera att ni beger er till Kalmar och ser den!

Pressbilder

Ännu en gång har Playhouse vaskat fram en rolig och underhållande nyskriven pjäs till en reading, I and You av Lauren Gunderson. Den har vunnit pris, 2014 Steinberg/ATCA New Play Award Winner, och fått mycket bra kritik. Och flera av dem nämner det oväntade slutet. Och jag kan bara hålla med om att man inte riktigt såg det komma, men någongång under pjäsens gång fick jag en liten aning, som delvis var rätt, men inte fullt ut.

Pjäsen handlar om två ungdomar, 17 åriga Anthony och Caroline. Anthony dyker upp helt oinbjuden hos Caroline som har en kronisk leversjukdom som gör att hon inte går i skolan. Anthony kommer dit för att slutföra ett skolprojekt om Walt Whitman tillsammans med Caroline, vilket hon inte har en aning om och inte alls vill göra. Hon vill inte ha besök av Anthony alls. Hon vill bara vara i sitt flickrum som inte är särskilt flickigt utan mer tekniskt. Hon har byggt upp sin värld med kompisar på Facebook, Instagram etc. Så hon är väldigt tydlig med att han ska gå, men han ger sig inte. Sakta men säkert bryter Anthony ner hennes försvars mur och hon veknar, och blir mer och mer indragen i projektarbetet. Känslor uppstår, och det är lite trevande charmig tonårigt.

Man blir snabbt indragen i handlingen och de rappa och ofta ganska roliga replikerna. I slutet så pussar Caroline Anthony på kinden, och han ryggar tillbaka. Då säger Caroline något om att hon bara nuddade vid hans hud, och sen när han kysser henne tillbaka ”you fell on my face”. Inte lika roligt skrivet men kom så roligt.

Till sina readings plockar Playhouse gärna fram lite mindre kända skådespelare och här man har hittat ett par riktiga fynd! Ida Ippolito är helt fantastisk som Caroline. Hon lever sig in helt och hållet i rollen, använder små ansiktsuttryck och små gester, blickarna sitter precis där de ska. Otroligt bra engelska och läser på ett medryckande sätt. Dakota Trancher Williams som Anthony är minst lika bra. Härlig inlevelse och levererar varenda replik helt rätt. Elisabet Klason som läser sceninstruktioner talar i början om att alla tre har svenska som modersmål. Men man skulle absolut kunna tro att både Dakota och Ida är födda med engelska. Inte antydan till någon klassisk svenskengelsk brytning här. Dakota och Ida är bara 17 år, precis som sina karaktärer. Men Dakota är inte helt okänd, han har spelat med i  t ex Springfloden och i Bonusfamiljen. Är säker på att vi kommer att få ser mer av både Dakota och Ida, de var verkligen otroligt bra!

Det här var sista readingen för våren. Ser med spänning fram mot vilka readings de väljer till hösten!

Kan absolut rekommendera att ni håller koll på Playhouse hemsida, både för deras vanliga pjäser men absolut för deras readings.

På Teaterlistans utbud i maj fanns en dansföreställning med och är det nog jag sällan kommer iväg på är det rena dansföreställningar. Men ett riktigt bra dansnummer är ju häftigt så varför inte tänkte jag när det dök upp på Teaterlistan.

L.A.C kollektivet (Less agressive clappers) består av 5 tjejer, Amanda Arin, Pauline Eddeborn, Jonna Hökengren, Maja Andersson och Malin Wikner. Flera av er har nog sett dem när det varit med i Eurovision och dansat bakom t ex Loreen. Föreställningen ”In store” handlar om oskrivna regler och normer som vi accepterar utan att tänka på det, men vad händer om man börjar ifrågasätta dem. Ja det är vad de vill ta reda på i den här föreställningen. Om det lyckas med det eller inte, det kan jag inte svara på. Modern dans tycker jag oftast är svårt att förstå vad det är de menar, men det kan vara väldigt häftigt, läcker dans och man blir oftast imponerad av den kroppskontroll som dansarna har. Första 25 minuterna av föreställningen bjöd på en hel del häftiga rörelser och scensättningar. Bl a var en av tjejerna helt ensam på scen i en del och för att förstärka och lyfta fram dansen använde man sig av speglar och skuggor på väggarna. Det blev väldigt läckert. Men sen ställde sig alla tjejerna längst fram på scenen, började grimaser och hojta och låta på olika sätt. Det och typ 10 minuter till var jag inte särskilt imponerad av. Tjejerna hade på sig kläder som förde tankarna till tvångsjackor och i den här delen fick jag bara tankar på mentalsjukhus. Men det tog sig efter ett tag och återigen bjöds vi på intressant dans och imponerande rörelser. Föreställningen var i ca 60 minuter och tjejerna visade under den tiden att de kan dansa. Musiken som de dansade till är ingen musik som jag skulle lyssna på hemma, men tillsammans med rätt dans blir det häftigt.

Tack vare Teaterlistan fick jag alltså stifta bekantskapen med L.A.C, Kul att Dansens Hus använder sig av Teaterlistan för att fylla tomma stolar.

Shirley Valentine är en 52 årig brittisk hemmafru vars liv går ut på att serva sin man med mat när han kommer hem från jobbet. ”Tallriken ska landa på bordet exakt samma sekund som han kommer in genom dörren”. Barnen är utflugna sedan några år. Shirley minns tillbaka på hur hon var som ung, men någonstans mellan matlagning, skjuts till skola etc försvann den tjejen som var så full av liv. Nu pratar hon med väggen och dricker vin på dagarna. Hennes vän Jane bjuder med henne på en resa till Grekland, Men ska hon våga åka? Vad ska mannen säga? Efter en misslyckad middag bestämmer hon sig för att åka, men blir genast övergiven av vänninan som träffar en man på flygplanet och följer med honom. Shirley blir lämnad till sin ensamhet, som hon dock trvis med men för de andra gästerna på hotellet är det jobbigt med en medelålders kvinna som äter ensam i hotellrestaurangen. Men under veckorna i Grekland hittar Shirely tillbaka till sitt gamla jag och bestämmer sig för att stanna. Vem kommer att sakna henne där hemma?

Maria Lundqvist gör en fantastisk bra tolkning av Shirely. Från den tragiska hunsade hemmafrun till en självsäker kvinna som står upp för sig själv och gör det hon vill. Med stor inlevelse och trovärdighet leverar hon varje ord i monologen. Alla personer hon pratar om får en egen röst när hon berättar om dem/härmar dem. Bäst är nog den fina grannfrun Gillian. Finns många bra och roliga repliker. Många förknippar Maria Lundqivst med Sally, där hon till stora delar spelar på sitt kroppsspråk och till viss del töntiga kläder etc. Den sortens humor har jag lite svårt för. Men här visar Maria, precis om i en Underbara djävla jul, att hon kan vara väldigt rolig utan att spela över med kroppsspråket. Tvärtom håller hon tillbaka mycket här och bara med små rörelser och minspel förmedlar hon sin Shirely. Less is more. Det verkar som Edward af Sillén som regisserat får fram det bästa av Maria. Precis som i En underbara djävla jul. Så jag ser gärna mer samarbete dem emellan i den här stilen. Eward af Silléns översättning är modern och fräsch och rolig! Pjäsen är nästan 3 timmar och det är lite i längsta laget. Den skulle blir snäppet bättre om den kortades ner någon minut här och där och särskilt innan pausen.

Pjäsen Shirely Valentine har fått en rad priser som Tony awards och Lauren Olivier awards och även filmatiseringen har fått flera priser, varav Pauline Collins som Shirely vann flera av dem för bästa skådespelerska. Den svenska uppsättningen håller hög kvalité.

Shirely Valentine spelas några gånger till under våren på Maxim och återkommer sen igen i höst. Passar utmärkt att se en mörk höstkväll när man behöver piggas upp, skratta och få lite Greklandskänsla!

Foto; Pressbild Sören Vilks

Ibland ska man kanske läsa på lite bättre än vad jag gjorde när jag valde att se Stepping out ikväll. Såg framemot en härlig musikal med massa stepp. Hade ju sett planschen där de dansar med höga hattar och käppar, Liza Minelli var med i musikalfilmen osv så självklart skulle det bli en musikalkväll! Köpte biljett på Tkts för 35£ för jag orkade inte gå ner och kolla på teatern om de hade några dayseats och tyckte 35£ var ok. Hade ju precis landat, skulle äta och sen ner till till Old Vic för att se Rosencrantz och Guildenstern are dead kl 14,30. Fick en bra plats, F14, på parkett så allt borde ju vara frid och fröjd. Men efter typ 10 minuter började jag undra när ska de börja sjunga? Lite trevande stepp hade jag ju fått men ingen sång. Och så höll det på, ingen sång, En hel del roliga repliker men något saknades. Först i pausen fick jag bekräftat det jag misstänkte. Stepping out står i Veckoprogrammet under Comedy, inte under Musikal. Så var det med det. Läser man inte instruktionen så blir det inte rätt….

Som komedi så var den rätt rolig. En kille och eEtt gäng tjejer i varierande åldrar och från olika samhällsklasser går på steppkurs på en lokal dansskola. Under kvällen får man lära känna de här personerna och se vad som döljer sig bakom deras fasader. Amanda Holden (stor i London och här har några kanske sett henne som jury i Britains got talent) har huvudrollen som överklassen damen med städnoja är väldigt bra. Roliga och intressanta kvinnliga karaktärer. Här finns nog alla typer av karaktärer med. Den ende killen, spelad av Dominic Rowan, är en tystlåten lite töntig figur som dock alla damer har ett gott öga till. Judith Barker som pianisten är en sträng dam som inte låter sig hunsas med. Kul att se Lesely Vickarge på scen. Henne har nog flera sett på tv som Inpector Lynlyes fru Helen. Här är hon den tysta, tillbakadragna som har steppen som ett sätt att fly hemifrån. Inte helt olikt alla andra som verkar har steppklassen som ett andningshål i vardagen och från sitt vanliga liv. Här får de en möjlighet att komma bort och leva ut en dröm. En dröm som leder till att de är med i en välgörenhetsgala. Och till slut får vi alltså ett par ordenliga steppnummer! Det allra sista med all glitter och glamour som det ska vara! Och efter ett sånt nummer så blir man rätt glad och känner sig trots allt rätt nöjd. Men nästa gång ska jag läsa vad det är bättre så jag har rätt förhoppningar när jag går in på teatern!

1997 gavs första Harry Potter boken ut och det var ett par år senare som jag börjde läsa böckerna och blev ju fast direkt. Så väntade ivrigt på nästa och nästa. På flyget till Colorado 2007 läste jag och i stort sett hela planet den sjunde boken som samma morgon hade släppts på engelska. Självklart har jag sett alla filmer. Så öppnades Harry Potter Studio och dit åkte jag med min systerson. Satt i internet kö i flera timmar när biljetterna till Harry Potter och the Cursed Child släpptes och såg den förra året. Så bra! Och nu när Daniel var tillbaka på teaterscenen i London så kunde jag inte låta bli. Han har ju spelat teater tidigare både i London och på Broadway men nu kände jag att det var dags att se honom live.

Själva pjäsen som är en komedi om Tom Stoddard var den här gången alltså inte det primära. Pjäsen kom ut för 50 år sedan och handlar om två bifigurer i Hamlet, Rosencrantz  (Daniel Radcliffe) och Guildenstern (Joshua McGurie). Dock är det Hamlet som här är en bifigur. Pjäsen inleds med att de två vännerna singlar slant och hela tiden blir det krona (heads). De är nog uppe i typ 91 gånger som det blivit krona. Mycket prat om sannolikhetslära och ordvrängningar av engelska språket. Man får inte somna till på den här pjäsen inte! Daniel har inte fått rollen för att han ”är” Harry Potter, utan för att han faktiskt kan agera och lära sig repliker. För vem som helst kan inte lära sig dessa långa haranger av repliker som det är i den här pjäsen. Många är rätt roliga och det är mycket lek med engelska språket. Rosencrantz och Guildenstern har fått ett lite mystiskt uppdrag och ska träffa Hamlet. På vägen dit stöter de på ett resenade teatersällskap. En rad konstiga karaktärer, som spelar lustig teater och konstig musik. Inga karaktärer i min smak precis. Men David Haig, som spelar The player och sällskapet är en bra skådespelare det får jag medge. David Haig har bland annat spelat i Fyra Bröllop och en begravning och senast i Mrs Florence Jenkins. Joshua McGuire som spelar Guildenstern är också väldigt bra. De båda vännerna kommer fram till Hamlet som är galen men de tre vännerna beger sig så iväg till England för att träffa den engelska kungen. Vad som händer på båten ska inte avslöjas men titeln på pjäsen ger en rätt bra ledtråd.

En bra pjäs, med en hel del roliga repliker, dock lite konstig då och då. Men med bra skådespeleri.

Satt på plats X13 vilket var sista raden på parkett, men hade bra sikt därifrån.

Jag var på matinéen och efter pjäsen tänkte jag att jag går väl till stage door för att se om Daniel kommer ut så kan jag ta ett kort i alla fall. Det var ju inte riktigt att tänka på. Rätt snart kommer en ”bodyguard” iklädd rosa piké, vinkar in en stor svart bil med dimmade rutor och säger att det blir inte några kort eller autografer efter matinéen. Men lägger till att efter kvällsföreställningen är vi välkomna tillbaka för då är Daniel vid huvudingånen och signerar och låter alla ta bilder. Hur bra lät inte det? Daniel kommer nu snabbt ut ur dörren, stor vintermössa neddragen över ögonen och rusar in i bilen som drar iväg med en rivstart. Så jag bestämmer mig för att efter min kvällsshow åka tillbaka och se hur det funkar. När jag kommer fram har pjäsen slutat och en kö ringlar sig runt hörnet från huvudentrén bort mot stage door (som ligger på Webber street, fin teaterkoppling där). Ställer mig i kön och en kille kommer och frågar om vi har biljetter för då ska man stå i en kö och om man inte har får man stå i kön efter. Dock ingen garanti där. Men alla vi som har biljetter ska alltså få träffa Daniel. Den här kvällen hade han några kompisar som sa hej, så det tar en stund innan kön börjar röra på sig. Det går sakta men den rör sig då och då. När jag kommer närmre förstår jag varför. En vakt kollar alla biljetter, ger instruktioner om att kamerorna måste vara på. Sen släppts några i taget in. Där inne är det hur lugnt som helst. Daniel tar god tid på sig med var och en, pratar lite, skriver på planscher, program, biljetter eller vad det är man har med sig. Kramas och tar selfies med de som vill. Kan ni tänka er, Daniel har tagit selfie med min mobil på oss? Min mobil har Daniels DNA på sig!!! Och jag kommer ju aldrig att tvätta tröja jag hade på mig! Och hur mycket intelligenta svar fick jag fram? Och hur många kloka frågor ställde jag till honom? Får ju medge att det här är nog var det mest starstuckna tillfället jag någonsin haft! Bara ni som har upplevt det vet vad jag menar. Man är så uppe i stunden samtidigt som det känns helt overkligt och man nästan ser det på avstånd. Man kommer inte ihåg nåt, samtidigt som man kan minsta detalj. Sen svävar men hem utan att nudda mark. Och den känslan sitter i lite fortfarande. Har man inte varit med om det så låter det här helt konstigt, men en dag kommer ni förhoppningsvis att förstå. Jag har träffat Harry Potter!!!!! Harry Potter har kramat mig!!!! Han har använt min mobil!!! Man vill verkligen bara skrika ut det till alla man träffar. Och så är man helt själv i London….

Man får ofta höra att det är så slitigt att vara skådespelare i London med 8 föreställningar i veckan, men Daniel har dragit det ett strå längre. Signering och fotostund med publiken varje kväll! Stor eloge till honom.

Just nu spelas den till 6 maj. Finns biljetter kvar. De har Dayseats om man vågar chansa plus ett lotteri. Men vill man vara säker som jag ville så kan man boka enkelt via teaterns hemsida. Den är väldigt bra och man kan se vilka biljetter som är lediga och boka exakt plats.

http://www.oldvictheatre.com/whats-on/2017/rosencrantz-and-guildenstern/

Idag är det glädjens dag och då passar Playhouse på att sprida glädje med en reading som lockar till många skratt och leenden.

Kvällens reading var pjäsen Straight som hade premiär februari 2016 på Acorn Theatre, off- Broadway och blev New York Times Critics Picks. Den handlar om finansmannen Ben (26 är) som är tillsammans med Emily (27) som genforskar på möss. Ben gillar även sport, öl och så Chris. Chris en ung student som bara är 20 år, eller snart 21. Ben söker sin sexuella identitet. Pjäsen utspelas i Bens lägenhet dit ibland Emily kommer och ibland är det Chris som hälsar på, en gång efter att Chris sovit över träffas de alla tre. Ben spelas av Philip Hughes, Chris av Olle Roberg och Emily av Clara Strauch. Alla tre är väldigt bra och lever sig in i rollerna och med små gester och blickar så levande gör de readingen så det nästan känns som en riktigt teater. Hade man ställt in en soffa istället för de tre stolarna så hade det varit en ”riktig” teater istället för en reading.

Det är ånga kvicka och underfundiga repliker i pjäsen. Och några oavsiktliga felläsningar lockar också till hjärtliga skratt. Felsägningar som passar väldigt bra in, tex gay istället för guy osv.

För er som inte varit på en reading så har skådespelarna repeterat ihop sig under dagen och sen läser de upp den för publiken på kvällen. Ingen rekvisita och bara små rörelse som förstärker texten. En person (ikväll Björn Lönner) läser själva scen instruktionerna i pjäsen för att sätta in publiken i vilken scen det är och hur det ser ut. Så får man själv måla upp hur det ser ut på scenen och skådespelarna läser replikerna. Ett bra och enkelt sätt att presentera en ny pjäs på.

Playhouse bjuder på ytterligare två readings under våren, The Humans (18 april) och I and you (15 maj). Kan varmt rekommendera att ni bokar biljett när de släpps så får ni se en ny och spännande pjäs! Och det är fri entré, eller så betalar man 100 kr som ett bidrag. Så vad har ni att förlora?

(som en liten parentes, medan jag skriver det här visas Fomo Sapiens på SVT 1, där Philip Hughes är med. )

Bild lånad från Playhouse Facebook sida, från repetionen