Ja nu är Julen här! Dags för lite traditionellt julfirande. Premiär för Peter och Matildas Julen är här! Är få som kan skapa sådan julkänsla som kusinerna från St Anna, Peter Johansson och Matilda Grün. I har de bjudit ”hem” oss till Chinateatern för att för 7e året få fira jul med dem. Eller som Peter säger, hem till Östergötland. För med ett gäng östgötar på scen så känner i alla fall jag mig hemma.

Som vanligt inleder de med ett härligt engelskt Carolsmedley och sen får vi en julresa runt om i världen och i olika genrar. Det bär i väg till Puerto Rico och Feliz Navidad, New York (Underbara Fairytale of New York) och till Österrike för ett jodelnummer med lederhosen och allt! Vi får höra allt från klassiska barnjulsånger i Hopp och led medlyt till riktiga rockjullåtar som Blue Xmas/Christman (burning love). Kul med Chris Reas underbar Driving home for Christmas framför av gästartisten Jesper Sjöberg. Och självklart får vi höra underbara stämningsfulla julsånger som Julen är här och Jul Jul stråland Jul. Det jag verkligen gillar med dem är att man behåller de enkla arrangemangen. Man sjunger jullåtarna som de ska låta, utan massa specialarrangemang och överdådiga körinsatser. Nej här låter man sången få komma fram enkelt och rent, fint uppbackad av kören och väldigt lätt komp, ibland bara lite gitarr. Underbart att höra Matildas klara röst i Jul Jul strålande jul. Till och med Pie Jesus blir bra i det här enkla. Annars tycker jag den kan bli lite för mycket….Riktigt underbart stämningsfullt blir det i Peters julfavorit Tänd ett ljus.

Men det är inte bara de klassiska julsångerna de bjuder på. Inte tänker man på steppdans när man tänker juldans? Men med musikalstjärnor på scen så vore det ju synd och skam att inte få lite dans också. Och på tal om musikalstjärnor, slutnumret i första akten var en utveckling på en favorit från förra året, Tomtefar. Ett helt underbart härligt och roligt julmedley på musikallåtar, allt från Guldet blev till sand, Phantom of the Opera till Grease. Allt med ny text som handlar om tomten. Och Summerloving från Grease blir en berättelse om hur tomten mötte tomtefar! Så underbart. De är inte bara duktiga på att sjunga, de är roliga också! Inte många som har en jättespark på scen heller!

Men mitt i allt det jättejuliga slinker det in en och annan icke julsgång också. Peter gör en fantastisk version på Stad i ljus (eller ja Stockholm är ju fint i julljusen så det är kanske en julsång….). Peter och Matilda visar upp sina styrkor i slutnumret Barcelona. Ingen har väl undgått att Peter är suverän på Queen/Freddie Mercury låtar. Och Matilda lutar gärna åt lite mer operatoner. Självklart blev det lite mer Queen också. Det går ju inte att låta bli med Peter på scen. Han kan verkligen sjunga allt, från Pepparkaksgubbar, Hallelujah till riktig rock. Allt lika bra och med ett ständigt leende på läpparna. Och gärna med en gitarr på magen!

Ja och så nästan exakt 35 år efter mordet på John Lennon (8 dec 1980) och med tanke på världsläget har de valt de perfekta extranumren, Imagine och So this is Christmas.

Det är svårt att hitta en juligare julkonsert än den här så ni som har biljetter till kommande konserter kan se fram emot en nästan 3 timmars lång helt underbar och rolig julkonsert! Och jag kommer att gå nästa år!

Så var det dags för julkonsert igen! Förra året släppte Weeping Willows en julskiva med olika julcovers som blev mycket uppskattat och i år har deras låt Christmas is here agin, röstats fram till årets jullov i P4. En riktigt härligt jullåt som inleder kvällens konsert.

Weeping Willows har haft ett speciellt sound under de 20 år de spelat tillsamman, mycket tack vare Magnus Carlsson speciella och fantasiska röst. Gillar verkligen den rösten. Deras musik är mysig, vemodig trevlig och skön att lyssna på. Får väl erkänna att jag har inte någon av deras skivor, inte ens den fantastiska julskivan! Blev inte att jag köpte den förra året…Men även att jag inte har lyssnat massor på deras musik så är det lätt att ta till sig musiken och riktigt kunna njuta av den. Ikväll hade de också hjälp på stråkar av Sjöströmska kvartetten och på blås av inga mindre än Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson. Blev riktigt snygga och stämningsfulla arrangemang.

Under kvällen bjöd de på en blandning av jullåtar och andra låtar från deras andra skivor, och en del som de inte spelar så ofta som Endless night. En härlig blandning av låtar, även om det nog var lite för lite jullåtar för att ge en riktig härlig julstämning rakt igenom kvällen så var det en underbar konsert. Några av kvällens höjdpunkter var Were in different places, You are all I want for Christmas, First of May, Someday at Christmas och en helt fantastisk tolkning av O holy night. Some day at Christmas är som skriven för Magnus röst, men det är en Stevie Wonder låt från 1967, så innan Magnus ens var född!

En ny skiva är på gång i mars och vi fick ett smakprov från den som var riktigt bra. Har tyvärr glömt vad låten hette, men en typiska Weeping Willowslåt som jag ser fram emot att få höra igen.

Det var snyggt ljus i grönt, blått rött och lila ibland med snöstjärnor, som förstärkte stämningen på de olika låtarna. En konsert som bjuder på vemod och julstämning i en härlig blandning. Går gärna på fler konserter med Weeping Willows, och Magnus röst får jag njuta av igen i mars när han och Helen Sjöholm står på scen i Berwaldhallen tillsammans!

I år har det varit ett underbart år med mycket Peter och Helen. Hela våren kunde man se dem i Livet är en schlager, under hösten så reste de runt med konsertern I love musical och det är inte slut med det för nu är det alltså dags för julkonserter. Ja fast nu gör de inte dem tillsammans utan Peter håller till på The Theatre i Göteborg och Helen hon reser runt landet med Anders Widmark. Medan Peter satsar fullt ut på att bjuda på julstämning så väljer Helen att kalla det för Midvinter och inte fullt ut så juligt som Peter. Midvinter är en avskalad konsert där enda effekterna är olika bakgrundsfärger. Stilrent och snyggt. En liten kandelaber kanske hade skapat lite mer känsla av jul utan att störa det avskalade och enkla?

2003 arbetade Helen och Anders tillsammans senast då de spelade in Genom varje andetag tillsammans och även var ute på turné med den. Så nu tyckte de att det var dags igen att jobba tillsammans.

Konserten inleds med ett skillingtryck, där lokalen är nedsläckt och Helens röst är det enda som hörs och hon trollbinder oss alla med sin fantastiska röst. Därefter följer några visor från Genom varje andetag. Var ett tag sedan jag lyssnade på den skivan så det var nästa som att höra dem för första gången. Helen har en helt magisk röst och det är så underbart att få njuta av den i det här avskalade formatet. Vi får höra den nya ”Jag vill följa med” som hon sjöng i Nyhetsmorgon för någon vecka sedan och i slutet på konserten spelar de en helt sprillans ny låt ”Gravity” som ännu inte är inspelad, men som de testar på publiken nu. Och för mig får de gärna spela in den för jag tycker den var riktigt bra. Självklart sjunger hon också Hemma, ur Kristina från Duvemåla, för det vore väl ett kardinalfel att inte sjunga den när hon är på Cirkus, även om det nu är den nya Skandiascenen.

Men hur var det nu med julstämningen ikväll. Jo den glimmar till riktigt ordentligt när hon sjunger Jul Jul strålande jul. Men det är den enda gången som jag får julstämning. För även om det bjuds på både Ave Maria, Halleluja, Stilla Natt och några till så har man valt att arrangera om dem och med rätt mycket jazzigapianoutsvävningar i dem. Jag tycker verkligen om piano, men har lite svårt för jazzimprovisationer. Och julsånger vill jag höra så rena som möjligt. So not my cup of tea….men visst är Anders en duktig pianist (grattis förresten på namnsdagen! Frågan är ju om Anders slaskade eller traskade idag, var riktigt kyligt när vi kom ut).

Helen har ju en härlig komisk ådra också och den visar hon bland annat i den roliga ”att göra listan inför jul”. Den är en riktigt tungvrickare! Men hon ger även köphysterin inför julen en känga. Behövs verkligen ytterligare en galleria i Stockholm (Mall of Scandinavia)? Och är det rätt att handla för 75 miljarder när andra inget har, men det är ju för att vi ska få julefrid… Så slår hon ett slag för att istället köpa ett Träd för Vi skogen eller filtar, matpaket eller vad det nu finns från olika välgörenhetsorganisationer.

Det här var första konserten som jag var på i nya Skandiascenen vid Cirkus. Vi satt på kanten på rad 3 och även om det var kantplatser så var ljudet bra. Så det lovar gott för kommande konserter!

Den som förväntar sig att få riktig härlig julstämning och bara ska gå på en julkonsert ska nog välja något annat än den här konserten. Programmet är alltför spretigt för att man ska få någon riktig julkänsla. Men vill man njuta av Helens röst så kan man välja den och den är absolut inte tråkig. Tiden går fort!

Skulle dock gärna höra Helen i en riktig julkonsert något år. Varför inte slå sig ihop med Peter något år och göra en riktigt härlig julkonsert? De var ju helt underbara i I Love musical!

Kan inte tänka mig något bättre sätt att inleda första adventshelgen än med en dubblering av Peter Jöbacks julshow Jag kommer hem igen till Jul på Gothia Towers. Göteborgarna är så lyckliga som kan njuta av den här fantastiska julshowen hela december och som sålt så bra så den blivit förlängd till den 9 januari nästa år. Varför inte dra ut på den underbara om man kan

Peter släppte sin numera klassiska julskiva 2002 och är sedan dess en tradition som många svenskar inte vill vara utan. Till advent börjar julskivan spelas i många svenska hem. Det är ju den julskiva som sålt mest och utsedd till bästa julskivan! Och den håller verkligen år efter år.

Han har ju gjort julkonserter i olika format tidigare, allt från mindre scener till som senast 2009 med arenajul. Konserterna har alltid varit väldigt bra, men mindre format är ju alltid bättre. Så det var spännande att se hur den nya scenen, The Theatre, på Gothia Towers, skulle klara av att husera den här julshowen. Och det funkade riktigt bra! Matineén satt vi på rad 1 på läktaren och det var bra platser och man fick bra överblick över hela scen, men det går ju inte att komma ifrån att bord 20 Inner circle på kvällen var mycket bättre. Ett av borden som var närmast scen och man får en sådan annan känsla när man sitter nära scen. Men det är ju också en prisfråga och huruvida man vill ha mat eller inte. Det är väl krogshowernas stora nackdel att man i regel måste äta mat som kan vara si och så kvalitésmässig för att få en bra plats. Maten den här kvällen var helt ok, bättre kvalité än på Hamburger Börs för någon vecka sedan. Dessutom om man äter så bjuds man på lite matunderhållning vid två tillfällen som man inte gärna vill missa! Bl a luciatåg och en av mina favoriter från julskivan ”Guds frid i gode vise män”. Aldrig fel att få höra lite extra av Cookies n Beans heller. Dessa tre underbara tjejer!

Showen är väldigt snygg med fina bakgrundsbiler som ger extra stämning och lyfter låtarna. Det är så snyggt med snö som faller, fyrverkerier, rislampor som lyfter , jorden som sakta stiger upp och mycket mer. Förutom Cookies n Beans har Peter med sig sitt band i ledning av Lars Halapi, blås och stråk plus stor kör på slutet, så det blir riktigt stämningsfullt och känns riktigt juligt. Snygga kläder av Margareta Julle. Allt så proffsigt gjort.

Vi får höra det mesta från hans julskiva och det finns ju inte någon låt på den som man vill vara utan. Självklart får vi även höra Gott Nytt år och den precis nysläppta En julsaga som är en svensk översättning av Fairytale of New York. Den finns med på Cookies n Beans julEP som precis släppts. Men det är inte bara jullåtar vi får höra. Självklart blir det även Music of the nigth, för vår internationelle Phantom kan ju inte låta bli att sjunga den. Och eftersom han med sig Cookies n Beans så måste han ju sjunga Sing med dem. Deras version är ju bara så bra och man blir så jätteglad av den! Och en julshow med Peter innehåller ju alltid ett Disneymedley även om han tänkt skippa det…. ja ja tur att han har brorsbarn som talar honom till rätta! I år hade man till publikens stora förtjusning lagt till En helt ny värld från Aladdin i den. Så kul att få höra den live!

En av traditionerna som Peter har är att läsa om julfreden 1914. Så fin sann berättelse om hur soldaterna la ner vapnen och sjöng julsånger och spelade fotboll över jul och nyår. Effektfullt följd av Trumslagarpojken/Fred på jord. En av mina favoritjullåtar!

Och om någon undrar, självklart sjunger han både Halleluja (med hjälp av Cookies n beans) och O helga natt!

Så vill ni ha riktigt julstämning så kan jag varmt rekommendera att ni tar er till Göteborg om ni inte är så lyckligt lottade så ni bor där och ser den här showen! Det lär dröja några år innan Peter gör julkonserter igen!

En sån här kväll inser man hur lyckligt lottad jag är som är född när man är så jag har fått uppleva discons glansdagar ”live”! Visserligen var jag bara 9 år när Saturday Night Fever med John Travolta kom, men låtarna därifrån och andra härliga discolåtar förgyllde klassfesterna och lite senare skoldanserna i Folkets park. Så dansat på Studio 54 i NY har jag ju inte gjort precis. Men discolåtar är ju så mycket roligare att dansa till än Techno och house där jag är för gammal för att höra när en låt slutar och den andra börjar. För mig är det bara dunka dunka (som mina föräldrar kallade discon för…) utan någon text. En riktigt bra discolåt har ju en sångtext! Och lyssnar man är det inte alltid bara blahablaha i texterna. Vem blir inte peppad av Gloria Gaynors ”I will survive”?

I Sverige har Alcazar i lite olika konstellationer (alltid med Tess Merkel och Andreas Lundstedt) spridit discons glädjebudskap i 18 år! Sedan 2007 är Lina Hedlund med. Imponerande att de orkar hålla på i den farten som showen är! Eller som Tess säger när hon måste pusta ut lite, man är inte 40 längre! Få av dagens unga popidoler som orkar hålla deras tempo!

Krogshower brukar vara drygt 1.5 timme och den här är inget undantag. I programmet står det att det är 100 minuters discounderhållning och det stämmer nog bra. En show fylld av Alcazars alla egna hits och en rad härliga discolåtar som ”Don’t you want  me” och ”Never can say goodbye”. Tess och Lina visar att allt är bäst i discoversioner genom att göra om High Way to hell, Du gamla du fria och Staten och kapitalet till fulländade discolåtar.

En av mina favorit Alcazar låter är ”Not a sinner nor a Saint” som de kom 3a med i Melodifestivalen 2003. Vem minns ”Give me your love” med Fame som vann? Helt klart skulle Alcazar vunnit det året. De har tävlat många gånger i melodifestivalen men aldrig vunnit tyvärr. Hur som helst, i showen har de gjort om ”Not a sinner nor a Saint” lite och lagt till superläcker dans al la Bob Fosse, men jazzhands och allt. Det man tagit bort i Cabaret på Stadsteatern har man lagt till här! Stor eloge för det!

Det är förstås inte bara Alcazar på scen utan de har åtta duktiga musiker och 4 fantastiska dansare som är med och lyfter hela showen.

Självklart är det också en orgie i paljetter och glitter, skapat av Margareta Julle och då vi hade förmånen att sitta vid bord 21 så fick vi möjligheten att syna kläderna i sömmarna när Tess Merkel i slutet av showen dansade loss på vårt bord! Snacka om närkontakt! Hela publiken får sig en lektion i discodans med alla viktiga moves. Så i slutet är det full dans på golvet till Crying at the Discotheque och Stay the night! En underbar kväll! ”Blame it on the disco”!

Showen spelas på Börsen till den 19 december och januari – april 2016 ger de sig ut på Sverigeturné. Kan varmt rekommendera att ni bokar den här showen för det är en kväll av ren glädje och disconostalgi!

Om det inte vore för några steg som inte satt helt perfekt och lite trådar som hängde i kostymerna, fållar som inte var sydda etc så skulle man inte ha noterat att var första publik genomdraget. I stort sett satt allt där det skulle. Med några till genrep så kommer allt att sitta perfekt!

Den här showen är en historisk resa i skivmärkets Motowns fantastiska historia. Resan börja med ett medryggande gospel nummer, övergår till rythm  och blus och det som inspirerade till det kända Motown soundet, soulen. Vi får möta bl a Ray Charles, Chuck Berry,  Etta James, Aretha Franklin, The Supremes, The Temptations och Stevie Wonder. Ja ända fram till våra dagar med rap och Pharrell Williams Happy. För att inte glömma ledmotivet till Baretta! Vilken nostalgitripp.

Personligen tycker jag att delen fram till ”nutiden” var helt fantastisk. Vilka underbara låtar som gjordes på den tiden. Och den härliga körmovesen med armar upp och ner och shuffle. Så läckert!

Huvudartisterna var Afrodite med Blossom Tainton, Gladys Del Pilar och istället för Kayo numera Jessica Folcker. Blossom var nog den som imponerade bäst på mig trots att hon hade lite hostproblem ett tag, men hon har sån härlig energi som smittar av sig och en pipa som inte går av för hackor. Hennes Diana Ross i Supremes var väldigt bra. Men Gladys visade också att hon kan ta i som Aretha till exempel. De kompletterar varandra på ett bra sätt alla tre.

Hade nog mest uppfattat att det skulle vara Afrodite som skulle stå för sången, men ensamblen var med nästan hela tiden och hade flera egna nummer där inte någon av Afroditetjejerna var med och jag blev väldigt imponerad av hela ensamblen. De var superduktiga. Så det kändes inte på något sätt att det var pausnummer utan nummer som var minst lika bra och medryckande som när någon av Afrodite var med.

Tyvärr blev ju slutet litet anticlimax, då det var för långt inslag av tex ”vart tog den stygga lilla flickan vägen” och den typen av låtar. Kunde kortas ner och göra plats för en återkoppling av några av de äldre låtarna på slutet igen. Självklart okey att Never let it go var med på slutet, för det är ju Afrodites hit, men ett riktigt maffigt klassiskt Motown nummer hade inte suttit fel.

Men det var en varm och fartfylld show och publiken verkade gilla det mesta i den! Publiken klappade med och stående ovationer på slutet. Alla på scen såg glada ut!

Premiär är den 21 november på Berns och en show som man blir glad av är ju aldrig fel!

Den här konserten kommer jag inte minnas för den häftiga showen, musiken, ljusspelen etc utan för en minuts tystnad för att hedra offren från de fruktansvärda attackerna i Paris igår. Madonna är ju känd för att hon har en show som följs till punkt och pricka, inga avvikelser förutom att hon byter ut ”Hi Stockholm” till ”Hi Berlin” eller var hon nu är. Men igår ungefär 1.5h in i konserten blir ljusduken svart, musiken tystnar och en mycket rörd Madonna börjar säga att hon tyckte det var jättejobbit att genomföra konserten. Att hon först tänkt ställa in, men det hade varit att låta de onda makterna att segra. Vi måste fortsätta göra de saker vi tycker om, att fortsätta njuta av livet. Enda sättet att ändra världen är att börja med oss själva och hur vi agerar mot människor i vår närhet. För varje mening hon sa möttes hon av applåder och jubelrop, ingen låt under showen fick lika mycket jubel och applåder. Hon avslutar sitt tal med att be alla delta i en tyst minut och så blir det så knäpptyst det kan bli i en arena med över 40 000 personer. Så mäktig! I en sån stor arena kunde man ”höra” tystnaden. Därefter ber hon publiken att stämma in i hennes bön och tonerna till ”Like a prayer” börjas spelas, mobiler tänds i hela publiken och låten får en helt annan innebörd. Kommer nog aldrig att kunna lyssna på den låten utan att tänka på den här stunden i Tele2 arena.

Några låtar senare (helt enligt showprogrammet) sjunger Madonna Edith Piaffs ”La vie en rose”. Ett oväntat låtval på turnén, men den här kvällen så blev den också mäktig och berörde på ett fantastiskt sätt och med vilken känsla hon sjöng den. Den här kvällen så var den och Like a prayer utan tvekan det bästa. Like a prayer är inte en låt som heller funnits med på ordinarie show set listan.

Men om jag bortser från det som hänt i Paris, hur var showen då? Har sett Madonna en gång tidigare på Earls Court i London, 2001, under hennes Drowned World Tour och visst var den häftig på sitt sätt, men det jag minns bäst från den var att jag tyckte att den var för kort för att vara av en världsartist och att hon fokuserade väldigt mycket på nytt material. För lite hits. Den gången satt jag längst upp rätt långt bort så Madonna var ju mest en liten prick på scen… Och tyvärr lite samma känsla den här gången i Tele2 (första gången jag såg en stor konsert i arenan förresten och publikrekord 40 557). Vi satt på läktaren rakt framför scenen så rätt stort avstånd så man får ju inte den här närheten som jag egentligen vill ha. Men när det är stående publik på golvet så kan man ju inte sitta på rad 1 som jag brukar på konserter…..Sen var det också lite synd att man hade ljusteknikerna på höga ”pallar” mitt på golvet som skymde sikten till viss del. Varför inte ha dem upphissade i taket? (antagligen för att det är ett öppningsbart tak..). Så minus på det för själva arenan. Men man såg ju den fantastiska ljusspelen som hon hade för varje låt. Riktigt läckert och var med och stöttade och byggde upp låtarna.

Precis som på Drowned turnén var det stort fokus på låtarna från senaste albumet Rebel Heart. Lite kul på Rebel Heart skivan är att hon jobbat med Avicii och Salem Al Fakir. Hade ju varit kul om hon hade uppmärksammat det nu när hon var i Stockholm. Jag får ju direkt erkänna att jag inte lyssnat in mig på det så den där igenkänningsfaktorn man vill ha på en konsert fick jag ju inte på många låtar. Men många av de nya låtarna var bra. Inledningen på showen var mest från nya skivan. Men så varvades det med lite äldre låtar som jag har bättre koll på. Av de nya låtarna som hon hade med var det ju kul att hon hade med svensklåtarna  Devil Pray (Avicii) och Heartbreak City (skriven av flera svenskar som Salem Al Fakir, Vincent Pontare mfl). Bra låtar bägge två! På nya skivan finns en låt som heter Bodyshop, som utspelades i en bilverkstad. Fick mig att tänka på Livet är en schlager och låten Mil efter Mil. Men Madonnas ”version” var inte alls lika kul som Jöbacks och Glans! Hon borde ha kollat in den på Cirkus!

Men självklart var det en hel del gamla hits också! Vissa lite eller inklippta i andra låtar som Vouge som sätts in som en del i Holy Water. True blue blir ett charmigt rätt avskalat nummer där Madonna samlar sina dansare runt omkring sig.  Like a Virgin har tappat en del av sin charm, för det har blivit för mycket trummor och bas i den för mig i den här versionen. La Isla Bonita är läcker och gör över till Dress you up, som får inslag av Into the groove. Därefter bryts så showen för Madonnas fina tal. Music är snyggt inrammad. Material girl är också läcker.

Kvällen avslutas med Holiday och ljusspelet på den är en rad flaggor och Madonna sveper in sig in den Svenska flaggan. Bra avslut men den nådde inte riktigt den topp som jag hade förväntat mig och läst om. Men får väl skylla på att vi satt för långt bort för att riktigt får den där partykänslan!

Dock en helt igenom proffsig show på ca 2 timmar och 15 minuter. Madonna visar vem som fortfarande regerar den kvinnliga musiktronen. En show som normalt sett inte ger utrymme för spontanitet men ikväll visade Madonna att hon kan avvika från det perfekta när hon vill, och det är då som hon blir ännu bättre!

Björn Skifs är en av de artister som ”alltid” funnits i mitt liv och det har blivit några olika konserter med honom under årets lopp. Första gången jag såg honom live borde varit under Badrockstiden. Så det har varit allt från stora maffiga utomhuskonserter till elegant show på Cirkus, och nu är han här i det lite mindre och enklare formatet på Göta Lejon. En intim konsert. Känns nästan som man är hemma hos Björn och han jammar med sina musikkompisar. Tanken var att det bara skulle vara några måndagar under hösten med lite olika program varje kväll, men biljetterna sålde slut med rasande fart så nu har han konserter lite nu och då under hela våren 2016 också.

Scenografin är stora trädlårar så väldigt enkel. Med sig har han förstås sina favoritmusiker som han spelat ihop med de senaste åren. Men han har med sig en hemlig gästartist som byts ut like olika kvällar, men dessutom dyker det varje kväll upp en gästartist som är hemlig gör Björn Skifs. Den personen kommer bara en kväll och sen är det någon annan, allt för att det ska vara en överraskning för Björn. Den här kvällen var överraskningsgästen skådespelaren Per Lövsveden som föreställde en polis som undrade över en felparkerad bil. Blev kanske lite för långdraget för att vara riktigt roligt för min smak. Desto trevligare tyckte jag det var att kvällens hemliga gästartist var Peter Lundblad. En kille som körat med Björn när han varit med i schlagerfestivalfinalen i Paris och Dublin. Från den tiden fick vi höra lite minnen. Självklart sjöng Peter sin stora hit Ta mig till havet, men även en annan av mina favoriter, ”Jag tänker på dem ibland”.

Den här konserten ska ju vara olika varje kväll och därför får man önska låtar och sedan väljer Pernilla Skifs ut vilken som är kvällens önskelåt. Ikväll blev det ”Lets kiss”. Sen har Björn även en frågestund där man får fråga precis vad man vill. Kul inslag där Björn får visa sin komiska talang för han fick alltid till en rolig tvist på svaren.

Men självklart är det en massa sång och härliga hits med Björn. Under årens lopp har han gjort många olika versioner på sin Hooked on Feeling och alla har varit lika bra. Ikväll blev den en a’capella med musikerna som var helt suverän. Självklart så fick vi ju också höra Michelangelo, en av de bästa låtar som någonsin varit med i Melodifestivalen men som han inte vann med. Men alltid en av dem som verkligen drar igång publiken.

Gillar man Björn Skifs ska man verkligen se till att få tag i en biljett till en av konsertern. Det här är något av det bästa jag har sett honom göra just för att det är så avskalat. Själv ska jag se den här igen den 12 januari 2016. Blir intressant att se vilka gästartister som dyker upp då! Får se till att skicka in en låtönskan också!

Tredje gången gillt för mig och den här omgången av I love musical. Den här gången i en ny arena, Göranssons, i Sandviken. Alltid kul med nytt ställe. Så varför ser man ”samma” konsert 3 gånger på drygt en vecka? Jo helt enkelt för att man vet att det kommer att bli superbra redan när man bokar biljetterna och för att det finns så mycket att ta in på en sån här konsert så även om programmet är samma så är det ju live och det blir olika. Ikväll hade de på något sätt snabbat upp mellansnacket för den var ca 10-15 minuter kortare i Västerås och i Stockholm då den slutat ca 23.20-23.25 men nu var den ca 23.10 när sista tonerna klingade ut.

Men alla låtarna fanns med och det som är superbra bara växer och blir ännu bättre för varje gång. Resten är superbra det också. Det som för mig är det det svaga i showen är inslaget med West Side Story. Personligen är det inte någon av mina topp 3 musikaler, hamnar knapp in på topp 10 om jag ska vara helt ärlig. Och just här är sångstilarna för blandade. Musikal är musikal och ska inte sjungas operaaktigt om det nu inte är Phantom eller Love never dies, där visst operainslag är okey. Helen sjunger Anitas roll med perfekt musikalröst och inlevelse medan Emmi som Maria använder sitt mera operaregister och det funkar inte ihop för mig…

Eftersom det är 20 årsjubileum för Kristina så ägnas en stor del av programmet till just Kristina. Peter och Helen minns tillbaka med anekdoter och sång till pianokomp av David White. Mysigt och intimt avsnitt i första akten som avslutats med en superb Wild Grass av Norma Lewis. Utan tvekan ett av mina absoluta favorit nummer i showen, kanske till och med det bästa på hela kvällen….För visst är det underbart att som extra nummer få höra Helen i Du måste finnas och Peter i Guldet blev till sand, men jag har hört dem förr, och de kommer att sjunga dem live igen, Men frågan är om jag kommer att få höra Norm göra Wild Grass igen? Så absolut vad jag kommer att minnas bäst från årets ILM. Och för den är han väl värd en Guldmask som han så gärna vill ha. (den kommentaren hörde jag först i Sandviken…)

Det finns många låtar som man vill höra om och om igen och som är lika bra varje gång, men man vill ju gärna höra något som de inte sjungit tidigare eller tlllsammans förut.  Eller varför inte en helt ny sång?

Peters tollkning av It’ll be me, från Houdini, har också växt sig starkare och starkare för varje föreställning. Nu här Hugh Jackman har hoppat av projektet så kan väl Peter ta sig an rollen när han är klar med Phantom på Ciruks? En original roll på Broadway vore väl inte fel på CVt?

Peter bjuder på en rad av sina paradnummer från Why God Why till Phantom. Alltid lika bra och rysfaktor. Men trots att man hört dem många gånger och aldrig tröttnar så blir det ibland en ny version….Ikväll fick vi en liten speciell version av Getsemane, för en kort bit in så tappar Peter texten. Han fortsätter stegmässigt men orden kommer inte. Dirigenten tittar sig lite undrade över axeln, så börjar Peter sjunga igen. Där skulle han lyssnat lite på vad Helen fått tips av Marianne Mörck, ”Le och sjung, de vet ändå inte hur det ska vara”….Men även den bäste kan få en textblackout. Och den blev lika mäktig på slutet som vanligt.  Gillar verkligen gitarrkompet i den!

Helen var verkligen i toppform hela kvällen, hon kan verkligen göra allt från underbar vacke relegant och strikt i Don’t cry for me Argentina, till lite ”galen” i Tolvskillingsoperan. Vilken fantastisk Don’t cry hon gör!

En av duetterna som är mina favoriter är Peter och Norm i I’m the man! Vilka fantastiska män på scen.

Men utan Stockhlolm Symfonietta, Le comp, bakgrundsbilderna och Margareta Julles fantasiska kläder så skulle inte showen vara så magnifik som den är. Allt i ledning under David Whites förstås. Det hjälper ju inte hur bra röster artisterna än har om de inte lyfts fram av bra musiker.

Nu lär det dröja ett par år innan iv får se I love musikal på turné igen för i höst är det ju Phantom of the opera på Cirkus som gäller för Peter. Blir spännande och se hur Peter och Emmi utvecklar rolllerna på svenska. Biljetter är redan köpta till permiären! Men jag hoppas verkligen inte att det här är sista gången som Peter gör ILM. Det finns så många bra musikallåtar som han ännu inte gjort och så många som vi gärna hör igen!