Kan en lördag i augusti bli bättre än när solen skiner från en klarblå himmel och på scenen i Vita Bergsparken bjuds det på Vegas I Vitan? Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro tillsammans med Blåsarsymfonikerna ledda av Jan Radesjö är en svårslagen kombination. Fantastiska musiker och 3 helt underbara sångare. Dessa tre kollar trollbinder hela Vita Bergsparken från första tonen till den sista och ingen vill gå hem.

Under nästan 1,5 timme bjuds vi på den ena härliga klassikern efter den andra. Allt inleds med Let the good times roll som lite är grabbarnas signaturmelodi. Rennie Mirro gör helt fantastiska versioner av bland annat I who have nothing och It was a very good year. Karls Feeling good, får hela publiken att verkligen må så där underbart bra som man bara kan göra av en en härlig sommarkväll med bra musik!. Joachim är en sån underbar sångar och bjuder på showens enda lite nyare låt, In the Western world, från Nötknäpparen (Fredrik Rydman). Men en låt som kändes som den var från Sintras och Sammy Davis tid. Ett härligt potpuri på med bla Fly me to the moon.

Jättekul att de också tog med ett härligt litet steppnummer. Med två av våra bästa dansare på scen vore det ju en synd att inte låta dem dansa lite! Stepp kan man inte få för mycket av.

Blåsarsymfonikerna är otroligt bra och sätter oss i en härlig sommarstämninge med ”Att angöra en brygga”.

Killarna avslutar med att visa att de är värdiga arvtagare till den storbandsmusiken genom en makalöst bra version på Frank Sinatras ”My way”.

Sommaren närmar sig sitt slut och för att fira sommaren som varit och det som återstår är extranumret en rad sommarlåtar som t ex Ta mig till havet och hela publiken sjunger med.

Och allt avslutas precis som det började med Let the good times roll.

En helt underbar augustikväll som jag kommer att minnas länge. Sissela Kyle, snälla låt det här bli en tradition! De här killarna vill vi så gärna se på scen varje sommar!

Den här sommaren har varit torr och inte så varm, men den här kvällen ändrades det. Det började droppa ungefär en kvart innan konsertstart och sen höll det på mer eller mindre ihärdigt fram till konserten nästan var klar. Men värmen var det inget fel på! Niklas sprider ju sådan värme omkring sig så även ett regn känns som solsken och det märks att publiken älskar honom!Publikrekort och där sitter vi alla i färgglad regnkläder och strålar ikapp med strålkastarna på scenen. Niklas har en förmåga att få alla att känna sig sedda i publiken! Han är ute mycket i publiken och sjunger och ett par gånger under kvällen blir det lite allsång också. Vore perfekt som programledare på Allsång på Skansen!

Inte helt oväntat så blir det ”Singing in the rain” i början och det är ju en sång man blir glad! Sen blir det en härlig blandning av musikal, pop, visa och instrumentalt. En av de bästa låtarna ikväll var ”Nu eller aldrig” från Jeyll and Hyde. Lite specialskriven En duktig sångare blir ju ännu bättre med bra musiker som kompar och ikväll stod Magnus Eugenson, Rimma Gotskosik och självklart Carina E Nilsson.

Sen är det så kul att det finns så många underbara musikalartister att ”gräva fram”. Vi försökte komma på vilka som skulle vara gästartister, men ingen av oss kom på de som presenterades, men vi blev absolut inte besvikna. Först ut var Malena Tuvung som var Grizabella i Cats på Cirkus tillsammans med Niklas. Så ett självklart öppningsnummer av henne var Memory. Sen sjöng hon och Niklas ”Last Night of the world” från Miss Saigon. Så underbart fin! Lite senare kom kvällens andra gästartist, Annika Edstam. Vi fick höra ett låt från Nine och lite senare gjorde hon och Niklas en helt fantastisk version av ”Come what may” från Moulin Rouge. Det var så vackert!

Det går ju inte att hoppas över Björn och Benny så det mot slutet av konsterten blev Chess. Vi fick njuta av Malenas stämma i ”Someone elses story”. Anthem med Niklas, hur bra som helst och så en härlig duett mellan Annika och Niklas igen i You and I. En väldigt finstämd ”Håll mitt hjärta” med Niklas och sen brakade det loss i rena discoyran! Vilket drag! Då hade regnet insett att det inte kunde skrämma bort oss och hela publiken dansade med i regnkläder till den ena härliga discodängan efter den andra! Bättre avslut kan det inte bli!

Niklas och alla hans gäster visade verkligen att det gamla ordspråket stämmer. En helt fantastisk konsert på den här magiska platsen kommer att vara ett av mina bästa minnen från den här sommaren! Och i år ingick dessutom en picknickpåse i priset så både njutning för kropp och själ!

Nästa år blir det med all säkerhet konsert på Nergården igen och ni som inte har varit där måste verkligen ta er dit. Helt magiskt! Och man kan ju åka dit året runt och njuta av hotellet och bistron också.

Att köpa biljetter till en utomhuskonsert är ju en risktagning för man vet ju aldrig vad det blir för väder. Så dagar innan konserten följer man noggrannt alla prognoser och tyvärr visade det på regn och regn och åter regn för lördagen den 8 juli i Rättvik. På vägen till Tällberg fick vi några riktiga störtskurar, men som tur var satt vi i bilen då. Så utrustade med regnbyxor, regnjacka, regncape, Gortexskor, dunjacka och vantar (det mesta nerpackat i ryggsäcken) väntade vi i duggregnet på bussen som skulle ta oss från Dalacarlia till Dalhalla. Framme i Dalhalla fortsatte duggregnet men inte gick säkerhetskontrollen snabbare för det. Många fick lämna sina paraplyer i kontrollen. Varför kan inte folk läsa informationen om att vad man får ha med sig in och inte??? Väl inne njöt vi av den härlig utsikten av en av de mest magiska scenerna som finns. I det gamla kalkbrottet på den grönaaktig sjön är scenen placerad och sittplatserna klättrar uppför sluttningen. Stolarna byttes ut till i år och det var stoppade både i rygg och sits så riktigt sköna. Dock är det skönt med en extra dyna när man ska sitta på en lång konsert. Duggregnet fortsatte hela tiden och ca 10 minuter efter utsatt tid hörde vi en tenorsaxfon och Magnus Lindgren vandrade genom publikhavet och från andra änden av publikhavet kom Malena, så möttes de på mitten i den fina ”Om sommaren sköna”. Helen och Malena hälsade oss välkomna och påpekade att vi såg ut som bollhavet på Ikea och Malena påpekade att hon matchade oss väl i sin färgglada klänning. Och sen inträffade verklien ”Ett herrans underverk”, för när de första tonerna började ljud och Malena och Helen sjöng den underbara duetten så upphörde regnet! Samma text, men i det här sammanhanget så blev det mer en sång om två ”rivaliserande” sångerskor som först inte tålde varandra men nu gärna delar scen! Och sen följde konserten i girlpower och mycket värme. De enda rysningar jag fick under kvällen var inte för av vädret utan det var tonerna till ”Gabriellas sång” (fint tillägnad Mikael Nyqvist) och ”Du måste finnas” och Helens fantastiska sång i dessa två låtar. Kan höra henne sjunga dem live hur många gånger som helst men varje gång ger de mig rysningar. Och hon belönades med kvällens bägge stående ovationer! Mycket välförtjänt för de berörde mest.

Malena har en fantastisk skolad röst och hon kan verkligen leka med sin röst och sjunga många genrar. Hon visade att opera kan hon ut i fingerspetsarna med smakrprov Figaros Bröllop och Carmen. Visa med t ex ”Allt under himplens fäste” och nyskrivna ”Allt under Västerbrons fäste” och flertalet åttiotalslåtar i slutmedleyt, fina ”Fragile” av Sting och olika ”röstlekar” tillsammans med Magnus Lindgren. Och allt detta gör hon otroligt bra. Men när det kommer till musikal så får hon tyvärr inte till det. Andra akten inleds med två nummer ur Evita, Buenos Aires och Gråt inte mer Argentina och de kommer inte upp till samma nivå som övrigt hon gör. Och eftersom jag vet att Helen verkligen kan trollbinda en publik med sin version av ”Don’t cry for me Argentina” vilket hon senast gjorde på Ullevi den 17 juni, så önskar jag verkligen att Helen hade fått sjunga den.

Trots att Helen inte har en skolad röst så ger dig sig på att sjunga Blomsterduetten ur Lakmé och det funkar bra. Alla duetter de gör är väldigt bra och kul att höra den nya ”Sankta Klara Klocka” live för första gången.

Helen plockar fram några gamla favoriter som Costellos ” I almost had a weakness”, ”Man borde inte sova” och den fina ”Ärlighet”. Men Helen har ju en fantastisk komisk ådra och hon kan ju inte låta bli så även att den inte står i programmet så i andra akten blir det ”Kåta Maja”. Även om man nu kan texten så blir den lika roliga varje gång och hon är så underbar när hon sjunger den. Och precis som Malena kan hon utan problem sjunga de härliga 80talslåtarna i avslutningsmedleyt. Gillade verkligen det medleyt som innehöll många favoriter som ”Sisters are doing it for themselves”, ”Sweet dreams (are made of this)”, ”Black velvet”, ”Smooth operator”, ”Like a prayer”, ”Girls just wanna have fun”, ”99 Luftballons” och många fler.

I första akten sjöng Sonja Kåse och Beata Ernman-Thunberg sin låt Changes och de var också med och körade på ett par låtar och i medleyt. Blir intressant att se hur dessa två unga tjejer utvecklas.

Svenska Stråkensamblen och ett gäng bra musiker backade upp Malena och Helen alldeles utomordentligt och de var väldigt samspelade. I Carmen ”retades” Malena med gitarristen Mats Bergström men då ”hämnades” hela orkestern på henne. Kul när de kan skoja till det!

Anders Armén skötte ljudet perfekt och Lex Norling gjort fint jobb med ljuset även om det är lite otacksamt en ljus sommarkväll. Gillade ljussättningen särskilt under ”Gråt inte för mig Argentina”. Den turkos/petroleumblå färgen är verkligen snygg!

Konserten avslutades som den började med att Malena med musiker sjöng och spelade genom publiken. Mer bus med Magnus som tillslut tröttnar och puttar henne i sjön! Precis som det ska vara så blev det ett dopp för Malena på slutet!

En härlig konsert som läggs till de konsertminnen i Dalhalla. Har ni inte varit i Dalhalla så kan jag verkligen rekommendera att ni kollar in programmet och åker hit. Förutom en magisk arena så får ni ju också möjlighet att se Dalarna som är fantastiskt vackert på sommaren!

Denna bild av Helen Agerstig

Denna bild av Helen Agerstig

The Shoo Shoo Sisters består av Matilda Grün, Jessica Stendahl och Maria Höglund. Som grupp har de funnits ett tag nu och ikväll hade de releasespelning för sin första CD som främst besår av låtar som vi känner igen från The Andrews Sisters, men här översätta till Svenska. Kvällens spelning bjöd på låtarna från skivan och lite till. Tjejerna har verkligen bra sångröster och får till en härlig stämning i den lilla lokalen en trappa ner på Scala teatern. Underbara klassiska jazz och swinglåtar som till exempel ”Sitt inte under vårt äppleträd, Känner du (In the mood) och Sjung, sjung, sjung. Som en extra surprise så bjuder de på den klassiska drinken Rom och Coca Cola till låten med samma namn. Och man kan inte annat än höja sitt glas och skåla för dessa tjejer som är så duktiga och verkligen gör låtarna rättvisa. Det märks också att de gillar att sjunga de här odödliga låtarna och de blir absolut inte sämre när de här tjejerna sjunger dem. De är tidenligt friserade och klädda. Extra kul är ju också att det är Jessica Stendahl som har gjort översättningarna. Blir mer personligt och nära på det sättet.

Med sig har de riktigt duktiga musiker också, Pelle Lindh på gitarr, Niclas Lindblom, bas, Mikael Svedlund, piano, Kjell Gustavsson, trummor, Johan Nordfeldt, trumpet, Peter Fredman, saxofon och Magnus Wiklund på trombon. Väldigt imponerande musiker.

En väldigt trevlig konsert med mycket bra musik, tjejer med fantastiska sångröster och duktiga musiker och spelglädje på högsta nivå. Kan verkligen rekommendera att ni går och lyssnar på The Shoo Shoo Sisters. Så håll kolll på om de dyker upp någonstans nära dig! 

En underbar sommardag avslutas med en helt makalös musikalkonsert på Ullevi. Lite småkylig blåst men energin och kärleken till musikaler värmde!

2012 började Peter med sina AA möten för oss musikalälskare och var från början stor succé och biljetterna har gått åt som smör i solen, t o m när han satte upp den i Tokyo förra året. Men skulle han kunna sälja ut Ullevi? Arenan som annars är mest känd för sina stora rockkonserter? Och med Celine Dion på Tele2 Arena samma kväll? Jo han sålde ut och slog Celine Dion klart. 26 742 personer hade tagit sig till Ullevi och Celine Dion hade 23 029, vilket i och för sig också var utsålt.

Det sägs att det här var världens största musikalkonsert och helt klart större än tidigare uppsättningar. Årets artister är Helen Sjöholm, Tommy Körberg, Ma-Anne Dionision, Scarlett Strallen, Tam Muto och Emmi Christensson som backades upp av Stockholm Sinfonietta ledda av Julian Bigg, Le Comp och en väldigt namnstark ensamble, Hanna von Spreti, Lisette Pagler, Vera Prada, Anna Ståhl, Alexander Larsson, David Dalmo, Nicola Stankovic och Victor Molino Sanchez. Tidigare år har inte dansare varit med så det var jättekul att han förstärkt föreställningen med så duktiga dansare med superduktige Roine Söderlundh som koreograf. Scenen var också större än tidigare, men de hade kunnat använda hela scenen mer. Även med dansare på scenen så var det mycket som var centrerat till mitten på scenen. Tycker nog att de tidigare har varit bättre på att förflytta sig över scenen och åtminstone några gånger se till att de är på varje kant av scencen. Tyvärr så inte den här gången. Lite problem var det med ljudet för det var tyvärr rätt mycket eko och studsande och lite för lågt ljud, ibland gick inte mellansnacket helt fram. Men bortser man från det så var det en alldelses fantastisk konsert som började kl 20:00 och som slutade ca 23:30. 3 timmar effektiv tid med musikaler med några av världens bästa musikalartister är ju en ren njutning från första tonen till den sista.

Mycket i konserten har varit med i tidigare uppsättningar men vad gör det när det är så fantastiskt bra. Jag skulle ju inte vilja vara utan Getsemane som ger mig rysningar bara jag tänker på hur Peter går in i rollen som Jesus, eller Helen i Don’t cry for me Argentina. Har inte hört någon göra den så bra som hon gör den. Och ”Du måste finnas” är ju bara så bra. Och The Phantom of the Opera med Peter och Emmi kan jag höra hur många gånger som helst! Och Kander Ebb medleyt är ju bara superbra. Men hade jag fått välja så hade jag nog hellre sett Ma-Anne som Sally Bowles i Cabaret. Helen gör den väldigt bra, men Ma-Anne är snäppet bättre. Och vad vore en musikal konsert med Peter om han inte sjöng Guldet blev till sand?

Men det var inte bara gamla godingar. Ett av mina favoritnummer var Hair Medleyt där alla vara med. Så läckert och bra gjort. Hair är ju en gammal favorit sen jag såg filmen och man kan alla låtar utantill. Så bra gjort!! Och jättekul att få se låtduellen mellan Peter och Tommy, You’r nothing without me. Har älskat den sen jag såg den på TV för hur många år sedan som helst. Big Spender med Ma-Anne, Scarlett och tjejerna från Ensamblen var också jätteläckert. Och är Tommy Körberg med så måste man ju få njuta av Anthem. Men en klar favorit var den mindre kända, men inte desto mindre underbara ” Bortom Sol och Måne” från Björn och Bennys Hjälp Sökes. Ännu en gång fick Helen briljera med sin röst i en så enkel men så mäktig sång. Den är så perfekt för henne! Tam Mutu sjöng duett med Peter i Music of the Night men han bjöd oss också på en av mina favoritlåtar ”Till I hear you sing again” från Love never dies. En klart underskattad musikal. Scarlett fick visa sin röstresurs i Candides ”Glitter and be Gay”. Hon har en väldigt bra röst men just den låten är väl inte en av mina favorititer. Men förstår att den är rolig att göra!

Ja många fler fantastiska låtar från underbara musikaler fick vi höra och det finns många fler som han kan ta med. Hade t ex hoppats på Dance with the Devil från Häxorna i Eastwick nu när han hade dansare med sig, men inte. Och inte blev det  någon Stars ur Les Miseable med Tam Mutu. Så det finns mycket att göra nya konserter med. Men självklart fick vi som blivit tradition ”One day more” från Les Mis som sista låten innan extra numren. Den här gången med fyrverkerier och stora guld konfetti. Och som sista extranummer ”You never walk alone/Climb every mountain”.

Sen var det bara att vandra hem i sommarkvällen och försöka smälta den här underbara konserten! Så mycket duktigt folk som var på och bakom scenen som gjort det här möjligt för oss att få njuta av. Peter har gjort det igen och vi hoppas att det här formatet dyker upp igen, för vi slutar inte att älska musikaler!!!

Blå himmel, strålande solsken, glittrande vatten på Edsviken, måsar och änder som svalkar sig, scenen dekorerad med svenska flaggar, på gräsmattan ligger picknickfiltarna kant i kant, så tätt att man knappt kan sätta ner en fot mellan, sommarklänningar på, ja allt är precis som det ska vara när det är nationaldagsfirande. För att inte tala om hur fullt det var på parkeringarna runt omkring! Fick parkera ”ända bora” vid Sollentuna vallen och promenera genom den fina sommargrönskan. Men fick min belöning när jag närmade mig området då Jakob Stadell hade sound check med Ta mig till havet!

Firandet inleds traditionellt med Edsbacka spelmän, kommunstyrelsens ordförande Henrik Thunes hälsar välkommen och kommunfullmäktiges ordförande Björn Karlsson håller tal. Sen tar Jakob Stadell i för kung och fosterland i ”Du gamla Du fria” med Sollentuna symfoniorkester och självklart sjunger alla i publiken med. Felica Kamsvåg som vann Funkismello 2016 sjunger Power of Love. Så är det det dags för mer symfoniorkester och det bjuds på musik ur Aida och Pirates of the Caribbean. Så ljuder de första tonerna från Anthem och Jakobs fantastiska röst trollbinder publiken när han sjunger om kärleken till sitt land. Vilken röst han har och sån känsla! Man bara njuter! Unga Isabella Cerlander tar sen vid med Stone Cold. Därefter blir det återigen dags för Jakob med Peter Lundblads klassiska sommarlåt Ta mig till havet. Så passande en sån här underbar sommardag.

Ett Nationaldagsfirande är ju inte bara för vuxna utan barnen ska ju också få sitt. Efter lite danslekar så var det dags för Doreen Månsson att ha familjeunderhållning med barnkör. Även Bella och Filippa som var med i melodifestivalen med Crucified (skriven bland annat av Jakob Stadell) bjöd på den och ett par låtar till. Blir intressant att se hur det går för dem. Som avslutning på familjeunderhållningen blev det allsång med låten ”Mitt land”. Fint avslut.

Sist på musikdelen var ett inslag utan någon anknytning till Sverige. Don’t stop me now som är en hyllning till Queen. Men det här är ett projekt som jobbats med i Sollentuna gosskör och diskantkör tillsammans med Blåsasymfonikerna och stråk under våren, under ledning av Maria Stadell. Och som solist hade man inte valt vem som helst utan Johan Boding som är helt suverän på att tolka Freddie Mercury och Queen. Johan Boding har en riktigt pipa som passar perfekt till Queens låtar. Vi fick nästan en hel timme och det var så suveränt bra. Vilka fantastiska körer och musiker som det finns i Sollentuna! Vill man se och höra mer av Johan Boding och Queen så är det bara att bege sig till Cirkus den 8 och 11 oktober!

Sollentuna kommun har ännu ett år lyckats med ett väldigt bra program där de i stort sett bara lyfter fram de lokala förmågorna som finns! Och så kan de det här med att ordna fint väder! Lika bra i år som förra året!

Ikväll var det dags att se en egen konsert med Eric Bibb. Tidigare har jag bara sett honom som gästartist på konsert hos Sarah Dawn Finer och senast i höstas när han gästade sonen Rennie Mirro på Haymarket. Varje gång jag sett honom har jag blivit väldigt imponerad av hans röst. Helt fantastisk! Har förstått att han nog är mer känd utomlands än i Sverige, men det är ju inte så konstigt när han är amerikansk bluesartist. Och igår blev han utnämnd till världens bästa akustiska bluesartist. Efter att ha sett konserten så kan jag inte annat än att intyga att det var absolut världsklass. Han har en fantastisk röst, mästerlig på gitarr och hade ett av de bästa mellansnacken jag någonsin hört. Och det var faktiskt mer än ett mellansnack. Det var så gripande och bra. Fick lite känslan av att det var ett direktsänt sommarprat.

Tales from a Bluesbrother är mer än en konsert, det är som en föreställning. Bilder och filmsnuttar som underlag till Erics livsberättelse som varvas med fantastiska blueslåtar. Vi får en inblick i Erics uppväxt och familjeförhållande, och även hans egen familj. Han är uppväxt under den tiden när svarta blev behandlade som andra klassens medborgare och även om han kom från en välbärgad svart familj så drabbades han också av rasismen och hur kränkande de små vardagliga åtskillnaderna är. Hur de underminerar självkänslan. I inledningen får vi höra och se hans pappa, sångaren, Leon Bibb. Som följs av bilder från Freedom march där Leon stod sida vid sida med Doktor Martin Luther King. Då var Eric 13 år. Det här och föräldrarns umgängeskrets av välutbildade akademiker, sångar mfl påverkade honom. På en fest hos föräldrarna var en ung Bob Dylan hedersgäst och Eric fick tipset att ”keep it simple”. Och det har han gjort. Vilket kvällen var ett bevis på. Bara Eric på scenen med 5 olika gitarrer, enkel lussättning och bildspel. Hans röst, gitarrspel och berättar förmåga var allt som behövdes för att trollbinda publiken i två timmar. Varje låt var noga utvald för att förstärka hans livshistoria och en låttexten fick sin rätta innebörd. Många låtar handlade om orättvisorna mot de svarta i USA. Men det fanns även roliga blues låtar som den om att hans mamma tyckte att han hade Champagnevanor på en öldrickarlön. Och som en hyllning till sina sex fruar så bjöd han på en underbar version av Dancing Queen. Under sin tid i Sverige jobbade han även som musiklärare i Rinkeby och hade en kör där för barn med olika bakgrunder. Rörande fick vi höra om den polska zigenarpojken som hade en underbar sångröst men hamnade fel och tog sitt liv. Men även om killen som tack vare musiken och Eric lyckades. Två starka berättelser.

Det här är en föreställning som jag sent kommer att glömma. Det var så berörande att höra honom berätta om hur utsatta de svarta var i USA och även om det hände på 60talet så kändes det så aktuellt. När Eric som 20 åring kom till Sverige och bildade familj så var Sverige ett varmt och öppet land. Men det är det inte längre. Flyktingförläggningar bränns ner, rasismen frodas och det är inte bara en ovanligt kall maj som gör Sverige så kallt. Hans fina sång som han tillägnade alla flyktingar var så rörande.

Visst händer det ibland att man önskar att någon kanal skulle film en konsert, men den här föreställning borde verkligen filmas och sändas på bästa sändningstid. En sån komplett föreställning med ett så viktigt budskap, framfört av en man som har upplevt det. Med en röst och en inlevelse som verkligen berörde. Det får bara inte gå förbi!

Stort tack Eric för att du delade med dig av din historia!

T ex i London och på Broadway har man Day Seats/Rush tickets som innebär att man kan köpa billiga biljetter samma dag på teatern om de inte har sålt slut. Och vissa teatrar har alltid ett visst antal av den här typen av biljetter som släpps samma dag. Men så gör inte teatrarna här, däremot finns det sedan ett antal år något som heter Teaterlistan, från och med i år omgjord så man betalar ett månadsabonnemang och sedan får man gratis se det som läggs upp på listan där. Så jag testar det nu i maj och förra veckan var jag på Shirley Valentine och ikväll bestämde jag mig för att gå och se Lill-Babs, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson i deras show ”Tillsammans 183 år på scen”. Utan Teaterlistan hade jag nog inte gått på den här, men jag hade en väldigt trevlig kväll! Som sällskap fick jag med mig ett riktigt fans till de här damerna.

Man kan ju inte annat än bli imponerad av de här damerna som har hållt på så länge och som fortfarande kan åka ut på turné runt om i landet. Att de orkar! Man ska ju inte talas om damers ålder, men här är det verkligen på sin plats. Lill-Babs är 79 år,  Siw Malmkvist fyller 81 i år och Ann-Louise Hansson är den unga damen i sällskapet med sina 73 år. Tillsammans har de alltså stått på scen i över 183 år. Man kan verkligen undra hur många av dagens artister som kommer att hålla på i över 60 år?

De bjuder verkligen på sig själva i showen och vi får höra många roliga anekdoter från deras långa karriärer. Hur Siw kallade sin dotter för Sovjetunion, fast på finska för hon tyckte det lät så sött. Lill-Babs som varit bordsdam till president Kekkonnen, som spillde ett glas champagne i hennes dekoltage. Ann-Louise som turnerat med Cornelis Vreswijk och Fred Åkerström. Hon träffade även Ted Gärdestad i början av hans karriär och gjorde en väldigt finstämd version av hans fina ”För kärlekens skull”. Vi fick också ett fint potpurri av många av visorna som hon sjungit in och som nu är en del av vår visskatt. Siw har så många schlagers så när hennes son kom hem och sa att Annelie Rydé hade spelat in av hennes låtar så kom hon inte ihåg att hon spelat in den, Bossa Nova Baby. Så hon bjöd på en svängig version av orginalet med snabba danssteg och allt. När jag var liten var en av mina favoritlåtar ”Mamma är lik sin mamma” så kul att få höra den live med Sivan. Allsång blev det till ”Flickor bak i bilen”. En av de härliga schlagers som Kurt Olsson hyllade i sitt program och gjorde kända för en ny generation. Imponerande att Astrid Lindgren valde Siw till sin Pippi när det skulle göras musikal av Pippi, om inte Siv ställde upp så ville inte Astrid ge någon rättigheterna till musikalen!

Lill-Babs är nog den av damerna som det har varit mest skvaller om och det togs upp på ett fint sätt att hon inte var helt nöjd med. Det är skillnad på Barbro och Lill-Babs, men det brydde sig inte pressen om, bara de kunde sätta en rubrik som sålde. Om de så klankade ner på att hon svettades mycket på scen. Nej då var det bättre med de finska tidningarna som hyllade henne i en rubrik ”hon är så härligt bastusblöt på scen”. Även Lill-Babs har ju många hits som hon bjöd på.

Eftersom de har så många hits genom åren skulle det ha blivit en jättelång show om de skulle sjungit alla i sin helhet, så i andra akten fick vi ett långt potpurri med väldigt många låtar. De hade vävt ihop dem på ett bra och klurigt sätt så låtar med samma tema hängde ihop. Några av de stora hitsen hade de satt ny och rolig text till, t ex blev ”Tunna skivor” ”Det ska va mogna kvinnor i år”. Härligt med deras distans till sig själva och sin ålder. Samtidigt som de visade på fysisk spänst t ex Ann-Louise som när gamla stela damer kom på tal visade att hon minsann kunder nudda govlet med händerna med raka ben.

Enkelt sceneri med ett högt runt barbord, ett par höga stolar, lite kandelabrar (dock med fejkljus) och snygg ljussättning. Enkelt och finstämt komp av Benneth Fagerlund på piano och en gitarrist.

Extranumret var dock inte en av deras utan en oväntad cover på ”Jag är en djävul på kärlek”. En kväll där man på något sätt fick höra det mesta av deras låtar och de visade verkligen att de fortfarande kan! Stående ovationer från publiken som till större delen såg ut att ha hängt med i större delen av damernas karriär, men härligt med publik som troget följer sina idoler! Och kul när man själv sänker medelåldern något.

Stockholm är slutet på deras vårturné så sista chansen att se dem är söndagen den 7 maj.  I höst fortsätter de dock runt om i landet. För den 7 maj finns fortfarande biljetter att få tag i via Teaterlistan så kan vara värt att gå med för 190 kr och få biljetten gratis som annars kostar 495 kr!

Vill du testa teaterlistan skriv en kommentar med din mailadress så skickar jag en inbjudan om ger dig 100 kr rabatt första månaden!

För 20 år sedan gav Weeping Willows ut sitt debut album Broken Promise Land och efter lite upp och ner i karriären så har de fått ett nytt lyft på senare år. För några år sedan funderade de på att lägga ner men de fortsatte och det är vi väldigt glada över. Riktigt många, så många att det som var tänkt som en konsert i Globen blev 3 st utsålda konserter. Så det finns en trogen fanskara som har följt dem genom åren. Kvällens konsert var den första som sålde slut och som Magnus Carlson sa i inledningen att det här är orginalkonserten. Det är ni som är extra taggade för ni var dem som köpte biljetter först. Så de andra två extra konserterna som var innan får man väl betrakta som repetitioner helt enkelt.

För att få den rätta stämningen för att fira så hade de med sig Gävles Symfoniorkester. Det blir ju så maffigt och läckert med en symfoniorkester och det passar verkligen Weeping Willows låtar mycket bra. Mycket melankoli. Snyggt också med svartvit bild på en hängande pil (weeping willow) i lite dimma. Stilfult och enkelt, mer behövs inte när man har bra musik. Lite ljuseffekter/strålkastare i olika ljus men annars enkelt. Här låtar man verkligen musikerna och Magnus fantastiska röst bära konserten och det lyckas man så bra med. Britta Bergström och Angela Holland körar precis som på skivan. Men man har plockat in Per Ruskträsk Johansson och Goran Kajfes på blås som inte var med på skivan men som spelar allt som oftast med Weeping Willows nu.

Första akten spelas debutskivan Broken Promise Land rakt igen i sann Springsteen anda, dock med lite mer mellansnack än vad Bruce har när man kör igenom en skiva. Väldigt bra, trevligt och ödmjukt mellansnack. Magnus och killarna i bandet kan inte riktigt ta in att de har sålt ut 3 Globen. Från Kvarnen till Globen som Magnus sa. Sista låten, Try it once again, är en duett och in på scen kommer Ulrika Freccero som sjöng den med Magnus på skivan.

Andra akten är en blandning av deras senare hits och en del annat. Vi får bland annat höra My Loves not blind, Different places, Tomorrow became today och Touch me. Mobiltelefonerna lyser upp arenan och Magnus blir riktigt rörd och tacksam.

En otroligt bra konsert och som en given avslutning får vi höra Broken Promise Land ännu en gång. Weeping Willows är ju inte kända för att ha svängiga låtar utan det är mer lugna, melankoliska även om de på senare år har lite mer upptempo och glädje i dem. Men låtarna är så bra och med symfoniorkestern och de fantastiska arrangemangen så blir det inte en tråkig konset utan det är bara en ren njutning! En helt fantastisk konsert som jag är så glad att jag gick på!

Nisse Landgren bjuder några kvällar om året in till sin höran på Kulturhuset och det är väldigt trevligt. Han har med sig några riktigt bra musiker och det är olika gästartister varje gång. Ikväll var det dags för Tommy Körberg, som inte behöver någon närmare presentation efter att ha hållit på att sjunga i mer än 50 år. Det som gör de här kvällarna så trevliga är de samtal som Nisse har med sina gäster som varvas med sång och musik. Det är så kul med artister och musiker som visar att de uppskattar varandra utan att det blir inte smörigt eller en klubb för inbördes beundran.

Tommy bjuder på ett blandat program där visst var bättre än annat. Personligen tycker jag att det blev lite väl spretigt men det fanns stunder som var helt underbara som t ex Anthem och Bridge over trouble water. Eftersom de t ex pratade om Tommys musikal tid och bland annat tyckte Nisse att han var så fantastisk i Les Miserble och det kom fram att Nisse också sökt, och blivit erbjuden att vara understudy men tackat nej, så hade det ju varit väldigt roligt att får höra dem i något från Les Mis. Men tyvärr det fick vi inte. I många av låtarna var Nisse med och spelade trombon och han är nog Sveriges bästa på trombon. Det är kul med lite andra arrangemang. Och bra musiker är det alltid en njutning av att se live.

Tommy hade en hel del mellansnack som varierar mellan att vara roligt och bara gubbigt. Ofta tar upp åldrandet och sina egna krämpor och åldrande, men sen är det svårt att avgöra om han är hjärtlig eller inte när han benämner turnén som Siv, Ann-Louise och Lillbabs är ute på nu som Djurassic Park. Men vad är han själv…. Är lite kluven till hans mellansnack. Men visst skrattade även jag ibland.

Gillade även ljussättningen. Enket och stilfult med olika färgljusspel.

Oavsett vem som är gäst så tror jag att man får en trevlig kväll när man besöker Nisse Landgrens hörna för konceptet är så bra. Kvar i vår är Bo Kaspers Orkester och Malena Ernman. Blir spännande att se vilka artister som han bjuder in framöver. Men vill ni gå på en hörna så gäller det att ha koll på biljettsläpp för de säljs ut rätt snabbt.