Bullets hade premiär den 10 september och recensionerna har verkligen varit helt lysande. Man har prisat alla som är med och skrivit att den är jätterolig. Med den starka casten med Helen Sjöholm, Linus Wahlgren, Johan Rhebort och Shima Niavarani i huvudrollerna fanns ju verkligen förutsättningarna för att det skulle bli bra och roligt. Även om jag alltid är lite skeptisk till det där med hur roligt något är….

Men här fick jag verkligen kapitulera när det gäller det roliga. Det här är bland de roligare musikaler som jag har sett! Skrattade mycket! Shima Niavarani som Olive, flickvännen till en gangster som vill bli stjärna är ett komiskt geni! Alla repliker, rörelser och miner är verklingen på pricken. Perfekt timing hela tiden. Och hennes karaktär är en blanding av korkad, kaxig, tuff tjej som nog mer spelar ett spel än är så korkad som hon verkar. Hon är ju den enda som vågar driva med och utmana maffialedaren Nick Valenti (spelad av Johan Rabaeus). Flera gånger sätter hon honom på plats och avfärdar honom med en liten vinking. Hon säger hela tiden vad hon vill och är inte rätt för att fråga vad något betyder när de läser manus etc. Shima är så underbar och Olive är en av de roligaste rollkaraktärerna jag har sett! Olive är en riktig dålig skådespelerska men eftersom hon är flickvän till Nick Valenti, så finansierar han en uppsättning av en teater där kravet är att hon ska få en roll. Det är varken författaren David Shayne (Linus Whalgren) eller den stora stjärnan Helen Sinclari (Helen Sjöholm) särskilt förtjusta i men som alla andra måste de finna sig i det.

Linus Whalgren är helt underbar som den tråkigt, fumlige författaren David som nu får sin chans att få en pjäs uppsatt på Broadway. Helen Sjöholm är perfekt som den stora stjärnan Helen Sinclair. Hon är härligt överdrivet divig som bara bli kul utan att det är överspel och så sjunger hon ju helt fantastiskt! Måste vara så kul för henne att få spela en roll som är så långt ifrån hennes egen person. Helen är ju en av våra bästa sångerskor och musikalartister, men aldrig har jag sett någon divig sida hos henne. Här får hon verkligen spela ut och använda sin komiska sida och sin underbara sångröst! Rollen är inte så stor, men när hon är på scen briljerar hon.

Nick Valenti vill ha lite koll på Olive under repetitionerna så han låter en av sina killar, Cheech agera livvakt och alltid vara med. Cheech spelas av Johan Rheborg och det här är nog den bästa rollen jag har sett honom i. Cheech är motvillig till uppdraget, men blir mer och mer indragen och börjar så småningom kritisera och komma med förbättringsförslag på pjäsen. Ja det slutar med att han skriver om allt, utan att någon mer än David är med på det. ”För man golar inte”. Alla ändringar uppskattas av alla och det blir en stor succé.

Det brukar ju alltid finnas med lite kärlek också och David har en flickvän Ellen (Lisa Stadell) som stöttar honom. Men David blir mer och mer upptagen av pjäsen och av Helen Sinclair som är en manslukerska, så Ellen får söka sällskap på annat håll. Lisa har ett par riktigt bra sångnummer.

Övriga roller är också bra. Riktigt bra är också de härliga dansnumren, koreograferade av Denise Holland Bethke. Det är stora härliga dansnummer med glitter och glamour och en hel del stepp! Gangstersteppen är helt fantastisk! Så snyggt!  Fantastiska dansare! Och självklart skulle det inte vara så snyggt om det inte hade så läckra kläder. Som ofta när det är snygga kläder så är det Camilla Thulin som står för kostym. Calle Norlén har översatt Woody Allens manus helt suveränt. Det är så roligt! Musiken leds av Kristofer Nergård. Det som är det svaga i den här musikalen är väl att den inte har någon stor sång som fastnar direkt och kanske inte något soundtrack man skulle köpa. Men eftersom Helen är med så är nog risken stor att jag skulle göra det om det skulle släppas ett svenskt soundtrack för hon är ju bara så bra!

Linus är jättebra i sin roll och vill man se honom så får ni se till att köpa biljett till en föreställning innan årsskiftet. Sen sätter han igång med Book of Mormon. Då tar Rennie Mirro över rollen. Så jag lär ju gå på den åtminstone en gång till för att se Rennie i rollen. Blir kul att se hur den blir då för Rennie och Linus är ju rätt olika till utseende och som person.

Som helhet är det är en helt underbar rolig musikal med mycket skratt, sång och dans! Glitter och glamour! Och den är 3 timmar lång med paus så man får verkligen valuta för pengarna. Men inte en enda sekund kändes lång! Så kul att en rätt okänd musikal kan vara så bra och kul! Och vi får ju inte glömma bort att det är Europapremiär för den! Så inte spelad i London ännu! Än en gång markerar Sverige vilket bra musikalland vi är!

Det är inte så ofta som en musikal har premiär i Stockholm före den har premiär i London. Men Murder Ballad hade premiär den 7 mars i år och har premiär först den 5 oktober i London på Arts Theatre, så nästan 7 månader efter den fantastiska uppsättning på Playhouse Teater. Murder Ballad är en relativt nu musikal skriven av två tjejer, Julia Jordan och Juliana Nash. Den sattes upp första gången 2012 i New York.

Innan den skulle sättas upp i Stockholm hade jag inte hört talas om den och och inte hört någon musik. Men blev helt knockad av den på premiären i mars. Så häftig och annorlunda. Rockig suggestiv musik som drar in en direkt och man sitter helt trollbunden från första takten till den sista. Så jag bara älskade den och såg den flera gånger under den korta perioden som den gick på Playhouse. Så när jag först läste att Kerry Ellis skulle vara med i Londonuppsättningen så tänkte jag, borde nog åka över och se den på engelska. Och när det blev klart att Ramin Karimloo också skulle vara med i den bokade vi snabbt biljetter. Med två så duktiga och välrenommerade internationella muiskalartister så kunde det ju bara blir superbra!

Så hämtade biljetterna på teatern ett par timmar innan föreställning och Ramin kom ut från scen och hastade iväg genom fiket och ut. Så skönt att se att han var på plats i alla fall.

Så kommer vi in i salongen och noterar direkt att det är något som saknas här. Var är baren, biljardbordet och det lilla bordet och stolen som symboliserade hemmet? Inga stolar och bord på scenen för publiken. Inte för att vi någon gång satte oss där men det var ju det där intima som gjorde det lite häftigt. Arts Theatre är dock liten, precis som Playhouse så alla kommer nära scenen. Scenen här var lite upphöjd och det enda som fanns var en ensam stol. Ca 10 minuter in kommer Victoria Hamilton-Barrit (berättaren) in och sätter sig med ryggen till publiken och börjar röka cigarett efter cigarett. Så släcks det ner och de första tonerna spelas och det är igång. Musiken som in en med sina ödesmättade toner. Victoria som låter oss veta att något fruktansvärt kommer att hända. Så möts Sara (Kerry Ellis) och Tom (Ramin Karmiloo) och deras passionerade kärlekshistoria sätts igång. En kärlekshistoria med mycket passion och heta känslor, som sen slutar abrupt. En berusad Sara möter Michael (Norman Bowman), en helt annan typ än Tom som tar sig an Sara och en lugnar och mer mogen kärlek uppstår mellan dem. De gifter sig, flyttar till bättre område i New York, skaffar barn och livet ser underbart ut. Tills Sara återigen träffar Tom och inleder en kärleksaffär med honom. Allt medan berättaren är med och iakttar vad som händer till det blodiga slutet.

Både Kerry och Ramin har fantastiska röster och det är kul att se dem i så här avskalade roller. Det finns kemi mellan dem men det är något som saknas, jämfört med Anna-Maria Hallgarns Sara och Patrik Martinssons Per (andra namn i den svenska uppsättning). Kerry Ellis är lite för söt, inte lika trasig och förstörd som Anna-Maria var. Anna-Marias Sara slets mer mellan sina roller som mamma, fru och älskarinna. Det var så mycket mer förtvivlan hos Anna-Maria. Scenen när Sara ska följa sin dotter till skolan och glömmer att lämna matsäcken slarvades på bort för man lät berättaren illustrera dottern och publiken skrattade åt det och man såg inte Saras stress och förvivlan. Och matsäcken glömdes inte. Likaså blev inte scenen när dottern är sjuk och Sara är hos sin älskare lika stark för man valde att bara höra Michaels röst. På Playhouse var Jakob Stadell (Daniel istället för Michael)  med på scenen och det blev så mycket starkare när man såg hur desperat Daniel var när han inte fick tag i Sara.

Ramin har ju också en fantasisk röst och nådde nästan upp till Patrik Martissons nivå. Men han är lite mer än 10 år yngre än Patrik och fick ibland en lite valpigare framtoning än Patrik. Patrik var så mycket man och snäppet farligare i sin framtoning. Och visst var det kemi och hetta mellan Kerry och Ramin, men man valde att låta mycket av de passionerade scenerna utspelas på golvet, istället för på biljardbordet som i Stocholm. I och med att scenen var rätt hög så såg man det inte lika bra. Dessutom hade man valt att ställa en stol längst fram på scenen där berättaren ibland satt. Den stolen skymde sikten för ungefär 25 % av publiken i vissa viktiga scener….. Hoppas de ändrar det till premiären.

Norman Bowan som spelade Michael var utseende mässigt lite för lik Tom, så kontrastera mellan the bad and good guy blev visuellt inte lika starka som mellan Partrik och Jakob. Och Jakob var också mer förtivlad och har bättre röst. Men Norman var ok som den snälle killen som tar hand om Sara.

Men den roll där det var absolut störst skilland så var det som berättaren. Hanna Hedlund var briljant och så mörk, iakttagande hela tiden. Victoria Hamilton-Barritt nådde inte på långa vägar upp till Hannas nivå. Rösten var för ljus och hon fick inte till den där nerven och intensiteten som Hanna hade. Och inte samma ilska på slutet.

Tyckte dock det var häftigt att bandet till stora delar stod bakom en tunn skärm på scenen men att man vid vissa scener drog upp skärmen och några av bandet steg längre fram som för att understryka dramat. Och scenen var så hög för att man hade en vridscen på golvet som vid några tillfällen används på ett bra sätt som förstärkte dramat.

Den svenska uppsättningen är intensivare, råare och skitigare och som sagt Sara är så mycket mer trasig och förtvivlad som berör så mycket mer. Tycker nog att de kan kräma på mer från början för den växte.  Det här var en preview så dessa brister kan ju rättas till innan premiären. Men 90 minuter bara försvinner, även här.

Nu kan det ju låta som den här uppsättningen inte var bra. Men så är inte fallet. Det var riktigt bra och jag kan varmt rekommendera att ni går och ser den för det är en så häftigt musikal med så bra musik. Det är bara det att den svenska var så gudomligt bra! Morgan Alling lyckades verkligen regissiera den svenska uppsättningen till en nivå som är svårslagen.

Murder Ballad spelas till den 3 december i år så är ni i London ska ni gå och se den.  Har ni inte sett den i Sverige så kommer ni ju inte att sakna det jag saknade. Och ni får höra två riktigt bra musikalartister. Dock hoppas  jag att den snart plockas upp i Sverige igen med samma cast och uppsättning som i våras.

Efter att vi inte vann några biljetter i utlottningen till Aladdin och det bara fanns en biljett kvar till matinén till Les Miserablés så styrde vi stegen till Tkts och köpte biljetter till Bodyguard. Tjejen i luckan var noga med att informera oss om att den Beverly Knight var ledig och det var ersättare i rollen som Rachel Maroon. Så fick inte se henne den här gången heller (förra gången jag såg Bodyguard var för 3 år sen). Lite synd men så är det.

Istället fick vi se Carole Stennett. Helt ok instats men man kan ju inte låta bli att jämföra med Withney Huston och det är ju få som når upp till hennes nivå. Bodyguard är ju en form av hyllning till Withney. Bodyguard var ju hennes stora roll och filmen med Kevin Costner kan man ju se hur många gånger som helst. Musikalen innehåller mycket fler Withney låtar än filmen, så det är en version på jukeboxmusikal men där man vävt in musiken i en redan befintlig handling. Ben Richards spelar Frank Farmer. En musikalroll i stort sett utan sång. Nicky Marron spelas av Rachel John.

Scenografin är väldigt läcker. Ramar i neonfärger som öppnar och stänger sig för att byta scen. Ramarna stänger ner ett rum och öppnar ett annat .

Musikalen följer filmen i stora drag, men det finns en del skillnader som ni själva får upptäcka om ni går och ser den.

Det är en trevlig musikal med mycket bra musik och tiden går fort är man ser den. Kan man dessutom köpa biljetter på TKts så man får dem till rabatterat pris är det ju alltid trevligt.

För ett par veckor sedan var jag på genrepet av Sällskapsresan och hade då liksom nu en trevlig stund. Sällskapsresan är inte en musikal som går till historien för att den har jättebra musik osv men det är en trevlig och kul musikal och man har en trevlig stund. Tiden går snabbt och vips är det paus. Lite onödigt med 25 minuters paus. Det är väl det enda som känns onödigt långt i den här musikalen. Alla har väl sett Sällskapsresan minst en gång och de flesta har sett den flera gånger så alla vet mer eller mindre vad som ska hända. Men vet skämten och alla viktiga scener och allt finns där. Mer eller mindre i samma förpackning. Inte konstigt att det är Sven Melander som Berra som drar ner mest applåder bara han visar sig på scen. Han spelade ju samma roll i filmen så att ha med honom i musikalen är ett genidrag. Tror inte att det varit riktigt lika bra med någon annan i rollen. Och Berra och hans vän Robert är ju ålderslösa så det gör ingenting att det har gått 36 år sedan filmen hade premiär 1980 och han spelar samma roll.

Annars är det här en musikal utan några riktigt stora kända musikalartister utan här kan man sälja den på att det är Sällskapresan, som nyligen blev utsedd till bästa film. Man vill helt enkelt se Sällskapsresan, Sven Melander och sen spelar det ingen roll vilka som spelar övriga roller. Man vill skratta åt skämten man kan osv. Här ska det inte var något nytt och det har man lyckats med. I övrigt så är det en rätt jämn ensamble, så igen nämnd och ingen glömd.

Precis som på genrepet är det låten ”Jag kan flyga” som jag fastnar mest för. Men det finns flera som är ok, men jag skulle inte köpa någon CD med musiken. Det är några klappvänliga låtar när publiken hänger med och klappar takten.

Eftersom vi går mot mörkare och gråare väder så är det inte alls fel att slinka in på China Teatern och ta en tur till Nuevo Estockholmo och drömma sig bort lite och får sig några glada skratt och en positiv känsla. Vill man har lite försmak på jul så får man det också och en snabbtur till Rio! Så packa väskan för en charterresa!