Ännu en onsdagskväll i mitt nya vardagsrum. Ja, det känns nästa som ett nytt vardagsrum. Baren på Haymarket är så trevlig och så härlig stämning. Och nu efter ett par onsdagkvällar så börjar man känna igen några ansikten från tidigare onsdagar. Så det finns en trogen skara som dyker upp varje onsdag för att se och lyssna på Rennie Mirro och Jan Radesjös little big band.

En skön blandning av låtar som vi hört från andra kvällar och en del nytt, eller i ny version. Rennie lovade förra gången att de varje kväll ska spela någon 80tals låt i swingtappning. Som han lovat så fick vi i kväll höra Steve Miller Bands härliga Abracadabra. Kan ha den på singel…. Visar sig att Rennie och jag har samma filmsmak, I alla fall vad gäller Breakfast Club. En riktigt klassiker och en av de bästa filmlåtar som någonsin gjorts. ”Don’t you forget about me”. Simple Minds fantastiska låt. Kul att det ger sig på att arrangera om de är låtarna. Men ett löfte höll han inte. Förra onsdagen var det några tjejer som dansade riktigt mycket och han lovade att om de kom igen ikväll skulle det blir ”Girls just wanna have fun”. Tjejerna var på plats, men inte blev det någon Cindy Lauper ikväll inte…

Men väl första kvinnliga gästartisten, Linda Pritchard som sjöng en helt suverän version på ”Feeling good”. Kul att vi varje onsdag får höra en ny version på den! Dock var det inte damernas först utan Andreas Lundstedt äntrade scenen som första gäst. Och vi fick höra att om två veckor är det han som tar över hela kvällen istället för Rennie. Det kan bli riktigt spännande och kul. Andreas är ju väldigt tight förknippad med Alcazar och disco, men här visade han att han här röstresurser att sjunga swing också i t ex Cry me a river. Där tog han verkligen i från tårna.

Publiken gillar verkligen det här och det är en sån härlig blandning på folk och åldrar. Och nu börjar ju bandet blir mer varmt i kläderna och har fler och fler låtar inrepade, så den utlovade timmen utökades med nästan 15 minuter. Nytt rekord! Och om publiken hade fått bestämma hade de kunnat få hålla på ett tag till.

Nästa onsdag (19 oktober) är det uppehåll och sen den 26 oktober är det alltså Andreas som är värd. Hur ska vi kunna hålla oss i två veckor????

Så var det dags att tillbringa en kväll igen på Göta Lejon, 3 kvällen inom loppet av 6 dagar och 3 helt olika föreställningar! Ikväll var det ett kärt återseende med Björn Skifs och hans härliga show Lite nu och då. Ramen kring showen är samma som i höstas och i våras men det som är det roliga med den här showen är 4 inslag som gör att ingen kväll är den andra lik. Det första är frågestunden där man får fråga Björn om i stort sett vad som helst. I kväll fick vi bl a svar på att hans första EP var en med Little Richard, att han har ramlat av scenen två gånger och att han äter knäckebröd med choklad till frukost.Det andra är att någon i publiken har önskat en låt som varken bandet eller Björn vet vilken det är. Ikväll fick vi passande höra den lugna balladen Now and then. En fin ballad med pianospel av Björn. Inte så ofta spelad.  Kvällens hemliga gästartist var Markoolio som fick med sig hela publiken i ”Ingen sommar utan reagge”. Säga vad man vill om Markoolio men han har gjort låtar som alla kan sjunga med i och han kan det där med att få med sig publiken och sprida glädje runt sig. Björn och han hade ett mycket trevlig samtal där de bjöd på sig. Tidigare har Björn haft olika gäster varje kväll, men den här veckan har Markoolio varit gäst alla tre föreställningar. Det sista inslaget, överraskningsgästen, där är det fortfarande en ny varje kväll och Björn har ingen aning om vem det är. In på scen, med lite hjälp, kom Arne Hegefors, Björns gamla Ruzzlevapendragare. Det blev ett kort samtal med lite minnen från Razzeltiden och lite annat smått och gott.

Men Björn har en stor låtskatt att ösa ur och vi får höra många under de två timmar som showen varar. Självklart Hooked on a feeling i en härlig a’capella version där bandet doar och har väldigt ”avancerade” danssteg. Och de gör ett härligt medley på många av Björns stora hits. Lite trumpet bjuds det också på och självklart Michelangelo. Varje gång man hör den så blir man lika förvånad över att de inte vann melodifestivalen när den tävlade 1975. Men den har ju fått revansch för 2010 utsågs den till den bästa melodifestivallåt som legat på svensktoppen. Rätt stort att slå Waterloo! Kommer Heros eller någon annan mellolåt att hålla i 41 år? Ja det återstår att se. Men om 41 år kommer vi nog fortfarande att sjunga på Björns låtar. De har hängt med så länge nu så de blir odödliga. Och det är så härligt att se Björn framföra dem för han gör det med sådan glädje. Det är sådan härlig spelglädje mellan honom och bandet och det smittar verkligen av sig på hela publiken.  Applåderna vill aldrig ta slut!

Han spelar den här showen vissa dagar t o m den 15 mars 2017 och jag kan varmt rekommendera att ni går och ser den. Funderar som bäst på när man skulle boka in nästa…

Förra årets arrangerades en konsert för Vi-skogen på Cirkus och i år har den förlagts till Göta Lejon under namnet Trees & Love. Konfrencier då som nu var Anders Lundin som på ett enkelt och trevligt sätt lotsades oss genom kvällen.

Det inleddes med ett gemensamt nummer av alla artisterna, Helen Sjöholm, Timo Räisänen, SoLaLa, Jennifer Brown, Andreas Nilsson och Jacke Sjödin. Därefter blir det en lite hyllning till Ted Gärdestad. Helen Sjöholm tillsammans med a´capellagruppen SoLaLa gjorde en härlig version på ”Kom ge mig kärlek”. Timo Räisänen sjöng sen ”Angela” med härlig inlevelse. Han stod nog inte still en sekund under den låten. Jennifer Brown och Timo sjöng sen Satellit. Så fortsatte kvällen med en blanding av att de framförde sina egna låtar och covers och lite annat blandat. Helen och Andreas Nilsson gjorde en rolig duett på ”Island in the sun”. Helen som Dolly och Andreas som Kalle Anka. Inte så romantiskt som med Dolly Parton och Kenny Rogers…..men väldigt kul. Jacke Sjödin gjorde en rolig monolog på det här med OM och även en ny version på Ring Klocka Ring. Väldigt välskrivet och roligt! Timo Räisänens egna musik är jag inte så inlyssnad på och inte riktigt min smak kanske, men han gjorde bra covers och är väldigt charmig. SoLaLa sjöng ett par sånger själva och de ska förresten vara med på London a’capella festival i januari 2017. Men de gjorde en helt fantastisk version av ”Du måste finnas” med Helen. Helen och Jennifer sjöng ”Happy” tillsammans med Aldolf Fredriks klasser. Jennifer sjöng också ett par egna låtar och hon har en härlig röst. Hon hade också en intressant klänning på sig. I visst ljus så var den vit, men i annan ljussättning blev den rosaaktigt med självlysande detaljer. Helen har ju en komisk ådra som hon gillar att plocka fram och ikväll lärde hon oss världshistorien på knappa 5 minuter med Andreas och Jacke. Det var dinosaurer, vikingar, franska revolutionen, månlandning och mobiltelefoner i ett rasande tempo. Riktigt roligt.

Men nu är de här ju en insamlingskonsert för Vi-skogen så det var lite olika inslag från skolan i Rwanda där Helen varit och hälsat på. De har startat trädsgrupper så barnen får läras sig plantera träd och grönsaksträdgårdar så de kan skydda sina hem från vädrets makter och se till att det finns grönsaker och frukt att äta. Och de får mat i skolan och därmed bättre studieresultat. Enkelt men så viktigt.

Ett trevlig kväll med mycket bra sång, fyndiga sketcher och ett viktgit budskap. Ett bra sätt att sluta veckan på.

Visst blir det en Vi-skogskonsert nästa år också?

Så var det dags igen för en timmes härlig musik. Let the good times roll! Rennie Mirro och Jan Radesjö band skapar verkligen en härlig stämning! Det är en salig blanding i publiken, men alla som är här gillar bra musik. Det blir en del favoriter i repris från förra onsdagen som t ex den stående inledningen Let the good times roll som också får avsluta, Cry me a river och Sway. Några favoriter i nya versioner. Rennie gör en helt fantastisk Feeling good. Den kan man ju bara inte höra för många gånger. Och den var minst lika bra som Karl Dyalls förra onsdagen. Van Halens Jump plockades fram ikväll också, men nu som en duett med kvällens gästartist Jakob Samuel. Jakob Samuel är för de flesta mest känd som sångaren i The Poodles. Men ikväll var det en annan sida av Jakob vi fick se. I Kritstrecksrandig kostym, snygga glasögon och röda lackboots äntrar han scenen. Och Jump var inte i rockversionen utan i storbandsversion. Inte många skulle väl föränta sig att höra New York New York med honom? Men det är precis vad vi får ikväll och även en jättesvänging  Bad Bad Leroy Brown. Det är alltid så kul att få se en bra sångare sjunga nåt som man inte förväntar sig och att de har så kul när de gör det! Men är man en bra sångare så uppskattar man självklart att spela och jobba med andra bra musiker. Som pubilk är det ju de här ovanliga mötena och versionerna som är så kul att höra! Spelglädjen smittar verkligen av sig på hela publiken!

Rennie själv bjöd ju inte bara på favoriter i repris utan det blev t ex Beatles och Paul Simons ” You can call me Al” och filmmusik från Talented Mr Ripley. Han lovade att varje onsdag ska de plocka fram någon 80talshit och arra om den.

Den här kvällen fick han verkligen Haymarket att svänga och det dansades lite överallt i lokalen och även ikväll var Rennies underbara mamma på plats och dansade loss på rampen framför scenen.

Ett som är säkert är att det här är det svängigaste hotellet i stan och ingen onsdagkvälll blir den andra lik. Det enda man kan vara säker på är att det blir fullt ös och man kommer att vilja komma tillbaka!

Första gången jag såg Gardell live var på Linköpings konsert och kongress och det har blivit några olika shower/föreställningar med honom genom åren. Och nu gör han en uppsummering över sina 30 år. På scenen ser vi olika rekvisita från olika uppsättningar som t ex det stor Mellanmjölkspaket från I Mellanmjölkens land och den stora Skarpnäckskylten från den fantastiska musikalen Livet är en schlager. Så det finns mycket för honom att summera och fundera kring.

Showen inleds med en kulturtant som hälsar välkommen och han väljer då ut sina offer på rad 1. Ikväll är det främst Göran som blir ”drabbad”. Så försvinner kulturtanten ut och in kommer Jonas och han hinner knappt börja innan det kommer tre stycken personer som kommer försent. Självklart låter inte Jonas det gå omärkt förbi. ”Det är inte okey”. Så de lär sig nog att inte komma försent igen. Han var nästan lika tuff mot dem som komikerna i The producers i London när några som skulle sitta på första raden kom försent. Kul för oss andra i publiken.

Så forstätter showen som den här gången är en avskalad show med bara Jonas på scenen, inga sångerskor och inga dansare, bara Jonas. Under dessa 30 år har mycket hänt i Jonas privata liv och i Sverige. Han driver mycket med och om sin Mark, men det är alltid med mycket kärlek. Från hur de träffades som unga och hur de nu har åldrats tillsammans med bettskenor och allt. Hur Sverige har förändrats när det gäller synen på homosexuella som nu kan gifta sig etc men han pekar också på det skrämmande att för 30 år sen så var det otänkbart att högerextremister skulle sitta i riksdagen och nu gör de det. Det är inte längre än gubbe med mustach och bruna kläder man ska vara rädd för, utan killar klädda i Ullaredskläder. Han kan verkligen det där med att gå från skratt till väldigt allvarligt så skrattet fastnar i halsen.

Ett av mina favoritinslag är när han ömsing och roligt, men med allvarlig underton, berättar om arbetet bakom uppsättningen av musikalen Livet är en schlager. Om den pinsamma readingen när Jonas Helgesson inte vågade berätta att han p g a av sin CP inte kunde uttala vissa konsonanter och ljud och hans del i readingen blev ett fiasko, Hur de sedan tillsammans gick igenom varenda replik och bokstav för att få bort det så Jonas kunde genomföra rollen i uppsättningen. Det avslutas med att Jonas sjunger ”Då vore jag inte jag” med en sån skörhet och inlevelse att det uppvägde att han inte har lika bra sångröst som Peter Jöback som sjöng den i musikalen. Sen återkommer han ett par gånger i föreställningen att vi alla måste hitta de ljud och konsonanter som vi kan uttala för att blomstra.

Han illustrerar varför vi inte kan ta emot fler flyktingar för det är ju fullt! Vi bor ju 20 personer/km2. Och vi är ju på plats 154 av trångabodda länder. Självklart får det inte plats fler! Och hur länge ska man vara invandrare?

Och visst var det bättre förr när allt var på burk?

Vill man bara skratta ska man inte se den här föreställningen för det finns mycket allvar och eftertanke i showen men självklart få man skratta också. Roligast är det nog också om man har varit med i delar eller av den här 30 åriga resan, eller hela,  så man har igenkänningsfaktorn och upplevt en del av det han beskriver självt.

Jonas har stått på scen i 30 år och det är så härligt att se att han fortfarande tycker det är lika kul. Han hade verkligen kul på scen och trivdes. Tänk så trist våra liv skulle vara om vi inte hade personer som Jonas i Sverige. Och utan han och hans medkämpar så skulle inte den positiva utvecklingen som skett under 30 år i Sverige inte skett. Nu måste vi bara orka stå emot den mörka utveckligen också.

Tack Jonas för att du ger oss mycket skratt och insikt! Och Aldrig ska vi sluta älska dig!

Föreställningen, Jonas Gardell, 30 år tillsammans, spelas till den 15 oktober på Rival och åker sen ut på Sverige turné i november och december, Passa på och gå och titta!

Det finns saker som man egentligen inte vill sprida för det är så otroligt bra och om för många får veta det så kommer så mycket folk att man riskerar att inte få plats. Just Haymarkets Swinging Wednesday med Rennie Mirro Little Big Band är en sån grej.

Rennie Mirro med Jan Radensjö band intar en liten scen i foajen/baren på Haymarket by Scandic onsdagar kl 21 fram till jul. Baren på Haymarket är rätt populär utan band men det lär ju inte bli färre som kommer på onsdagar när det bjuds på detta. För det bjuds ju på detta som man normalt brukar få betala för!

Rennie och bandet intar scen exakt på tid! Verkligen föredömligt. Rennie är rätt uppspelt och inte undra på det, han fick ju en dotter i fredags! Sitt andra barn och är på en plats i livet där allt bara är bra! Men även om den nyfödda dottern väntar hemma så verkar han trivas på scen.

Det bjuds på storbandsswing av högsta klass i liten skala. Rennies röst blir bara bättre och bättre med åren. Många härliga klassiker som t ex Cry me a river som han gör så underbart bra. Men även Van Halens Jump. Rennie hade dagen till ära på sig farfars klocka och morfars manchettknappar eller om det var tvärtom och ungefär en halvtimme in så kommer hans första gästartist, pappan Eric Bibb. Eric är en helt underbar bluessångare med en så fantasisk röst så visst har Rennie att brås på. Stort jubel förstås! Så härligt att se dem tillsammans på scen! Och applåderna ville inte sluta när Eric efter ca 20 minuter lämnar Eric scenen och applåderna och jublet vill inte sluta. Vilken härlig stämning. Rennie fortsätter med ett par låtar själv och bjuder upp sin mamma till en dans, kanske inspirerad av dansparen som dansade bakom scenen.

Eric Bibb var annonserad som kvällens gästartist, men vi bjöds på en överraskning också. Rennie börjar prata om att vill vi komma och träna så är vi välkomna till Crossfit Solid på andra sidan torget som han driver med sin vän Karl Dyall. Till folkets jubel så ropar han in Karl på scen. Stämningen är väldigt hög och Karls version av ”Feeling good” förstärker känslan. Verkligen en av de bästa versioner av Feeling good som jag hört. Michael Bublé släng dig i väggen! Kan inte bestämma mig om jag gillar Karls eller Niklas Andersson versioner bäst… är nog oavgjort där! Så kul att se Karl och Rennie på scen igen! Ett radarpar som verkligen hör ihop och kompletterar varandra. Men underbart är kort och klockan har passerat 22 så bandet och Rennie tackar för sig den här gången och avslutar tillsammans med Karl. Underbara låtar med fantasiska röster och duktigt band. Undrar vem som är gästartist nästa vecka? En sak är ju säker, eftersom det ska vara olika gästartister varje vecka så blir ju ingen onsdag den andra lik!

Det lär nog bli fler onsdagkvällar på Haymarket i höst! Perfekt i höstrusket! Ses vi?

När man som jag älskar musikaler är det alltid kul med den här typen av musikalkonserter där man får lite av många musikaler och få se och höra flera duktiga musikalartister, varav vissa är nya bekantskaper. Jag har läst om Victoria Tocca men aldrig sett henne live och det är hon som ligger bakom konceptet ”Från Broadway till Duvemåla” som har turnérat runt om i Sverige och nu nått Tibble i Täby. Kvällens konsert är en skivreleasekonsert så programmet är inte precis samma som på turnén.

Konserten inleds pampigt med Lejonkungen och Laila Adéle och hela kören. Så småningom ansluter de andra artisterna, Victoria Tocca, John-Martin Bengtsson, Glenn Edell, Josefine Isaksson, Jesper Tydén och Daniel Sjöberg. Tidigare är det nog bara John-Martin och Glenn som jag sett live vad jag kan komma ihåg. Bägge spelar just nu i Phantom of the Opera på Cirkus. Inledningen är mäktig och lovande om vad som ska komma. Det blir en härlig blandning av väldigt kända låtar och mindre kända, gammalt och nytt. En del kära återseende som jag inte hört live på länge.

Laila Adéle har en mäktig soulröst som kommer väl till rätta till låten från Dream Girls. Glenn Edell plockar fram en favorit, ”Till I hear you sing again” från Love never dies. Inte ofta man hör något från uppföljaren på Fantomen, men det finns en del bra låtar från den. Och så dålig är den inte som musikal heller, den behöver bara lite tid…

Victoria Tocca har en fantastisk röst som hon bjöd på flera gånger. Hon har översatt låtar från Broarna i Madison County som hade premiär 2014 på Broadway. Victoria och Daniel sjöng ett par låtar från den. Alltid kul att höra något helt nytt! Har inte sett Spamalot så kul att höra ”The song That Goes like This” från den. Rolig duett!

Jesper sjöng Why God från Miss Saigon.

Victoria började sin karriär i Tyskland där hon jobbade med den tyske musikalartisten, Jan Ammann som hon ikväll presenterade som Tysklands svar på Peter Jöback. Just nu spelar han i en Vampyr musikal, Tanz der Vampire som han sjöng ett nummer från i första akten. I andra akten sjöng han och Victoria duett i en låt från Elisabeth. Många år sen jag såg den i Karlstad, så kul att höra något från den igen. Även om det den här gången var på tyska.

Andra akten inleddes mäktigt med ”Do you hear the people sing” med de svenska killarna. Vi fick även ett medley från Phantom of the opera med Victoria som en utmärkt Christine och Jesper som Fantomen och Daniel som Raoul. Josefine gjorde en bra version på ”Du måste finnas”. Men allra bäst under hela kvällen var John-Martin Bengtsson ”Anthem”.  En av de absolut bästa Anthem som jag har hört! Kul också att de hade med ”Vem ser ett barn” som är en av de bästa låtarna som Björn och Benny skrivit.

Bra ljus och snygga kläder också precis som det ska vara på en musikalkonsert. Aristerna backades upp av två körer och ett duktigt band.

Konserten avslutades med West side Story och som extra nummer ”I had the time of my life”. En härlig och glad avslutning på en bra konsert.

Turnén fortsätter i höst så passa på och gå. Det är flera konserter som redan är utsålda!

http://www.franbroadwaytillduvemala.se/