Jag brukar vara svårflörtad när det gäller föreställningar som ska vara roliga, men jag kapitulerade tidigit den här premiärkvällen av Pernilla Wahlgrens 50årskalas, Kort, Glad och Tacksam. Det är inte ofta som jag skrattar så mycket på en teater som jag gjorde ikväll. Showen börjar redan när vi kommer in i salongen där Ola Forssmed redan är uppe på scenen och blåser upp ballonger, smakar av bålen och småpratar med publiken när den kommer in. Måns Nathanaelson ansluter efter en liten stund och fixar med ballonger och annat på scen och så Hanna Hedlund. Alla tre håller på och förbereder övrraskningsfesten för Pernilla. Men självklart får vi vänta lite på Pernilla för hon är ju alltid sen, även om nu Hanna har sagt åt henne att komma dagen innan. Att Pernilla alltid är sen är välkänt och det här är bara början på hur alla skämtar med och om varandra och andra som funnits i Pernillas liv under hennes 50 år i livet och 40 år på scen. Men det som gör att det är så roligt är att det görs med värme, hjärta en lagom dos med ironi , ett fantastiskt manus och artister som kan leverera repliker med perfekt timing. Tycker inte om när någon försöker vara rolig på andras bekostnad och driva med folk på ett elakt sätt. Men ikväll är det bara så mycket hjärta och värme.

Vi får vara med på en resa från Pernillas födsel där hon först självklart ska ha champagne innan hon gör entré ur jättevagina, hur hon träffade Emilio Ingrosso, barnen som kom ett efter ett, artistkollegor, musikaler och hur numera är en expert på sociala medier. Och allt avslutas med en helt galet 80talshyllning. En stor del av hennes liv berättas via nyskriven text på de olika låtarna från Grease. Så suveränt bra skrivet. Allt det här skildras helt makalöst roligt av Pernilla själv, Hanna Hedlund, Ola Forssmed, Måns Nathanaelson och sist och minst det komiskamusikalgeniet Kim Sulocki. Pernilla skämtar så bra om sig själv och sina tillkortakommande vilken härlig självironi hon har!. Hanna är helt vansinningt bra t ex som Carola. Ibland kan jag tycka att Ola spelar för mycket på sin förmåga att slå knut på sig själv, men här är varje rörelse helt perfekt och blir bara så kul. Han är helt suverän som Emilio tex. Mäns är lite mer tillbakahållen i sitt sätt vilket blir en bra kontrast till både Ola och Kim. Älskar verkligen Kims kroppspråk. Han har ett sätt att röra sig som är så kul och som jag aldrig tröttar på. Kim var så roliga som Anna Book och Måns som Jenny Silwer. Det som var så roligt var att man hade inte försökt att få dem att likna dem utan man lät deras håriga ben och bringor komma fram ur uringningarna. Inga skämt var plumpa och lättköpta. Alla är så härligt samspelta och kompletterar varandra perfekt och lyfter varandra så alla blir lite roligare tillsammans.

Pernilla har ju öppnat dörren till sitt hem i och med Whalgrens Värld och även i showen hade familjen en stor roll. Men det var gjort med en härlig finess och värme. Hanna var underbar som den ständigt selfietagande Bianco, Måns som Oliver och Kim som den galet dansande Benjamin. Mamma och pappa var med på en länk där pappa hälsade till älsklingsbarnet Linus (pappa är lite snurrig) och även den okände brodern Peter var med. Så det skämtades med dem all, utom om minstingen Theo. Här visades det vilket ansvar Pernilla tar för sina barn. De vuxna barnen kan man skämta om men till Theo tillägnade Pernilla en väldigt finstämd sång som handlade om hur svårt och känslosamt det är att vara varannanveckas mamma. Det var en så fin och rörande låt som visade ytterligare en sida av Pernilla.

Allt blandades med Pernillas olika låtar, där övriga kompade på blåsinstrument, låtsasinstrument eller bakgrundsdans. Och allt det måste verkligen upplevas på plats för att man ska förstå hur roligt det var! Sångrösten med det 4strukna cisset är kvar!

Stor eloge till den scenografin och kläder. Gillade verkligen Pernillas snygga kattstrump/stövlar.

Att det var premiär märktes för alla gav verkligen allt och Hanna gick sin i sin dans  så mycket att hon i Piccadilly Circus tog ut svängarna lite exta och nockade Pernilla på läppen- I slutnumret och applådtacket blödde Pernilla för fullt från läppen, men det hindrade henne inte från att slutföra showen med ett stort lyckligt leende på läpparna. Publiken jublade och det var självklart stående ovationer.

Att Pernilla har lång karriär och är omtyckt i branchsen märktes på premiärpubliken som var välgit kändistätt, självklart med hela familjen på plats.

Och det är nog bara brodern Linus med Book of Mormon som kan konkurera med Pernillas show om att vara roligast i Stockholm på scen just nu. Man lämnar Rival med risk för träningsvärk i skrattmusklerna!

Showen kommer att fortsätta på Rival under våren och den går även ut på turné i landet under hela året och vill ni få skratta ordenligt så skaffa biljetter för det här är så roligt så alla som ser den garanterat mår bättre och förlänger sitt liv!

En av mina favoritadventskalendrar är Sunes jul från 1991. Den var så rolig och särskilt pappa Rudolf skrattade man gott åt. Förra årets gjordes en teater där den mysiga familjen Andersson hade ”Sune kaos i fredagsmyset”, men nu är det dags att fira jul igen. Och det ska ju vara den där perfekta julen som alltid är som den ska vara. Fick lite Svensson Svensson känsla av scenografin, men det gör ingenting för även den är ju hur kul som helst. Det är Morgan Alling, Sören och Anders som står för manuset.

Pappa Rudolf (Morgan Alling) har sin pricklista där han bokar av att maten är klar, dåliga julskämtet dragit och julgranen klädd. Men nej julgranen var ju inte klädd så snabbt som attans måste den kläs varvid de konstaterar att det blev den fulaste granen de haft. Dock protesterade ett av barnen i mitt sällskap som tyckte den var fin! Mamma Karin (Pernilla Wahlgren) har bjudit in sin kusin Conny (Göran Gillinger) som varit ute och rest och det uppskattas av Håkan som älskar bus, men Rudolf blir inte lika glad. Men det visar sig att Conny inte håller på med bus längre, särskilt inte pruttbus….  Och syster Anna (Mathilda Lindström) som i år igen får vara utklädd till ren på familjejulkortet, så pinsamt. Mitt i allt knackar det på dörren och Rudolfs chef (Måns Nathanaelson) står utanför med ett stort paket på sin väg till Hawaii. Nu blir det inte någon resa för honom för snön vräker ner så han och hans dotter Saga från fira jul hos Anderssons. Sune som fortfarande är en tjejtjusare gillar det för Saga är hans drömtjej, dock inte utan vissa komplikationer. Så dyker en konstig tomte upp, spelad av Hanna Hedlund. Är det en snäll tomte eller vad har hon i sikte? Mat gillar hon i alla fall. Och vem är den mystiska vita damen (Sandra Caménisch) som kan ta sig igenom dörrar och dyker upp hela tiden?

Det är är en väldigt rolig familjeföreställning och både barn och vuxna hittar sina saker att skratta åt, precis som i en Disney film. Vissa skämt som att Chefen har varit med i Rederiet och att Lena PH syr sina egna kläder är nog mer en skrattflört åt de vuxna. Med tanke på att det var rätt mycket småbarn i publiken kanske man kunde ha dragit ner på svordomarna. Och ska man avslöja att det är pappan som klär ut sig till tomen…. fast å andra sidan så dyker ju den riktiga tomten upp eller?

Pernilla Wahlgren och Morgan Alling är mysiga och charmiga som Mamma Karin och Pappa Rudolf. Älskade Hanna Hedlunds tomtetjej och kul att hon fick sjunga en egen sång. Måns Nathanalesson var underbar som elak chef. Sune och Saga är härligt ungdomsförälskade. Håkan småkäck och lillgammal som han ska vara.

Eftermiddagens föreställning var den näst sista innan julen och på flera ställen fick vi lite extra skratt när de tappade bort sig i texten eller sa fel ord som ”köttbord” istället för julbord. Men det är alltid lika kul när det händer spontant och man får se hur de tar sig vidare. Vid nåt tillfälle fick Måns påminna dem om att de behövde komma vidare för det är en föreställning till ikväll. Märks att de har kul när de spelar och gillar att spela den här föreställningen. De får med sig barnen på precis rätt sätt och det är härligt när publiken är med på ett sånt sätt som det bara blir när det är många barn i publiken.

Nu är det juluppehåll men det finns några föreställningar kvar efter nyår om man inte tröttnat på julen då! Men jag kan varmt rekommendera den och det viktigaste av allt var att barnen hade jättekul!

+

I beskrivningen för Bull står det bland annat: ”Brutalt, komiskt och inte för dem med svagt hjärta” och det är en verkligen en obehalig pjäs som spelas upp inne i Kafé Klara i en trekantig boxningsring. Möjligen skulle de kunna ta bort det där med komiskt för även om det var något enstaka tillfälle till skratt så var det mer ett skratt som fastnade i halsen.

Bull är en pjäs om vuxenmobbing på en arbetsplats och är skriven av Mike Bartlett och har översatts av Edward af Sillén som även står för regin. Dialogen är så bra och levereras så på pricken av skådespelarna.

Vi kommer in i handlingen när tre arbetskamrater har samlats till ett möte där deras chef ska informera om vem i gruppen som kommer att bli övertalig. Rummet/scenen är en trekantig boxningsring vilket ä helt genialiskt för det som utspelas är en match om överlevnad.

Emil Almén spelar den osäkre lite töntige killen Thomas, som själv tycker att han satt på sig den finaste kostymn till det här viktiga mötet, men direkt blir han ifrågasatt om varför har inte har på sig sin bästa kostym till det här viktiga mötet. Och så fortsätter det pjäsen igen. Hans två kollegor Tony och Isabelle som spelas av Albin Flinkas och Emma Peters har inför mötet pratat ihop sig om att de två ska rädda sig själva och se till att det är Thomas som får sluta. Allt de säger är så utstuderat och grymt. Minspelet, blickarna och rörelserna förstärker varje replik. Elaka menande blickar byts både bakom ryggen på Thomas och framför. Det spelar inte någon roll vad Thomas säger, allt vänder de mot honom och underminerar hans sjävförtroende hela tiden. Han har inte en chans och man känner hur hans frustration byggs upp mer och mer. Han inser snart att han måste kämpa för sin existens och hans enda hopp står till att chefen ska förstå och inse situationen. Så dyker chefen (Andreas Kundler) upp och är lite stressad och är inte den typen som har nåt till övers för svaga medarbetare. Han kommer inte ens ihåg Thomas namn. Slaget av görs rätt snabbt och chefen gör sorti och kvar står den förtvivlade Thomas med Isabelle och Tony som är nöjda med att deras plan har lyckats. Och där skulle det kunna sluta. Tony lämnar arenan men Isabelle dröjer sig kvar med Thomas och kan inte låta bli att förnedra och provocera honom ännu mer. Det är verkligen grymt.

Emma Peters är verkligen helt suverän och varje blick, rörelse och betoning är helt perfekt. Hon är helt iskall. Albin Flinkas är inte sämre som Tony. Andreas Kundler som chefen har hittat helt rätt i sin tolkning som chefen som saknar empati och inte kan läsa av en situation. Emil Almén är fantastisk och man känner verkligen med honom. Alla har nog någon gång hamnat i en liknande situation där man snart inser att oavsett vad man säger så kommer man inte att komma någonstans. De andra har redan bestämt sig. Den frustration man känner den får Emil verkligen fram. Han vet ju att han har kompetensen att göra jobbet men är en god kille som inte gillar politiskt spel och rävspel.

Vissa männskor är verkligen grymma och gör vad som helst för att slå sig fram, inte för att de har bäst kompetens utan för att de saknar empati och är duktiga på att utmanöverera andra. Här visas det i en direkt och rått och det görs inget att försöka dölja det.

En otroligt stark och obehalig pjäs som jag varmt kan rekommendera. Finns biljetter kvar men till vissa är det bara ståplatser kvar, så se till att boka biljetter innan de är slut!

Ser fram emot vad Edward af Sillén tänker översätta till nästa år då både den här och Cockfight som sattes upp på Klara scenen som en del i Klara nätter har varit otroligt bra! Edward har ju skrivit manus bland annat till Eurovison vilket han gjort med bravur och det här är verkligen så långt ifrån glitter och glamour man kan komma och han gör bägge lika bra.

Bull Premiär 21 november 2017 Kafé Klara MEDVERKANDE PÅ SCENEN Medverkande Albin Flinkas -”- Emma Peters -”- Andreas Kundler -”- Emil Almén PRODUKTION Manus Mike Bartlett Regi och översättning Edward af Sillén Scenografi och kostym Annsofi Nyberg Mask Frida Ullander Ljus Olle Axén

Bild: Matilda Rahm

Virpi Pahkinen är en finsk prisbelönt koreograf och dansare och ikväll var det premiär på Dansens hus för hennes nya föreställning Deep Time. Det såg ut att vara fullsatt för man hade till och med ställt in extra stolar längst bak.

Föreställningen var cirka en timme och jag kan inte kalla det för en dansföreställning för personligen anser jag inte att det som utfördes på scenen var dans. Det var mer intressanta rörelse till någon form av ljud. Kompositör till den nya musiken är Jonas Sjölund men det vara även heliga sånger av Hlidegard fvon Bingen som framfördes av Tua Dominque. Sången gav en sakral stämning till rörelserna men varken sången eller musiken av Jonas Sjölund hade någon distinkt takt utan det var mer ljud av olika slag. ”Dansen” framfördes till stor del sittande eller liggandes och påminde mest om yogarörelser eller någon annan träningsform där man visar sin smidighet. Det var inslag av häftiga och instressanta rörlser, men som sagt inte dans för mig. Det gick inte att hitta någon röd tråd mellan numren och inte handling eller känsla förmedlades via rörelserna. Men lite fascinerad blev jag ändå av vissa rörelser. I ett av numren påminde den manlige dansare om en fågel där de långa armarna blev som fladdrande vingar. Det var bara i slutnumret med alla sex dansare som det blev någon form av dans. Vissa nummer var dock rätt snyggt gjorda, mycket tack vara ljusdesignen av Tobias Hallgren.

Personligen föredrar jag dans där det dansas istället för att man utför rörelse. Det här var lite för modernt för mig. Men många i publiken uppskattade det och de fick en del stående ovationer och flera inrop.

Bild lånad från Dansens hus hemsida, José Figueroa.

1888 skrev Ibsen pjäsen Frun Från Havet och den hade urpremiär 1889 En pjäs som har filmats och som spelas världen över fortfarande. Den handlar om människors val och om vi fick möjlighet att göra om ett val, skulle vi göra det? Den här möjligheten får Ellida som spelas av Eva Röse. I sin ungdom blev Ellida häftigt förälskad i en sjöman. När han gick till sjöss igen lovade han Ellida att komma tillbaka och hon skulle vänta. Men åren går och en dag friar doktor Wrangel, en änkling med två flickor. Ellida tackar jag till och flyttar in till dem. Men hon känner sig inte helt hemma. Det är nåt som saknas och hon har hela tiden en stark längtan till havet och badar varje morgon i havet. Så hon kallas ”Frun från Havet”. Hennes man märker att hon inte mår helt bra och ber hennes gode vän Arnholm komma och besöka dem. Arnholm har varit lärare till flickorna och tror att den äldsta dottern Bolette är förälskad i honom. Det blir en del förvecklingar och om vem som är intresserad av vem. Och helt plötsligt en dag dyker en främling upp, Ellidas ungdoms kärlek. Han har kommit för att hämta henna, oavsett om hon är gift eller inte. Ellida slits mellan sin längtan och den idealiserade bilden av sjömannen och tryggheten hon har med sin man. Vad ska hon välja?

Pjäsens handling och de dilemman som personerna ställs inför känns lika aktuella idag. Men vissa delar är väldigt gammelmodiga som att Bolette accepterar att gifta sig med Arnholm bara föra att kunna flytta hemifrån och kunna studare och se världen. Synen på kvinnan är inte alls särsklit modern. Men trots kvinnosynen är det det de kvinnliga skådespelarna som lyser starkast på scenen. Eva Röse har en intensitet och närvaro som berör. Electra Hallman som Bolette och hennes lillayster Hilde (missade tyvärr namnet på dagens ersättare) är friska fläktar som unga tjejer och Hilde är härligt naiv i sin rolltolkning. Magnus Roosman spelar doktor Wrangel men kändes lite stel och spänd i sitt agerande. Sjömannen Johan Holmberg var rätt neutral på något konstigt sätt. Fick inte känsla av kemi mellan någon av dem och Eva Röses Ellida. Med tanke på det hade nog det rätta valet för henne varit att inte välja någon av dem… men det hade ju varit väl radikalt i slutet av artonhundratalet då en kvinna var tvungen att ha en man för att kunna försörja sig och vara någon. Bengt Braskred som den trånande Arnholm var okej men någon riktigt glöd lyckades han inte få upp heller i sitt agerande. Den som kändes mest äkta av de manliga i sitt intresse för systrarna var Alexander Salzberger som spelade Lyngstrand. Dock var det lite oklart vem han var mest intresserad av, då han mitt i pjäsen svängde från Hlide till Bolette för att sedan gå tillbaka till Hilde. Anders T Olsson spelade Ballested, en liten konstig roll som mest kan liknas vid en berättare, men en figur som kändes lite onödig och mer som utfyllnad.

Det var kul att se Eva Röse på scen och hon levererade verkligen. Pjäsen i sig var rätt intressant men inte så bra så att jag skulle gå och se den igen om det inte var en specifik skådespelare jag ville se, men inte för själva pjäsens skull Men kul att ha sett då det är en klassiker.

Bild @Sören Vilks, Dramatens hemsida.

Playhouse Teater har ännu en gång plockat fram en ny modern och väldigt rolig pjäs till kvällens reading. Pjäsen Linda av brittiskan Penelope Skinner spelades första gången 2015 i England och i våras i New York. Den handlar om karriärkvinnan Linda som nu är 50+ och jobbar produktlansering/marknadsföring av skönhetskrämer. Hon har en man som jobbar som lärare och två döttrar. Hon har gjort en fantastisk karriär och vunnit priser, men så en dag börjar den unga Amy och det är hennes pitch som blir vald som den nya marknadsföringskampanjen för den produkt som Linda ägnat sin karriär åt. Samtidigt som hon har skött all markservice hemma, tagit hand om man och barn och var den starka kvinnan som fått pusslet att gå ihop. Så hur hanterar Linda att blir förbigången av en yngre kvinna som inte är den snällaste. Hennes man håller på och lever ut sin ungdomsdröm att spela i ett rockband oh drar rock livet lite väl långt…Linda kommer hem tidigare än vanligt efter en förnedrad dag på kontoret och möts av den unga Stevie, sångerskan i bandet, iklädd trosor och sin mans t-shirt. Inte en bra dag med andra ord.

Det är en rapp och rolig dialog och det är en hel del igenkänning i att hur det är att vara en kvinna i karriären och runt 50. Elisabet Klasson är helt fantastisk i rollen som LInda. Yosefin Buohler spelar dottern Bridget med skådespelardrömmar. Yosefin har en inlevelse som är så imponerande och leverar varenda replik helt perfekt. Alice, den äldre dottern som klär sig i en skunkonepiece för att inte synas, spelas av Fanny Rosen och man blir verkligen berörd av hennes truliga karaktär. Emily Faris är så suvärn som Amy som inte tvekar att gå över lik. Hon är så sval och överlägsen i sitt minspel. Stevie spelas av Ellinor Olmarken. Det tar ett tag innan hennes karaktär kommer in i handlingen men sen visar hon vilken duktig skådespelerska hon är. Alla dessa tjejer/kvinnor är otroligt duktiga och kan verkligen leverera sina repliker med precis rätt tonläge och minspel. Lindas man Neil spelas av Stefan Marling som verkligen får fram att Neil är lite töntig och inte har haft samma karriär som sin fru. Yngve Dahlberg spelar Dave, CEO för det företag som Linda jobbar på. Han får verkligen fram det där hemska manliga sättet för att tillrättavisa en kompetent kvinna. På kontoret finns även alltiallokonsulten Luke, Johan Westberg Laudahn. Amy och Luke slår vad om Linda och det är det som tillslut får Linda på fall. För en kvinna blir inte ryggdunkad som en man skulle blivit i samma situation. Johan är också välidgt bra, precis som alla i den här fantastiska pjäsen! Ska inte glömma bort Björn Lönner som läser scenanvisningarna och flyttar oss framåt i handlingen.

Som alla readings som sätts upp på Playhouse så framförs det på engelska och alla oavsett om de har engelska som sitt modersmål eller inte leverar replikerna på bra engelska och allt flyter väldigt bra. Det är verkligen jättekul att man med så små medel som rätt typcasting, lite rollanpassade kläder och bra skådespeleri kan få en publik indragen i handlingen på det här sättet. De sitter ju bara på varsin stol och läser pjäsen…  Det behövs inte massa scenografi, klädbyten etc för att man ska förmedla rätt känsla. Även det lilla enkla formatet kan verligen vara väldigt bra.

Jag kan verkligen varmt rekommendera att ni går på någon av Playhouse readings. Det kostar bara 100 kr, men man får mycket för pengarna. Hittills har jag alltid skrattat

Årets sista reading är The Funamentals och spelas den 4 december. Håll sen utkik för vad som bjuds 2018.

För lite mer än 55 år sedan (13 oktober 1962) i New York spelades Edward Albees ”Vem är rädd för Virgina Woolf” för första gången. Året därpå  hade den Europapremiär på Dramaten med Ingmar Bergman som regissör. 1966 filmatiserades den med Elisabeth Taylor och Richard Burton och vann 5 Oscars. Nu går den för utsålda hus på Klarascenen på Stadsteatern med Tommy Berggren som regissör.

För första gången på många år står Lena Olin på en scen igen som Martha. Rektorsdottern Martha är sedan 23 år gift med den misslyckade historieläraren George, spelad av Peter Andersson. Deras äktenskap har utvecklats till ett förhållande där man spelar ut mot varandra, och under ytan bubblar mycket. George blev aldrig professor och den arvtagare som rektor till det universitet som Marthas far byggt upp. Makarna emellan har ett spel sig emelllan som handlar om deras 21 årige son. En son man inte ska prata om. Efter en av Marthas far otaliga cocktailpartyn bjuder Martha hem det unga paret Nick (Henrik Norlén) och Honey/Grynet (Josefin Ljungman) klockan två på natten för en drink. Nick är nybliven biologilärare på universitetet som är en cynisk karriärist som inte skyr några medel för att avancera. George är inte särskilt förtjust över att få gäster mitt i natten. Spriten flödar, fler och fler sanningar kommer fram, elakheterna haglar. Så gör Martha det hon inte får, hon nämner sonen för Honey, vilket sätter igång Georges hämndlystnad. Mellan Martha och Nick uppstår en attraktion. Nicks och Grynets åktenskap har många likheter med Marthas och George.

Det är en väldigt välspelat drama. Lena Olin är fantastisk som den berusade och tragiska Martha som spelar ut sina känslor för öppen ridå. Peter Anderssons George är mer betraktande och iakttagande och levererar sina repliker på ett vasst och sårande sätt. Henrik Norléns Nick är en sliskig typ som utnyttjar sin unga frun för att komma tid han vill. Han har en översittande attityd mot henne. Han matchar Peter Andersson väl i sin syrlighet. Josefin Ljungman som Grynet spelar fullt ut som den den unga flickan som inte riktigt vill bli vuxen och har en skräck för att bli med barn. Ingen i det här dramat är på något sätt oskyldiga och alla är tragiska på sitt sätt. Det är ingen av karaktärerna som man egentligen tycker om, eller tycker synd om. Men man blir otroligt imponerad av skådesspelar insatserna. Det är ett drama som man blir insugen i från början.

Scenografin av Annica Nieminen Bromberg gillar jag. Det är verkligen som att vara hemma i Marthas och George vardagsrum och genom glasväggen anas trädgården utanför.

Det är alltid kul och intressant att se ett välspelat drama. Men det är absolut inte någon upplyftande pjäs, även om vissa av replikerna ledde till skratt.

Höstens biljetter såldes slut direkt, men det kommer att släppas fler förställningar inom kort så håll utkik efter biljettsläpp!

Foto @Bengt Wanselius, Stadsteaterns hemsida

En av mina favoritdansare är Rennie Mirro så när jag såg annonsen om att han skulle vara med i en dansföreställning på Klarascenen så var det bara att boka biljett direkt. Det var ett tag sedan den biljetten bokades men nu äntligen var det dags! In på scenen kommer 6 st dansare, Rennie Mirro, David Dalmo, Piotr Giro, Emilie Jonsson, Sandra Medina och Lisette Pagler. Alla har på sig morgonrockar och diskuterar hur de ska hantera applådtacket utan att det blir på ett manligt eller kvinnligt sätt. Morgonrockarna tas av och killerna respektive tjejerna är identiskt klädda. Föreställningen handlar nämligen av ett par, Jesper och Louise, som bestämmer sig för ha ett öppet förhållande. Hur det ska påverka deras förhållande vet de självklart inte i förväg, men många känslor bubblar upp och alla dessa känslor och motsridiga känslor gestlats av de olika dansarna. Läcker att se hur de argumenterar med sig själva genom att varje känsla/åsikt gestalts av olika personer men som i handlingen är samma person. Olika sidor hos samma person, blir tydligt på det här sättet. Alla dansare är välidgt bra och det är så mycket läcker modern dans. Och när Fredrik ”Benke” Rydman är koreograf kan man ju räkna med häftig dans. Och i den här föreställningen har han verkligen lycktas!

Scenografin (av Lars Östbergh) när man kommer in och sätter sig ser väldigt enkel ut. I stort sett en tom scen, men när det börjar händer det saker. Väggen delas upp, och en mittsektion lutas i olika vinklar och nyttjas av dansarna för att dansa på. En soffa får vara både soffa och görs enkelt om till säng. Även soffan/sängen används som ett verktyg i dansen. Ett bord bärs in och ut, som också blir en del av dansen.

Det är väldigt mycket känslor i dansen hela tiden. Alla rörelser och ansiktsuttryck sitter perfekt och man blir direkt indragen i alla känslor som virvlar runt på scenen. Dialogen är bra, och med kroppspråket och de olika personerna som skildrar känslorna blir det så tydligt att en sak sägs, men inombords är det helt andra känslor.

Verkligen en fullträff! Underbara och fantastiska dansare! Tror inte någon går oberörd från den här föreställningen samtidigt som man njutit av dansteater när den är som bäst!

Föreställningen spelas till den 21 januari 2018 och det finns biljetter kvar, men dröj inte för länge med att boka för den här verkligen väldigt bra! Gå och se den!

Foto @Håkan Larsson

Vad händer när tre stycken musikjournalister och popnördar slår sig tillsammans och gör en teater? Jo det blir en härlig, glad, lite nördig resa fram och tillbaka i den svenska pophistorien, eller det svenska musikundret som det också kallas. Och pop definieras här som förkortningen för populärmusik så inte bara det som man nu tänker på som pop. Nej här börjar vi redan för 100 år sedan då Damorkesterna reste land och rike runt och spelade musik och kända schlagers. Så småningom blir det mer manliga rockband som ska leva upp till rockmyten om droger, hårt liv, sönderslagna hotellrum etc. Och så går svensk musik på export, men vem var först på Billboardlistan? Jo det visar sig att det var Siv Malmqvist redan på 60talet! Så nåt nytt fick man lära sig också!

Anna Charlotta Gunnarson, Agneta Karlsson och David Silva tar med oss på den här intressanta där de lyfter fram en stor blandning av svenska artister, Dr Alban, Lillbabs, Roxette, Emilia och många många fler. Men de hyllar också den kommunala musikskolan som varit en av förutsättningarna till att svensk musik kunnat utvecklas som den har, tillsammans med artsiter som har rest runt i världen och tagit med sig influenser och ibland hela låtar som det gjort till sina. Vi får hälsningar och berättelser berättade av en del av artister på film. De lyfter fram flera kvinnliga kompositörer och textförfattare som har påverkat musiken utveckling, men som sällan fick samma erkännande som sina manliga kollegor. Bland annat Britt Lindeborg som  t ex har skrivit Diggiloo Diggiley. Kul att de lagt stort fokus på just kvinnors betydelse, som annars kommit i skymundan.

Varken Anna-Charlotta, Agenta eller David är någon stor sångare, men det är helt ok med medioker sånginsats för de sånger de framför är med hjärta och humor och som en hyllning till ett ämne de älskar. 

Sin kärlek till och kunskap om pop förmedlar det på ett väldigt bra och trevligt sätt. Föreställningen är ca 2 timmar lång. Pausen var lite felplanderad då den i alla fall på det här genrepet kom efter 1.20 så när pausen var slut var det bara 20 minuter kvar. Då kändes det mest onödigt med pausen. För mig hade de hellre fått köra i 1.40 i sträck. Dock ett roligt inslag efter paus med frågor från publiken, men det kändes lite stressat när de bara hann med 3-4 frågor.

Men som helhet hade jag en trevlig kväll, nostalgisk och fick lära mig lite nytt. De turnérar runt Sverige med premiär i Burträsk den 20 oktober.

Playhouse har som kännetecken att de sätter upp nyskrivna moderna pjäser från New York. De läser igenom mängder av pjäser för att hitta några guldkorn att sätta upp varje år, antingen i pjäsform eller som reading. Hösten pjäsval är Pulitzernominerade Prima Liv, skriven av Jordan Harrisson, som nu får Sverige premiär. Den har tidigare spelats på Playwrigths Horizons i New York. Adam Greenfiled från Playwrigths Horizons har regisserat den även här på Playhouse.

Prima Liv är utspelas år 2063, i en tid då datorerna har blivit mer mänskliga och man kan lära en dator att bli en specifik person. Vi kommer in i handlingen när den åldrade och sjuka Liv (Britt Louise Tillbom) pratar med sin man Walter (Björn Lönner). Direkt reagerar man på ålderskillnaden och på hur stel Walter känns i jämförelse med Liv. Vilket inte är så konstigt för Walter är en Prim, en dator som har lärt sig att agera som Livs man Walter- I framtiden kan man nämligen skaffa sig en Prim som sällskap när någon nära och kära gått bort.  Liv har valt en Prim att vara den ungdomlige Walter istället för en jämnårig. Livs dotter Tess (Gunilla Backman) har svårt att acceptera Walter och hur hennes mamma verkar bry sig mer om honom än om henne som faktiskt är vid liv. Tess man John (Per Graffman) har inte alltid varit ”godkänd” av Liv men på senare år och efter Walters död har de kommit varandra mer nära. Pjäsen skildrar också den komplexa relationen som kan finnas mellan en mor och dotter. En relation som påverkats av att sonen Daniel tog sitt liv när han var i tidiga tonåren. Tess har alltid känt att hon levt i skuggan av Daniel.

Det är ett intressant ämne, hur långt ska man gå med dator? Ska de kunna ersätta en människa? Kan datorer umgås med varandra? Hur långt kan de utvecklas när allt bygger på inlärda beteende och inlärda minnen? Och väljer människor att umgås mer med datorer istället för med andra människor?

Dialogen är bra och rapp och lockar till en del skratt. Gunilla Backman är mest känd från musikalscenen men hon gestaltar Tess alldeles utmärkt utan att ta en enda ton. Många kan nog känna igen sig i Mor/Dotter relationen och Britt Louise Tillboms skildrar mamman Liv väldigt bra. Skillanden mellan människa och dator gör bägge väldigt bra. Per Graffman är en omtänksam John. Björn Lönner som spelar dator/prim från början är precis lagom stel för att vara trovärdig som en mänsklig dator.

Scenografin av Pia Wiik är enkel och bra. Handlingen utspelas i ett rum hela tiden och genom Kevin Wyn-Jones enkla ljussättningen, ett par ögonblick av mörker flyttas vi framåt i handlingen även om rummet är det samma.

Intressant och tänkvärd pjäs, som lockar till skratt då och då och med ett utmärkt skådespeleri bjuder Playhouse Teater oss på i höst. Premiärpubliken applåderade ivrigt och det blev flera inrop.

Foto @Elliot Elliot