Första gången jag såg Gardell live var på Linköpings konsert och kongress och det har blivit några olika shower/föreställningar med honom genom åren. Och nu gör han en uppsummering över sina 30 år. På scenen ser vi olika rekvisita från olika uppsättningar som t ex det stor Mellanmjölkspaket från I Mellanmjölkens land och den stora Skarpnäckskylten från den fantastiska musikalen Livet är en schlager. Så det finns mycket för honom att summera och fundera kring.

Showen inleds med en kulturtant som hälsar välkommen och han väljer då ut sina offer på rad 1. Ikväll är det främst Göran som blir ”drabbad”. Så försvinner kulturtanten ut och in kommer Jonas och han hinner knappt börja innan det kommer tre stycken personer som kommer försent. Självklart låter inte Jonas det gå omärkt förbi. ”Det är inte okey”. Så de lär sig nog att inte komma försent igen. Han var nästan lika tuff mot dem som komikerna i The producers i London när några som skulle sitta på första raden kom försent. Kul för oss andra i publiken.

Så forstätter showen som den här gången är en avskalad show med bara Jonas på scenen, inga sångerskor och inga dansare, bara Jonas. Under dessa 30 år har mycket hänt i Jonas privata liv och i Sverige. Han driver mycket med och om sin Mark, men det är alltid med mycket kärlek. Från hur de träffades som unga och hur de nu har åldrats tillsammans med bettskenor och allt. Hur Sverige har förändrats när det gäller synen på homosexuella som nu kan gifta sig etc men han pekar också på det skrämmande att för 30 år sen så var det otänkbart att högerextremister skulle sitta i riksdagen och nu gör de det. Det är inte längre än gubbe med mustach och bruna kläder man ska vara rädd för, utan killar klädda i Ullaredskläder. Han kan verkligen det där med att gå från skratt till väldigt allvarligt så skrattet fastnar i halsen.

Ett av mina favoritinslag är när han ömsing och roligt, men med allvarlig underton, berättar om arbetet bakom uppsättningen av musikalen Livet är en schlager. Om den pinsamma readingen när Jonas Helgesson inte vågade berätta att han p g a av sin CP inte kunde uttala vissa konsonanter och ljud och hans del i readingen blev ett fiasko, Hur de sedan tillsammans gick igenom varenda replik och bokstav för att få bort det så Jonas kunde genomföra rollen i uppsättningen. Det avslutas med att Jonas sjunger ”Då vore jag inte jag” med en sån skörhet och inlevelse att det uppvägde att han inte har lika bra sångröst som Peter Jöback som sjöng den i musikalen. Sen återkommer han ett par gånger i föreställningen att vi alla måste hitta de ljud och konsonanter som vi kan uttala för att blomstra.

Han illustrerar varför vi inte kan ta emot fler flyktingar för det är ju fullt! Vi bor ju 20 personer/km2. Och vi är ju på plats 154 av trångabodda länder. Självklart får det inte plats fler! Och hur länge ska man vara invandrare?

Och visst var det bättre förr när allt var på burk?

Vill man bara skratta ska man inte se den här föreställningen för det finns mycket allvar och eftertanke i showen men självklart få man skratta också. Roligast är det nog också om man har varit med i delar eller av den här 30 åriga resan, eller hela,  så man har igenkänningsfaktorn och upplevt en del av det han beskriver självt.

Jonas har stått på scen i 30 år och det är så härligt att se att han fortfarande tycker det är lika kul. Han hade verkligen kul på scen och trivdes. Tänk så trist våra liv skulle vara om vi inte hade personer som Jonas i Sverige. Och utan han och hans medkämpar så skulle inte den positiva utvecklingen som skett under 30 år i Sverige inte skett. Nu måste vi bara orka stå emot den mörka utveckligen också.

Tack Jonas för att du ger oss mycket skratt och insikt! Och Aldrig ska vi sluta älska dig!

Föreställningen, Jonas Gardell, 30 år tillsammans, spelas till den 15 oktober på Rival och åker sen ut på Sverige turné i november och december, Passa på och gå och titta!

Det finns saker som man egentligen inte vill sprida för det är så otroligt bra och om för många får veta det så kommer så mycket folk att man riskerar att inte få plats. Just Haymarkets Swinging Wednesday med Rennie Mirro Little Big Band är en sån grej.

Rennie Mirro med Jan Radensjö band intar en liten scen i foajen/baren på Haymarket by Scandic onsdagar kl 21 fram till jul. Baren på Haymarket är rätt populär utan band men det lär ju inte bli färre som kommer på onsdagar när det bjuds på detta. För det bjuds ju på detta som man normalt brukar få betala för!

Rennie och bandet intar scen exakt på tid! Verkligen föredömligt. Rennie är rätt uppspelt och inte undra på det, han fick ju en dotter i fredags! Sitt andra barn och är på en plats i livet där allt bara är bra! Men även om den nyfödda dottern väntar hemma så verkar han trivas på scen.

Det bjuds på storbandsswing av högsta klass i liten skala. Rennies röst blir bara bättre och bättre med åren. Många härliga klassiker som t ex Cry me a river som han gör så underbart bra. Men även Van Halens Jump. Rennie hade dagen till ära på sig farfars klocka och morfars manchettknappar eller om det var tvärtom och ungefär en halvtimme in så kommer hans första gästartist, pappan Eric Bibb. Eric är en helt underbar bluessångare med en så fantasisk röst så visst har Rennie att brås på. Stort jubel förstås! Så härligt att se dem tillsammans på scen! Och applåderna ville inte sluta när Eric efter ca 20 minuter lämnar Eric scenen och applåderna och jublet vill inte sluta. Vilken härlig stämning. Rennie fortsätter med ett par låtar själv och bjuder upp sin mamma till en dans, kanske inspirerad av dansparen som dansade bakom scenen.

Eric Bibb var annonserad som kvällens gästartist, men vi bjöds på en överraskning också. Rennie börjar prata om att vill vi komma och träna så är vi välkomna till Crossfit Solid på andra sidan torget som han driver med sin vän Karl Dyall. Till folkets jubel så ropar han in Karl på scen. Stämningen är väldigt hög och Karls version av ”Feeling good” förstärker känslan. Verkligen en av de bästa versioner av Feeling good som jag hört. Michael Bublé släng dig i väggen! Kan inte bestämma mig om jag gillar Karls eller Niklas Andersson versioner bäst… är nog oavgjort där! Så kul att se Karl och Rennie på scen igen! Ett radarpar som verkligen hör ihop och kompletterar varandra. Men underbart är kort och klockan har passerat 22 så bandet och Rennie tackar för sig den här gången och avslutar tillsammans med Karl. Underbara låtar med fantasiska röster och duktigt band. Undrar vem som är gästartist nästa vecka? En sak är ju säker, eftersom det ska vara olika gästartister varje vecka så blir ju ingen onsdag den andra lik!

Det lär nog bli fler onsdagkvällar på Haymarket i höst! Perfekt i höstrusket! Ses vi?

När man som jag älskar musikaler är det alltid kul med den här typen av musikalkonserter där man får lite av många musikaler och få se och höra flera duktiga musikalartister, varav vissa är nya bekantskaper. Jag har läst om Victoria Tocca men aldrig sett henne live och det är hon som ligger bakom konceptet ”Från Broadway till Duvemåla” som har turnérat runt om i Sverige och nu nått Tibble i Täby. Kvällens konsert är en skivreleasekonsert så programmet är inte precis samma som på turnén.

Konserten inleds pampigt med Lejonkungen och Laila Adéle och hela kören. Så småningom ansluter de andra artisterna, Victoria Tocca, John-Martin Bengtsson, Glenn Edell, Josefine Isaksson, Jesper Tydén och Daniel Sjöberg. Tidigare är det nog bara John-Martin och Glenn som jag sett live vad jag kan komma ihåg. Bägge spelar just nu i Phantom of the Opera på Cirkus. Inledningen är mäktig och lovande om vad som ska komma. Det blir en härlig blandning av väldigt kända låtar och mindre kända, gammalt och nytt. En del kära återseende som jag inte hört live på länge.

Laila Adéle har en mäktig soulröst som kommer väl till rätta till låten från Dream Girls. Glenn Edell plockar fram en favorit, ”Till I hear you sing again” från Love never dies. Inte ofta man hör något från uppföljaren på Fantomen, men det finns en del bra låtar från den. Och så dålig är den inte som musikal heller, den behöver bara lite tid…

Victoria Tocca har en fantastisk röst som hon bjöd på flera gånger. Hon har översatt låtar från Broarna i Madison County som hade premiär 2014 på Broadway. Victoria och Daniel sjöng ett par låtar från den. Alltid kul att höra något helt nytt! Har inte sett Spamalot så kul att höra ”The song That Goes like This” från den. Rolig duett!

Jesper sjöng Why God från Miss Saigon.

Victoria började sin karriär i Tyskland där hon jobbade med den tyske musikalartisten, Jan Ammann som hon ikväll presenterade som Tysklands svar på Peter Jöback. Just nu spelar han i en Vampyr musikal, Tanz der Vampire som han sjöng ett nummer från i första akten. I andra akten sjöng han och Victoria duett i en låt från Elisabeth. Många år sen jag såg den i Karlstad, så kul att höra något från den igen. Även om det den här gången var på tyska.

Andra akten inleddes mäktigt med ”Do you hear the people sing” med de svenska killarna. Vi fick även ett medley från Phantom of the opera med Victoria som en utmärkt Christine och Jesper som Fantomen och Daniel som Raoul. Josefine gjorde en bra version på ”Du måste finnas”. Men allra bäst under hela kvällen var John-Martin Bengtsson ”Anthem”.  En av de absolut bästa Anthem som jag har hört! Kul också att de hade med ”Vem ser ett barn” som är en av de bästa låtarna som Björn och Benny skrivit.

Bra ljus och snygga kläder också precis som det ska vara på en musikalkonsert. Aristerna backades upp av två körer och ett duktigt band.

Konserten avslutades med West side Story och som extra nummer ”I had the time of my life”. En härlig och glad avslutning på en bra konsert.

Turnén fortsätter i höst så passa på och gå. Det är flera konserter som redan är utsålda!

http://www.franbroadwaytillduvemala.se/

För exakt 50 år sedan var det en popbandstävling på Solliden där Björn Skifs (Slam Creepers) och Tommy Körberg (Maniacs)  möttes och tävlade och Björn med bandet Slam Creepers gick segrande ur den striden och sen dess har de inte mötts på scen. Förrän Tommy dök upp som hemligt gäst på Björns show Lite nu och då på Göta Lejon och utmanade honom på en revansch. Och att det var populärt visade sig när biljetterna släpptes. Tanken var ju att det bara skulle vara en konsert men den såldes ut snabbt och både en och två extra kvällar lades till. Lär finnas ett fåtal biljetter kvar till söndagens konsert. Kan ju rekommendera att ni kollar och bokar dem direkt och läser klart det här sen!

För den revansch vi fick vara med om var helt enorm. Björn med egna musiker i röd ringhörna och Tommy med sina musiker i blå ringhörna. De äntrar scenen i boxningsrockar och tidigt får vi höra låtarna de tävlade med. Tommy med Beach boys ”Dont worry baby” och Björn med Van Morrisson ”Go on home, baby”. Men de förklarar tidigt att de inte ska ta på sig några boxningshandskar och inget blodbad kommer att utspelas på scen. De skulle ju behöva ta av sig glasögonen och då skulle de inte se och hitta varandra… de har ju blivit lite till åren. Björn var 19 år då det begav sig och Tommy var 18. Och själv var jag inte ens född! Men det verkar lite som om ”gubbarna” druckit ur ungdomens källa och är tillbaka på 60talet. Ja ser man till kroppsfysiken så har ju Björn kvar sin tonårskropp, medan Tommy har lagt på sig lite rondör vilket han återkommer till då och då för han måste ibland väga in sig. Men även om de har åldrats så har inte rösterna blivit sämre. Bägge har röster som är bland de bästa vi kan hitta i Sverige. Vilket tryck de har i sina röster!

Det är verkligen imponerande att de har kvar sina röster och lika imponerande är det att musiken som de spelar håller än och är så suveränt bra! Jag var som sagt inte ens född är musiken kom, men det här är låtar som håller 50 år senare och är lika bra. Frågan är hur mycket av dagens musik som kommer att spelas på konserter om 50 år, eller är det den här typen av låtar som kommer att leva kvar då? Kvällen är en kavalkad av underbara 60tals låtar. Och det är i stort sett bara covers framförda av världens bästa coverband! Det är en kväll när vi inte får höra en enda av deras egna stora hitar, inte ens ”Judy min vän” som är från 69 fick vi höra. Ingen Michelangelo eller Anthem. Men helt ärligt så saknade man inte dem den här kvällen för det var så många bra låtar vi fick höra och det kändes som om det är ett engångs tillfälle. Är ju inte det vanligaste att Tommy Körberg river av en riktigt rockig låt (White room) och leder en duell med elgittar/bas i mitten. Det bjöds på Kinks, Animals, Beatles, Beach Boys och många fler och det var helt suveränt. En av mina favoriter är ”You lost that loving feeling”. Låten som vi nog alla minns från Top Gun, men som The Rightous brothers sjöng redan 1964. Ikväll är den en underbar duett mellan Björn och Tommy.

Det är roligt och kul mellansnack där de minns tillbaka och hyllar musik de älskar. Eward af Sillén har varit med och skrivit manus och det är på pricken rätt. En fulländad konsert och publiken älskar det! Och den har sommaren har gubbarna som passerat 65 visat hur man rockar på scen! Springsteen regerade i Göteborg, Badrock på Visby (som jag dock inte såg) och så nu Björn och Tommy här på Solliden.

Det var fullt ös i två timmar och sen vandrade jag hemåt i den ljumna sommarkvällen. En underbar sommardag, med sol och bad och fantastisk konsert! Svensk sommar när den är som bäst!

Idag var det en fråga om hösten skulle vinna eller om sommaren skulle fortsätta att dominera. Morgonen var grå och kulen och på flera ställen i Stockholm kom det skurar, även ute vid Sjöhistoriska där publiken började ansluta redan vi 10tiden. Men ju mer det närmade sig konsertstart desto blåare blev himlen. När vi anlände vid 12.30 tiden var det en del publik på plats men man märkte att morgonen varit grå. På scen pågick soundcheck och repetition med dagens sångare Peter Jöback. Så till tonerna av Music of the night på svenska gick vi runt och tittade efter en bra plats och hittade en vid ena kanten av scenen på solsidan. Så vi slog oss ned och njöt av att få höra alla dagens sånger av Peter.

Därefter kunde vi i solskenet äta vår spartanska picknick och avnjuta lite musik av ungdomar från Konserthusets sommarmusiker och sen var det ett samtal mellan DNs kulturchef Björn Wiman och DNs musikkritiker Martin Nyström.

Strax innan kl 14 börjar Kungliga filharmonikerna ta plats på scen och Konserthusets chef Stefan Forsberg äntrade scenen för en kort inledning innan han presenterade dagens värd, Kattis Ahlström och dirigent Karina Canellakis. Så var musiken i full gång och allt som allt var det 14 nummer som spelades under dagen, varav 4 inte fanns med i programmet. Det bjöds bl a på Tjajkovskij, Debussey och vår svenske Hugo Alfén. Peter valde att framföra två sånger från sin franska skiva, Aznavours ”Jag såg mig redan där” och Brels ”Sång för gamla älskande”. Det är nästan 5 år sedan skivan kom och det var ett tag sedan man hörde honom sjunga något från den så det var kul att han plockade fram dem igen. Passar så bra med underbara Filharmonikerna. Han hade texten till dem med sig och han och Kattis skojade om att nu behöver man ju ha lite stor text för att se när man blivit lite ”gammal”…  En sommardag i Stockholm så är ju hans ”Stockholm i natt” nästan självklar så den fick vi också höra idag. Den är alltid lika underbar att höra live.

Det blev även lite allsång där Peter strax innan konserten blev tillfrågad om han ville vara med så han och Kattis kämpade lite med tyskan till Beethovens ”Månaderna” (symfoni nr 9). Det blev lite enklare för dem och publiken när de övergick till den svenska texten ”Januari börjar året….”

Den ordinarie delen av konserten avslutades med Bernsteins ”Mambo” ur West Side Story och sen blev det avtackning och blomning. Då fick Peter frågan om han inte kunde sjunga någon musikal och då kom förstås ”Music of the night” nu i den svenska versionen som Peter ska sjunga i premiären av Fantomen på Operan om exakt 1 månad på Cirkus. Lät väldigt bra och han blev helt rätt belönad med en stående ovation av den stora publiken som var på plats. Brukar vara någonstans runt 40 000 som samlas en eftermiddag i Augusti för att njuta av klassisk musik och en av våra bästa solister. Glada toner med Filharmonikerna följde den stora publiken när den packade ihop. Stor eloge till dirigent Karina Canellakis som med stor energi ledde de fantastiska filharmonikerna

Blir spännande att se vem som får äran att vara solist nästa år! DNkonserten är ett så härligt sommarinslag!

Kvällens föreställning av parkteatern är lite speciell eftersom de normalt sett håller till i Stockholm, men Sollentuna kommun frågade dem om de kunde köpa ett gästspel och det gick ju bra. Så kvällens föreställning i den härliga parken vid Edsbergs slott är den enda den här sommaren. Men det var väldigt bra uppslutning, publiken fyllde snabbt alla bänkar och det var fullt med folk på gräsmattan och den lilla vallen, så man kan ju hoppas att gästspelen blir fler nästa år. Edsbergs/Sollentuna publiken verkade gilla det som bjöds den här fina sommarkvällen. Men det var länge tveksamt om det skulle bli sol eller regn för vädret alternerade hela dagen mellan sol och väldigt kraftiga regnskurar. Men någon timme innan det skulle börja så var det solen som segrade över regnet och det blev en ljuvlig kväll för parkteater.

Hellsingland är en föreställning som har spelats på Soppteatern som en hyllning till Lennart Hellsings oändliga rad av rimmade verk. Lennart var själv en flitig gäst på soppteatern. Fortfarande när han var 95 år fyllda fortsatte han att dagligen skriva nya verk. Han hade planerat att ta ett sabbatsår nästa år, men gick tyvärr bort efter mer än 70 års skrivande.  Albin och Fredrik berättade varmt om de gången som de var och besökte honom i hans lägenhet för att spela upp några av de tonsättningar Fredrik gjort tillsammans med Mette Herlitz. Vid det tillfället fick de även läsa ett helt nytt verk, Copernicus, som inte är utgivet med som finns med i föreställningen. Föreställningen är knappt en timme men det är en timme fylld med värme och fin känsla för Lennart Hellsings vuxen-vers-ioner. Den som väntar sig Krakel Spektakel ska inte komma för inte ens i ett extra nummer bjuds det på det. Inte den här kvällen i alla fall. Och det är precis som det står i presentationen, en vuxen kväll. Själv var jag innan den här kvällen bara bekant med barnramsorna, men det var många kluriga verser som vi fick höra den här kvällen. De flesta underbart sjunget av Albin eller Fredrik. Någon enstaka var inte tonsatt.

Hellsingland spelas i Stockholm 9-13 augusti och kommer då att introduceras av Sissela Kyle. Men den här kvällen var det Albin som fick stå för presentationen eftersom Parkteatern har så digert program och Sissela var på en annan föreställning.

Parkteatern är alltid trevlig att gå på och den här föreställningen är inget undantag så har du en ledig kväll, packa picknick, ta med filt/stol och bege dig till Långholmen, Hägerstensåsen eller Skytteholmsparken så kan du njuta av Albin och Fredriks sång och få en tankeställare och ett skratt av Lennart Hellsings underfundiga rim. 

När man vaknar med ömmande handflator och lite skrovlig röst, ja då vet man vad man gjorde kvällen innan och ett par minuter in på det här dygnet. Man har varit på en av Springsteens maratonspelningar!

Springsteen och E Street Band är på sin The River tour och kvällens spelning var den tredje i Göteborg, som jag tyvärr inte var på. Kvällens spelning var lite speciell på flera sätt. E Street Band hade varit på plats i Göteborg ett par dagar men inte Bruce. Han var på Irland och tittade på hästhoppning där dottern deltog. Så han flög in för en dag, anlände till Ullevi ca 17,30. Den lite sena ankomsten till Ullevi kan ju förklara varför han inte gick på förrän 20.30. Efter konserten flög han direkt till Irland igen, så ingen natt i Göteborg. Frun Patti Scalfa var inte med utan stannade på Irland. Till skillnad från de andra två konserterna bjöd Göteborg på underbart sommarväder, varmt och kortärmat räckte hela kvällen. Inget regn under den här konserten!

Springsteen och Ullevi är något speciellt och den här kvällen fick han ett häftigt välkommande. När det går på scen så sträcks alla händer på läktarna upp med papper i gult eller blått som bildar texten ”Welcome Home”. Och med ett sådant mottagande var han ju tvungen att göra något speciellt. Så efter första låten ”Meet me in the City” kommer orden som så många hade väntat på och som var det som turnén från början handlade om nämligen att spela albumet ”The river” från start till slut. Nåt som många journalister och hard core fans väntat på sen de tre oförglömliga konserterna på Friends arena 2013 där han under 3 kvällar spelade ett album per kväll, ”Born to Run”. ”Darkness of the edge of town” och sista kvällen ”Born in the USA”.

”The river” är ett dubbelalbum och att spela det i från början till start är inte det mest konsertvänliga för det  har sina toppar och dalar, men det är häftigt att ha varit med om det. I USA spelade han det, men när han kom till Europa så släppte han det och hade mer en vanlig blandkonsert. Vad jag vet är det bara i Paris han har spelat hela ”The River”. Så nåt som jag troligen aldrig kommer att uppleva igen. Även om jag nog är mer en ”Born in the USA” album människa. Men ”The river” innehåller en rad fantastiska låtar som ”Hungry Heart” (som han tyvärr även ikväll överlåter stora delar till publiken att sjunga” ”The River”, ”Sherry Darling” ”Independence day”, ”Out inte the street”, ”You can look”, ”I wanna marry you”, ”Point blank, ”Cadillac ranch” och ”The price you pay”. Ja några av de här var helt fantastiska versioner. ”Point Blanc” var så ödesmättad så det nästan gjorde ont. Och ”Cadillac ranch” fick som vanligt hela publiken att dansa loss. Så läcker med alla mobiltelefoner som lyser upp i ”Drive all night”, läckert saxsolo av Jake Clemons och en viskande Bruce i sista versen.

Efter ganska exakt två timmar när tonerna av ”Wreck on the highway” tonar ut säger Bruce enkelt ”That was The river”.  Antingen är Bruce sämst på mellansnack eller så är han bäst, för varför slösa tid på mellansnack? 99% av mellansnacket är helt enkelt ”One, two, three” och så är det igång med nästa låt. Andra artister tar chansen att pausa med lite mellansnack, men inte arenakungen Springsteen. Mannen som om exakt 2 månader fyller 67 slösar ingen energi på mellansnack och behöver inte någon paus. Han kör bara på! Och vilken energi! Efter ”The River” albumet så drar han igång ”Badlands” som verkligen tänder hela publiken. Fortsätter med ”The promise land” och några låtar senare så är det en helt suverän ”Because the night” som avlöses av ”The rising” och ”The land och hope and dreams”. Och där någonstans brukar bandet tacka för sig och sen blir det lite extra nummer. Men inte den här kvällen. Springsteen och bandet går inte av scen en enda gång utan de ångar bara på! Så ungefär 2.45 in i konserten när de flesta andra stora arenastjärnor för länge sen har packat ihop och åkt till hotellet ja då gör Bruce nåt helt annat, han ökar och ökar och ökar! Högre och högre växel ända in kaklet! Och hela publiken är med förstås när introt till ”Born in the USA” kommer. Följt av ”Born to Run”, ”Seven night to Rock”, ”Dancing in the dark”, ”Thenth avenue feeze-out”, en helt galen ”Shout” och det som till sist blir det galnaste upploppet och värsta spurten av dem alla, Ullevis egen stadium breaker, ”Twist and shout”. Och självklart mitt i den så ropar han ”Let´s test the stadium” och börjar hoppa upp och ner och hela publiken hoppar med! Vilken annan artist kör ett drygt 45 minuter gympapass med publiken efter att han har avverkat 2.45? Det är bara Springsteen som fixar det. Och visst den här konserten blev bara 35 låtar lång och bara 3.33 lång typ. Tidigare i Göteborg hade han hållit på nästan 4 timmar och gjort 38 låtar så inte hans längsta. Men tror inte att Göteborg stad tillåter att han håller längre än till midnatt. Och med Bruce ord ”Jag vill tacka Sverige! Jag älskar er” och Twist and Shout i huvudet så dansar vi ut från Ullevi i kortärmat efter midnatt.

Och även efter den här Brucekonserten har jag fått mitt sällskap som inte tidigare sett Bruce live säga ”Säg till när han kommer nästa gång. Jag följer med”

Bruce på en stor arena med E Street band går inte att slå! Han är bara den bästa livartisten!

Frågan är bara, kommer han att komma tillbaka med E Street Band och en sån här konsert till?

Vad vore en sommar utan allsång? Allsång på Skansen har ju blivit så stort och så mycket folk så det är inte lika mysigt att gå dit längre. Nej desto mysigare är Allsång på Fredriksborg under ledning av två underbara musikalartister, Hanna Hedlund och Jakob Stadell.

Fredriksborg ligger långt ut på Värmdö och man kan njuta av lantliv, skärgårdsliv och varför inte ta ett dopp i havet på vägen ut? Väl framme kan man njuta av en fantastisk utsikt vid Fredriksborgs fästning och se en strid ström av kryssningsfartyg passera förbi i farleden. Har man inte ätit innan kan man antingen äta medhavd picknick eller av matens om hotellet serverar. Ceasarsallden i Orangeriet var riktigt smarrig!

Så mätt och belåten kan man sen njuta av härlig allsång med Hanna och Jakob och deras musiktrio. Eftersom vädret var lite ostadigt, växlat mellan sol och skurar under dagen så valde man att ha kvällens allsångspremiär i ett partytält, annars är tanken att det ska vara ut.

Kvällen bjöd på en fantastisk bra blandning av solosånger, duetter och allsång. Hanna och Jakob bjöd tillsammans bl a på Kristina från Duvemåla på 7 minuter, Rock of Ages, medley av sommarplågor och ”Som skapta för varandra” ur Livet är en schlager och en bra version av”Marvin Gay and get it on”.  Jakob bjöd på en fantastisk Anthem. Han har en sådan underbar röst. Även ett Robert Broberg medley framförde han.  Hanna tycker jag blir bättre och bättre för varje gång jag hör henne. Blev ju väldigt imponerad av henne i Murder Ballad och det står sig. Ikväll bjöd hon på Ted Gärdestad och en fin låt om barn som jag tyärr glömt vad den heter. Väldigt finstämt sjunget av Hanna.

Hanna har ju också vunnit körslaget och därför fick hon äran att värma upp oss i publiken inför allsången med lite uppsjungning, körandning och olika styrka. Vi var inte så många i publiken men alla sjöng med och verkade trivas. Till och med hunden som var där skällde gillande efter sista tonen på Anthem! Ja nu var den ju inte allsång förstås. Allsången inleddes med  Berghagens ”En kväll i juni” och avslutades fint med ”Ta mig till havet”. Allsångshäftet var somrigt fint med blommor och vy från Fredriksborg.

En riktigt trevlig kväll med ett program på ca 1,5 timme. Lagom blandning av allsång och sång av Hanna och Jakob. De spred en härlig stämning. Hanna och Jakob kommer att hålla i allsång ytterligare 3 måndagar kl 19, så ta chansen att uppleva allsång i skärgården med dessa underbara artister!

Har inte lyssnat så mycket på Don Henley, men eftersom han var sångare i Eagles och Hotel California är en av mina absolut favoritlåtar så vore det ju synd att missa tillfället att få höra den live med honom.

För att vara en konsert med någon som jag inte kan så många låtar av var det ändå en rätt trevlig transportsträcka, om man nu bortser från förbandet, JD and the Straight Shot som inte var i min smak. Deras första spelning i Sverige men ett par låtar som de spelade var tydligen filmmusik. Don Henley bjöd på en hel del rätt lättsmält radiopop som var rätt trivsam att lyssna på. Och av resten av publikens reaktioner på ”transportsträckan” så hörde man att en och annan var rätt stora hitar i hans kretsar. Men det tog ett tag innan det var någon låt som jag kände igen. Men ”Boys of Summer” var en rätt stor hit på 80talet så den kände jag väl igen. Han gjorde också en bra cover på Tears for Fears ”Everybody wants to rule the world”. Men den riktiga höjd punkten var självklart ”Hotel California”! Så häftigt att se en gitarr med dubbla armar komma upp på scenen och veta vad som skulle komma. De första tonerna hörs och jublet bröt ut. Sen var det ungefär 7 minuters njutning och det är en av de få låtar då jag gillar elgitarrsol. Men det är så läckert i den låten. Ett ögonblick av konserthistoria! Det rådde fotoförbud under hela konserten, men Don hade sagt att det kommer en låt om ett hotell och då kan ni väl få ta kort. Och då kom alla mobiler fram vill jag lova. Satt lite väl långt upp för att det skulle bli några bra kort.

Allra sista låten var en annan av Eagles stora låtar, Desperado, och självklart var det jättekul att höra den.

Så åkte hem med Hotel California i ören och ett minne för livet.

Väderprognosen sa regn hela dagen och ett par timmar innan konserten så riktigt vräkte det ner, men det avtog mer och mer och under konserten var det ett lätt duggregn på sin höjd. Show of Summer är ett av Konsumtionsföreningens Stockholms 100 års firande. Till jul brukar de ha en Show of Christmas men det här var första gången som de hade en sommarkonsert. Sommar och Sollidenscenen var ju många år lika med Lasse Berghagen så det var inte mer än rätt än att han inleder med Stockholm i mitt hjärta och självklart sjöng hela publiken med.  Efter Lasse äntrade en annan allsångsprogramledare scenen, Petra Marklund med sin Händerna mot himlen.  Petra bjöd in Peter Jöback till en duett. En fantastisk bra version av Orups ”Stanna hos mig” som de gjorde med så mycket glädje. Skulle gärna se Peter göra nåt tillsammans med Orup som låtskrivare. Skulle kunna bli väldigt bra. Sen hyllade även Peter vår underbara huvudstad med sin Stockholm inatt. Årets melodifestivalvinnare Frans äntrade sen scenen med en cover på Jason Mraz I’m yours. Frans är lite charmig men saknar ju scenvanan som de andra artisterna har och det märktes. Tappade även lite av texten. Lite senare kom han tillbaka och sjöng sin vinnarlåt ”If I were Sorry” och den gjorde han mycket bättre förstås och publiken var med på ett annat sätt. Sen var det kanske lite grymt att Lasse Berghagen kommer in och river loss en av sina melodifestivallåtar Ding Dong, som fick ett ännu starkare publikjubel. Men Frans har tiden framför sig och lär han sig att inte bara vanka fram och tillbaka på scen utan stanna upp också och fokusera på publiken så får han nog ännu bättre publikkontakt.  Gunilla Backman har gjort en rad Barbra Streisand tolkningar på svenska och vi fick höra en fin version av ”The way we were”.  Peter och Gunilla bjöd på en duett ur Gösta Berlings saga som de inte har sjungit på massa år, enligt Gunilla inte sen 1998. Får verkligen hoppas att det blir nåt av den musikalen snart.  Gunilla sjöng även The winner takes it all. Peter sjöng den fina och väldigt aktuella ”Annars vore jag inte jag”. Petra och Gunilla gjorde en fin duett i ”Bedårande Sommarvals”.  Det hela avslutades som det började med Lasse Berghagen. Ett härligt medley av en rad av hans låtar som inleddes med Ding Dong som övergick till en finstämd Teddybjörnen Fredriksson med Petra, , Jenny Jenny med Peter och duett med Gunilla. som övergick till att alla artister kom in på scen. På med blomsterkransar och ”Sträck ut din hand”. Mark Levengood var som vanligt värd och han är så otroligt mysig och trevlig och även nu så plockade han fram änglavingarna och blev ”Änglamark”. Genomgående var det fina bildspel som förstärkte alla låtarna. Martin Östergren ledde orkestern.

Konserten varade 1.5 timme och jag tror att vi alla saknade ett extranummer. Men det bar en väldigt trevlig sommarkonsert med fina hyllningar till Stockholm och sommaren och under konserten glömde man regnet.

Den 15 och 16 december är det dags för Show och Christmas i Globen och biljett är bokad till den 15 december. Då står Lena PH, Sarah Dawn Finer, Alcazar, Danny och Miriam Bryant för sången och självklart leder Mark det hela!