World Aids Day galan anordnades för 6e året och i år på Rival. Eldsjälen bakom galan är Peter Englund som brukar vara konfrencier men iår delade han bådet det och en del av sina klänningar med Sofia Wistam. Sofia skötte jobbet galant. Hon är ju ett riktigt proffs och det var ett antal kreationer vi fick se på scenen. Galan är inte den mest välsmorda galan, det är lite långa avbrott, mickar som inte stängs av i tid etc, men det vägs upp av det engagemang som både aristerna på scen och publiken visar. Det här en gala som berör många på olika sätt. Galan var utannonserad till dryga 2 timmar, men det höll på drygt 3,5 timme inklusive paus och lotteridragning.

Det var ett blandad artistuppbåd som bjöds, allt från Ann-Louise Hansson, Peter Jöback, Carola mfl till dragartiser, dansgrupper och lite trolleri. Så verkligen en varierande gala. Ann-Louise Hansson inledde till stort jubel. Lise och Gertrud följde strax efter med sina speciella tolkningar på I will survive och YMCA. De lyfter verkligen fram texten i sina tolkningar. Den största behållningen för mig i akt 1 var Rent medleyt med bland annat Jakob Stadell, Daniel Engman och Fredrik Svahn. Jag såg aldrig den uppsättningen och har lite svårt för Rent, men efter att ha hört det här så förstår jag flera av mina vänner såg den flera gånger. Instoppat i medleyt var tre berättelse om olika personer som på något sätt drabbats av Aids. Det framfördes av olika personer från Stadsteatern, bl a Albin Flinkas. För det här är ju inte bara en gala med glam i, det är ju ett allvarligt budskap bakom galan. Jag tycker man lyckades bra med den blandningen. Som många andra galor har man en årlig sång, i år Din Vinge, en finstämd låt som framfördes av Shirely Clamp i slutet av första akten.

I andra akten kom Carola in som oannonserad artist och sjöng en låt. Erik Linder tolkade Ted Gärdestad. Helt klart bäst på galan var Peter Jöback som sjöng Då vore jag inte jag, från Livet är en schalger och fortsatte på schlagerteamat med sin Hollow. Två riktigt starka låtar och publiken älskade det. I andra akten bjöds det också på två dansnummer och jag tror det var den grupp som hette Arte Diem som jag tycket bäst om. Två par där det var en blandning av dans och akrobaik. Den andra gruppen Art of Spectra var ett gäng killar som framförde lite väl modern dans till physkadeliska bilder. Blev mest jobbigt att titta på. Hade vunnit på att ta bort bakgrundsfilmen.

I slutet av akt två delades pris ut av Prinsessan Christina till årets hederspristagare. Har tyvärr glömt vad hon heter, men hon är präst och har stötta aidsdrabbade och deras anhöriga i många år. Hon förlorade själv sin son i aids för 25 år sedan.

Hade dock nog förväntade mig lite mer glamoröst drag än det som framfördes här (Diamond dogz repektive Drugs), men det finns väl olika typer av drag, men jag föredrar det glammiga. Men det det var en gala som både berörde och roade.

Orup är en av dem som kan kandidera till posten som Sveriges popkung och de flesta av oss kan nog sjunga med i hans oändliga räcka av pophits som han själv sjungit eller skrivit åt andra. Och det är popen han vill hylla med sin show, Viva la Pop.

Och varför krångla till det när låtarna är så otroligt bra? Nej Orup han gör en enkel show utan massa dansare och häftiga ljusshower. Det är Orup och hans superba band och hans hits en efter en mer eller mindre bra rakt upp och ner, men mycket kärlek och inlevelse, både från honom till publiken och tvärtom.  Lite koreografi finns det men det är mest Orup som pophopparrunt till sina låtar när han rör sig över scenen.

I bandet har han en blåsektion som i några nummer snyggt poserar och spelar uppe på en balkong, i stort sett så man ser dem i profil. Snyggt och enkelt. I några nummer är det bara Orup själv med gitarren och det är riktigt läckert det med.

Men i den här showen är det hitsen som verkligen spelar huvudrollen. Och under den 1.5 timme som showen varar radar han upp dem en efter och hela publiken sjunger med i så gott som alla låtar.  Det är Magaluf, Stockholm, Där står pojkarna på rad, Jag blir hellre jagad av vargar och Mercedes Benz för att bara nämna några. Och självklart blir det allsång då och då när Orup bjuder in publiken att ta över och sjunga refrängen eller någon vers. Ibland kan det bli lite för mycket i min smak, för jag vill ju höra Orup sjunga. Särskilt sista låten, Från Djursholm till Danvikstull så vill jag ha Orup i inledningsverserna. Men jag förstår ju att det måste vara en härlig känsla för Orup att höra hela publiken kväll efter kväll ta över och sjunga. Vilket erkännande det måste vara.

Alla låtar i showen är förstås hans egna, förutom den cover han gjorde så stor succé med i Så mycket bättre när man hyllade Carola. Eftersom programmet sändes i lördags så fick han den här kvällen för första gången framföra den inför publik. Så lite oväntat bara några låtar in så säger han att bandet och han under dagen repat in en ny låt, eller rättare sagt gammal låt som man nu ska framföra för första gången. Och till publikens stora jubel så kom hans fantastiska tolkning av Främling. Trodde nog att den skulle komma, men mer som ett extranummer. Publiken gillade verklingen att han tog med den. Hörde några tjejer i toalettkön att om den inte kom så skulle de stå och skrika till de fick höra den! Så skönt att de slapp göra det.

En riktitg underbar härlig måbra show med svensk pop när den här som bäst! Så underbart att få uppleva alla dessa härliga låtar live!

3-5 November hade Peter Jöback en exlusive spelning på St James Theatre i London. Teatern har 2 salonger, en där man spelar teater (just nu gick Onkel Vanja) och sen Studion som är mer som en pub/bar. Finns även en trevlig restaurang att äta på innan föreställningen. Studion tar ca 100 personer så det var verkligen en intim liten konsert där man fick en härlig närhet till artisterna på scen. Jag var på konserterna den 4 och 5 november. Den 4 november hade vi valt parkett. Onumrerat men vi var där i tid och fick plats perfekt vid scenhörnet. Den 5 november hade vi valt Gallery, så vi såg dem lite grann från ovan. Mer bekväma platser helt klart och ingen som skymmer, vilket man kan få om man sitter på parkett.

Deborah Rose och Pat West var förband och under ca 30 minuter fick vi njuta av hennes fina röst i en rad av vemodiga engelsk/walesiska och skottskinspirerarde låter. Ett väldigt trevligt och bra val av förband.

Strax före 21 gick Peter och hans band på. Som vanligt bestod bandet av Richard, Richard och fantastiska Charlotte! De har verkligen kul på scen när de spelar ihop. Skuggan skötte ljudet med bravur.

Första låten var Sing och en av mina absoluta favoriter för man blir så glad av den. Programmet som utlovades var en blanding av vanliga låtar och musikal och det var övervägande vanliga låtar, totalt 18 nummer, varav 3 var extra nummer. Musikallåtarna han bjöd på var Gold can turn to sand, I don’t care much och Music of the night. Lite oväntat men otroligt bra var att han sjöng Hollow som han tävlade med i melodifestivalen för några år sedan. Inte så ofta som han sjunger den. Den enda låt han sjöng på svenska var Halleluja, och som vanligt med en otrolig inlevelse. Från sitt Franska album valde han att översätta de två orginallåtarna till engelska så det blev I got you now och Let me in. Kul att höra dem på engelska. Han sjöng även Stockholm på engelska. Bra översättningar, men texten satt väl inte helt perfekt, men det gör inget. De flesta andra låter var tagna från albumet East Side Storie som tex Somebody, Wicked games, A horse with no name och God loves everyone. Som första extra nummer fick vi höra en helt ny låt som var fantastiskt bra, I’m a beliver/You’re a beliver. Härligt gung i den låten. Ser verkligen fram emot den skivan när den nu kommer. Låten tillägnades vår underbara vän Grant från Australien vilket Peter uppmärksammade på det sättet. Blandingen av låtvalet gjorde att man fick höra Peters olika röster, för han använder sin röst på helt olika sätt om han sjunger Music of the night eller Wicked games.

Konserten sista nummer var Open, som spelades för Peter och Oscar på deras bröllop. En riktgit bra låt med fin text.

Två underbara konserter som kommer att lysa upp det gråa November!

Lika bra att säga från början att jag är inte någon som lyssnat massor på Pharell utan det är mest Happy som jag känner till som han har gjort. Så är man ett hard core fan så har vi nog inte samma uppfattning om konserten. Det är väl mest som producent till en rad kända artister som han har gjort sig känd. Han har tex jobbat med Madonna, Britney Spears, The Hives och Swedish House Maffia.

Utsatt tid enligt biljetten var 19.30 med information om förband Foxes. Så då vet man ju att Pharell inte börjar 19.30, men att det skulle vara ett förband till förbandet hade jag inte uppfattat innan i alla fall. Men så var det, 19.30 kom en DJ in på scen och en tjej i vita kläder. Så jag trodde ju självklart att nu har Foxes kommit in, men så var alltså inte fallet förstod jag någon låt in. Tyvärr minns jag inte vad hon hette, men det var ok musik. Inget som jag direkt kommer ihåg, men led inte heller. Strax före 20 gick hon av och ca 20.15 kom Foxes in på scen. En tjej som vunnit Grammis för bästa Dans Act. Inte heller där någon låt som satte sig hos mig utan det jag mest kommer ihåg är att hon studsade runt som en studsboll på scenen. Men rösten var helt ok. Foxes höll väl på ca 30 minuter och sen dröjde det ända till över 21.30 innan Pharell äntrade scenen. Han gick sedan av första gången ca 22.40 och efter extra nummer var det slut före 23. Så en av de kortaste konserter jag sett en sk världsartist göra.

Så hur var det då? Som sag,t väl inlyssnad var jag inte och musikstilen rätt spretig så inte någon jag kommer att börja lyssa på. Inte många av hans låtar är i samma stil som Happy inte. Dåligt är väl synd att säga men att säga att det var bra är att överdiva så någonstans mellan bra och dåligt. Det gick att hålla sig vaken men så mycket mer var det inte. Störst behållning var nog de duktiga danstjejerna som han hade med sig. De hade gärna fått göra lite mer avancerad dans, nu blev det lite mycket ”rumpskaksdans”. Men vid sista låten innan extranumren så kom i alla fall en låt jag gillar. Men att gå av scen för extranummer efter ca 1 timme är ändå rätt dåligt.

Så blev det några extranummer och redan i början hade han meddelat pressen att de nog vill komma tillbaka till Happy för då hade han något speciellt att bjuda på. Och speciellt var det. Han inledde med att prata om hur viktiga kvinnor är, och vore det nu inte dags att kvinnor tar över makten? Sen presenterar han sin ”gästartist” Gudrun Schyman och han uppmanar alla att i morgon när det är val se till att rösta på FI. Så börjar han spela låten som alla väntat på, Happy. Snacka om valkupp av Gudrun! På något sätt bled det ett antiklimax på konserten. Det kom liksom av sig när Happy helt plöstligt blev en politisk sång för FI. Vill inte ha den låten förknippad med något parti utan bara en låt att bli glad av. Och nu är det liksom förstört….