Som en del i 50 års firandet av blå baskrarna anordnades en konsert med Armén musikkår med Anders Ekborg och Elin Bemark som solister. Det var mest anhöriga i publiken för det var för att herdar veteraner på plats men även de som tyvärr inte finns med oss längre.  Men det var en trevlig kväll även för oss som var där för musikens skull och förutom njutbar musik fick vi även en inblick i det viktiga arbetet som de Blå baskrarna bedriver och hur de anhöriga hemma har det.

Arméns musikkår framförde en blandning av typisk armékårs musik som Under Fredsfana och Underblågul fana, ett potpuri av olika låtar som fältartister sjungit under åren, en mäktig instrumental version av När vindarna viskar mitt namn  och Prayer for Peace som skrivits till Kofi Annan. Säckpipesolist på Prayer for Peace var Robert Wallgren.

Elin Bemark framförde en fin version av Baladen om den blå baskern och Requiem for a solider, samt Bortom bergen tillsammans med anhörigkören. Tillsammans med Anders Ekborg sjöng hon Stefan Nilssons fina veteran hymn, Det finns ej ord.

Anders Ekborg framförde väldigt mäktiga och känslofyllda versioner av Stad i ljus och Vem ser ett barn.

Det var en väldigt finstämd konsert som avslutades av alla  med Du gamla du fria.

Efter konserten delades ut en CD med stor del av kvällens musik, men där Gunilla Backman var solist istället för Elin Bemark. En fint minne att ha med.

En vårkonsert med Studentsångare är ett trevligt sätt att fira in våren och när det har bjudit in Anders Ekborg som solist är det ju ännu trevligare. Det vara Stockholms Studentsångare och den nybildade Stockholms Akademiska Damkör som bjöd in till vårsånger i Berwaldhallen.

Självklart var det en del studentikos skämt och i vissa fall kanske lite väl interna skämt men det för en tillbaka några år när man själv pluggade på universitet och man gick på studentspex osv. En härlig tid och lite nostalgi är ju inte fel. Första akten var jag dock lite besviken för kören uppträdde i olikfärgade t-shirts. Var var frackarna och studentmösssorna? Det blev det ordning på i andra akten som tur var!

Eftersom det gick i djurens tecken fick vi höra körversioner på bl a I fablernas värld och Imse vimse spindel.

I den första akten var den stora behållningen Anders fantastiska version av Bui Doi från Miss Saigon, vilka rysningar den ger. Och en underbar Bohemian Rhaspody. Den mannen kan sjunga Queen utan att skämmas!

Andra akten gick mer i vårens tecken efter att publiken begärde att få höra mer vårsånger! Och så lite spex här och där förstå. Anders framförde en finstämd What a wonderful world som passade fint in. Och sen bjöd han på en Queens The show must go on, och som praktfullt extranummer Anthem ur Chess.

En trevlig vårlig konsert med några riktigt mäktiga låtar!

Nisse Landgren har några kvällar då han bjuder in en musikalisk gäst till hörsalen. Tanken är att det ska vara en blandning av samtal och musik och kvällens gäst var Sarah Dawn Finer. Underbara Sarah!

Det var en kväll fylld med några av Sarahs stora låtar som I remember love men även covers som hon dels gjorde själv men även tillsammans med Nisse. Sarah berättade att Nisse Landgrens skivor hade spelats mycket hemma hos hennes familj när hon var liten så hon var uppvuxen med hans versioner av låtarna. När hon sedan fick höra orginalversionerna var det i många fall som hon tycket att Nisses var bättre.

Nisse Landgren är ju en av våra främsta tromboniser och han är väl något svagare i sångmässigt men han är otroligt musikalisk. En kväll med två så begåvade artisters så sitter man bara och njuter av deras musikalitet och glädje att vilja dela med sig. Intressant att höra hur de resonerar kring musik också.

Ett väldigt trevligt format som jag kan tänka mig att gå på igen när det är någon artist som jag tycker är intressant.

Varför nöja sig med en entré när man kan göra två? Först kommer Rennie in med lite danssteg för att säga att han vill göra en mer storslagen entré så han går ut ock kommer in och med fart hoppar från hög höjd ner på scengolvet och landar lite illa på ena foten. Men ikväll var det främst sjunga han skulle gör och inte dansa så det märktes inte.

När jag hörde första tonerna till Springsteens I’m on fire, visste jag att det skulle bli bra. Det är modigt att ge sig på Springsteens låt men Rennie gör det på sitt sätt med väldig inlevelse och det är så bra. Musikstilsmässigt är det lite spretigt och svårt att lägga in i ett fack, men det är låtar som han har betytt mycket för Rennie.

Efter inledningslåten följer en rappversion av Six days war med Papa Dee. Rennie har bjudit in flera gästartister som Solidkollegan Jocke Bergström till en härlig version av Begging. Systrarna Sarah och Zoe är med på en tårdrypande Smile och Beloved one (på skivan Jessica Marberger), Saucer & Cup med pappa Eric Bibb och slutligen fantastiska Once in a lifetime med vapenbrodern Karl Dyall.

Men det jag kommer att komma ihåg mest är alla det underbara mellansnacket som var så personligt och även till vissa delar spontant. Presentationen till Sinnerman där Rennie varmt berättar om sin tid på operan och hur han en dag vid ett gästspel av en dansgrupp hör en välbekant röst ur högtalarna, hans farfars. Han rusar ner och tittar på dansnumren och säger sedan till dansarna när de går av att det är hans farfars röst. De tittar först oförstående på honom men inser att det är barnbarnet de har framför sig och blir helt till sig. Hur Rennie sedan spelar in Sinnerman och skickar till sin 92årige farfar för att få godkännande, och får orden You stolen my song! Eller hur han varken tyckte han passade in i sin vita familj i Sverige eller sin svarta i New York, men ändå fått så mycket kärlek. Tårarna flödade hos honom och systrarna. Det krävs en man att gråta inför 700 personer! Riktigt stort var det telefonsamtal han fick för en vecka sedan. Ett telefonnummer från Kalifornien. Måste vara någon kompis tänker han. Men en obekant röst ber att få prata med Rennie Mirro och presenterar sig som Maybritt. Alla som sett From Sammy With love inser direkt vem som ringt. Sammy Davis exfru. Hon bad om ursäkt att hon inte kunde komma och se föreställningen men gärna ville ha allt material som gick att få. Hur mäktigt som helst.

En härlig konsert med mycket bra musik, fantastiska musiker, läcker ljussättning, underbara gästartister och mellansnack som berör men framförallt en Rennie Mirro som sjunger med en fantastisk röst som man inte hört förut. Tidigare har den varit ok, men nu är den så bra. Och det har antagligen att göra med att han kommit över rädslan att höra sin egen röst!

Skivan inköpt så den kommer att gå varm på jobbet imorgon!

Lite hastigt och lustigt hamnade jag på Michael Bublés konsert på Globen. Första gången som jag ser honom live och eftersom han är en världsartist är det ju alltid kul.

Showen inleddes med förbandet Natrually 7, en grupp som skapar instrumenten med sina röster och sjunger. Väldigt bra. Mest gillade jag nog deras cover på Coldplay. Det trista med förband är ju att även om det värmer upp publiken så hinner den svalna igen för det tar typ 30 minuter efter att de går av scenen innan huvudartisten går på. Och inget undantag här även om scenen inte behövda göras om i någon större utsträckning så en sån världsartist som Michael Bublé skulle kunna göra entré snabbare.

När han väl gör entré så jublar förstås publiken och det fanns många kända namn som var där för att se honom och som man sedan kunde läsa på instagram, twitter etc att de tyckte han var helt fantastisk. Och visst är han bra men för mig saknar han utstrålning. Han är lite för sval och även om han har en bra röst saknar den viss känsla. Precis som Celine Dion. Men dessutom så uttalar han inte orden riktigt bra, det är bitvis svårt att höra vad han sjunger. Det gör inte saken bättre att musikerna är för högt uppskruvade. Förväntar mig att en sådan artist har bra ljudtekniker som ställer inte det rätt, musikerna ska inte överrösta artisten.

Michael Bublé är ju från Kanada och självklart kunde han inte låta bli, som hockeyälskare han är, att råka nämna att Kanada slog Sverige i Osfinalen med 3-0 tidigare på eftermiddagen. Lite senare säger han dock att han sov till kl 16 och då var ju matchen över…. men han presenterar delar av bandet a la hockey lag och bilder, med när de blev draftade och så och det är lite kul.

Showen som helhet är ändå rätt proffisg med bra ljussättning, golvet används som sceneri som rör sig upp och ner där ljusbilder projiceras och det är läckert gjort. Låt valet är mycket storband förstå och klassiska låtar som bl a Fever. En av hans mest kända covers är ”Feeling good”, från den där musikalen som ingen har sett. Älskar verkligen den låten, men personligen tycker jag att Niklas Andersson sjunger den mycket bättre. Niklas har mer närvaro och man känner verkligen att han Feeling good. Michael gör den bra och större delen av publiken älskar den, men för mig saknar den känsla.

En bit in i showen vandrar Michael ut genom publiken över till en scen på andra sidan där han förenas med Natrually 7 i några nummer. Den delen avslutas med Beatles ”All you need is love” där man släpper ner pappershjärtan i rött och vitt över publiken. Effektfullt.

Det var mer fart i showen än vad jag hade tänkt och det var underhållande de knappa två timmar som den var. Det är för det mesta kul att se en världsartist live och även i det här fallet.