Vårens musikalkomedi på Oscars är Gentlemannen (A Gentleman’s guide to Love and murder) en musikal som 2014 vann 4 st Tony awards, bland annat för bästa musikal. Personligen tycker jag nog att både två av de andra som var nominerade 2014,  ”Aladdin” och ”Beautiful – The Carol King Musical” är bättre än Genlemannen på flera sätt, men särskilt musikmässigt.

Henrik Dorsin som spelar alla D’ysquiths som blir mördade av Monty är verkligen i sitt esse. Han klarar alla snabba kläd- och karaktärsbyten i akt ett helt suveränt. Men jag tycker han blommar ut än mer i andra akten när Suzanne Reuter som Lady Eugenia får mer utrymme och utmanar honom ordentligt i den komiska delen av föreställningen. Här märker man verkligen att en duktig komiker kan höja sig flera nivåer när de får lite motstånd och konkurren om att vara roliga. Suzanne Reuter är bra och spetsig i sina repliker och hennes blickar och minspel understryker allt perfekt. Att se henne på scen är alltid ett nöje.

Monty spelas av Anders T Olsson som syns mest på Dramaten. Monty är yngligen som vuxit upp i tron att han är en vanlig fattig kille, men när hans mor dör får han veta att hon är en D’ysquith och han försökter ta kontakt med sin släkt men det lyckas inte så bra. Och av en tillfällighet så inleds hans bana att mörda alla släktningar som står före honom i arvsordningen. Det är verkligen en stor uppfinningsrikedom i hur man kan begå mord i den här föreställningen.

Originaltiteln antyder ju att det även ska finnas med en del kärlek och Monty har två skönsjungande damer att välja på. Sibella (Sara Jangfeldt) och Phoebe (Emmi Christensson) och det är dessa två underbara musikaltjejer som gör den här föreställningen värd att kallas för en musikal. Sibella har en tuffare framtoning än den fagra och ljuva Phoebe, men bägge kan verkligen sjunga och utan tvekan är de musikaliska höjdpunkterna när tjejerna är på scen.

I ensemblen finns det flera duktiga musikalartister och jag hade gärna sett att Daniel Engman med sin fantastiska röst hade fått en mer framstående roll. Kan ju inte låta bli att undra om det inte hade blivit lite bättre med honom som Monty. Han kan ju både agera och sjunga fantastiskt.

Kläderna av Nigel Hooks är väldigt vackra, särskilt klänningarna som är en härlig färgklick på scenen.

Det är en underhållande musikalkomedi som lockar till en hel del skratt och man borde kanske ändra beteckningen till komedimusikal? Ett perfekt tillfälle att få se både Susanne Reuter och Henrik Dorsin på scen samtidigt. Så vill ni ha lättsam underhållning en kväll så ska ni absout gå och sen Gentlemannen. Den spelas bara i vår så passa på!

När vi bestämt oss för att åka till New York så var en av de första sakerna vi kollade var om Norm Lewis skulle spela i något. Men nej så var inte fallet, men så helt plötsligt så dök det upp en news flash om att han skulle hoppa in i Once on this Island med start en vecka innan vi skulle komma. Hur perfekt var inte det. Visste ingenting om Once on this Island men självklart skulle vi se den med Norm. Norm Lewis är en favorit sen han var med i Peter Jöbacks konserter ”I love musical” där han varit med. Det blev ju inte sämre när det dök upp erbjudande om att gå två betala för en. Det finns även ett lotteri man kan vara med i där biljetterna är rabatterade. Lotteriet funkar så att man ska anmäla sig till lotteriet ca 2 timmar en förställning och sen dras vinnarna vid en viss tidpunkt. Men vi ville kunna styra vilken dag vi ville gå så vi bokade med 2 betala för 1 erbjudandet.

Teatern Circle in the Square ligger på 50th och är en rätt modern teater och påminner om en Folkets hus teater eller konserthus. Scenen ligger i mitten med läktare runt omkring så oavsett var man sitter ser man bra. När vi kom in och såg själva scenen och scenografin fick vi en liten ”Hjälp sökes” känsla men förlagd till en sandstrandsklädd ö i franska antiellerna. En get och en höna på scenen. Skådespelarna kom in lite pö om pö och så helt plötsligt är det igång. Får medge att jag hann tänka lite vad är det här som vi ska se nu?

Men det var verkligen en helt fantastsik musikal i en akt ca 90 minuter lång. Den handlar om ö som råkar ut för en naturkatastrof. En liten flicka, Ti Moune, överlever mirakulöst och tas om hand av ett barnlöst par. Fyra gudar ger henne olika gåvor som ska följa henne under hennes liv. Ön är uppdelad i två delar, en där ursprungsbefolkningen bor och en där de franska kolonisatörerna bor. Och dessa världar möts inte på annat sätt än att ursprungsbefolkningen jobbar åt fransmännen, herrefolket. Men så en dag är den unge fransmannen Daniel ut och kör runt och råkar ut för en bilolycka. Den unga Ti Moune ser det som sitt livsöde att rädda honom. Kärlek uppstår förstås. Daniel återvänder hem och Ti Moune följer efter honom. En stund får de leva ut sin kärlek, men Daniel är redan bortlovad till en ung fransyska och har inte någon tanke på att bryta förlovningen. Ti Moune blir helt förkrossad och dör av krossat hjärta, men hennes själv lever vidare i det träd som växer upp i Daniels trädgård. Myten och legenden om Ti Moune berättas vidare på ön till alla barn och på så sätt blir hon odödlig. Det är en underbar historia och väldigt bra musik av Stephen Flaherty med texter av Lynn Ahrens. Lite calypsotoner. Sceneriet är enkelt med effektfullt. Men mest imponerande är självklart musikalartisterna!

Norm Lewis som vi kom för att se spelar vattenguden Agwe och hans nummer ”Rain” är helt fantastiskt bra. Vilken kraftfull röst!. Lea Salnga spelar kärleksgudinnan Erzulie och har en väldigt fin sång ”Human hart”. De andra gudarna, synden/dödens gud Papa Ge (Tamyra Grey) och moder jord Asaka (Alex Newell) är också helt fantastiska. Alla gudar imponerar stort.

Ti Moune spelas av Hailey Kilgore och Daniel av Isaac Powell. Hailey är helt underbar som Ti Moune. Riktigt imponerad blev jag av Philip Boykin som spelar Tonton Julian som är den som blir Ti Mounes pappa. Otrolig röst. Resten av casten är också väldigt bra och det är kul att så många av dem är med på scenen nästan hela tiden.

Once on This Island sattes upp första gången 1990 och hade nypremiär på Broadway den 3 december 2017. Åker ni till New York under 2018 kan jag varmt rekommendera att ni ser den här musikalen. Annorlunda men helt underbar!

https://onceonthisisland.com/

Tänk vad åren går! Det är snart 30 år sedan jag såg The Phantom första gången i London och nu i dagarna firar den 30 år här på Broadway! Det är utan tvekan den musikal jag har sett flest gånger så varför inte fira min 50 årsdag just på Majestic Theatre med att se Peter Jöbacks premiärföreställnig för hans inhop som The Phantom under 30 årsjubileumet. Här kommer man fira det i flera dagar med att de ringer i klockan på Nasdaq, ljusspel på Empire State Building, billboard på Times Square och självklart en stor galaföreställning med massa specialinbjudna. Det händer nästa vecka, men idag är Peters premiärkväll!

Det började lite skakigt när vi skulle hämta biljetterna, tog lite lång tid att leta igenom högen för börjar efternamnet på S ska de leta lite i högen. Sen skulle jag ta ett kort på tavlan som visar vilka som är med. Och ve och fasa, Peters namn stod inte där! Så vi hör i biljettluckan och svaret var ”han börjar inte förrän om ett par veckor och han spelade inte igår”. Enligt det som stått i tidningarna så skulle han ju börjat den 15 januari, men så var inte fallet. De kollade med stagedoor och vi fick det lugnande beskedet att han har inte kommit än men ska spela Lite senare hade han också lagt upp på Instagram att i kväll var det dags!

Så med det lugnande beskedet hade vi en härlig dag i New York och sen blev det att köa för att komma in på teatern eftersom de inte släpper in till själva teatern förrän 30 minuter innan det börjar med väskkontroll och allt. Väl på plats så slog vi oss ner på rad ett, mitten. Var annars?

Kristin Blodgette slog igång orkestern och de härliga toner och föreställningen kunde börja. Alltid lika underbart att höra de första tonerna. Även om jag har sett den hur många gånger som helst hittar man alltid något nytt och det blir annorlunda för det är andra personer som spelar. Peter gjorde en strålande Fantomen och samspelet med den underbara Ali Ewoldt var helt fantastisk som Christine. Ali har en helt makalöst bra röst, en av de bästa Christine jag har sett. Däremot kommer inte Greg Mills på topplistan som Raoul. Han kändes för gammal, för stel och ett irriterande colgate leende hela tiden. Kemin saknades mellan honom och Christine. Men rösten var ok. Då var Rodney Ingram som spelade Raoul när vi såg den igen den 18 januari mycket bättre. Det är Rodney som spelar Raoul i vanliga fall och han var som klippt och skuren för rollen. En vacker yngling, charmig med en fantastisk röst och där fanns det verkligen kemi med Christine. Ett så vackert förälskat skönsjungandet ungt par. Deras ”All I ask of you” var en ren njutning.

Vi fick också två olika Madame Giry och jag gillade Kathrine Heaton som var med den 18 januari bäst, men hon är ”bara” stand in för Maree Johnson. Hon hade mer pondus i mitt tycke. Mer som Sanna Martin som spelade på Cirkus.

Den 18 januari så hade min kompis turen att vinna på det dagliga lotteriet så vi hamnade lite på sidan på rad 1 (AA9 och 7), men väldigt bra plaster det också. Var intressant att se det lite från sidan för ett annat perspektiv och i vissa scener mer närhet eftersom orkesterdiket inte är mellan raden och scenen.

Varje gång jag ser den blir jag lika fascinerad när Fantomen och Christine kommer inglidande på båten och ljusstakarna växer fram ur dimman. Det finns så många underbara scener i Fantomen. Kläderna är otroligt vackra och man blir hänförd av allt man ser.

Peter är en underbar Fantomen och det är så kul att de valde just honom att spela på det här 30årsjubileumet. Jättekul att få ha varit med och firat det på plats hans första kväll här och sen matineén ett par dagar senare. Peter, Ali och Rodney är otroligt bra tillsammans så verkligen en cast som visar att föreställningen är värd att se igen och igen! Och det kommer hela tiden nya unga musikalarister som är med i den och som gör sina egna tolkningar av rollerna så The Phantom of the Opera kommer att fortsätta att spelas på scenerna runt omkring i världen.

Anastasia hade premiär den 24 april 2017 med bland annat Christy Altomare  (Anya), Derek Klena (Dmitry), John Bolton (Vlad) och Ramin Karmiloo (Gleb) i någrar av huvudrollerna. Tyvärr är inte Ramin med längre och det hade varit kul att se honom på Broadway men det får bli en annan gång. Men Christy Altomare spelar fortfarande Anya och hon är helt undebar som den unga fattiga flickan som man helt plötsligt tror är prinsessan Anastasia, den sista överlevande av den sista Tsar familjen. Den sista tsar familjen (Romanovs) mördades den 17 juli 1918 i Jekterineburg. Vi kommer in i handlingen när det förbereds för för en stor bal på slottet. Alla är där och det är precis som i en saga, en bal på slottet. Underbara balklänningar, dans, pampiga salar. Men allt bryts dramatiskt när palatset stormas och hela tsarfamiljen mördas. Eller hur är det nu med Anastasia? Ryktena sprids om att hon överlevde. . Flera år senare sopar en fattig flicka gatorna. En ung stilig rysk militär, Gleb, får syn på henne och blir förälskad, men hur ska han hantera det när det när han så småningom börjar tro att hon kan vara Anastasia. Anya stöter på två skojare, Dmitry och Vlad som upptäcker likheten Anya har med Anastasia och ser möjligheten att komma upp sig i världen. De ska presentera henne för kjesarinnan Maria Romanova, Tsaren mor som befinner sig i Paris. De tre beger sig mot Paris och Gleb i hälarna. De lyckas få träffa Maria och presentera Anya som Anastasia.

Det här är en underbar härlig och vacker musikal i sagans värld. 1997 gjordes en tecknad film om Anastasia. Det här är en historia som fortsätter att fängsla publiken för många vill gärna tro att hon överlevde även om man har kunnat konstatera att hon inte gjorde det. Men länge levde myten om att hon gjorde det. I musikalen har man lyckats fånga den här önskan om att hon skulle överlevt väldigt bra. Man vill så gärna att det ska vara hon, att hennes farmor ska känna igen henne och att hon ska få sin Dmitry. Historien byggs upp väldigt bra med fina storslagna musikallåtar som t ex ”Journey to the past” och ”In a crowd of Thousands”, fin scenografi, härliga kläder och storslagna dansnummer. Det är en väldigt bra ensemble och kul att ha sett så många av originialen i den, även om nu inte Ramin längre är med. Men Christy Altomare verkligen är Anya. Derek Klena och John Bolton matchar henne mycket bra. Max von Essen som tagit över som Gleb gör honom strålande. Alla har verkligen bra musikalröster.

Anastasia är en underbar sagomusikal och man lämnar teatern uppfylld av en härlig sagokänsla. Kul med så olika typer av musikaler som spelas på Broadway, man kan verkligen variera sig i oändlighet. Kan varmt rekommendera Anastasia om ni vill en underbar vacker sagomusikal.

Ikväll var det dags för en press och VIP visning av Äventyret Aladdin, årets familjemusikal som sätts upp av Dröse & Norberg. Dröse & Norberg har de senaste åren tagit en välkänd historia, Trollkarlen från OZ och Snövit, utgått från själva grundhistorien men bytt ut musiken till nyskriven musik av Martin Landh och text av Robert Dröse. När jag såg Trollkarlen från OZ var jag inte helt nöjd med det, men nu måste jag säga att jag gillar idén när jag väl vet vad jag har att vänta mig. Förutom att det är ny musik så ändrar de också på namn på karaktärna mot vad man är van vid från Disney, men själva karktärerna är kvar. T ex  i Aladdin heter inte prinsessan Jasmine utan Safa.

Innan vi släpptes in i salongen var det mingel och det var fint ordnat med stora affischer där barnen (och vuxna) kunde fota sig med Aladdinbakgrunden. Skattkista med guld och silvermynt, läsk i höga champangeklass gav en lyxig känsla till familjeminglet och det var strykande åtgång på chipspåsarna. I folkvimlet syntes alla från Robinsson Robban till den store legenden Benny Andersson. Han var självklart här med Peter och Nanne Grönvall för att titta på sitt barnbarn Charlie Grönvall som spelar Aladdin. Charlie har varit med i Idol och melodifestivalen men det här är vad jag vet första gången han spelar musikal. Han gör en charmig och välsjungande pojkaktig Aladdin.

Den fattige tiggarpojken Aladdin har sitt killgäng som han hänger med på dagarna men en dag stöter han ihop med en vackra prinsessan Safa (Reinaida Braun). Hur ska han lyckas får henne att bli kär i honom?. Den elake Trollkarlen El Zallham (Markoolio) ser också Aladdin och har ett uppdrag till Aladdin, att hämta den magiska oljelampan nere i en grotta. Tillsammans med sin dromedar Jabaar (Kim Sulocki) fångar de Aladdin och förmår Aladdin att hämta lämpan. Nere i grottan är det fullt av guld men han får bara ta lampan. I grottan finns det också en flygande matta, Mattan Zlatan (Bill Sundberg) och mattan räddar Aladdin när han inte kan låta bli att ta lite guld och hela grottan rasar samman. Väl hemma börjar han putsa på lampan och ur en rökridå kommer anden (Claes Malmberg). Ja sen är frågan vilka 3 önskningar ska han önska sig och hur går det med Prinsessan Safa?

Det är en väldigt bra cast. Claes Malmberg är så självklart som anden! Helt galen, självgod, lat och med en ordsvada som aldrig tar slut. Är det inrepterat eller babblar han bara på? Så rolig och bra som anden! Gillar hans blinkning till Lena PH om att han syr sina egna kläder! Anden är min klara favorit. Lyser lika stakt på scenen som sin guldkroppsdräkt! Markoolio gör den onde Trollkarlen väldigt bra, får till en elak finsk brytning och det där snälla skrattet han brukar har får en elak ton här. Kim Sulocki är lysande som hans hunsade kompis Dromedaren Jabaar. Man har inte samma tekniska budget som Broadway/West End uppsättningen av Aladdin så den flygande mattan här flyger inte magiskt utan man har satt den som taket på en cykeltuktuk, vilket är rätt häftigt. På så sätt blir den levande eftersom den trampas fram av Bill Sundberg, som i sin roll påminner väldigt mycket om Spike i Notting Hill. Samma galna uppsyn, men jag gillade det. Charlie Grönvall axlar rollen som den pojkige Aladdin väldigt bra och Renaida Braun är vacker som en dag som prinsessan Safa, men hon har fått en tuffare attityd än i Disneyversionen och det gillar jag.

Det är flera riktgit snygga och bra dansnummer, som tex El Zallam och Jabaar i sista numret i akt 1 där El Zallam påminner om en rysk kosack och det viftas med ryskröda flaggor. Ett kul nummer med Aladdin och Anden när han önskar sig massa choklad! Läcker gjort med ensamblen som guld/statyer nere i grottan. Jabaar har en rolig solosång liksom Anden som släpper loss. Men det finns ett par fina ballader mellan Aladdin och Prinsessan Safa där bägge får visa att de har bra röster. Ensamblen är bra och tight och jag gillar koreografin av Robert Dröse och Gustaf Mardelius.

Visst den är inte lika påkostad, teknisk utsvävande och extremt färgstark som uppsättningen på West End, men när man tittar på den så saknar man det inte för det är så annorlunda och välgjort. Snygg scenografi. De nya låtarna är kul och med fart i, stora ensamblenummer och roliga karaktärer. Verkligen en familjmusikal som hela familjen kan tycka om och roas av. Spelglädjen på scenen smittar av sig till hela publiken. Barnen är med och hejar och tjoar precis som det ska vara. Det är högt tempo och kul rakt igenom och tiden försvinner snabbt iväg.

Den 26 december är det dags för första vanliga föreställningen och den spelas under jullovet i Stockholm och sedan åker den ut på turné runt om i landet hela våren.

Det här är en perfekt julklapp för hela familjen!