Någonstans 20-25 gånger har jag sett The Phantom of the Opera och det är verkligen en av mina favoritmusikaler. Musiken är fantastisk, kläderna underbara och handlingen är ju klassisk med skönheten och odjuret, hjälten. Den vänlösa Christine som blir bortförd av den hemske fantomen men som blir räddad av sin ungdomskärlek och mitt i allt det här så kommer det sårbara fram hos Fantomen och hon slits mellan dem. Den har spelats på samma sätt sedan 1986 och Andrew Lloyd Webber och The Really Useful Group har hållt stenhårt i hur den får spelas, av vem, var och när. Men när Finska National operan ska sätta upp den så får man tillstånd att göra en helt ny musikaluppsättning. Det kreativa teamet, Tiina Puumalainen regi,ssör, Teppo Järvinen scenograf, Marjaana Mutanen, kostymdesigner, Osku Heiskane koreograf, Teemu Nurmelin ljusdesigner och Andreas ”Stanley” Lönnquist och Sakari Kiiski ljuddesigner, skapar en väldigt omarbetat musikal. Den började spelas i Finland och sen 23 september 2017 var det dags för premiären på Göteborgsoperan. Eftersom jag ville se Fred Johanson som Fantomen och John Martin Bengtsson som Raoul fick jag kolla upp när de spelade i samma föreställning, så det blev den 9 december. Så jag har ju hunnit se en del bilder som visas på hemsidan och i press och jag måste säga att jag var både spänd och nyfiken på vad som skulle vänta. En musikal som jag sett så många gånger och det känns som jag vet var varenda paljett ska sitta på kläderna och när ett ögonbryn ska höjas, vad har de nu gjort med den. Skulle jag tycka om ändringarna eller inte? Att Fred och John-Martin skulle leverera hade jag inga tvivel om. Men resten….

Inledningen med auktionen är lite trevande, kristallkronan mycket enklare och känns inte lika imponerande. Raoul  kommer in från höger och går , inte i rullstol från vänster som i den vanliga. Och det här är något som visar sig gälla i stort sett hela föreställningen i genom. Man använder logerna på den vänstar sidan istället för den högra och karaktärerna kommer in från ”fel” hål. Känns lite konstigt för mer än en gång tittar jag åt fel håll och undrar när ska de sätta sig logen tex. Ljuskronan hissas upp och tiden snurras tillbaka och vi hamnar in i ”Hannibal”. Nu märks det ordentligt att det här är inte som det brukar. Kulisserna är enklare, men framför allt är kläderna av Marjaana Mutanen har en helt annan stil. Dansarna här mycket enklare vit/beiga kläder och det ger ett blekt och tråkigt intryck. Ska det kännas så här billigt hela vägen tänkte jag. Däremot gillade jag Charlottas vita klänning även om den inte vara lika praktfull som vanligt. Piangi kommer in på elefanten och den komiska effekten när han försöker klättra upp på den är därmed borta. Så saker som man ändrat på. Lite tveksam. Men så blir det dags för ”Think of me” med Christine (Hanna-Liina Vösa) och nu kommer ett av de snygga förändringarna. Christine klädd i den vita klänningen mot en helblå bakgrund och Hanna-Liina sjunger otroligt bra. Riktigt snyggt och modernt kändes det. Blev så förtrollad av det så jag missade nästan att se hur Raoul reagerade när han kommer på att det är nog hans Christine. En scen som jag inte riktigt gillade heller är när Fantomen tar med Christine ner till sig för första gången. Här är nog första gången som jag inser att här kommer man inte hålla på med så mycket ”magi”. Fantomen och Christine vandrar på olika trappor, men man byter par så tydligt så att man ska veta att det är flera som spelar dem i den här scenen. Det känns lite tråkigt även om man vet om det. Och trapporna fick mig att tänka på stora sågblad. Men när de väl kom ner till Fantomens hem så blev det läckert igen. Inga stora ljusstakar men så snyggt med ljus som satt fast som på slingrande grenar.  Sen är det lite fram och tillbaka i hela föreställningen och det jag nog saknade mest från den vanliga Fantomen är nog Maskerad. Inte lika pampig här och Fantomens entré blev inte alls lika skrämmande. Lite billigt att han bara hade slängt ett rött skynke över sig. Men det vara andra scener som var så jätteläckert gjorda att de vägde upp de ställen som jag inte gillade lika fullt ut. ”All I ask of you” uppe på taket är så snyggt med Fantomen som gömmer sig bakom en stor ängel på taket istället för i ängeln som hissas ner från taket. Fantomens närvaro kändes mer äkta när han smög på det förälskade paret på det sättet. Så snyggt när han ser deras profiler genom ett fönster också. Kyrkogården är jättesnyggt uppbyggd och även här har man ljussatt med det snygga blå ljuset. Man har skippat Fantomens eldstav utan istället blir det en fäktningsduell mellan Fantomen och Raoul, häftigt. En scen som jag måste lyfta fram är ”The point of no return”. Här är det en jättestor korsett som man först har ljusa konturer på och alla i ensamblen är klädda i svart. Så kommer Fantomen in genom korsetten och skickar ut alla och kvar är han och Christine. Då ändras korsetten till rött och det blir så häftigt och med ens större spänning mellan Fantomen och Christine. Hon är medveten om att det är Fantomen på ett helt annat sätt. Scenen är så intensiv och laddad.

Fantomen spelas helt fantastiskt bra av Fred Johanson. Han är inte lika elegant i frack som man är van att se Fantomen utan har istället en lång rock. Masken är inte den traditionella vita utan en metallmask. En mörkare och hårdare Fantomen. Mer man än myt. Christine känns inte lika flickaktig och naiv utan redan från början har hon ett annat kommando och låter sig inte bara förföras utan det känns som hon har en starkare vilja. Hon svimmar inte nere hos Fantomen utan följer själv med till hans sovrum med röda silkeslakan….Raoul har inte heller den vanliga pojkaktiga utstrålningen utan han är mer man och mer jämbördig med Fantomen, både röstmässigt och utstrålningsmässigt. Får inte intrycket av att det här bara blivit så utan att regissören har velat ha en annan dynamik mellan karaktärerna och att de ska vara mer mogna. Även Raoul har kastat bort fracken och har istället kostym eller byxor och blazer. Flugorna är utbytta mot slipsar. Christine är inte lika ljuvt klädd utan lite mer utmanande klätt. Lite mer modernt där också. Kläderna får jag inte riktigt ihop med tidsepoken. Piangi känns mer som en maffiaboss i sin kritstrecksrandiga kostym än en operasångare. Sen är det andra karaktärer som är lite mer nedtonade som tex Madam Giry och Meg Giry. Monsieur Firmin och Monsieur André är har mindre komisk framtoning. Så även om det är samma historia och samma karaktärer som är med så blir det en helt annan dynamik i den här versionen.

Fred Johanson är helt suverän som Fantomen. Hans röst får den där mörka och skrämmande tonen, samtidigt som det finns en känslighet och sårbarhet. Hanna-Liina Vösa är en helt ny för mig, men hon har en underbar röst och det är en stark spänning mellan hennes Christine och Freds Fantomen. John Marin Bengtsson är en som sagt en mer manlig Raoul och hans röst är djupare och mer kraftfull än vad man brukar höra hos Raoul. Att ha karaktärerna på det här sättet passar väldigt bra in i den här versionen och de omgjorda scenerna. Men jag vet inte om det skulle fungera lika bra i den traditionella versionen. Så det är jättekul att man nu har gjort en modernare Fantomen. Finns vissa delar som är svagare än den traditionella, men samtidigt är vissa scener otroligt bra gjorda och känns så rätt i tiden och de lyfter verkligen hela uppsättningen. Så från en trevande inledning så växten den och växte och tillslut så älskade jag den här versionen. Skulle verkligen vilja se den ännu en gång så jag kan ta in den ännu mer. Är så mycket intryck att jag behöver få bearbeta dem en gång till.

Tycker ni om Fantomen så tror jag inte att ni kommer att bli besvikna. Den är annorlunda på ett modern positivt sätt, som gör att den blir en annan musikal och man kan samtidigt älska den och den traditionella och uppskatta dem på olika sätt. Och om ni tycker att Fantomen är tråkig och omodern så ska ni titta på den här och ge den en chans till. Är svårt att beskriva utan den måste upplevas!

Den spelas på Göteborgsoperan våren 2018 och jag kan verkligen rekommendera att ni ser den!

Ikväll var det tredje gången som jag såg Book of Mormon, men det var en liten speciell föreställning, dels för jag blivit inbjuden till den som Teaterombud och dels för att det är föreställning 100! Kvällen inleddes med att vi teaterombud fick träffas backstage och välkomnades av självaste Vicky von der Lancken. Vad vore svenskt teaterliv utan henne? Hon har verkligen berikat svenskt teaterliv och satt upp så många fantastiska föreställningar genom åren. Och ikväll fick vi veta lite grand om vad som komma skall under 2018. Ser verkligen framemot Ghost på Chinateatern hösten 2018. En av mina favoriter och det ska bli så kul att se den på svenska! Ska inte glömma näsduken till den. Men det händer spännande saker på Oscarsteatern också med ”Gentlemannen” och det väldiga hemliga projektet hösten 2018, en orginaluppsättning som baseras på en film. Vad det blir avslöjas först i januari. Har vissa förslag men om det stämmer eller inte får vi se då. Linus Wahlgren och Per Andersson passade på att hälsa på oss och berätta lite om föreställningen innan de skyndade vidare till sminket. Sen var det dags för oss att bege oss till våra platser.

Book of Mormon är verkligen en musikal som inte liknar något annat, så otroligt knäpp, galen och kul och med massa glad och medryckande musik. Även att jag sett den tre gånger nu så skrattar jag lika mycket varje gång. Skämten är lika kul varje gång och varje gånd är det något nytt jag hittar i den. Sen blir det ju extra kul när Per Andersson bestämmer sig för att ”knäcka” Linus Wahlgren och verkligen lyckas med det, inte blev det sämre av att Linus senare hämnades på Per och drog ner extra skratt och applåder. Övriga i ensamblen hade jättekul åt dem. Är så kul när sånt händer! Linus och Per är verkligen helt perfekta i sin roller som Kevin Price och Arnold Cunningham, Mormonmissionärerna som skickas till Uganda för att omvända en liten by som ingen hittills lyckats med. Alla roller är perfekt castade och eftersom jag har recenserat den två gånger förut tänker jag inte gå in på för många detaljer här, men måste ändå nämna Anton Lundqvist som är helt underbar som den homosexuelle missionären, hans komsika timing är så perfekt och jag älskar bara numret ”Bara släck”. Så kul, snyggt och med sån härlig ironi i.

Det här här verkligen en musikal som ingen får missa för man blir så glad av den! Och nu när det är mörkt ute så behöver man verkligen något som piggar upp! Håller verkligen med tvreklamen som går nu om att det är den perfekta julklappen. Har ni någon som redan har allt? Någon som behöver ha något roligt att se framemot? Eller någon som ni vill ge ett underbart minne för livet? Och självklart ska du ha en egen biljett! Ja tveka inte utan köp biljetter till Book of Mormon. Den går bara till 24 mars så köp biljett nu!

Nu sätter Soppteatern upp ”Tillbaka till nu” med operatrion Divine. Det är nästan som en liten självbiografi eftersom den handlar om operatrion Tribus som ska plocka ihop sina saker och packa ner dem för de ska sluta. Divine ska inte upphöra som trio, men det är sista produktionen som Jacqueline Miura är med i Divine innan hon går vidare för egna projekt. Caroline Gentele och Gabriella Lambert-Olsson kommer att fortsätta med Karin Nybom. Men i den här föreställningen packar de ihop alla sina saker och minns tillbaka på mer eller mindre lyckade föreställningar. Mitt i allt finns en liten kärlekshistoria mellan Jacqueline och piansten Eric Skarby. Men det är lite hemligt till en början.

Det är en föreställning där man verkligen har lyckats få med väldigt mycket utan att det känns som korvstoppning.Vilka alternativ har Tribus för att kunna överleva. Kanske börja med att hålla föredrag? Så vi bjuds på ett kort men intressant sjungande och berättande föredrag om operans historia om hur det bara spelades på slotten, till de stackars pojkarna som blev kastrerade och hur det inte alltid lyckades så bra men allt för att inte kvinnor skulle få vara med. Men till slut fick även kvinnor vara med. Men om det nu inte går att försörja sig på opera kanske man kan sjunga musikal? Så då övergår det till ett härligt musikalnummer med många kända musikallåtar. Man missade dock att låta piansisten sjunga ”Mr Cellofan” från Chicago. Hade varit så kull eftersom låten hade varit perfekt då hans karaktär var den typiske osynlige killen. Slutligen så kommer de på att nej det är nog Julsånger man ska sjunga, det funkar ju alltid. Så helt rätt i tiden så blir det ett julmedley. Tjejerna klarar verkligen av att sjunga alla tre genrer. Det som slog mig var att det såg så lätt ut när de sjöng opera. Ibland ser man hur operasångare verkligen tar i, men tjejerna sjöng opera utan någon synlig ansträngning alls. De kraftfulla sångerna bara trillade fram.

Hur går det då för tjejerna i Tribus? Ja det tycker jag att du ska ta reda på själv. Jag hade ju förmånen att se ett publikrep så tyvärr ingen soppa för mig. Tillbaka till nu”  har premiär den 6 december och spelas en bit in i januari. Boka  biljett, njut av en god soppa och av dessa talangfulla och skönsjungande tjejer! Är en av de bättre förställningarna jag har sett på Soppteatern. En lunch på Soppteatern kan jag verkligen varmt rekommendera!

Bild: @Åsa Waerner