Det är rätt fantastiska att musiken från en grupp som i stort sett inte gjort något på 25 år fortfarande är så levande och känns så aktuell. Låtskatten som Björn och Benny skrev bara lever vidare och vidare generation för generation. Först var det olika samlingscd som ABBA gold, sen blev den musikalen Mamma Mia som gjorde segertåg över hela världen. Så kom filmen och nu i över ett år har Mamma Mia The Party huserat på Tyrol och Björn jobbar på att ta även det konceptet utomlands.

Mamma Mia the party är en helkväll eller som i vårt fall en heleftermiddag. Insläppet en söndag är kl 16 och då bjuds man på en shot när man kommer in på Tyrol som är omgjort till Nikos Taverna. Artisterna som ska upptärda rör sig runt i lokalen och hälsar på gästerna. Man blir visad till sitt bord där det väntar lite småplock som bröd, oliver, hummos och tsatziki som man ska småmumsa på innan showen och förrätten serveras. Vid 17 tiden så drar det så igång och Anki Albertssons som spelar Kicki hälsar oss välkomna till Nikos taverna med sin man Nikos, spelad av Michalis Koutsogiannaki. Anki är en erfaren musikalartist och var t ex cover som Donna i den svenska uppsättningen av Mamma Mia. Micahlis är inte lika vanlig i musikalsammanhang men många känner igen honom från tv och film, t ex från En underbar jävla jul. Nikos driver taverna där Mamma Mia spelades in och han och Kicki träffades under inspelning och ljuv musik uppstod och hon blev kvar. Hennes son Adam flyttade med henne till Nikos och hans dotter Konstantina, spelad av Jenny Bergkvist. Så var det upplagt för att även de skulle bli kära. Och handlingen är enkel, ska de unga tu få varandra eller inte? Kikis kompis Maggan är kökschef och spelas helt underbart av Jessica Heribertsson. Den tjejen kan verkligen sjunga och hon är riktigt rolig också. Ett av de roligast numret under kvällen är när hon sjunger ”Mamma Mia” och det handlar inte om kärleken till någon man, utan till cigaretter och hur hon försöker sluta röka… genialiskt gjort. Att en text kan få en helt annan innebörd! Hon är verkligen en av kvällens stora behållning. Och hennes flört med en av kvinnorna i publiken är också härlig till Andante Andante.

Jenny Bergqvist var för mig en ny musikaltjej och alltid kul att se och höra en nya musikartister. Men hon är inte ny i branschen utan har jobbat bland annat på Wermlandsoperan och spelat Eliza i My fair lady på Säffleoperan. En duktig tjej med bra röst!

Mellan ”akterna” i showen serveras förrätt, huvudrätt och dessert. All mat är förstå grekisk och smakar bra. Serveringen tog lite tid och det är väl det enda som man kan tycka att de borde ha fått lite bättre fart på efter ett år.

Roine Söderlundh står för regi och koreografi och då blir det ju alltid bra!

Det som är roligt med Mamma Mia the party är att man blandar mellan de riktigt stora låtarna och andra i den rika låtskatten. Som t ex I kissed the Teacher  (som var en av de fantastiska videos som Lasse Hallström regisserade och där Magnus Härenstam spelade läraren för Agnetas beundran) och en av mina favoriter I’m a Marionette fick vara med. Så gillar man ABBA får man verkligen höra det mesta som de att erbjuda. Och efter att de unga tu efter alla kringelikrokar har fått varandra så bryter den stora finalen ut där alla artister sjunger olika Abbalåtar från olika ”scener” runt om i lokalen iklädda typiska Abbakläder. Så det som inte fick plast i showen kommer nu, som t ex Gimme Gimme och Summer night City. Bord tas bort och det blir allmänt disco. Under showen har de också använt hela lokalen för det är ju inte någon riktig scen utan handlingen utspelas runt om i hela lokalen.

Förutom huvudrollerna så är det några artister till som är med och backar upp. Kul att se Anna-Maria Hallgarn igen! Bra musiker också.

Som helhet är det en underhållande show med mat och vill man sen dansa loss till Abba så får man göra det också. Det passar de flesta och jag kan väl bara tycka att det är synd att de har 13 års gräns så inte familjer kan gå med sina barn. Tex söndagsföreställningen kunde vara för barn. Antar att åldersgränsen har med ljudnivån att göra, men då kan man väl sänka volymen något så det passar för alla.

Gillar ni ABBA och vill ha lite grekiskkänsla i vinterkylan kan jag definitivt rekommendera att ni går och är med i partyt!

The Book of Mormon är succémusikalen gjord av South Parkgänget, men av någon anledning har det inte blivit av att jag sett den vare sig i New York eller i London. Har alltid varit något annat som lockat mer att se. Så det är jättekul nu att den sätts upp på China och det är dessutom första landet som får översätta den. Det säger lite om att Sverige ändå har ett bra rykte ute i musikalvärlden. Och regissören Anders Albien fick ju väldigt goda lovord över Flashdance internationellt så att han skulle få regissera var nog rätt klart.

Och kvällen till ära när det är ett av de första publikrepen så hälsade han oss alla välkomna och berättade lite om musikalen, för det finns ju inte några program än. Kul att se honom live också. Och man fick blogga, om man tyckte om musikalen. Och eftersom jag tyckte mycket om den så bloggar jag på!

När det utlovas att en musikal ska vara rolig så blir jag alltid lite fundersam. Är den verkligen så rolig som de lovar? Och hur rolig kan en musikal om två missionerande mormoner vara? Dessutom när ett av affischnamnen i en musikal är Per Andersson blir jag än mer fundersam. Men jag kapitulerade rätt snabbt här. Musiken är glad och medryckande och jag kom på mig själv att ha ett leende på läpparna i stort sett hela föreställningen. Och faktiskt ett och annat skratt också!  Och musiken var medryckand så man klappade takten. Utan tvekan är det här är det bästa jag har sett Per Andersson göra på scen. Och han skulle kunna bli ännu bättre om han tonade ner sig ännu mer. Finns vissa ställen som det blir överspel på och för mycket av hans vanliga gubbar. Det är ju Elder Cunningham jag vill se, inte Per Andersson om ni förstår vad jag menar.

Elder Cunninghams missonspartner är Elder Price. Cunningham är den töntige killen som ingen vill vara vän med, medans Price är stjärnan av mormonstudenterna och alla förväntar sig att han ska lyckas stort med sitt missionarbete. Men allt går lite fel när de blir skickade till Uganda…De vill inte bli frälsta där. Hur ska det gå?  Price spelas helt underbart av Linus Wahlgren. Hans timing är rätt och han sjunger bra. När de kommer till Uganda finns redan ett gäng mormoner där och de leds av Elder Mckinley, spelad av Anton Lundqvist. Han är sååå rolig och underbar! Ett av föreställnings bästa nummer är ”Släck” som handlar om att känner man lite homovibbar, eller någon får cancer eller nåt annat problem uppstår så släcker man bara och allt bara försvinner. Ett härligt nummer med stepp i! Ett steppnummer förhöjer alltid en musikal! För att flörta lite mer med oss musikalfreaks har de stoppat in ett nummer med lite höga hattar också. Det är väl få musikaler som inte har en liten kärlekshistoria i sig. Cunningham träffar en byflicka, Nabulungi och ljuv musik uppstår men det förkläs i att han döper henne. Nabulungi spelas av Samantha Gurah som kommer från Norge och har lärt sig svenska för den här rollen. Hennes pappa spelas  bra av Peter Gardiner.

Book of Mormon är en satirisk musikal och det varnars för grova ord och det slängs med lite ”vulgära ord”här och där,  men det görs på ett bra sätt, det blir inte billigt på något sätt. Blir mer absurt och sen tar de ju upp allvarliga ämnen som Aids och kvinnlig omskärelse och budskapet att det som förekommer i vissa länder inte är rätt. Och hur man kan få folk att följa en ledare, även när han presenterar det mest konstiga budskapet! Vad det är är får ni själva gå och se. Men det innehåller grodor….  Tycker det var kul med alla referenser till bl a Stjärnornas Krig, Sagan om Ringen och Lejonkungen som dyker upp lite här och där.

Sceneriet var bra gjort och snygg ljussättning.

Orkestern leds av Janne Radensjö som jag har haft nöjet att se och lyssna på ett antal onsdagar på Haymarket under hösten. Musiken var som sagt glad och medryckande, men den kommer ju inte upp i klass med t ex Les Miserable, Fantomen eller Kristina. Och inte något soundtrack jag skulle köpa tänkte jag skriva, tills jag kom på att jag köpte nog den på Dress Circle när den precis hade släppts och visst hittade jag den i min CDhylla. Oöppnad…. Ja så jag får kanske ta och lyssna på orginalcasten. Blir ju roligare nu när man har en bra uppsättning att tänka tillbaka på.

Publiken gillade verkligen vad de såg och hörde. Det var mycket handklapp under föreställningen och i slutet vad det visslingar och rop och stående ovationer som inte riktigt ville ta slut, fast Anders Albien försökte tysta oss. Så vi fick oss ett litet smakprov från det riktiga applådtacket.

Det här är en annorlunda musikal men den är bra och den är rolig och man mår bra av den! Direkt efter sa min kompis och jag att det här vill vi se igen! Vi låter det gå några veckor så de får spela ihop sig lite mer och sen går vi. Eftersom det här bara var ett publikrep så kommer de ju att slipa på det ännu och mer den kommer bara att bli bättre! Jag kan varmt rekommendera att ni skaffar biljetter om ni inte redan har gjort det!

Phantom of the Opera är ju en musikal där det ställs väldigt höga krav på vilka som får vara med i den etc och en kväll som den här så märks det väldigt väl vilken proffsig uppsättning det här är. Två av huvudrollsinnehavarna är sjuk så deras understudies fick gå in vilket är väldigt ovanligt. Glenn Edell fick redan igår gå in efter öppningsnumret som Raoul då Anton Zetterholm var sjuk och efter pausen fick John Martin Bengtsson ersätta Peter Jöback som Fantomen. I kvällens föreställning var dessa fortfarande sjuka så det här blev den första föreställningen där John Martin fick gå in och spela Fantomen från start. Och jag är så glad att jag hade biljett för jag ville verkligen se John Martin som Fantomen!

Det som är så fantastiskt med den här uppsättningen är ju att i ensamblen finns det flera riktigt bra musikalartister som i vanliga fall har små roller, inte får glänsa med sina fantastiska röster utan en roll de kan ha är att de går över scenen med en stege. Men för att de ska kunna leverera när det behövs så är det vanligt att man som understudy är med i ensamblen i olika småroller för att hela tiden har uppsättningen aktuell. Då och då kör man en repetition där de får spela igenom sin roll. Men jag tror att ni kan förstå vilket tufft jobb det är att hela tiden ha en väldigt krävande roll aktuell utan att faktiskt spela den för att sen med kort varsel hoppa in och ställa in sig på det. Den som är ordinarie har ju rollen aktuell hela tiden och vet ju vad han/hon ska göra när de går till jobbet, men som understudy vet du inte när du vaknar på morgonen eller kommer till teatern vad som ska göras.

Så jag är verkligen jätteimponerad av både John Martin och Glenn. Vilka röster och hur de levererade! Även om det är samma musikal så blir det samtidigt en annan musikal. Rollerna, replikerna är de samma, men ett annat kroppspråk och lite olika betoning gör att det blir så olika. Inte sämre men på ett annat sätt.

Har ju velat se John Martin som Fantomen sen jag hörde att det var han som skulle vara understudy och han levde verkligen upp till mina förväntingar. En fantastisk röst som har ett annat djup än Peters och det är så kul att man valt en annan typ av Fantomen än att det ska var någon som spelar Peter som spelar Fantomen. Det här är John Martins egen Fantomen. Kemin finns där med Christine. Upplever honom som något mindre känslig men fortfarande finns det en ömtålighet och ensamhet hos honom som man ömmar för. Härliga gester. Det var nog bara i scenen ovanpå graven som jag upplevde honom som lite stelare. Stod mer stilla och lite stel vid korset. ”Eldstaven” gav ifrån sig lite dåliga eldar, men har ju hört att det är problem med den rekvisitan och det händer för Peter också ibland så det var nog mer ett rekvisitaproblem.

Glenn gjorde också sin egen Raoul. Även han har ju en väldigt bra röst och hade fin kemi med Christine. Glenns Raoul upplevde jag som något äldre än Antons Raoul och kansek lite mer allvarlig. Anton har en liten ”buspojksblick” i ögonen ibland som man ser när man sitter nära. ”Samspelet” mellan Fantomen och Raoul fungerade väldigt bra också.

Självklart har de stor hjälp av övriga på scen som har spelat sina roller hela hösten. Emmi Christensson som Christine är så ljuvlig och fantastisk och spelade så bra med både John Martin och Glenn. Sanna Martin gjorde som vanligt en utomordentligt bra Madam Giry. Tehilla Blad lika charmig som vanligt som Meg. Och Rolf Lydahl och Sindre Postholm som de nya teaterägarna är ett sånt härligt komsikt radarpar. Karolina Andersson gör ju en underbar tolkning av primadonnan Charlotta. Ja, jag kan inte hitta någon som inte levererar.

Vi fick se en helt fantastisk bra Phantom of the opera ikväll och det var precis som vanligt stående ovationer. Tror inte någon var besviken när det gick hem för att de inte fått se samtliga ordinarie utan de har nog fått upp öronen för ytterligare fantastiska röster. Så har ni inte bokat Fantomen än, gör det! Och oavsett vem ni får se som Fantomen så kommer ni att få se en fantastisk föreställning! Lite olika men både Peter Jöback och John Marin Bengtsson gör helt oförglömliga tolkningar. Bägge håller världsklass!

Hösten 2015 var jag och såg Snövit med mina syskonbarn som då var 9 år. Idag gick jag med en kompis och hennes treåriga dotter. I annonsen säger man att den är från 3 år. Både 3 åringen och 9åringarna gillade den, men 3åringen tyckte att den var lite otäck på några ställen. T ex när Härolden tar med sig Snövit ut i skogen för att döda Snövit på den elaka drottningens uppdrag. Så för de mindre kan den vara lite skrämmande. Men det är kul med en musikal som funkar för barn i flera åldrar så hela familjen kan gå och titta på den.

Föreställningen är den samma som förra året med dekor etc, men huvudrollerna är utbytta förutom den elaka drottningen som ska spelas av Nanne Grönvall, och musiken och rollen är som klippt och skuren för henne. Tyvärr var hon sjuk idag och ersattes av Emma Rickfjord. Emma hade en väldigt bra röst och levde sig in väl i rollen och var lagom skrämmande och elak för att det skulle gå bra hem hos barnen. Även om hon var väldigt bra så saknade jag Nanne som gör rollen otroligt bra. Många av drottningens sånger känns som skrivna för Nanne och henne rock/poppiga stil. Men Emma har en bra röst som bär upp dem. Och jag tror att det är möjligen bara är de vuxna som kan sakna Nanne lite grann, men för barnen spelar det absolut ingen roll. För dem är ju drottningen en karaktär bara och Emma får fram precis det där som barnen gillar. De buade och ropade åt henne så hon fick med sig barnen helt och hållet! Och drottningen har ju absolut häftigast kläder! Ett antal klädbyten med den ena mer glittrande och färgsprakande klänningen/dräkten än den andra.

Snövit spelas i år av Amy Diamond som är helt underbar i rollen som den vuxna snövit. Hon är barnslig på en lagom nivå och så där söt och rar och trevlig som Snövit ska vara. Hennes röst passar väldigt bra som Snövit.

Jakob Stadell axlar Häroldens mantel  och jag är ju ett stort fan av Jakob och han gör rollen jättebra. Stilig, lite förvirrade och äregirig men ändå med ett hjärta på rätt ställe för han kan ju inte döda Snövit när allt kommer omkring. Rösten sitter som den ska som alltid. Inget att klaga på där utan ett utmärkt val som Härold.

Sist och minsta rollen av affischnamnen har Erik Segerstedt som Prinsen. Prinsen kommer ju först in typ de sista 10-15 minuterna i andra akten. Förra året var det Yohio som spelade prinsen och det var nog lite mer flicktjut när han kom in än Erik vilket nog hade att göra med att Yohio var lite mer aktuell än Erik varit så småflickorna hade bättre koll på honom. De är ju väldigt olika i kroppsbyggnaden och jag tycker nog att det passar bätre med en lite mer muskulös prins som Erik än den lite mer tanige Yohio. Men det är ju en smaksak. Prinsen har ett par sånginsatser och Erik gjorde dem bra. Och han lyckades väcka Snövit med en kyss så allt blev som det skulle. Så prinsen fick bo hos Snövit på slottet och allt slutade lyckligt och det var ett mycket vackert par!

Några charmiga favoriter för treåringen var också de stora gosedjuren som Snövit omger sig med när hon som barn sjunger om hur ensam hon är. Gosedjuren dansar med henne och det blir en härligt gruppkram. Sen när hon växer upp så byts de levande gosedjuren ut till stora leksakerna vilket är ett bra sätt att visa att hon blivit stor.

Men jag får ju inte glömma dvärgarna eller The Konrads som de heter. Ja alla dvärgar heter i den här uppsättningen Konrad. De är rätt annorlunda mot Disneydvärgarna men ändå finns det vissa drag som man känner igen. De har en av de mer publikfriande och klappvänliga låtarna som sitt ledmotiv som spelas när de ska till gruvan och när de kommer hem. En klatschig liten dänga. Dvärgrna är lite galna och tokiga och barnen gillar det.

Snövit är ju en mörk historia som handlar om död, avundsjuka etc oc det gör man inget för att dra ner på i uppsättningen så som sagt, den kan vara lite skrämmande för de minsta. Det finns viss musik också som understödjer den mörka sidan och bygger på den lite skrämmande stämningen ibland. Men gosedjur, fina färger, snälla Snövit, roliga dvärgar och lite skaka rumpa dans får nog de flesta på andra tankar och man skrattar med dem.

Som helhet tycker jag att årets uppsättning bjuder på bättre artistuppsättning än förra året och även om inte Nanne var med idag så var den väl värd att se.

Det är ett par föreställningar kvar i Stockholm och sen drar den ut på en turné runt om i landet. Passa på att se den när den kommer till en arena/teater nära dig!