En helt ny musikal om Snövit sätts nu upp på Maxim med premiär den 1 november och som sedan kommer att gå på turné i landet våren 2016.

Jag var på det första publikgenomdraget och som vanligt då varnar de för att något kan gå fel och att de får ta om. Och det var främst tekniken som inte fungerade helt och hållet. Strax innan slutet på första akten vill inte kulissen som används dels används som vägg och fönster hos dvärgarna och dels som förhöjt golv på slottet inte vika ner sig. Så de fick bryta en stund för att sedan konstatera att de inte skulle få det att fungera utan att de skulle spela ”framför” istället. Så kungen och styvmoderns stolar fick stå på det vanliga golvet i stället för det förhjöda (podiumet) som det skulle med dvärgarnas fönster i bakgrunden. Men det funkade bra så de kunde slutföra första akten och sen jobba vidare med det. Och när andra akten var igång så fälldes upp mer eller mindre upp och ner som det skulle. Vet inte om det var för att det var publikgenomdrag, men de sa inledningsvis att man gärna fick fotografera men att de gärna såg att man gjorde det i slutet mot akterna.

Men annars tyckte jag att kulisserna och ljusbesättningen var bra och skapade en bra stämning på det hela. Kunde möjligen varit lite mer lyxigt och utsvävat när det var på slottet. De lyckades bättre med att få det att fungera hos dvärgarna och när Snövit och Härolden var i skogen för att Härolden ska döda Snövit så var det rätt snyggt.

Snövit är en barn och familjeförställning där musiken är nyskriven. Musiken  av Martin Land är väl inte i klass med Andrew Lloyd Webber eller Björn och Benny, men det var några katchiga låtar och särkskilt dvärgarnas upptempolåt var medryckande och gick hem hos barnen. Klappades med ordentligt i den. Tyvärr hade väl inte Yohio fått någon särskilt stark låt.

Man får ju se en familjeförseställning med lite andra ögon. Det ska ju vara lite roliga figurer och gärna glada och starka färger. Och det hade de lyckats bra med. Dvärgarna var förglada och lite roliga. Dock förstod jag inte riktigt varför man valt att döpa alla till Konrad istället för att ha Butter, Glader, Prosit osv. Alla barn känner ju till dem under de namnen. Förklaring till varför alla skulle heta Konrad var för att ingen skulle känna sig utanför eller få konstigt eller finare namn än någon annan. Dock fick Snövit fortsätta att heta Snövit hos dem. I början av akt ett är Snövit en liten flicka och som enda lekkamrater har sina gosedjur som är ”levande” och är gigantiska gosedjur. Och så finns det kaniner med i skogen också som ska vara en blandning av söta och tuffa. Gosedjuren var ok, men kaninerna vet jag inte riktigt. I en scen blev pappa Kanin lite väl krävande mot sina barn. De drog inte ner några jätteskratt eller klappar av barnen heller.

Häxan spelades av Nanne Grönvall som gjorde det riktigt bra. Hon hade fått några av de bättre låtarna och framförde dem på vanligt Nannesätt. Hon hade också fått de mest påkostade kläderna.

Niklas Wahlgren spelar Härolden som får i uppdrag att döda Snövit. Tyvärr fungerade inte hans mick perfekt hela tiden utan ljudet tappades emellanåt, men det är ju något de kan fixa till premiären. Kanske lite stel i sitt agerande.

Kungen spelas av Kalle Rydberg. En velig/mesig kung som faller för den vackra drottningen när Snövits mamma dött och gifter sig med henne mot Snövits vilja. Är nästan för övertydlig i sitt agerande, något som man ser ibland på barnteatrar.

Så har vi då Snövit och Prinsen! Snövit spelas av Ellen Bergström som gör scendebut i Snövit. Ok sångröst, men har inte heller någon jättebra låt så det är lite svårt att bedöma hennes sångförmåga. Men kändes ändå helt ok som Snövit.

Yohio spelar Prinsen och är jämte Nanne det stora affischnamnet. Och den person som barnen väntade på. Och vänta får det göra, för precis som i sagan tar det ju en stund innan prinsen kommer. Rollen är ju ganska liten. Kommer in på slutet, kysser Snövit och sen är det slut…..Man har klämt in ett par låtar som ska vara kraftfulla, men om han inte har sångrösten eller om det var problem med hans mick också är svårt att säga, för även när han pratade försvann ljudet en del då och då. Hans agerande var inte helt naturligt utan lite stelt. Jobbade lite för mycket på att vara stjärna och vacker som prins. Hörde av ett barn i publiken ”Han kändes lite osäker så han behöver nog öva lite mer, som de sa i början…” så med några fler publikgenomdrag och bättre mick så kan han nog växa till sig i rollen.

Barnen tyckte den var bra, men att ljudet kunde ha varit lite lägre och att det var lite jobbigt med ljussättningen under dvärgarnas entré.

På det stora hela tycker jag att det var en trevlig familjeförställning som är väl värd att se och att med några mer förställningar med publik så kommer de att bli mer säkra och få till det tekniska också.

Kan ni inte se den på Maxim så kommer den kanske till en teater nära där du bor!

Efter Mamma Mia har det blivit populärt med så kallade jukeboxmusikaler. Musikaler där man tar en artist/bands låtar och bygger en musikal kring den. Jersey Boys är precis en sån musikal, men här har man gjort det enkelt för sig och inte hittat på någon historia och sett till att låtarna för handlingen vidare. Här har man valt att berätta historien och Frankie Valli och The four seasons och deras låtar framförs mer som radiospelningar eller konserter. Så på ett sätt blir det mer en konsert med lite handling i. Men det innebär inte att det inte är bra. För det blir ändå bra. Och det beror ju på att det är så bra musik! Men till skillnad från Mamma Mia så förväntade jag mig inte att jag skulle kunna  sjunga med i alla låtar, för jag får erkänna att jag hade lite dålig koll på vilka låtar de har spelat. På affischen kände man igen några låttitlar men att det skulle vara så många som jag kände igen var verkligen en glad överraskning. Men bandet bildades 1960 i New Jersey så det var ju 8 år innan jag var född så inte så konstigt att jag inte helt kunde para ihop dem med låtarna, de var lite före min tid.

Handlingen utspelas från det att bandet bildas 1960 till dess att de blir invalda i Rockn’roll Hall of Fame 1990. Så vi får följa dem på resan med deras första hittar, familjebildning, festande trunélive, splittringar och familjetradgedier. Då varvat med deras underbara musik som Sherry, Walk like a man, Big girls don’t cry, Silence is golden och självklart dunderhiten I love you baby. Låten som först ingen radiostaion ville spela eller skivbolag get ut…. fick lite rysningar när de kom till den delen i handlingen och de berättar story om hur den blev en så stor hit.

Så vilka är då grabbarna i bandet. Bandets ”Ringo” Nick Massi spelas av Robert Rydberg. Nick är den medlemmen i bandet som har den minst framstående rollen. Men Robert gör en charmig tolkning av honom med härlig östgötska som slår igenom ibland. Bob Gaudio kom med sist i bandet och den som skrev bandets största låtar. Rollen som Bob ska spelas av David Lindgren, men pga sjukdom fick vi istället gör bekantskap med en ny musikalkille, Nicklas Berglund. Han var riktigt bra! Så en ny musikalkille att ha ögonen på. Skulle gärna se David i rollen någon gång, men man behöver inte känna att man inte får en fullgod föreställning med Nicklas för han var jättebra. Grundaren till bandet var Tommy DeVito, en lite småkriminell kille med musikintresse och talang, spelad av underbare Peter Johansson. Hans numera ständige vapendragare Bruno Mitsogiannis spelade Frankie Valli. Både Peter och Bruno är man ju mest van att se i rockigare sammanhang som We will rock you, Rock of ages och Champions of rock så det var intressant att se dem i härlig glad 60tals pop. Bruno fick verklingen visa vilken otroligt bra falsettsångare han är. Alla fyra killar var riktigt bra och deras röster passar verkligen bra ihop, vilket är viktigt då det är mycket stämsång här.

Det här är inte en musikal där man blir djupt berörd och totalt trollbunden som Kristina, och den utger sig inte för att vara någon rolig komisk musikal som Förklädet där man utlovas att få skratta mycket (vilket man inte fick…). Nej det här är en musikal där man från första tonen sitter med ett leende på läpparna, njuter av underbar bra musik, fyra härliga killar, snygga kostymer, härlig 60talsstämning och man hamnar in i en liten lycko och måbrabubbla i 3 timmar. Ja nu är den kanske inte alltid tre timmar lång för det blev tillfälligt avbrott i första akten pga av teknsikt fel. Men hur som helst i närmare 3 timmar så mår man bara bra och det är precis det som behövs nu när det går mot mörkare tider.

Så jag kan verkligen rekommendera att ni skaffar er biljetter till Jersey Boys och flyr en mörk höstkväll. Sen kommer ni småsjunga ”I love you baby” när ni vandrar hem.