Har precis kommit hem efter att ha sett Cabaret på Stadsteatern och är lite chockad. Borde ju inte vara det för går man på Stadsteatern vet man aldrig vad de hittar på. Men med Sarah Dawn Finer som Sally Bowles, Albin Flinkas som Clifford, Lill Lindfors som Fräulein Schneider och Johan Rabeaus så låter det ju som det ska bli superbra. Och med tanke på hur bra det var i Uppsala med samme regissör så varför ska det inte bli bra?

Sarah är fantastisk som Sally, men man har klätt henne i hemska kläder. Entre i en illasittande grön kostym och senare svart glittertält? Det röda blanka fodralet i Cabaret var läckert, men korsetterna hon hade i Uppsala var ju häftigare!

Albin gör en bra lite fumlig och naiv Clifford. Lill, lite trevande i början, men blommar ut och är så härligt förälskad som bara en äldre dam kan bli. Johan gör en sådan naiv jude. Han är ju född tysk, så inte kan något hända honom? 

Kemin mellan Sarah och Albin är bra.

Men sen är det en katastrof! Trots röd skinnperuk/hjälm är det en blek confrencier. Ensamblenummer är förvirrade och bara osmakliga. Inte på något vulgärt sätt med finess utan bara billigt dåligt. ”Money” totalförstör man med konstiga blodiga dockor, en läkare som drar ut blodiga tygskynken ur en patients alla kroppshål och sågar hejvilt, rådjurshuvudmask (a’la kohuvuden i den förskräckliga uppsättningen av Blodsbröder) och skrikiga rånarhuvor (även det skräckminnen till Blodsbröder). Ensamblen är ständigt klädd i nakendräkter med illröda bröstvårtor. Kan fortfarande inte bestämma mig om det är värre än allt naket som ibland dyker upp i Stadsteateruppsättningar. Är allt bara en parodi på andra uppsättningar? Och tydligen har man fått köpa lösbröst billigt för det har de på sig allt som oftast.

Ingen dans överhuvudtaget att tala om. 

Kander och Ebbs musik är ju så bra och Sallys numer lyfter allt, särskilt  i I don’t care much. Så gripande och tragisk. Men av de läckra dansnummer man sett i andra uppsättningar finns inget kvar.

Cabaret har ju ett budskap som alltid är aktuellt. Men all konstig rekvisita, dåliga kostymer etc gör att det inte kommer fram alls på samma sätt. Det är inte en uppsättning som berör och skakar om. Ingen klump i magen. Bara en känsla av besvikelse och ett stort frågetecken varför?

Nåt som är bra med Stadsteatern är att har man köpt biljett och inte kan eller vill se något kan man lämna tillbaka och få presentkort för att se något annat. Så vill man inte väldigt gärna se den så skulle jag utnyttja det. Stadsteatern har bra uppsättningar, tyvärr är inte det här en uppsättning spm håller.
 

Ikväll var det dags för sista publikrepet inför morgondagens premiär av Förklädet. Turligt nog hade Hanna von Spreti tillfrisknat så hon kunde vara med och spela den blivande bruden. Regissören/översättaren Edward af Sillen ”varnade” dock innan det började att hon kanske inte skulle spela med full kraft. Men hon gjorde en bra insats så det blir intressant att se henne nästa gång när hon varit frisk ett tag. 

Förklädet är en musikalkomedi och det är ju inte riktigt min favoritgenre inom musikalvärden och det var ju inte så att jag skrattade ihjäl mig även om en eel i publiken skrattade ordentligt. Men ett litet leende hade jag på läpparna när jag gick därifrån. Förklädet är riktigt stjämspäckat med Björn Kjellman, Maria Lundqvist, Pernilla Wahlgren, Hanna von Spreti, Rennie Mirro, Kim Sulocki och Ola Forsmed i några av rollerna. Så det är upplagt för att det ska locka busslaster med helgpublik från landsorten. Det lär i allafall gå ett par bussar från Hannas hemtrakter i Motala/Vadstena.
Och alla levererade vad man förväntade av dem, men det är inte en musikal som inbjuder till stordåd. Inga låtar som berör eller sätter sig i minnet. Kvällens absolut bästa nummer var steppnumret ”Kalla fötter” med Rennie Mirro som fick visa lite av sina stepp och danskunskaper. Avslutningen i första akten var ett klassikt musikalensamble nummer. Fanns dansnummer mellan det blivande brudparet, Hanna och Mirro, men det var inte på långa vägar så imponerade och hett som det de bjöd på i Flashdance. Sanna Martin (Avatrisen) bjöd på en bra sånginsats i slutet av andra akten. 
Handlingen är enkel. En färglös man, Björn Kjellman, som guidar oss igenom sin favoritmusikal Förklädet, som kommer till liv när han sätter på LPn. Förklädets handling är ett par som ska gifta sig, men som inte ska se varandra innan bröllopet och bruden vaktas av ett förkläde, glad i alkohol. Ett bröllop som vissa inte vill att det ska bli av. Typisk farshandling. Björn gör sin roll med värme och har lite roliga kommentarer och iakttagelser om musikaler. Dock kan inledningsmonologen kortas ner. Hans färglösa rollkaraktär fick mig att tänka på Mr Cellofan i Chicago. Att musikalälskare ska vara så färglösa stämmer inte med min uppfattning om folk som gillar musikaler. Glada livsnjutare! Men visst stämmer det som han sa att man vill komma in i en annan värld för en stund! Lite fina kläder av Camilla Thulin är också alltid trevligt. 

Vill man se en enkel musikal med folk man känner igen och inte behöva bli berörd, le lite och koppla av, ja då är Förklädet ett alternativ som erbjuds på en av Stockholms scener. 

2011 spelades den senast på Stadsteatern och idag var det dags för nypremiär. Nu liksom då spelas kärleksparet Guy och Genevive av underbare Sverrir Gudnason och Louise Peterhoff. Bägge har under tiden varit med i olika filmer och tvprogram och Sverrir har belönats med två Guldbaggar. 

Stadsteatern gör ibland lite speciella uppsättningar och det här är en av dem, som jag faktiskt tycker de har lyckats bra med. Man har valt att låta den vara en teater i teatern. Dvs man förlägger handlingen till ett amatörteatersällskap som ska sätta upp Paraplyerna i Cherbourg. Så det börjar med att de kommer in i gymnastiksalen där de ska repetera och sen sätter de igång med repetionen. Under tiden som Paraplyerna utspelas så byggs de dekor etc som en del i det hela. Till en början så märker man mer att de spelar amatörer och först kan man få intrycket av att de spelar väldigt dåligt. Men ju mer man blir indragen i Guys och Genevives kärlekshistoria så glömmer man bort det amatörmässiga. Dock hänger det kvar i sånginsatserna för ingen är ju egentligen någon stor musikalartist. Å andra sidan är ingen det heller i originalfilmen. Det är inte sånginsatserna som gör att den blir så gripande och bra, utan det är den fantastiska musiken av Michel Legrand. Bara jag hör ledmotivet så får jag en klump i halsen. Den har en så sorglig ton i sig. Även om inte Louise har bästa sångrösten så blir det gripande när hon sjunger om hur ska hon kunna leva utan Guy när han blir inkallad i armen. Men visst lever hon vidare och gör ett val som får konsekvenser för dem båda. Men känslan av en kärlek som inte går att glömma finns där. 

Ensamblen består av flera bekanta stadsteaterskådespelare som t ex Niklas Hjulström. Lena-Pia Bernhardsson gör en varm tolkning av den äldre damen Elise som Guy bor hos.

Än så länge har jag inte slutat nynna på den underbara musiken!