2011 spelades den senast på Stadsteatern och idag var det dags för nypremiär. Nu liksom då spelas kärleksparet Guy och Genevive av underbare Sverrir Gudnason och Louise Peterhoff. Bägge har under tiden varit med i olika filmer och tvprogram och Sverrir har belönats med två Guldbaggar. 

Stadsteatern gör ibland lite speciella uppsättningar och det här är en av dem, som jag faktiskt tycker de har lyckats bra med. Man har valt att låta den vara en teater i teatern. Dvs man förlägger handlingen till ett amatörteatersällskap som ska sätta upp Paraplyerna i Cherbourg. Så det börjar med att de kommer in i gymnastiksalen där de ska repetera och sen sätter de igång med repetionen. Under tiden som Paraplyerna utspelas så byggs de dekor etc som en del i det hela. Till en början så märker man mer att de spelar amatörer och först kan man få intrycket av att de spelar väldigt dåligt. Men ju mer man blir indragen i Guys och Genevives kärlekshistoria så glömmer man bort det amatörmässiga. Dock hänger det kvar i sånginsatserna för ingen är ju egentligen någon stor musikalartist. Å andra sidan är ingen det heller i originalfilmen. Det är inte sånginsatserna som gör att den blir så gripande och bra, utan det är den fantastiska musiken av Michel Legrand. Bara jag hör ledmotivet så får jag en klump i halsen. Den har en så sorglig ton i sig. Även om inte Louise har bästa sångrösten så blir det gripande när hon sjunger om hur ska hon kunna leva utan Guy när han blir inkallad i armen. Men visst lever hon vidare och gör ett val som får konsekvenser för dem båda. Men känslan av en kärlek som inte går att glömma finns där. 

Ensamblen består av flera bekanta stadsteaterskådespelare som t ex Niklas Hjulström. Lena-Pia Bernhardsson gör en varm tolkning av den äldre damen Elise som Guy bor hos.

Än så länge har jag inte slutat nynna på den underbara musiken!