Ikväll var det dags för sista publikrepet inför morgondagens premiär av Förklädet. Turligt nog hade Hanna von Spreti tillfrisknat så hon kunde vara med och spela den blivande bruden. Regissören/översättaren Edward af Sillen ”varnade” dock innan det började att hon kanske inte skulle spela med full kraft. Men hon gjorde en bra insats så det blir intressant att se henne nästa gång när hon varit frisk ett tag. 

Förklädet är en musikalkomedi och det är ju inte riktigt min favoritgenre inom musikalvärden och det var ju inte så att jag skrattade ihjäl mig även om en eel i publiken skrattade ordentligt. Men ett litet leende hade jag på läpparna när jag gick därifrån. Förklädet är riktigt stjämspäckat med Björn Kjellman, Maria Lundqvist, Pernilla Wahlgren, Hanna von Spreti, Rennie Mirro, Kim Sulocki och Ola Forsmed i några av rollerna. Så det är upplagt för att det ska locka busslaster med helgpublik från landsorten. Det lär i allafall gå ett par bussar från Hannas hemtrakter i Motala/Vadstena.
Och alla levererade vad man förväntade av dem, men det är inte en musikal som inbjuder till stordåd. Inga låtar som berör eller sätter sig i minnet. Kvällens absolut bästa nummer var steppnumret ”Kalla fötter” med Rennie Mirro som fick visa lite av sina stepp och danskunskaper. Avslutningen i första akten var ett klassikt musikalensamble nummer. Fanns dansnummer mellan det blivande brudparet, Hanna och Mirro, men det var inte på långa vägar så imponerade och hett som det de bjöd på i Flashdance. Sanna Martin (Avatrisen) bjöd på en bra sånginsats i slutet av andra akten. 
Handlingen är enkel. En färglös man, Björn Kjellman, som guidar oss igenom sin favoritmusikal Förklädet, som kommer till liv när han sätter på LPn. Förklädets handling är ett par som ska gifta sig, men som inte ska se varandra innan bröllopet och bruden vaktas av ett förkläde, glad i alkohol. Ett bröllop som vissa inte vill att det ska bli av. Typisk farshandling. Björn gör sin roll med värme och har lite roliga kommentarer och iakttagelser om musikaler. Dock kan inledningsmonologen kortas ner. Hans färglösa rollkaraktär fick mig att tänka på Mr Cellofan i Chicago. Att musikalälskare ska vara så färglösa stämmer inte med min uppfattning om folk som gillar musikaler. Glada livsnjutare! Men visst stämmer det som han sa att man vill komma in i en annan värld för en stund! Lite fina kläder av Camilla Thulin är också alltid trevligt. 

Vill man se en enkel musikal med folk man känner igen och inte behöva bli berörd, le lite och koppla av, ja då är Förklädet ett alternativ som erbjuds på en av Stockholms scener.