En musikalkonsert en söndageftermiddag är alltid trevligt och den här är verkligen värd sitt pris och mycket mer än det. Armén musikkår har en tradition sedan ett par år att bjuda på en musikalkonsert med några bra musikalsolister. I år var det dags för Gunilla Backman och Anders Ekborg. Konserten varade i två timmar med paus och ett program som föll mig väldigt bra i smaken. Konserten inleddes instrumentalt med The Burton Lang Songbook som följdes av Mambo ur West Side Story. Sen var det dags för dagens första solist, Gunilla, att äntra scenen och sjunga Somewhere (West side story). Gunilla berättade sedan om hur mycket hon beundrar Barbara Streisand och vilka fantastiska meriter som Barbara har i sin långa karriär. Det märktes att Gunilla verkligen beundrar Barbara och att hon gillar att sjunga hennes paradnummer. Gunilla kom verkligen till sin rätt och fick en extra gnista i sin röst när hon tolkade Barbara. Hon bjöd på Papa, can you hear me? (Yentel) i första akten och i andra akten Evergreen (A star is born), The way we were (The way we were) och Don’t rain on My parade (Funny girl).

Efter Gunillas Papa, can you hear me, hördes tonerna till I got you under my skin och en ivrig Anders Ekborg kom in och började sjunga lite för tidigt, men det redde ut sig och han och musikkåren blev samspelta. Dock var det inte riktigt mitt favorit arrangemang på den låten. Just i den var det också lite dåligt ljud och musikkåren överröstade Anders lite väl mycket. Eftersom det är en blåsorkester så är ju risken lite mer än om det är en symfoni/stråkorkester. Dock fick man ordning på det till nästa låt vilket var tur för när Anders sjunger Bring him home (Les Miserables) vill man bara kunna njuta. Vi fick fortsätta njuta för sen sjöng Anders Bui Doi (Miss Saigon) och det är en riktigt bra låt som kräver en bra röst, så fantastisk kombination! Han får verkligen sjunga den oftare!

Akt två inleddes med ett medley ur Chicago som kunde ha kortats ner något för att få mer stuns. Sen återkom Anders med Ut mot ett hav. Inte så ofta man hör honom sjunga den ur Kristina, eller som han själv sa det, hur skulle det sett ut om jag gjort den också i Kristina, då hade nog Peter Jöback blivit förvånad :).  Akt två avslutades med tre nummer ur Chess. Musikkåren var väldigt bra i Ouvertyren. Inget öga var torrt efter att Anders sjungit Vem ser ett barn. Det är lika imponerande varje gång att höra den med honom och se hur han går in i rollen och alltid gråter i den. En bra sångare sjunger inte bara utan förmedlar sången och det kan verkligen Anders göra. Man blir trollbunden när han sjunger de låtar han valt i den här konserten.

Som avslutning sjöng Gunilla och Anders You and I (Chess). 

En väldigt bra konsert och när det är dags nästa år så ska jag försöka vara på plats. Det är värt att ha koll på vad de ska göra och vilka gästartiser som de bjuder in. Det är få gånger man bjuds på en högklassig musikalkonsert för det fascila priset av noll kronor!

Så var det dags att se Spök igen och det är alltid intressant att se om en föreställning har utvecklats från genrepet till några veckor senare. Jag gillade den redan på genrepet och den var minst lika bra ikväll, faktiskt ännu bättre. Ensamblen har blivit mer samspelad och det känns tätare. Absolut bäst är Lena Philipsson som Giljotina. Hon är helt strålande! Hon agerar bra, är rolig och sjunger med en härlig intensitet och kraft. Utan tvekan är hennes solosång i andra akten med de arbetsklädda dansarna showstoppern! Loa Falkman som betjänten Bernhard är också helt underbar. Men den här gången glömde han be om en kola när han besökte Dante (Måns Zelmerlöv) i hans sovrum i andra akten. Hans roll har inte riktigt någon stark sång där hans röst får komma till sin rätta men det vägs upp av hans komiska agerande. Giljotinas och Salmonellas unga alteregon Tina och Nella har blivit bättre också, så de här veckorna har stärkt föreställningen. Dansarna har fått väldigt bra koreografi av Roine och deras Thrillerinspirerade spök nummer som avslutar första akten är väldigt bra. Men även deras bakgrundsdans i balladerna lyfter balladerna ordentligt. Flera snygga nummer att njuta av.

Tiden går fort när man ser Spök och jag tycker verkligen att man ska se den om man vill ha en trevlig kväll!

Det är inte många artister som har en reportoar som sträcker sig från 1700tals visa till rykands färsk musikalschlager ur en musikal som inte sätts upp förrän om ett år, och däremellan slänger lite mer visa, Joni Mitchell, Billy Joel och mycket annat. Men Helen Sjöholm hennes sånger spänner över fler århundranden och oavsett vad hon väljer så att sjunga så sätter hon sin egen personliga prägel på det och hon sjunger som ingen annan kan sjunga. Det är med intensitet, smärta, glädje, skoj och så vacker sång, och hon sjunger med hela ansiktet och kroppen, varenda cell hos henne är med när hon sjunger. Hennes närvaro i varje ton är det som gör henne till den fantastiska sångerska hon är.

Hon kan verkligen sjunga allt hon vill sjunga, men som allra bäst är hon när hon sjunger på svenska för då blir det mer personligt. Tomas Andersson Wijs översättningar av Billy Joel och sina egna gör hon helt fantastiskt. Gabriellas sång får varje hår på kroppen att ställa sig upp och från första tonen i Du måste finnas så är det bara rysningar av välbehag. Men då gör hon det som ingen annan skulle göra. Istället för att mjölka in de stora applåderna så innan sista tonen tonar ut så låter hon den övergå i en hårdare ballad av Depeche Mode. Och det blir så bra!

Som extra nummer så gör hon och orkestern en härlig tolkning av Kåta Maja. Och självklart får vi även Du är min man som extranummer. Och den är ju en genialisk dansbanslåt som verkligen är hennes egen också, en helt annan sida av Helen än Du måste finnas Helen, men ändå samma.

Riktigt roligt var det att få ett smakprov ur den kommande musikalen Livet är en schlager och efter att hört den så vet man att det är en ny svensk musikalhistoria som skrivs. Det kommer att bli så bra! Ännu en gång får Helen och Peter Jöback vara med att forma en helt ny svensk musikal. Tillsammans med Jonas Gardell och Fredrik Kempe kan det inte bli annat än superbra!

Men en bra sångerska blir förstås ännu bättre med bra musiker som stöd och hon hade med sig fyra bra musikanter. Mest utmärkte sig  Jojje Wadenius på gitarr är helt fantastisk och kvällens färgklick, cerisrosa Convers med något som såg ut som stjärnmönstrade strumpor i, och Martin Östergren på piano. Bägge fick självklart göra varsitt eget instrumentalt nummer och Martins Hanna Flyger ur Peter Pan var otroligt vacker.

Ljud och ljus var också väldigt bra. Enkel ljussättning som bara byter färg på tygvåder räcker så bra för att förhöja stämningen. Ljudet på Rival är ofta väldigt bra.

En underbar kväll med 2 timmar sång och musik. Finns inte så många biljetter kvar, så grattis ni som har biljett till någon av konserterna på turnén!

Konceptet men en smörsångare och pyskolog på scen är ju inte det vanligaste, men det funkar! Niklas Strömsted har ännu en gång brutit upp ur ett förhållande och exflickvännen har sagt att han behöver gå och prata med någon. Sagt och gjort så söker han upp Per Naroskin. Men när han stöter på en gammal fotbollskompis så vill han inte riktigt berätta vem han ska till utan han ska till sin PT och lyfta lite skrot, men är det en lögn? PT kan ju stå för psykoterpuet och att prata om jobbiga saker kan ju liknas med att lyfta skrot.

Samtalen handlar mest om Niklas olika relationer och hur han alltid har varit den snälle killen som vill göra sin flickvän till lags. Till den milda grad att han inte längre är den kille som de har förälskat sig i. Och inte så oväntat så bottnar det i en händelse från barndomen. Mellan de korta sessionerna sjunger Niklas någon av sina ballader i moll, och det är ett pärlband av klassiska låtar och sådana man kan texten på utantill. En härlig nostalgitripp! Till sin hjälp av Niklas ett litet kompband där Charlotte Centervall är den som glänser mest. Vilken underbar musiker hon är! Frågan är om det finns något instrument hon inte behärskar? Hennes munspelande och gitarrspelande samtidigt är underbart! Hon är en duktigt sångerska också (känd från Cookies and Beans) och hon körar men får även vara med och sjunga duett i ett par låtar. Tack för det Niklas!

Men det är inte bara Niklas som utvecklas genom samtalen utan även Per går från att vara en stereotyp psykolog till att lätta upp lite grann. Inte så lite förresten, i slutnumren så börjar det lite lugnt med att han sjunger för att sedan lite försiktigt börja bakgrundsdansa för att sedan flippa ut i en helt galen dans.

Det är en trevlig feelgood känsla genom hela showen och man sitter och myser. Per engagerar publiken då och då med lite frågor om våra relationer och det är handuppräckning osv. Men det är inte så han utsätter någon enskild direkt utan det är kollektivet han vänder sig till främst. Riktgit feelgood blir det också när tonerna till Officer och gentleman börjas spelas och Niklas kommer in genom publiken iklädd vit uniform. Vem kan motstå en sån snygg, charmig, snäll kille som dessutom betalar räkningarna i tid!

I applådtacket så händer något oväntat. Gösta Ekman kommer upp på scen och delar ut Hasse Ekmanpriset till Sissela Kyle som är föreställningen regissör. Grattis Sissela!

Efter cirka 2 timmar utan paus vandrar vi ut från Intiman och myser.