Vi lyckades boka in 2 av de sista biljetterna till den här eftertraktade konserten på Trosa kvarn, Lenas Kök. Trosaborna har verkligen tagit Niklas till sitt hjärta och han dem till sitt. Men det var inte så lätt att ta sig Trosa som vi hade tänkt oss, det tog 1 timme och 50 minuter pga av vägsanering,  istället för vanliga 45 minuter så vi hann precis parkera och komma in med några minuter till godo. Men all stress försvann direkt när vi i dörren möttes av underbare Niklas som hälsade alla gäster välkomna och som lyste upp så glatt när vi kom in och det var stora kramen. Så härligt att bli mottagen till en konsert på det sättet.

Trosa kvarn är ett litet ställe i Trosa som tar 120 personer så det var en liten intim konsert som det bjöds på. Ingen plats för ett band, så istället hade Niklas med sig inspelningar med bland annat Malmösymfoniorkester och några andra som han spelat in med och där musiken ligger separerat från sången. Till och med en kör dök upp här och där! När man är van med levande musiker kan det ju kännas lite litet, men det glömmer man snabbt bort, för Niklas har en sådan intensitet och energi så man tänker inte på det. Han levererade en rad av underbara musiklarlåtar som bl a Phantom of the opera, Led hans väg, Anthem och Guldet blev till sand. Har nog inte hört honom sjunga Memories ur Cats tidigare och det var mycket trevligt. Självklart fick vi också höra Feeling good, som är en av mina absoluta favoriter med Niklas. Stämmer så bra in på Niklas för han får en verkligen att må bra!

Ju senare det blev desto mer övergick låtvalet från pampiga musikallåtar till lite mer discoaktiga. Allt från The winner takes it all och Does your mother know till riktiga discohits som Disco Inferno. Inte helt fel för en fredagkväll! Han fick hela publiken att stå och upp digga loss på slutet. Härligt att se!

En väldigt trevlig kväll med underbart val av låter och Niklas underbara röst och varma och härliga personlighet! Så det var verkligen värt att ta sig ända till Trosa en fredagkväl. Underbar inledning på helgen!

Nu väntar jag med spänning på sommarprogrammet till Sund Nergårdens sommarscen!

Lionel Richie är ute på sin världsturné, All The hits, All Night Long och ikväll var det Stockholms tur att få besök av världsartisten.

Som förband hade han valt ut Ulrik Munther som gjorde sitt bästa för att charma publiken som nog var lite äldre än hans vanliga publik.  Det var 13 års gräns på konserten. Han var så glad att få spela i Globen för en sån stor publik, även om det nog varit fler på plats när han tävlade i Melodifestivalen, men det här var ju en riktigt spelning. Han är en charmig kille och levererade några av sina nya låtar med text av Jonas Gardel och hans låtar var helt ok. Han berättade att texten i speciellt en låt hade känts lite för vuxen för honom, men att Jonas hade sagt att en dag kommer du att tacka mig för den texten. Och under processen hade han träffat sin första kärlek så nu förstod han texten bättre. Han spelade den första hiten ”Jag vet inte hur man gör” som släppts från nya plattan och lovade att det skulle komma fler. Han spelade även ett par låtar från sin engelska reportoar som t ex Boys don’t cry.  Publiken tog emot hans låtar med värme och applåder. Spelar man med en världsstjärna får man snällt hålla tiden så innan han hann spela det som var tänkt som sista låten blev han ombedd att lämna scenen. Lite tufft kanske. Men det är inte alla som får möjlighet att presentera sina nya låtar på Globen.

Ca 30 minuter efter att Ulrik gått av scen var det dags för Lionel att gå på scen och sen höll han på i knappt 2 timmar. Det här var en verkligt proffisig show så det märktes att det var en världsstjärna på plats. Det var till och med ett ”staket” i form av guldstolpar och band, som separerade scenen och publiken, vilket det t ex inte fanns i fredags på Champions of Rock. Bra ljusshow och Lionel var charmig och gjorde verkligen sitt bästa att värma upp pubilken i den riktigt kalla Globen. Så särskilt nödbedda var inte publiken när det gällde att ställa sig upp och dansa med i låtarna. Det är härligt att se en 66åring göra en så fartfylld show som det var när en del yngre förmågor klagar på att det är jobbigt med 3 minuter sång och dans i melodifestivalen. Självklart kunde han vila emellanåt när han bjöd på pianospel som i Hello, men annars var det bra fart på honom och musikerna.

Namnet på turnén stämde väl in på den hitkavalkad han bjöd på. Det var en blandning från Commodorstiden, All night long tiden (80talet) och sen mer modernt. Och att det alltid finns en Lionellåt att lyssna på om man är ledsen, hade hjärtesorg eller var glad förklarade han för den yngre publiken. Publiken delade han in i tre kategorier. De som varit med från Commoderstiden, sen de som anslöt med All night long och sen slutligen de som är barn till de som tillhör de andra grupperna och hört sina föräldrar spela musiken. Själv tillhör jag kategori två.  Det var riktigt kul att få höra sina ungdomslåtar live! En hel del minnen som fladdrade förbi. Och det var nog inte någon låt som jag saknade när kvällen var slut.  Bland mina favoriter var Say you say me, Valeri, All night long, Hello, Dancing on the ceilings, Three times a lady och Penny lover. Diana Ross kunde inte komma och sjunga duett i Endless love så vi i publiken fick sjunga hennes partier. Och när den ordinarie tiden var över så hade vi svårt att komma på vad det var för låt som han inte spelat, för han hade ju redan sjungit Hello etc. Men självklart fanns det en kvar och bättre avslutning än ”We are the world” kan jag nog inte tänka mig. Det kändes rätt mäktigt att stå och sjunga med i den med mannen som skrev den (tillsammans med Michael Jacksson) för ganska exakt 30 år sen!

När jag läste att en svensk kille skulle vara med i We wil rock you för många år sedan tyckte jag det vara jättekul. Hade ju sett den och tyckte att t ex Martin Stenmarck var som klippt och skuren för rollen. När jag sedan fick se bilden på den kille som skulle spela blev jag helt förbryllad. En ljushårig kille som såg rätt snäll ut, inte mycket rocker över honom. Peter Johansson hette han och kom från St Anna, och att han är Östgöte var ju självklart ett stort plus i kanten. Han hade spelat en del musikal utomlands men relativt okänd i Sverige. Så jag var lite förbryllad över castingen. Men självklart var jag och såg den i London och insåg snabbt vad det var som Bryan May mfl hade fastnat för, rösten och utstrålningen som han har när han är på scen. Inte för inte är Peter en av Bryan Mays favorit Galileos och efter typ 5 år i rollen så är han en i Bryans familj. Det är inte fy skam att vara en i Queen familjen. Och han är ju Sveriges Freddie Mercury. Det är få som gör bättre covers på Queens låtar än Peter.

Champions of Rock är en 3 timmars lång tribute till Queen som Peter har satt upp tidigare och nu är det dags igen. Showen är helt fantastisk underbar.  Men en sångare gör ju inte en show utan han behöver ju stöd från ett bra band och han har ju verkligen plockat ihop ett band av riktigt bra rockrävar från England. Några som har varit musiker i musikalen We will rock you och så är det ju rätt hög status att ha med Neil Murray som var orginalbasist i Whitesnake. En bra kör behövs också och självklart några bra gästartister! I årets uppsättning har han med sig Nina Söderquist som är Sveriges Killer Queen även om hon aldrig fick spela rollen i musikalen. Men det gjorde den andra gästartisten, Jenna Lee James. Enda tjejen som har spelat alla kvinnliga huvudroller i musikalen. Och vilken pipa den nätta tjejen har! Bägge tjejerna bjudet på härliga egna tolkningar själva eller i duetter med Peter och varandra. Kul att två tjejer sjunger Fat bottom girls så det står härliga till.

Showen har allt som en show ska! Bra musiker och artister, läckra kläder där Peters Union Jack Frack är suveränt läcker! Men inledningen är rätt kaxig och helt i Freddie Mercury anda. Peter gör éntre  i jeans och stövlar och bar överkropp. Vältränad kille! Rockn’roll. Men så ibland bryts det av när han på bredaste östgötska pratar med publiken och är den där charmige killen från St Anna och inte den coola rockerkillen. Den här blandingen gör att det inte bara är rad i alla tribute shower utan en som verkligen kommer från hjärtat med värme, charm och glimt i ögat. Blandning av vild rock med akustiskt och finstämt piano.  Sceneriet och ljusshowen är bra, men tyvärr lite problem med bildspelet på skärmen på scenen. Men när det funkar så är det med och lyfter låtarna. Gillar verkligen att man har dränkt scenen i Union Jacks. Så härligt brittiskt.

Showen rullar på och efter pausen så släpper hela publiken loss och hela Globen står upp och klappar i takt till Radio Gaga och alla de andra klassiska Queen låtarna. Full fart och man ser att Peter verkligen lever ut sin dröm:  Fylla Globen med den musik han älskar! Vi var med och delade den från första parkett och njöt i fulla drag. Självklart gör vi det gärna igen för bättre än så här blir inte en Queen tribute, om Peter själv inte snäppar upp det till nästa gång han ger sig ut med en ny Champions of Rock turné. För det här är väl inte sista gången?

Innan det händer så blir det att se Peter med sin vapendragare Bruno Mitsogiannis på China den 24 april med en härlig rockshow. Extrakonsert kl 15 den 25 april är släppt så boka om ni inte redan har gjort det. Än är det 5 ställen kvar där Champions of Rock drar fram så är ni i närheten av dem, gå och se den.