Lionel Richie är ute på sin världsturné, All The hits, All Night Long och ikväll var det Stockholms tur att få besök av världsartisten.

Som förband hade han valt ut Ulrik Munther som gjorde sitt bästa för att charma publiken som nog var lite äldre än hans vanliga publik.  Det var 13 års gräns på konserten. Han var så glad att få spela i Globen för en sån stor publik, även om det nog varit fler på plats när han tävlade i Melodifestivalen, men det här var ju en riktigt spelning. Han är en charmig kille och levererade några av sina nya låtar med text av Jonas Gardel och hans låtar var helt ok. Han berättade att texten i speciellt en låt hade känts lite för vuxen för honom, men att Jonas hade sagt att en dag kommer du att tacka mig för den texten. Och under processen hade han träffat sin första kärlek så nu förstod han texten bättre. Han spelade den första hiten ”Jag vet inte hur man gör” som släppts från nya plattan och lovade att det skulle komma fler. Han spelade även ett par låtar från sin engelska reportoar som t ex Boys don’t cry.  Publiken tog emot hans låtar med värme och applåder. Spelar man med en världsstjärna får man snällt hålla tiden så innan han hann spela det som var tänkt som sista låten blev han ombedd att lämna scenen. Lite tufft kanske. Men det är inte alla som får möjlighet att presentera sina nya låtar på Globen.

Ca 30 minuter efter att Ulrik gått av scen var det dags för Lionel att gå på scen och sen höll han på i knappt 2 timmar. Det här var en verkligt proffisig show så det märktes att det var en världsstjärna på plats. Det var till och med ett ”staket” i form av guldstolpar och band, som separerade scenen och publiken, vilket det t ex inte fanns i fredags på Champions of Rock. Bra ljusshow och Lionel var charmig och gjorde verkligen sitt bästa att värma upp pubilken i den riktigt kalla Globen. Så särskilt nödbedda var inte publiken när det gällde att ställa sig upp och dansa med i låtarna. Det är härligt att se en 66åring göra en så fartfylld show som det var när en del yngre förmågor klagar på att det är jobbigt med 3 minuter sång och dans i melodifestivalen. Självklart kunde han vila emellanåt när han bjöd på pianospel som i Hello, men annars var det bra fart på honom och musikerna.

Namnet på turnén stämde väl in på den hitkavalkad han bjöd på. Det var en blandning från Commodorstiden, All night long tiden (80talet) och sen mer modernt. Och att det alltid finns en Lionellåt att lyssna på om man är ledsen, hade hjärtesorg eller var glad förklarade han för den yngre publiken. Publiken delade han in i tre kategorier. De som varit med från Commoderstiden, sen de som anslöt med All night long och sen slutligen de som är barn till de som tillhör de andra grupperna och hört sina föräldrar spela musiken. Själv tillhör jag kategori två.  Det var riktigt kul att få höra sina ungdomslåtar live! En hel del minnen som fladdrade förbi. Och det var nog inte någon låt som jag saknade när kvällen var slut.  Bland mina favoriter var Say you say me, Valeri, All night long, Hello, Dancing on the ceilings, Three times a lady och Penny lover. Diana Ross kunde inte komma och sjunga duett i Endless love så vi i publiken fick sjunga hennes partier. Och när den ordinarie tiden var över så hade vi svårt att komma på vad det var för låt som han inte spelat, för han hade ju redan sjungit Hello etc. Men självklart fanns det en kvar och bättre avslutning än ”We are the world” kan jag nog inte tänka mig. Det kändes rätt mäktigt att stå och sjunga med i den med mannen som skrev den (tillsammans med Michael Jacksson) för ganska exakt 30 år sen!