Efter nästan ett år på Cirkus är det nu dags för Gardells Livet är en schalger att säga tack och hej. Sista föreställningen har skjutits upp ett antal gånger men nu blir det inte mer.

Så det var med både glädje och lite vemod som vi bänkade oss för den allra sista föreställningen. Den har ju verkligen utvecklats från permiären den 11 september till den här sista. Premiärföreställningen var i längsta laget men ganska snabbt plockades en del bitar bort (tack och lov bara det som var dåligt!) och kvar blev en tightare föreställning där Helen Sjöholm strålar som Mona och Peter Jöback är suverän som Candy Darling. Johan Glans är härligt komisk som Monas man Bosse. Deras barn är underbara också! Ett gäng duktiga dansare och musiker lyfter också upp musikalen till en hög nivå.

Musikaliskt spänner den från glättiga dansbandsinspirerade ”Livet är en schalager” till djupt gripande ballader som ”Ingen är där” och ”Då vore jag inte jag”. Sångmässigt så är det Helen och Peter som bär hela föreställningen. Övriga når inte upp till deras nivå, så på så sätt blir det lite haltande ibland. Men det glömmer man så fort Peter och Helen är på scen. Då är det så hög klass på det hela! Jag blir också så imponerad av dansarna som bollar runt med Peter när han och Johan sjunger om sin Cheva.

Sista föreställningen brukar ibland innehålla lite bus, men inget som vi i publiken märkte av. Men både före och efter kom Jonas Gardell och Fredrik Kempe upp på scen. Applåderna ville inte ta slut!

Så det som nu återstår är en CD (som tyvärr inte innehåller hela musikalen utan bara ett axblock) och ett tjockt program och massor av minnesbilder! Cirkus spelade in, men det var inte för någon specifik TVkanal så om den kommer att visas på TV är ytterst osäkert tyvärr.

Tack för ett underbart år med Livet!