Avgång 23:11 är en nyskriven musikal som baseras på Don Allens pjäs Tram 23:11. Sex främlingar möts på en spårvagn med en lite konstig ”konduktör” Sabrina (Jonas Nerbe). De vet inte riktigt hur de hamnat på spårvagnen och sakta går det upp för var och en att de precis har dött och är på sin resa till den andra sidan. Sabrina är deras skyddsängel som ska hjälpa dem över. Men för att komma dit behövs biljett och det visar sig att det finns bara fem biljetter. Vem av dem har inte dött? Det är det publiken som avgör! I första akten får vi lära känna de olika personerna och omständigheterna kring deras död. Julia (Sanna Martin) som är en karriärskvinna som har en affär med sin chef och dött i en bilolycka. Men hur gick olyckan egentligen till? Boxaren Bruno (Zardasht Rad) som dör i en fight fast hans flickvän bett honom sluta. Singeltjejen Nadine (Jasmine Hekura) som dött ensam hemma. Luca (Antonio Tengroth) som haft en dödlig sjukdom och legat på sjukhus en längre tid. 17 åriga Elle (Evelina Klaveus) som knarkar och festar mest och dör på en fest. Ensamstående mamman Dorota (Aida Jabbari) som blir mördad på vägen hem med sin dotter. Vem av dessa personer förtjänar mest att få leva? Har de levt sina liv på rätt sätt? Vem förtjänar en andra chans? Vem har någon kvar som behöver d mest? Ja det är många tankar som väcks och inget är svart eller vitt. Den ödesmättade musiken av Stefan Levin som hörs i bakgrunden förstärker den obehagliga känslan.

Musiken är inte nåt man sjunger på efteråt eller som egentligen för handlingen så mycket framåt för det är inte sjungen dialog utan mer ett sätt att förstärka karaktärerna och deras känslor och ge oss en bättre bild av vem de är. Väldigt bra cast och samtliga får publiken att bli engagerad och känna något för sin karaktär. Skådespelarna är inte de mest kända men när man tittar närmre har de flesta gjort en hel del och det märks. Sanna Martin är väl den mest meriterade musikalartisten av dem. Antonio Tengroth har jag sett i någon reading på Playhouse så det var kul att se honom agera fullt ut. Om Sanna är mest meriterad av dem som musikalartist så är nog Zardasht Rad det vad gäller skådespeleri på scen, film och tv. Senast såg jag honom i Nationalsången där han var makalöst bra, precis som nu. Evelina Klaveus är helt nyutexaminerad musikalartist och henne kommer vi nog att få se mer av. Om jag inte är fel var hon med i Legally Blonde i våras. Jasmine Heikura spelade Doralee i 9 to 5 och har dubbat mycket, bland annat gör hon svenska rösten till Hermione i Harry Potterfilmerna. Hennes Nadine berör verkligen. Aida Jabbaris som ensamstående mamma väcker flest sympatier i kväll och är den som blir röstad kvar att leva. Inget fel på hennes insats men det känns så PK att hon blir vald, inte det mest spännande och intressantaste valet. Så genrepspubliken tog det säkra kortet, men jag hoppas verkligen att publiken övriga kvällar är lite modigare. Det är ju mer intressant att få veta vad som händer med t ex Julia och Nadine. Skulle de ändra på sina liv om de fick en chans till? Dorota vill ju bara leva för att fortsätta att ta hand om sin dotter på samma sätt. De andra vill ha förändring.

Det här är verkligen ingen glad och glättig musikal utan rätt obehaglig vilket är en härlig kontrast till de andra feelgoodmusikalerna som går i Stockholm just nu.

Verkligen kul att Jonas Nerbe fastnade för den här pjäsen och tillsammans med alla på och bakom scenen skapat den här intressanta, omskakande och berörande musikal som nu har världspremiär. Kan varmt rekommendera att ni går och ser den! Spelas bara till den 14 november så köp biljett nu innan det är för sent!

London har ju hur många musikaler att välja mellan så det kan ju verka lite konstigt att man på samma dag ser både matinén och kvällsföreställningen av samma föreställning. Nu är det här en väldigt speciell föreställning som bara spelas under 16 veckor på Gielgud Theatre medan man bygger om Queens Theatre (som ska byta namn till Sondheim Theatre) där musikalen sen ska börja spelas igen med en helt ny scenografi, den klassiska vridscenen blir ett minne blott. Till den här föreställningen har man valt ut några av de allra bästa musikalartister som spelar och det är inte samma cast varje föreställning. Michael Ball spelar i stort sett alla som Javert, men rollen som Jean Valjean delas av Alfie Boe och John Owen Jones. Och just onsdagar så är det John Owen Jones som spelar matinén och Alfie Boe som spelar på kvällen. Så på en och samma dag har man alltså möjligheten att få se tre superstars på musikalhimlen. Det är ju något man bara inte kan missa!

Konserten är i stort sett utsålda och när jag väl hade bestämt mig för att åka till London och hittat en dag där bägge spelade var det bara att slå till. Till matinén köpte jag biljett på rad 4 parketten (D22) som var en fantastisk bra biljett, men bra biljetter kostar (125£) så till kvällen valde jag en mycket billigare biljett på den övre balkongen (Grand Circel, AA8). Där såg man det mer från ovan men ljudet var lika bra och att bara betala 15£ och ändå ha i stort sett fri sikt när man lutar sig lite fram så är det ju ett riktigt fynd.

Hade ju det stora nöjet att byta några ord med Sir Cameron Mackintosh på premiären av Häxorna i Eastwick (ja jag är fortfarande helt starstrucked över det) och han var så stolt över den här scenkonserten och lovade mig en underbar dag på teatern. Det löftet infriades verkligen. Varje gång jag ser Les Mis och jag hör orkestern spela upp de första tonerna så slås jag av hur bra det är. Och sen sugs jag in i musiken, texterna och historien. Det är verkligen en musikal som har precis alla ingredienser som gör att jag kan se den om och om igen. Eftersom det är en konsertversion så är det inget scenbyte men lite klädbyten bjuder de på ändå. Orkestern var placerad längst bak och längst upp på scenen och i stort sett hela ensemblen var med på scenen nästan hela tiden.

Michael Ball debuterade som original Marius 1985 så det är riktig Les Mis historia att se honom igen i Les Mis, nu som Javert. Michael Ball är alltid Michael Ball och han gör en väldigt bra Javert, även om han har en lite mildare framtoning än en del andra jag har sett. Det har ju diskuterats vem som ska vara bäst i rollen som Jean Valjean, Alfie eller John Owen. Personligen tycker jag nog att det var lika bra och det spelar inte någon roll vem av dem man får se, även om det är så att Alfie är den som har satts som ”förste” Jean Valjean. Carrie Hope Fletcher är otroligt bra som Fantine. Bradley Jaden som Enjolras är helt outstanding, måste vara en av de bästa Enjolras jag har sett. Såg honom som Javert i våras och han var ju lika bra då. Den killen kan verkligen sjunga. Matt Lucas var tyvärr inte med som Thérnardier men Stephen Matthews som ersatta honom var strålande med perfekt komiskt anslag i karaktären. Ja hela casten var verkligen bra och det vara flera roller som bytte skådespelare från matinén till kvällsföreställningen och bägge uppsättningarna var helt outstanding. Det märks verkligen att man vill ge publiken det bästa man kan. Två helt fantastiska och oförglömliga föreställningar och jag är så glad att jag åkte över och såg den. Publiken älskade varje minut av föreställningen och alla som spelade verkade verkligen älska att vara med i den här uppsättningen. Det strålade om dem i applådtacket.

Den spelas till den 30 november och gillar man Les Miserable ska man verkligen göra det man kan för att åka över och se den. Det finns någon enstaka biljett kvar till några föreställningar och det är värt att ringa och kolla om det finns återbud.

Höstens stora musikal på Göteborgsoperan är Lionel Barts musikal Oliver! som bygger på Charles Dickens klassiker Oliver Twist. Här i regi och koreografi av Fredrik Benke Rydman.

Den föräldrarlöse Oliver (Pontus Sköldberg) växer upp på ett barnhem där allt barnen får att äta är kornvälling. Vid en måltid drar barnen sticka om vem som ska våga be om mer. Oliver förlorar och ber Änkan Corney (Ann-Maria Hallgarn) om mer mat. Mr Bumble (Markus Pettersson) och änkan blir rasande på Oliver. Så fräckt och otacksamt att be om mer mat. De bestämmer sig för att sälja honom till begravningsentreprenören Mr Sowerberry (Lars Bethke) och Mrs Sowerberry (Åsa Fång) för 3 pund. Men Oliver får det inte bättre där och lyckas rymma sin väg. Ensam vandrar han kring på Londons gator tills han blir hittad av ficktjuven Dodger (Max Johansson). Dodger tar med honom hem till Mr Fagin (David Lundqvist) där han välkomnas med stor värme av honom och alla andra ficktjuvspojkar. Men varmast blir han mottagen av Nancy (Caroline Gustafsson). Morgonen därpå är det dags för Oliver att följa med ficktjuvarna ut för att lära sig den ädla konsten ficktjuveri. En man, Mr Brownlow (Lars Hjertner) anklagar Oliver för att ha stulit från honom och han blir tillfångatagen. Mr Brownlow inser sitt misstag och Oliver får följa med honom hem för att bo där. Men Fagin blir orolig att Oliver ska skvallra på ficktjuvarna så de bestämmer sig för att med Nancys hjälp hämta tillbaka honom. Hur ska det gå för Oliver?

Oliver börjar i Londons slum och misär och slutar i de finare kvarteren vilket tydligt markeras av de grå och slitna kläderna på barnhemmet för att bli mer och mer färgglada till de övergår till en färgprakt när det är kommers i Londons fina kvarter. Scenografin är dock rätt mörk under hela föreställning. I den här uppsättningen är det klassisk scenografi (Frida Arvidsson) främst och inte videodesign som det var mycket av i Ringaren I Notre Dame. Den är bra gjord och bjuder på en del överraskningar och lite flygturer.

Skådespelar- och sånginsatserna är bra, men det är främst de stora ensemblenumren som imponerar, särskilt charmigt och energifullt blir det när alla barnen är med på scenen. Caroline Gustafsson som Nancy har riktigt bra röst och har fantastisk inlevelse i ”Så Länge Han Behöver Mig” och får med sig publiken i Ohm-pa-pa.

Oliver är en musikal med många andra kända låtar som Oliver, Food Glorious Food, Consider Yourself och I Do Anything så för många blir det ett kärt återseende/återhörande. Fantastiskt att få höra dem framförda med Göteborgs operans stora orkester.

Oliver är en familjemusikal men inte av det glättigare och mer lättintagliga slaget som t ex Peter Pan eller Djungelboken. Men 6-åringen som var med tyckte om den. Hon tyckte det var elaka vuxna med i början och att de sjöng mycke. Sen genomskådade hon de långa armarna som några karaktärer hade. Man kan inte lura barn med vad som helst! Men man ska se den för Oliver får två bra liv, hos pojkarna och sen hos sin morfar.

Oliver spelas till 26 april.

Idag var det dags för världspremiären på ett nytt äventyr med Peter Pan, Peter Pan 2 –  Kapten Kroks hämnd på Intiman. Kålle Gunnarsson har skrivit manus och regisserar och Tomas Totten Strömberg och Anders Lindahl står för den nyskrivna och klappvänliga musiken.

Wendy (Emma Karlsson) har vuxit upp och gift sig med Jake (Ludvig Rydman) och de har fått två barn, Jane (Meleha Myhrberg) och Timothy (Mio Ollinen) och bor i London. Wendy har berättat om Peter Pan, Tingeling, Kapten Krok  och alla de andra och äventyren som hon var med om, men för henne har det blivit sagor. Men så en dag får de läsa i tidningen om att ett konstigt skepp har lagt till i hamnen och det konstiga är att det ser ut som ett sjörövarskepp. Dottern Jane tycker det låter fjantigt för sjörövare finns ju inte, men Timothy tycker det låter spännande. På kvällen leker de kurragömma på gatan och när Jane gömmer sig hos sin hemliga pojkvän grannen Kevin (Oscar Norgren) dyker Kapten Krok (Johnny Johansson) upp på utanför huset med sina sjörövare och Timothy får höra hur de planerar att kidnappa Wendy för att locka fram Peter Pan. Men Kapten Krok har ju inte insett att Wendy vuxit upp utan kidnappar Jane istället som han tror är Wendy. Och så är äventyret i full gång. Tingeling (Susanna Enbågen) och Peter Pan (Mathias Jonsson) kommer självklart för att hjälpa till att rädda Jane och tillsammans beger de sig till landet Ingenstans där även de Bortappade barnen dyker upp och hjälper till. Det är ett fartfyllt äventyr med mycket sång och dans, till och med ett steppnummer, och spännande fäktningsscener. Allt omgivet av de fina kulisserna över London som sedan i andra akten vrids om och vi hamnar i ett magiskt vackert Ingenstans och magin förstärks av ljussättningen. Tingeling, Peter Pan och Wendy flyger fram och tillbaka på scenen vilket barnen tycker är väldigt fascinerade även om det inte är lika mäktigt som häxornas flygscen i Häxorna i Eastwick som spelas på Cirkus. Tänk vilket jubel det hade varit om Tingeling och Peter Pan hade flugit ut över hela publiken. Men barnen tar i från tårna när Tingeling håller på och dö och Wendy ber hela publiken skrika ”Jag tror på älvor!”. Finns inte en älva som inte skulle överleva då.

Det här är ett härligt och fartfyllt familjeäventyr där karaktärerna står i centrum och man har inte några stora affischnamn för att sälja biljetter utan man litar på att det spännande äventyret i sig ska sälja och det kommer det att göra. Jag hade med mig en 6-årig tjej och hon tyckte det var jättebra, det första hon sa när det var slut var ”Jag vill se den igen”. Och sen fortsatte hon att prata om olika scener hela vägen hem. Om hur Peter Pan flög, om polisen på slutet som visade sig vara en förklädd Kapten Krok, men även att Tingeling egentligen ska ha en grön klänning… Det var nog den enda kritiken hon hade att komma med. Hon gillade verkligen den här föreställningen och tyckte det var så kul att se Peter Pan och Kapten Krok igen som hon träffade när vi var på EuroDisney i januari.

Även om det är en musikal som först och främst vänder sig till barnen så har man roligt som vuxen också. Hela ensemblen är bra och jag blev så imponerad av alla duktiga barn som var med. Kostymerna av Caroline Eriksson är fina och färgglada. Som sagt är  scenografi väldigt fin och magisk, och härliga dansnummer som är koreograferade av Daniel Larsson.

Nu när höstrusket börjar sätta in och det blir mörkare och kallare är det perfekt att ta med sig några barn och fly in på Intiman och bege sig in till det förtrollande landet Ingenstans ett par timmar.

Peter Pan 2 spelas till den 23 november och biljetter kan köpas här:

https://showtic.se/forestallningar/peterpan

Den premiär som jag har sett mest fram emot i höst är Häxorna i Eastwick. Jag såg den första gången sommaren 2000 på Royal Drury Lane i London när Peter Jöback spelade den unge Michael Spofford  i originaluppsättningen och dansade loss i orangea byxor och en öppen skjorta i Dance With the Devil. Så nu drygt 19 år senare har han plockat hem den till Cirkus i en modernare och uppdaterad version. Jag var inte ensam om att vilja se den på premiärkvällen. Vi var lite tidiga och gled in på röda mattan och fick varsitt glas bubbel som vi satt och njöt av medans kändisarna strömmande in via röda mattan via fotoväggen. Många andra musikalartister som Anders Ekborg, Bruno Mitsogiannis, Linus Wahlgren, Emmi Christensson och Christoffer Wollter syntes i vimlet, men även andra som Björn Skifs, Siv Malmqvist och Kicken. Men den finaste besökaren var nog utan tvekan Sir Cameron Mackintosh som vi till och med fick en kort pratstund med efter föreställningen. Helt klart en av kvällens höjdpunkter och ”once in a life time moment”.

Sir Cameron Mackintosh är medproducent och har varit med och följt arbetet tillsammans med det stora kreativa teamet från England med bland annat regissören Rachel Kavanaugh och koreografen Andrew Wright. Kvällen till ära var även kompositören Dana P Rowe på plats och var med på applådtacket. Edward af Sillén och Daniel Réhn har översatt till svenska och det är många härliga och fyndiga repliker och bra översättningar av sångerna. Edward af Sillén är också den svenske regissören.

Peter Jöback har ju åldrats 19 år sen han spelade Michael så nu var det dags att axla rollen som Darryl Van Horne, mannen eller är det djävulen som dyker upp i den lilla amerikanska staden Eastwick efter att de tre singelkvinnorna Alex (Kayo Shekoni), Sukie (Vanna Rosenberg) och Jane (Linda Olsson) har önskat att det ska komma en ny man till stan. Kvinnorna får verkligen en energikick av den mystiske Darryl som förför dem var och en, för att sedan samla dem alla i sitt stora hus. Men alla är inte lika förtjusta i nykomlingen. Stadens starka kvinna Felicia (Sussie Eriksson) förfasar sig över synden som dragit in över staden. Och inte blir hon lugnar av att hennes dotter Jennifer (Hanna Ulvan) håller på att bli vuxen och har en oskyldig romans med Alex son Michael (Martin Redhe Nord). Hela stan skvallrar om vad som händer. Hur ska det gå med den fridfulla oskyldiga staden och dess innevånare särskilt som det visar sig att Alex, Sukie och Jane har övernaturliga krafter och får lära sig häxkonster av Darryl. Men deras häxkonster går lite överstyr…

Kayo förknippar man inte med musikal men det är som hon inte gjort annat när hon spelar Alex. Hon är så rätt för den kaxiga Alex. Även Linda och Vanna är bra i sina roller och de fungerar väldigt bra som en trio där de kompletterar och stärker varandra och alla lyser lika mycket och alla har lika stor plats, även om det märks att Linda Olsson, förutom att hon har en underbar musikalröst, är den som har mest musikalvana i sitt sätt att agera och röra sig på scenen. Tillsammans har de ett par bra nummer som t ex ”Tänk Om Jag Får” som är väldigt snyggt gjort med ljussättning och scenografin med en festmåltid hemma hos Darryl som avslutas med att häxorna flyger ut över publiken. Sussie Eriksson spelar den  den överspända ettriga Felica med bravur.  Varje bitskhet hon levererar spottas fram med så mycket frustration över att Eastwick inte längre är Eastwickskt. Det här är en musikal där man lyfter fram de kvinnliga huvudrollerna. Kvinnorna får vara starka och männen är de som är svagare och mer tafatta och inte klarar sig själva, inte ens den store förföraren Darryl kan stå på egna ben utan är beroende av en kvinna vid sin sida.

Hanna Ulvan och Martin Redhe Nord är charmiga som det unga famlande paret som känner ”någonting” men som inte riktigt kommer någonstans i sitt förhållande. Det är något som håller tillbaka Michael. Men i andra akten är det dags för hans förvandling i det som var Peter Jöbacks stora nummer i London ”Dance With the Devil” här har det blivit ”Dansa Med Elden”. Peter har inte släppt ifrån sig det numret till Martin utan man har gjort om det så att det är Darryl som står för större delen av dansen och Michael släpper loss lite mer tafatt än i London. Och jag tycker det är helt rätt gjort för Peter glänser verkligen här och det är så kul att se honom dansa igen. Ett riktigt härligt dansnummer med en annan tvist på slutet än vad den hade i London. Peter leverera också magnifikt i Darryls stora sång ”Vem Är Boss” (Who’s the man) som är väldigt snyggt koreograferat med hela ensemblen klädda i frackar. Praktfullt musikalnummer.

Förutom huvudrollsinnehavarna är det en stor ensemble som står för underbara ensembledansnummer till glad och medryckande musik, som t ex ”Ut Med Smutsen” och ”En Charmig Liten Stad”. Alla innevånare i stan är klädda i färgglad kläder och när man sitter nära ser man vilka vackra tyger de är sydda i. Kläderna förstärker den glada och trevliga stämningen som finns rakt igenom hela musikalen. I London hade man valt att klä Alex, Sukie och Jane i rött från det att de inledde sitt gemensamma förhållande med Daryl och han hade en stor röd säng med röda silkeslakan som gav en viss bordellkänsla. Här finns inget rött utan här är det lila som gäller. Lila är fortfarande en förförisk färg men det blir mycket mer stilfullt och elegant och det känns mer kvinnligt och mer på deras villkor. Rött blir mer objektifierat. Verkligen en bra uppdatering som passar in 2019 efter #metoo. Överlag tycker jag att det är en snyggare scenografi och ljussättning än i London. Det märks att man har plockat in de bästa för att göra den här uppsättning bakom och framför scenen och att få en mer modern och samtida touch på den även om den fortfarande utspelas i en amerikansk småstad där de flesta kvinnorna fortfarande tuperar håret.

Kitty Chan är värd att nämnas som både spelar Fidel som är Darryls lilla hjälpreda men även den glada iakttagande flickan som dyker upp överallt i Eastwick med små roliga kommentarer.

När Häxorna i slutet av första akten flyger ut över publiken i sina lila eleganta klänningar under en middag hos Daryl då lyfter publiken jubel nästan taket så häxorna kan flyga ut. Stående ovationer och massa blommor blev det i applådtacket.

Föreställningen håller absolut West End klass och som musikalälskare är det så underbart att se att man satsar så här stort på en musikal som är relativt lite spelad runt om i världen. Men här har den verkligen hittat hem och vuxit och fått blomma ut för fullt. Det är en kväll av ren musikallycka! Skaffa biljetter till den här om ni vill se en uppsättning i West End klass på hemmaplan!

Redan när man kommer in i entrén så börjar man undra lite vad som kommer att hända här. I dörren möts man av barbröstade män som röker, dimman ligger tät i foajen där folk börjar samlas. Inne i teatersalongen finns en bar på scenen där publiken kan beställa nåt att dricka. Fler och fler från uppsättningen tar plats på scen och runt om i salongen medans publiken tar sina platser. Det är meningen att publiken ska känna sig som en del av föreställningen. Tolvskillingsoperan är ju en klassisk historia om det fattiga och solkiga London med tiggare, tjuvar och en korrupt polischef och allt ciruklerar kring Mackie Kniven (Fredrik Lycke).

Uppsättningen är en del i samarbetet mellan Stadsteatern och Folkoperan. Regissören Mellika Melouani Melani har velat lyfta fram det burleska och det är en rad kvinnliga burleskartsiter som är med i uppsättning. Men det blir för mycket känsla av den billiga och dåliga underhållning som fanns förr på Skänningemarken och Kiviksmarknad. Man kunde se lättklädda kvinnor gå runt tältet vid tivolit för att locka in några män till underhållning, men tälten försvann för många år sen. Med tanke på #metoo så känns det här ännu mer förlegat och omodernt att lyfta fram på en teater. Hade varit mycket mer intressant om man låtit kvinnorna blivit starkare och visat mer djävlaranamma. Men inte tiggar dottern Polly (Maja Rung) som i hemlighet gifter sig med Mackie är bara ett viljelöst våp som helt drivs av sin lusta till Mackie, precis som polisdottern Lucy (Sanna Gibbs) som också har ett förhållande med Mackie. Inte ens när de ställs mot varandra inser de vilken skitstövel som Mackie utan de fortsätter att vilja ha honom och få bort varandra. Nej det är Jenny som visar sig vara den mest intressanta kvinnliga karaktären som ironiskt nog spelas av en man, Richard Harmin. Jenny har haft ett förhållande med Mackie och blivit lika illa behandlad som Lucy och Polly, men hon ser till att ta hämnd på Mackie. Tiggarkungen Herr Peachum (Sven Ahlström) är en rätt svag och mesig tiggarkung, i den familjen är det frun (Karolina Blixt) som har handlingskraften och gör vad hon kan för att få bort dottern Polly från Mackie. Och det är Karolina Blixt och Richard Harmin som står för de mäktigaste sånginsatserna under föreställningen, de imponerar verkligen och kontrasten till flera av de andra på scenen blir väldigt märkbar. De två är behållningen av föreställningen. Rakt igenom gör Fredrik Lycke Mackie bra som  en slimmig och sliskig översittar typ med dålig kvinnosyn, men tyvärr är inte sångmaterialet riktigt rätt för honom så han riktigt får visa vad han kan sångmässigt, med ett få undantag där han får sjunga med kraft.

Den mest kända sången från Tolvskillingsoperan är Mackie Kniven som framförs direkt i början, men den blir tyvärr rätt svag och inte alls så mäktig som jag skulle vilja ha den. För ett par veckor sedan gjorde Joachim Bergström en suverän version på den med stark inlevelse och sin fantastiska sång. Här nådde man inte alls upp till den nivån utan det blev svag och rätt intetsägande tyvärr.

Däremot tycker jag att ljus och videotekniken var rätt snyggt gjord.

Vid flera tillfällen under föreställningen interagerar man med publiken med blandat resultat, särskilt den burleska delen faller lite platt. De har svårt att få med publiken att skrika och jubla mer när de uppmanar att det är så man ska göra för att mer av kläderna ska falla av och mer kropp visas. Men det känns inte som publiken är särskild intresserad av det och det är en stor eloge till publiken som känns mer modern än uppsättningen. Verkligen inte modernt att uppmana publiken att skrika högre för att någon ska ta av sig mer, har man totalt missat debatten av vad gängpåverkan kan göra? Är det sånt man ska använda skattepengarna till? Den här typen av ”kultur” blir inte bra bara för man lyfter in den på en etablerad scen. Trist att man inte kommit längre när det är 2019.

Det här är tyvärr en av de mindre lyckade uppsättningarna som Stadsteatern har gjort. Dock inte lika dålig som Maratondansen eller Mina Drömmars stad. Vi var kvar hela tiden och gick inte i pausen så det säger något. Eller var det så att det var för att vi bjöds på skumbananer i mikropausen och fick upp sockernivån så vi höll oss vakna?

Nej vill man se en bra musikal så finns det annat att välja på i Stockholm, Gå och se Spelman På Taket, Så Som I Himmelen, En Värsting Till Syster eller Häxorna i Eastwick iställlet. Den sista har inte ens haft premiär, men den kommer att vara bättre!

Nu har höstsäsongen på teatrarna satt igång ordentligt och idag var det dags för genrep på En Värsting Till Syster som är baserad på komedin med samma namn, eller Sisters Act som den heter i original. Många har nog sett filmen med Whoopi Goldberg som sångerskan Deloris som råkar se när hennes pojkvän Curtis skjuter ihjäl en av sina gängmedlemmar. Hon rusar iväg till polisen som visar vara sig en kille hon känt i skolan som var förälskad i henne. Han lovar att skydda henne om hon vittnar. På så sätt hamnar hon under vittnesskydd i ett kloster, till abbedissans förskräckelse. Men det visar sig att kloster behöver räddas från ett uppköp. Självklart är det Deloris som räddar klostret genom att få nunnornas kör att bli helt fantastisk bra. Så bra så påven kommer för att lyssna.

Ja, det är med andra ord en rätt lättsam musikal med komiska vändningar i. Gladys del Pilar spelade Whoopi Goldbergs roll i Ghost så det kändes som ett självklart val när man hörde att de skulle sätta upp En Värsting. Abbedissan spelas av Suzanne Reuter och hon är som klippt och skuren för den här rollen. Varenda replik levereras med perfekt timing, bitskhet, ironi samtidigt som hennes kärlek till klostret och systrarna lyser igenom allt. Hon är verkligen ett komiskt geni. En annan som har perfekt komisk timing men som även använder sitt kroppspråk utan att överspela är Kim Sulocki som poliskommissarien. Han är så underbar som den blyge svettige killen som gick under öknamnet Svettige Eddie i skolan och som var förälskad i den häftiga Deloris, men som visste att han inte kunde få henne. Har han nu en chans? Publiken älskar honom och han belönas rikligt med applåder och visslingar. Även Karl Dyall som spelar Curtis drar ner ordentligt med applåder i första akten när han sjunger om sin tjej och vi får ett halvt dansnummer. Hade ju gärna sett ett mycket längre dansnummer för när Karl är på scen kan det inte bli för mycket dans. Det är också i det här numret i första akten som publiken börjar applådera och jubla ordentligt. Fram till dess hade det varit lite småljumna applåder och det var lite småtrevligt men det hade inte riktigt tagit fart. Men Karls nummer följs av ett med Kim och så avslutas första akten med ett par ordentliga körnummer som lämnar publiken i pausen med en glad känsla. Andra akten tuffar på lite i samma takt, lite upp och ner, men man har småtrevligt och lite roligt. Det är inte på något sätt tråkigt utan tiden flyter på bra. Även i andra akten finns ett nummer som drar ner lite extra applåder och det är när gangsterkillarna (Alexander Larsson, Klas Wiljergård och Fernando Fuentes) sjunger om hur man fångar en tjej. Blev riktigt imponerad av Klas som jag nog inte har sett i något förut. Precis som de andra numren med Kim och Karl så bryter det här av och blir något annorlunda som en kontrast till den finstämda körsången. Även andra akten avslutas med storslaget körnummer som gör att man lämnar teatern på glatt humör.

Palle Palmés ljusdesign är snygg som vanligt och som tillsammans med videodesignen Johan Larsson och Philip Sundbom snabbt förflyttar oss i scenerna. Stor eloge till Jan Radesjön och hela orkestern.

Det är inte en av de största musikalerna, musiken och låtarna är inget som direkt sätter sig och den berör inte på samma sätt som t ex Så Som i Himmeln gör. Men man har trevligt och det är alltid kul att se en musikal som man inte har sett förut.

Första gången jag såg Spelman på Taket var på Spira med Anders Ekborg som Tevje och nu är det dags för hans bror Dan Ekborg att axlad en rollen. Riktigt upp till Anders nivå når inte Dan men det är ju inte så lätt när Anders är en av våra bästa musikalartister och har en sån intensiv känsla, ingen kan gråta på scen som Anders kan. Men Dan gör rollen riktigt bra på sitt sätt och det här är nog det bästa som jag har sett Dan göra på scen. Och då är det här bara ett publikrep och Dan har varit sjuk precis innan och inte kunnat repetera som planerat. Det märktes på lite tappad text men det hinner han lära sig till premiären den 24 augusti. Han fick bra stöd av Pia Johansson som frun Golde.

Andra gången jag såg Spelman var i våras i London som var en otroligt bra uppsättning med fantastiska röster och en läcker scenografi där man byggt upp en helt by och använde stora delar av scenen och parketten och delar av publiken var en del i föreställningen. I London var det ju bara musikalartister som medverkade men så är ju inte fallet när Stadsteatern sätter upp. Här är det en blandning av skådespelare, musikalartister och dansare som är med vilket gör att sången inte är lika kraftfull, men jag tycker ändå man lyckats bra här för det var bra tryck i den stora ensemblen och självklart bidrog t ex Glenn Edell (Motel) och Frida Modén Treichl (Hodel) som är duktigta musikalartister med att höja nivån på sången.

Scenografin av Lars Östbergh var i många delar enkel men effektfull. I början av första akten står ett ensamt grönt träd på scenen. Det är sommar och det finns livlust och glädje, framtidstro hos den lilla judiska befolkningen i den ryska staden Anatevka, under Tsartiden. När andra akten börjar så har trädet tappat sina löv och det är grått och kall vinter och tiderna i Anatevka har blivit hårdare för den judiska befolkningen. Trädet symboliserar det här på ett starkt sätt tillsammans med ljussättningen av Mikael Kratt. Mer färgglatt till en början för att övergå till gråare och kallare färger. Annsofie Nybergs kläder följer lite samma tema med mer färgglada sommarklänningar i första akten och när det blir kallare och hårdare stämning åker de mörka kapporna på. Tycket man har lyckats väldigt bra med både scenografin, ljussättningen och kläderna och de är med och lyfter föreställningen.

Spelman på Taket är en musikal med rätt mycket dialog istället för sång vilket passar Dan väldigt bra. Den mest kända sången är ”Om jag hade pengar” och den kommer tidigt i första akten och Dan gör den bra på sitt sätt. Musiken är trevlig och medryckande. Men det är inte musiken i sig som gör det stora intrycket på mig utan det här handlingen och även om den utspelas 1905 så känns det som det skulle kunna vara idag. Judeförföljelsen pågår fortfarande och andra folkslag förföljs runt om i världen, eller ses som lägre stående. Världen förändras och även det dagliga livet och traditioner måste anpassa sig vilket är tydligt för Tevje som ser sina döttrar bli förälskade och välja sina egna män, vilket på den tiden inte var det gängse utan det var en äktenskapsmäklerska (här utmärkt spelad av Lena-Pia Bernhardsson) som skötte om det. Kvinnans roll var bara att lyda och ordna för familjen. Döttrarna väljer män som Tevje inte anses som helt lämpliga och han tvingas acceptera det även om det sitter långt inne med yngsta dottern Chava (Stina Nordberg) som blir förälskad i en rysk soldat, Fyedka (Nils Wetterholm). Fortfarande i många samhällen så arrangeras äktenskap och flickor får inte utbilda sig till vad de vill. Konflikter mellan föräldrar och den yngre generationen om vilka traditioner man ska hålla kvar vid och vilka man ska ändra på för att anpassa sig till nutiden pågår hela tiden. Soldater som gömmer sig bakom att de bara lyder order. Ja det är mycket som inte har ändrats och det gör att Spelman på Taket är lika aktuell nu som då. Och det är nog inte en tillfällighet att den har plockats upp och spelas på många ställen runt om i världen just nu. Det är en musikal som verkligen berör och den här uppsättningen berör publiken lika bra som de andra jag har sett. 

Regissören Ronny Danielsson inledde med att berätta att de hade haft problem med en hel del sjukdom så de låg lite efter med repetitionerna och att det kunde märkas på kvällens föreställning. Men även om de nu haft problem med sjukdom så var den här repetitionen riktigt bra. Blev riktigt positiv överraskad av den som helhet för man vet aldrig var Stadsteatern tar vägen med en uppsättning, men det här var riktigt bra. En riktigt välspelad och snygg musikal som är bland de bästa musikaluppsättningar som Stadsteatern har gjort. Och den kommer ju bara att bli ännu bättre med några mer repetitionsdagar  innan premiären så de blir mer samspelade och texterna sitter där de ska.

Sommar, musikal och Parkteatern är en underbar kombination. Årets musikal är Elvira Madigan som jag ser den här ljuva junikvällen i Rålambshovsparken. De gröna träden och den klarblå himlen förstärker den färgsprakande musikalen som vi bjuds på. I år har man verkligen inte sparat på färgprakten när vi besöker Cirkus Madigan, den ena kostymen är mer färggrann än den andra och det kan vi tacka Annsofi Nyberg för. Riktigt snyggt blir det när Elvira fäller ut röda långa tygstycken som bildar en gigantisk kjol och hon håller i tre stora röda ballonger högt upp på en bro över scenen.

Musikalen bygger på den tragiska kärlekshistorian om lindanserskan Elvira Madigan och Grev Sixten Sparre som blir förälskade i varandra. En omöjlig kärlekshistoria som slutar med ett självmord, arrangerat på ett vackert sätt för det ska vara ett konstverk, en kärlekshistoria som aldrig ska gömmas bort. Ellen Lindbland spelar Elvira och visar att hon verkligen kan både dansa och sjunga, en otroligt kroppskontroll. Sixten Sparre spelas av Robert Noack som nog en del minns att han spelade Karl Oskar i den nyare uppsättningen av Kristina Från Duvemåla. Handlingen utspelas i cirkusvärlden och det är mycket akrobatik, volter mm av Nilas Kronlind och Oscar Karlsson medans kärlekshistorian utspelas. Det händer nåt på scenen hela tiden och det gäller verkligen att man har ögonen med sig. Väldigt bra regi och koreografi av Anna Ståhl.

Även orkestern under ledning av den makalösa Carina E Nilsson är klädda som cirkusartister och blir en del av cirkusen där de spelar i en cirkusvagn. Smart och snyggt gjort.

Cirkus Madigan har nu rest runt i Stockholms parker och Rålambshov är den sista anhalten, men den spelas även den 29 och 30 juni, så passa på att se den innan den slutar.

Det är inte ofta som det görs svenska musikalfilmer men i år kommer tre stycken att ha biopremiär. Först ut är Anders Widmarks A Music Story som har premiär den 14 juni, sen kommer Peter Jöbacks ”Jag kommer hem igen till jul” och sist ut är ”En del av mitt hjärta” baserad på Tomas Ledins musik. Så för oss som älskar musikaler är det ett underbart filmår. Av de här tre filmerna tror jag att A Music Story har den lägsta budgeten vilket märks då och då i filmen men som ändå är en underbar hyllning till musiken och verkligen förmedlar kärleken till musiken. Styrkan i den här filmen sitter just i de nyskrivna låtarna av Anders Widmark och några andra medkompositörer. En rad av medryckande poplåtar, raplåt och så den fantastiska Gravity som när jag hörde Helen Sjöholm sjunga den första gången i filmen gav mig rysningar. Men de flesta låtar i filmen fick mig att rycka till och tänka att det här är en riktigt bra låt, många med en positiv och glad melodi.

A Music Story handlar om Moa (Victoria Rönnefall) som drömmer om att skriva en egen låt och vara med i Syltpopidolerna. Men det där med Idolprogram tycker inte hennes pappa, pianisten Anton Widebeck (Anders Widmark) är någon bra idé. Barn ska inte tävla i musik och absolut inte i något så billigt program som Syltpopidolerna. Anton är en etablerad pianist och kompositör men vars stjärna falnat och i takt med att musik nu laddas ner så ger inte det så mycket pengar längre. Han kämpar på med att bidra till familjens försörjning men hans manager Alexander (Claes Malmberg) lyckas inte så bra med att få fram jobb. Nej det är Moas mamma Elisabeth (Helen Sjöholm) som är den som har fått lägga sin egen sångkarriär åt sidan för att istället jobba som sångpedagog som får försörja familjen. Anton själv har svårt att acceptera att han måste ta andra jobb och det är först när Elisabeth ställer ultimatum, skaffa ett jobb eller så skiljer vi oss, som han skaffar ett vanligt jobb. Moa förslår dock att han ska skriva en musikal och det är en ide som även hans manager tycker är en bra idé.

Det är väldigt traditionella könsroller i filmen med frun som fått offra sig och som uppfattas som gnällig när hon ställer krav på sitt musikgeni till man. En man som tycker han själv till hör finkulturen och att sånt som Idol inte är nåt att ha. En vanlig syn bland vissa artister och musiker, trots att några av våra stora artister som Måns, Danny och Darin har gått den vägen, så ett och annat guldkorn kan ett sånt program få fram. Managern har också en rätt kommersiell syn på Antons låtskrivande och lägger sig gärna i för att få det mer kommersiellt, men i slutet är det han som säger ifrån när någon vill utnyttja hans artist för gratisframträdande. Moas stora idol är Ace Wilder (som också medverkar i filmen) och hon vill sjunga som hon, men det tycker man inte hennes lärare på musikskolan där hon går är någon bra idé. Så på flera sätt tar filmen upp vad som anses vara tillräckligt fin och bra musik. En av filmen mest minnesvärda scener är scenen när managern vänder sig till en styrelseledamot i en stiftelse för att söka pengar. Ledamoten spelas av Jan Malmsjö och han har verkligen pondus och karisma. Han tillrättavisar managern på ett så effektfullt sätt med sin blick och röst och man skulle ha avslutat scenen just där och inte övergått till fysiskt våld för nu blev det lite pajasaktigt av det på slutet. Stunden innan var så stark att det hade räckt för att få fram budskapet. 

Helen Sjöholm är strålande i sin roll som den kämpande mamman som försöker att få sin familj att överleva. Claes Malmberg är härlig som managern, bufflig men har en viss charm. Den unga Victoria Rönnefall är charmig och har en fin röst när hon sjunger. Men vissa repliker som hon har känns inte helt naturliga för henne, som att det inte är hennes eget sätt att uttrycka sig på. Däremot flyter hennes röst väldigt bra när hon tänker och berättar vad som händer. Och precis som Anders och Helen så förmedlar hon kärleken till musiken på ett fantastisk sätt. Det känns genuint och äkta.

Det är en härlig feelgood familjefilm som jag varmt kan rekommendera!