Jag har sett Next To Normal i två olika uppsättningar tidigare, Oslo 2011 och på Stockholm Stadsteater 2012 med bland annat Lisa Nilsson som Diana och Bruno Mitsogiannis som sonen Gabriel. Två mycket bra uppsättningar. Nu 8 år senare är det dags att se den igen på Uppsala Stadsteater.

Text och manus är skrivna av Brian Yorkey och det är Calle Norlén som står för översättningen. Musik av Tom Kitt. Det här är en musikal om psykisk ohälsa så musiken är inte av det glättigare eller trallvänliga slaget utan mer att det är sjungen text som bär fram handlingen på ett starkt och gripande sätt. En musikal som verkligen kräver att skådespelarna både kan sjunga bra, artikulera väl och berätta sin historia i sången. Och det är det ingen tvivel om att den här ensemblen kan beröra och gripa tag i publiken med den här starka berättelsen. Helen Sjöholm är som klippt och skuren för att spela Diana, mamman som inte kan släppa att hennes son Gabriel (Martin Redhe Nord) dog för 18 år sen. Det är ju få som kan få fram så mycket känsla i sin sång, sitt minspel och sitt sätt att agera som Helen kan. Hon är helt magisk och hennes Diana är så stark och gripande. Hon verkligen briljerar i den här rollen. Martin Redhe Nord har en otrolig närvaro och intensitet när han spelar den döde Gabriel som inte släpper taget som sina föräldrar. Pappan, Dan, (Rolf Lydahl) gör allt vad han kan för att stötta sin fru och utåt sett verkar han ha kommit över sin sons död, men mot slutet inser man att han kämpar lika mycket men han släpper bara inte fram det. Man lider med Dan i hans kamp och förtvivlan för att få Diana att må bra. För att komma över sorgen skaffade de ett barn till, Natalie (Stina Nordberg) men Diana har aldrig orkat knyta an till henne vilket lett till att Natalie känner sig ignorerad. Hon har svårt att släppa in skolkamraten Henrik (James Lund) i sitt liv och hon skäms för att ta med honom hem till sin familj. Diana har i många år medicinerat för att må bättre men hennes läkare Doktor Frisk/Doktor Galén (Daniel Engman) testar nya kombinationer av piller, samtalsterapi utan större framgång och slutligen så testar man även ECT (elchocker) med bieffekten att Diana drabbas av minnesförlust. Daniel Engman med sin kraftfulla röst är otroligt bra som de två läkarna. Det är ett gripande drama om en familj som drabbas av en stor sorg och effekterna det får på hela familjen när en i familjen drabbas av psykisk ohälsa. Men det får en också att tänka vad hade hänt om man gett sorgen lite mer tid istället för att sätta igång och ge starka mediciner. Ges mediciner för lätt av läkare ibland? Och hur ska man stötta övriga i familjen?

Scenografin är enkel och effektfull även om den höga inramningen kändes lite onödig hög och kan nog skymma lite om man sitter på de första raderna. Kostymerna går i en jordnära och blek färgskala som understryker den deprimerande och allvarliga tonen.

Det är verkligen värt att resa till Uppsala för att se den här starka och känsloladdade musikalen med några av Sveriges bästa musikalartister.