Det här var sista konserten på höstturnén 2019 av Från Broadway till Duvemåla och det är så härligt att det går så bra för det här konceptet. I stort sett utsålt var de än kommer och till Cirkus var det många andra musikalartister som kommit för att se sina fantastiska kollegor, Laila Adèle, Alexander Lycke, Jakob Stadell, Malena Tuvung och kvinnan bakom det hela Viktoria Tocca. Otroligt begåvade musikalartister med fantastiska röster och de sprider sån glädje från scenen att man bara myser, ryser och njuter av allt som händer på scenen.

Det finns så otroligt mycket bra musikallåtar och det måste vara svårt att välja bland allt och våga ta bort favoriter och plocka in nytt, men den här gången hade de ändrat om mer i programmet än tidigare och det gillade jag. Nytt, gammalt och favoriter i repris varvades om vartannat. Det märktes från första tonen när det inte var Lejonkungen som inledde utan Tonight från West Side Story. Eftersom de för varje säsong byter ut några av artisterna så blir naturligt att anpassa programmet efter de nya artisterna. Nykomlingarna Alexander Lycke och Jakob Stadell satte sin prägel på showen. Alexander är lite rockigare och bjöd på både Queenlåtar och Getsemane med stor inlevelse. Jakob Stadell gjorde en väldigt personlig Mr Bojangels och var en fantastisk duett partner till Malena Tuvung i Shallow. Är Malena med så är det ju svårt att inte låta henne sjunga Memories från Cats som hon gör så makalöst bra. Viktoria sjöng en fin och avskalad version av ”Slipping through my fingers” fint ackompanjerad av kapellmästare Carina E Nilsson. Få har sån kraft i rösten som Laila Adèle har, så imponerad varje av henne varje gång jag hör henne sjunga ”And I Am Telling You I’m Not Going” från Dreamgirls, gåshud varje gång. Men det jag älskar mest från de här konserterna är nog alla numren när de sjunger tillsammans och arrangemangen de gör. Verkligen glad att de hade med ”One Day More” från Les Miserables igen som inte var med i våras. ”This Is Me” från The Greatest Showman är ju också helt fantastisk och även ”You Will Be Found” från Dear Evan Hansen, helt magiskt tolkad av Jakob innan de andra anslöt. Och hur underbart var inte Kristina från Duvemåla-medleyt? Rysningar och gåshud när Viktoria med sån inlevelse sjöng ”Min Astrakan”. Det är ju en av världens bästa musikaler och hör ju verkligen hemma på Cirkusscenen. Tänk om någon kunde se till att det blev 25-årsfirande nästa år? Vore ju helt underbart. Och att de valt att göra Anthem som sista låt var ju inte heller helt fel. Fantastisk arrangemang med alla och så starkt och så mycket känslor. Märktes att Laila och Viktoria verkligen var rörda över att sjunga den ikväll, men så ska de ju inte heller vara med i vår och det var nog lite extra vemodigt ikväll. Även om de ändrat en hel del i programmet så fick publiken som vanligt dansa ut till tonerna av ”I had The Time Of My Life”.

Från Broadway till Duvemåla var lika bra i år som tidigare, bra musikalartister och massa härliga musikallåtar och duktiga musiker kan ju bara innebära succé och musikaleufori! Snyggt förpackat med snygga klänningar och välsittande kostymer och snyggt ljus, en perfekt helhelt.

I vår beger de sig ut igen och då ansluter Emmi Christensson och Jessice Berge istället för Laila och Viktoria. Och se har redan släppt några namn på hösten 2020 som låter väldigt lovande med Patrik Martinsson och Marsha Songcome.

Missa inte att se dem när de kommer till en stad när dig.

https://www.franbroadwaytillduvemala.se/#biljetter

Ola Salos krogshow har fått väldigt bra recensioner så förväntningarna var rätt höga att vi skulle få se en riktigt bra show ikväll. När jag kom till Börsen så stod det en skylt utanför med sista minuten erbjudande, 495 kr inkl 2 rätter, var ju synd att man inte visste att de hade det innan man bokade biljetten. Visserligen med viss rabatt men inte så billigt. Väl inne så möttes jag av en ombyggd entré. Garderoben hade flyttats en våning upp och ner på entréplanet var det fler fåtöljer och soffor i loungestil. Lite opraktiskt att alla som sitter på entréplanet ska behöva gå upp för att hänga av sig jackan tycker jag nog. Vi hade köpt plats på övervåningen på balkongen närmast räckte. Hamnde lite på siddelen och innan showen började så tog de bort borden och ställde dit barstolar som inte var så bekväma. Inget ryggstöd. Men först lite mat, förrätt en liten bit kall pizza på mördegsbotten med betsallad och chevrekräm till. Helt ok, men tror det hade varit godare med varm pizza. Huvudrätten var varmrökt tri-tip på kalv och rostade höstgrönsaker och potatis. Det var riktigt gott. Vi slog till på efterrätt också, som var god men chokladen var tyvärr lite besk.

20,30 började showen och det var glitter och glam och fjädrar från första början och det höll i sig hela showen. Ola Salo är ju glam-rocken personifierad. Mycket energi och snabba klädbyten till olika paljettbeströdda kreationer. I stort sett högt tempo hela showen för Ola har ju inte så många ballader att bjuda på. Men det bjöds på alla hits från The Ark tiden som ”Glamour for Glamour”, ”Echo Chambers”, ”One of Us Gonna Die Young”, ”Calleth You Cometh I”, ”The Worrying Kind”, ”It Takes A Fool To Remains Sane” och så min absoluta favorit och en av de bästa låtarnas om varit med i melodifestivalen fast utom tävlan ”Sing Me Out”. En sån där låt som bara blir glad av. Tyckte inte riktigt att han fick till mellansnacket så bra. Det roligaste var nog när han tog ett litet snack med Talmannen Andreas Norlén som var på plats i publiken och såg ut att ha en trevlig kväll.

Tyvärr var inte ljudet det bästa och dessutom onödigt högt. Eftersom vi satt på sidan så blev det väldigt starkt från ena hållet.Det spelas mycket elgitarr och då blir det extra skränigt när det är för högt ljud och ljudet inte är det bästa. Väldigt sällan som jag klagar på att det är för högt ljud. Det drar ju tyvärr ner helhetsintrycket på showen. Sammanfattningsvis en rätt skränig, energisk show med vissa snygga nummer men inte särskilt innovativa, utan det mesta har man sett förut fast inte i sån paljettig och glammig kostym. Men visst fanns det en del snygga nummer och det är ju läckert när Ola går genom silverglitter iklädd sina stora svara änglavingar till tonern av It takes a Fool To Remains Sane.

Så var det dags för årets mysigaste och mest familjära konsert, Peter, Bruno och Matilda (nästan) unplugged. Till årets turné har de tagit med sig Petra Wahlgren som även hon sjunger och spelar diverse olika instrument. De är ju så otroligt musikaliska och kan spela så många instrument, ja Bruno har förbättrat sitt trumpetspelande sen förra turnén och snart kan han nog spela en helt låt!

Peter, Bruno och Matilda är enligt mig det bästa coverbandet som finns. De har en förmåga som ingen annan att få låtarna de väljer att sjunga att låta som sina egna och de kan verkligen sjunga precis allt och gör det med så mycket kärlek till låten samtidigt som de alltid har en härlig glimt i ögat. Jargongen på scenen är helt fantastisk och de får publiken att känna som om vi sitter hemma hos dem när de sitter och småspelar lite och slänger käft med varandra. Inget inövat mellansnack här inte, utan de tar det som det blir för varje konsert. Och just nu har de ju fått anpassa sig lite extra eftersom Peter har slitet av sig hälsenan och hade en foten i gips. Något som de andra självklart kommenterade då och då. Men en avsliten hälsena hindrar ju inte Peter att sjunga lika bra som tidigare och energin är det inget fel på.

Årets konsert kändes dock lite lugnare än tidigare, inte så mycket rock som det varit tidigare utan lite mer ballader och country. Men självklart blev det lite Queen och även Jersey Boys. Det går ju bara inte att hoppa över på någon konsert som de är med i. Som vanligt blir det lite allmänt kaos när de har publikens önskestund, ingen hör egentligen vilka låtar som önskas. Men det är mysigt och så kul att se hur de hanterar situationen.

En helt underbar mysig konsert med fantastiska låtar, underbara röster med så mycket energi och sångarglädje, en kväll när man bara njuter av stunden.

Turnéstoppet på China Teatern är ungefär mitt i turnén så det finns många platser kvar där ni har möjlighet att se dem. Sista stoppet på konserten är Norrköping den 23 november. Kan verkligen rekommenderar att ni går och ser dem om de kommer till en stad när dig! Och den 6 mars så ska jag till Globen och se dem i ”Oh What A Night”. En arena turné som börjar i Karlstad den 31 januari.

http://www.pnmmusic.se/news/pbm-unplugged/

I maj när programmet för Parkteatern släpptes var det två saker jag kollade efter, vilken blir sommarens musikal och vilka datum är det dags för Vegas i Vitan för dessa datum måste man ju blockera i kalendern så man inte råkar boka in något annat! Att plocka bort Vegas i Vitan ur programmet vore ett tjänstefel av Parkteaterchefen, men Albin Flinkas kan man ju lita på!

Att gå och se något på parkteatern är gratis, men det gäller att vara ute i tid om man vill ha en plats för det är så populär och populärast av allt är nog just Vegas i Vitan. Folk kommer tidigt och det fylls på snabbt i amfiteatern som fyller 65 år. Men även om man sitter och väntar i flera timmar så går tiden rätt fort, man umgås med vänner, njuter av det underbara vädret (ja Parkteatern har vissa kontakter med vädergudarna om att det ska vara bra väder) och grönskan runt omkring inger ett lugn och härlig stämning. Så skönt att man får komma och sätta sig när man vill och inte behöva vänta på en särskild insläppstid som alltid är lite mer stressande. Blir nästan en liten meditativ stund där man kan landa och inte göra så mycket annat än att vänta på det som ska komma. Sen får man ju lite bonus av att det soundcheckas och fixas på scenen. Rund klockan 18 kommer Albin in och hälsar publiken välkommen och på sitt underbara avslappnade sätt drar lite förhållningsregler. Gillar hans ironiska sätt att t ex ta upp hur man kan få bila ut en källare i ett bostadshus mellan 07-18 varje vardag men att man bara får spela musik på en utomhusteater max 2 timmar om dagen fast folk flyttat till området och vet om att den finns där. En väldigt aktuell fråga idag eftersom konsertlokal efter lokal får stänga ner för att grannarna klagar.

Några minuter före 19 kommer Blåsarsymfonikerna in, tar stämtonen och sen är det dags för Joachim Bergström, Karl Dyall och Rennie Mirro att ta plats på scenen och det hela inleds som vanligt med ”Let the good times roll”. Sen följs det av ett pärlband av härliga låtar. Karl gör sin underbara tolkning av ”All of me” och sen väldigt rörande ”Alfie” till minnet av sin pappa. Joachims ”Mac the Knife” är lika svängig och magisk som vanligt och när Rennie tar ton i ”I who have nothing” så blir man helt trollbunden och det känns som man slutar andas. Kalle och Jockes  tolkning av ”Fever” är fantastisk. Ja alla låtar är helt underbara och när de sjunger tillsammans så kompletterar deras röster varandra helt perfekt som t ex i ”Thats Life”. För första gången har de med sig en hemlig gästartist, Petra Marklund och hon kompletterar killarna väldigt bra. Hon berättar att hon nyligen börjat lyssna sig igenom Nina Simone och sjunger ”Lilac Wine” med enorm känsla och väldigt stämningsfullt. Petra och Jocke gör en härlig duett av ”Hallelujah I Just Love Her/Him So”. Men min absoluta favorit ikväll är nog det fina Nat King Cole potpurriet som avslutar hela konserten. Petra inleder med Nature Boy och sen tar killarna över och det blir lite mer fart för att sen avslutats helt magiskt när de sjunger med sina bästa sammetslena djupa röster. Kalle börjar med ”When I Fall In Love”, Rennie tar över med ”Smile” och så kommer Jocke in med ”Unforgettable” och så mixar de ihop de tre låtarna helt underbart. Man kan inte annat än att njuta när de blandar sina röster på det här sättet i den här vackra låtarna. Det är verkligen helt oförglömligt och hela publiken sitter med ett stort leende på läpparna och njuter.

Men en kväll med Rennie och Kalle på scen är ju inte helt komplett om man inte får lite dans också och ungefär mitt i programmet så spelar Blåsarsymfonikerna en instrumentalversion av ”Att Angöra En Brygga” och sen kommer Kalle och Rennie ut med sina steppskor på och det är så läckert att se killarna dansa. De har ju svårt att låta bli i de andra låtarna men nu får de verkligen visa vad de går för.

Mellansnacket är en blandning av lite roliga och rörande anekdoter från deras liv, till att en yngre äldre man hade klagat förra året på att de hade notställ på scenen. Så i år inga notställ på scenen. Lite småbus på scen och ibland tappas trådarna så de kommer av sig men det blir bara bättre då för de är så skickliga på att improvisera och prata direkt ur hjärtat. Det är ju live och då gör det inget om någon textrad blir fel och det är ju bara mer levande om inte mellanpratet är ordagrant lika varje förställning.

Det är en så lyx att få vara med om det här de två sista varma kvällarna den här sommaren. Sommar i Stockholm när det är som bäst. Minnen att plocka fram när det blir mörkare och kallare i höst och i vinter. Och i månadsskiftet januari/februari kan man fylla på med en ny dos, fast då inne på Musikaliska.

Sarah Dawn Finer har en av de störst och kraftfullaste rösterna jag har hört och det är så kul att hon är tillbaka på scen igen efter att hon för något år sedan blev sjukskriven och inte fick sjunga. Hon var tillbaka i julas med några julkonserter och spred den varmaste och finaste julstämningen till oss. Rösten höll och hon har nu kunnat ge sig ut på en sommarturné runt om i Sverige och ikväll var det dags för henne att återvända hem till sitt älskade Stockholm och få göra en konsert utan strömavbrott den här gången. Vi som var på förra Mosebackekonserten kommer ihåg hur det plötsligt blev strömavbrott när hon sjöng med Lisa Nilsson. Tog en stund att få ordning på det innan konserten kom igång igen, så den hann inte avslutas till kl 22 när de inte får ha ljud på, så Kärleksvisan fick vi den gången höra unplugged. Väldigt finstämt och vackert, men den här gången plockade hon fram den som första extranummer för att vara på den säkra sidan.

Innan det var dags för extranumren så hade vi fått höra en härlig blandning av låtar från hela hennes solokarriär som startade 2005 med en makalöst bra låten Stay. Men innan solokarriären hade jag ju njutit av hennes röst när hon körat till och sjungit duetter med bland andra Peter Jöback. Stora genombrottet fick hon med ”I Remember Love” och ”Moving on” som bägge var med i Melodifestivalen och hon borde ha vunnit med en av dem. Så bra låtar och självklart fick vi höra bägge under kvällen. Rysningar bägge två.  Några andra favoriter som hon också sjöng ikväll är ”Nu vet du hur det känns”, ”Sagan om oss två”, ”Stockholm om natten”, ”Såna som jag” och ”Home”.

Moneybrother var hemlig gäst och de sjöng Positive Vibrations vilket de inte gjort ofta live tillsammans.

Sarah är inte bara en fantastisk sångerska, hon är ju otroligt rolig, spontan och bjuder på sig själv hela tiden. Det märks så väl att hon trivs med sig själv och var hon är i livet. Underbart mellansnack och hon återkom flera gånger till hur mycket hon älskar Stockholm och hur glad och lycklig hon var att uppträda i Stockholm. Hur hon (säkert också hela publiken) haft full koll på väderapparna för att se hur vädret skulle bli. Regnskurar och åska under hela eftermiddagen, men från det att entrén öppnade till konserten var slut så kom det inte en droppe och solen sken från en klarblå himmel. Så perfekt konsertväder och så vackert att se Stockholm från Mosebacke terrassen. Bara glada och trevlig människor i publiken och på scenen Sarah med sina duktiga musiker. Helt enkelt en helt underbar augustikväll i vår vackra huvudstad. Avslutningslåten ”What A Wonderful World” var ett perfekt val och sluttonerna Sarah bjöd på var inte av denna värld.

Mörkret hade sänkt sig över Stockholm och publiken och Sarah vandrade hemåt i den  sköna Stockholmsnatten med en nästan full måne som lyste vägen. Det var nog fler än Sarah som nynnade ”Jag älskar Stockholm, Stockholm om natten”.

Sommarens mysigaste konsert är utan tvekan den på Sund Nergården när Niklas och Johan bjuder in till konsert i sin trädgård. Och det börjar redan när man köar innan de öppnar insläppet. Vi var där ungefär en timme innan insläpp men vi var inte först utan två andra entusiaster hade hittat dit. Det är ju onumrerat och självklart vill man sitta längst fram! Väderapparna hade visat på lite risk för regn och det kom några droppar medan vi väntade. Men det var inget som störde den goda stämningen i kön. Dels pågick ju soundchecket så vi vi fick njuta lite av den vackra sången lite i förväg och dels var det två trevliga herrar (den ene i en ursnygg blommig skjorta) som höll på och fixade i ordning insläppet. De kollade lite väskor etc i förväg för att underlätta inför insläppet och sa till om att inga vätskor fick tas med in så man kunde dricka upp eller lämna tillbaka i bilen om man inte ville hälla ut. Charmtrollet Hugo hade tagit på sig rollen som arbetsledare och styrde upp både inne i mattälten och räknade ner till insläppet. Ju närmare vi kom hörde man hans ljusa stämma räkna ner, 10 minuter kvar, 7 minuter kvar, 3 minuter kvar och när de var någon minut sen vid insläppet kom han dit och sa lite fint ”att nu är det dags”. Om Hugo inte väljer att gå i pappas fotspår och bli sångare så har han en lysande karriär som konsertarrangör att se framemot! Och en konsert på Sund är verkligen ett helt fantastiskt arrangerad och man känner sig så välkommen av alla som jobbar där. Även att man betalar sin biljett så känner man sig mer som gäst än som publik. Det är bara så trevligt och mysigt!

Väl inne så satte vi upp våra stolar längst fram, hämtade den underbart goda maten och njöt av Joachim Bergströms underbara stämma var akt 1 i kvällens konsert. Han är för bra för att vara förband. Vilken skön stämning Joachim med Carl Flemsten på piano skapade med sina soullåtar när vi satt där och åt. Solen började skina igenom molnen allt mer och på scenen var Joachim ”The sunshine of my life”. Hans röst är ju perfekt för Stevie Wonders låt och de andra soullåtarna han valt att sjunga ikväll. Och med den vackra utsikten över Sillen bakom scenen är det här en svårslagen konsertplats. Dalhalla må vara storslaget och vackert, men opersonligt. Här är det mysigt och så idylliskt svenskt och svensk sommar när det är som bäst!

Klockan 19 var det sen dags för akt 2, Från Broadway till Duvemåla och Niklas Asknergård, Laila Adèle, Emmi Christensson, Malena Tuvung och Alexander Lycke ändrar scenen sjungandes Lejonkungen. Scenen om i år är lite större än tidigare år men ändå intim och det är mäktigt med fem så duktiga musikalartister på scenen samtidigt. Känns så lyxigt att få se och höra dem i den här miljön, hemma i Niklas och Johans trädgård! Efter några låtar är det dags för Alexander Lycke som spelat Anatoly i Chess i Helsingfors att sjunga Anthem på svenska ”I Mitt Hjärtas Land”. Så underbart vackert! De sista tonerna är helt magiska och då slocknar ljuset och ljudet stängs av precis som han ska ta sluttonen. Först tror vi det är en propp som gått, men sen visar det sig att det är åskan borta i Trosa som orsakat Strömavbrott över Trosa och bort till Sund! Så typiskt när solen sken över Sund och kvällen var så ljummen och underbar. Och det är ju inte löst i en handvändning men nu visar det sig att världens bästa publik är på plats. Under den 1,5 timme som strömavbrottet är hör man inte någon i publiken som klagar. Det pratas glatt och alla håller sig lugna, köper nåt mer att äta och dricka och bara är och njuter av en fin kväll. Ett reservaggregat ordnas fram och konserten dras igång utan ljus men kvällen är rätt ljus så det funkar. Dock vill inte heller pianot riktigt vara med när det är lite lägre strömstyrka så programmet få kastas om  Så lite tidigare än planerat får vi en fantastisk version av Shallow från A Star Is Born med Malena Tuvung och Joachim Bergström. Vilka röster och vilken känsla!

Så kommer strömmen tillbaka och det blir ett litet kort avbrott när man ska koppla om men sen är det igång för fullt med ljussättning och alla instrument kan spelas för fullt. Det blir en helt underbar musikalkonsert som bjuder på så många favoritlåtar. Niklas och Emmi som både spelat i Fantomen i London gör en makalöst vacker ”All I Ask of You”. Niklas och Alexander ”slåss” om Adels uppmärksamhet i ”Last Night of the World” från Miss Saigon. Niklas och Alexander spelade bägge Chris när Miss Saigon var på turné i England. Älskar Niklas när han sjunger ”I Got Life” från Hair. Sån härlig energi han har i den. Malena bjuder bland annat på ”Memory” och ”Don’t Rain On My Parade”. Alexander gör en ”Gethsemane” som jag ser framemot att få höra och se igen på Cirkus och då vill jag även se honom lida! I år hade man lagt en liten satellitscen en bit ut i publiken så vi längst fram fick se honom bakifrån, men det är ju en sång man helst vill se framifrån så man får hela känslan. Men ”Led hans väg” framförde han på scen. Så fantastisk och självklart övergick den till den mäktiga ”One Day More”. Så glad att jag bokat två föreställningar av konsertversionen i London i oktober! Laila Adéle har sån kraft i sin röst och är magisk när hon tar i för fullt i t ex ”The Greatest Showman” och resten av gänget backar upp. Det som är speciellt med ”Från Broadway Till Duvemåla” är att ingen av artisterna är själva stjärnan utan alla är lika bra och lyfter varandra och delar scenen och njuter av att sjunga tillsammans. Det är verkligen styrkan och gör det här till ett sånt underbart koncept som bara rullar på och rullar på. Några artister byts ut till varje säsong för att ge ny energi. Det här är sista konserten för den här gången som Niklas är med (för den här gången?) och att få avsluta hemma på Sund Nergården måste ju vara så magiskt! Premiär för Alexander Lycke som kommer att vara med i höst då även underbare Jakob Stadell ansluter. Första utomhuskonserten också och det fungerade alldeles utmärkt i en liten mer avskalad sättning. Älskar de magnifika klänningarna som varit med inomhus men den här lite enklare och avskalade versionen kommer jag att minnas länge. Det är ju främst rösterna, tolkningarna och glädjen hos artisterna som är magiska och här blir de verkligen huvudrollerna i den mörka ljumna Augustikvällen.

Från Joachims första ton till den sista med hela gänget har varit en ren njutning! Ser verkligen framemot konserten på Cirkus! Och nästa års konsert på Sund Nergården, vad det nu kan bli.

Stort tack till alla på scen och runt omkring som fixar så vi publiken känner oss om hemma hos er! Ni är verkligen de bästa! Och ni som inte varit på Sund Nergården, det är verkligen ett besök med eller utan konsert. Vill man ha lugn och ro, njuta av god mat i den vackraste miljön och sova i sköna sängar då är Sund stället!

Blå himmel, 23-25 grader varm i luften är ju perfekta förhållanden för en utomhuskonsert en sommarkväll i Sverige. Men från ingenstans kommer några regndroppar precis innan konserten ska börja men på Parksnäckan i Uppsala delas det ut gratis regncaper och det skrämmer iväg regnet. Så när Peter Jöback, Frida Öhrn och bandet kommer in på scenen är det strålande solsken igen som gäller. Peter, Frida och bandet är helt klädda i svart och vitt och det är så stilrent och snyggt.

Det blir en helt underbar konsert med tonvikt på Humanologyskivan som Peter släppte i höstas. Låtarna från den skivan är så bra och det märks att Peter älskar att sjunga dem. Mina favoriter är ”What If Tomorrow Never Comes”m ”Beliver” och den nakna fina ”Call Me By Your Name”. Men det blir även mycket annat som t ex en avskalad version av ”Music of the Night”, ”Stockholm i natt”, och allt avslutas med ”Sing me out”.

Peter är på ett strålande humör och går ifrån manuset en hel del när det inträffar oväntade saker. Precis som han börjat sjunga Guldet blev till sand, glider en luftballong med Shrek på över Parksnäckan. Peter är den som ser den först och utbrister ”Det kommer en luftballong med Shrek på. Det var nog det mest innovativa jag sett för att planka in på en konsert”. Hela bandet tittar fascinerat på ballongen när den ljudlöst glider fram.

Ett par mindre tjejer ställer sig då och då vid scenkanten och dansar och fotar och Peter är så gullig och uppmärksammar dem då och då med blickar, vinkningar och dansar med dem från scenen. En av tjejerna har gjort en skylt som hon håller upp och han säger att den är fin. Så fint av honom att ge dem det där lilla extra, det kommer de leva på länge. Men det är inte bara tjejerna vid scenkanten han är generös mot. Han återkommer flera gånger under konserten till hur bra han tycker Frida Öhrn som körar och kompar på olika instrument är. De sjunger flera låtar tillsammans som t ex ”Wicked game”, ”Everybody hurts” och ”Sing”. Peter och Fridas röster passar så perfekt ihop att det blir ren röstmagi när de sjunger.

Frida är med i Cookies’n Beans som turnerat med Peter tidigare men nu håller hon på med ett soloprojekt och hon sjunger en helt fantastisk pepplåt ”What are you waiting for”. Hon har sån energi och glädje när hon sjunger den låten och jag tror att många i publiken blev intresserade av att höra mer från hennes soloprojekt.

En härlig konsert med mycket av det bästa Peter har gjort, fylld med sångglädje, spontanitet och energi. Peter, Frida och ett fantastiskt band en fin sommarkväll är ett sommarminne att plocka fram i november när det är grått och trist.

Tre konserter kvar på den här turnén så det finns möjlighet för er också att få ett magiskt sommarmusikminne!

Den 27 juni hade Trassel premiär på Krustiernska Gården, men jag hade den stora förmånen att få se ett publikrep ett par veckor tidigare. Så det jag såg har det finslipats på innan det blommade ut för fullt på utomhusteatern. Inte för det var något särskilt som jag upplevde att det behövde finslipas på.

Trassel är en gammal hederlig fars skriven  av Ray Cooney med släng i dörrar och förväxlingar. Något som jag älskade när jag liten men som jag på senare år har tyckt varit rätt uttjatat och inte skrattat så mycket åt, särskilt inte när man lägger på lyteskomik och kläder som inte passar. För mycket billiga skämt helt enkelt. Men när man sätter en fars i händerna på Edward af Sillén som både översatt och regisserat ja då blir det en skrattfest med risk för magknip! Camilla Thulin har skapat kläderna och då är det inte någon risk för för korta kostymer eller kläder som på nåt sätt sitter fel för att vara roliga, Nej, här kläs männen i välsittande kostymer och damerna i fina 60-talsklänningar, eftersom det utspelas på 60-talet. Som gräddan på moset så är det Sveriges komikerelit som står på scenen. De kan verkligen förvalta sina roller på bästa sätt.

Trassel handlar om försvarsministern Ragnar Rundqvist (Mikael Tornving) som har en kärleksaffär med Lena Stiernström (Sussie Eriksson) som ska ha en helg på Grand Hotell men de upptäcker ett lik (Ola Forssmed) i rummet. Panik utbryter och Ragnar ser skandalrubrikerna framför sig och kallar till sig sin assistent Göran (Robert Gustafsson) för att forsla bort liket. Men självklart blir det inte så lätt. Hotelldirektören (Gustav Levin) dyker upp i tid och otid och hotellbetjänten (Andreas Nilsson) ser sin möjlighet att tjäna massa dricks när han ombeds ordna lite konstiga beställningar. Självklart dyker även Ragnars fru (Anki Albertsson) och Lenas man (Magnus Kviske) upp och förvecklingarna växer och växer. I kort en klassisk farshandling där personerna beter sig på konstiga sätt och trasslar till det mer och mer som kunde undvikets om man bara ringt polisen direkt. Men det blir väldigt roligt, mycket för att karaktärerna i sig inte är de där överdrivet ”roliga”, de är personer och inte karikatyrer. Mikael Tornving är stram och korrekt och har en härlig panik i ögonen. Varje replik levereras med en stram min. Robert Gustavsson är vimsig på ett perfekt avvägt sätt utan att det går över gränsen. Sussie Eriksson är sprudlande glad och glittrig som Lena, motstatsen till Ankis svala och eleganta fru Rundqvist. Så har vi Ola som spelar ”lik” och som inte har många repliker men där hans kropp agerar. Ola har ju en gummikropp och kan göra det mest oväntade med det och är han med i någon uppsättning så ska man alltid slänga in det någonstans även om det kanske inte passar in, vilket kan bli lite tjatig. Men här är kroppskontrollen och gummikroppen perfekt använd i rollen. Det är utan tvekan det bästa jag sett Ola göra. Scenen när Mikael, Robert och Ola improviserar en dans inför den förvånande hoteildirektören är så rolig! Jag hoppas verkligen att man behåller den fingertoppskänsla man hade på publikrepet där den var exakt så lång den ska vara för att det ska vara kul. En svaghet i farser/komedier är att man inte vet när man ska sluta utan drar skämten några varv för långt så det bara blir upprepning och tjatigt. Styrkan i trassel är att man inte tjatar ut skämten, men markerar inte tydligt när något ska vara kul utan det bara är kul, galet och knasigt. Underbara repliker som ibland är riktigt torra men det är det som är så roliga. Edward har förvaltat den engelska ”understatement” humorn på allra bästa sätt, med värme och respekt och inte fallit i någon fälla ätt överdriva. Less is more!

Det var länge sen jag skrattade så mycket och hjärtligt på teatern och jag kan verkligen rekommendera att om ni är i trakterna runt Kalmar i sommar att ni ser till att fixa biljetter. Och har ni inte bestämt vad ni ska göra i sommar så varför inte åka till Kalmar?

En helt underbar nationaldag när naturen själv flödade över i blått och gult, klarblå himmel, strålande sol, blått vatten, gullregn och fullt med andra gula blommar, ja en svenskare dag kan man inte måla upp än den som vi bjöds på idag. Mitt på dagen var det runt 30 grader varmt och värmen höll i sig långt in på kvällen. Den korta promenaden längs med Edsviken till nationaldagsfirande vi slottet var en njutning av svensk sommar när den är som bäst, grönska, blommor i alla dess färger, ett blått inbjudande vatten och det gula slottet längst fram och över det hela en himmel så blå utan ett enda moln. Folk strömmade till parken från alla håll.

Det är fjärde året som jag och några av mina vänner firar nationaldagen i Edsbergsparken. Jakob Stadell och Doreen Månsson hälsade oss alla välkomna och inledningsvis var tal och folkdans som stod på schemat. Tal som uppmärksammade oss på att det var 100 år sedan som det blev kvinnlig rösträtt i Sverige och hur viktigt det är att vi värnar om vår demokrati. Jakob Stadell sjöng Du gamla Du fria men härlig inlevelse och stolthet över vårt fina land och hela publiken stämde in. En av de mest älskade svenska sommarsångerna som finns är Peter Lundblads ”Ta Mig Till Havet” som Jakob sjöng direkt efter nationalsången. Sen fick vi höra ”Jag saknar dig mamma” med Henkeman feat Sollentuna 191. Ett par stycken med symfoniorkestern innan det var dags för Jakob att sjunga Anthem ur Chess. En annan mäktig hyllningslåt till det land man älskar och Jakob kan verkligen förmedla den känslan med sin underbara sångröst,

Den första delen i programmet är mer vuxet men efter en dryg timme släpps barnen i för fullt när det är dags för barnen när Doreen Månsson och Sollentuna kulturskola under ledning av Maria Stadell tar över scenen och det blir en härlig rad med barnsånger. Barnen strömmar till framför scenen och det är full fart på alla små när de med liv och lust stämmer in i alla sångerna. Så härligt!

Programmet avslutades med Soul Classics där Frank Ådahl, Sara Nordenberg och Isac Stadell tillsammans med Blåsarsymfonikerna, Sollentuna Gosskör, Sollentuna Diskantkör och musiker från Sollentuna Kulturskolan bjöd på svängiga soullåtar som Sir Duke, Natural Woman och I Wish. Det svängde bra både på scenen och i folkhavet.

Årets nationaldagsfirande var lika trevligt som de andra åren!

”… har du sett världen” är en musikföreställning om både Mikael Wiehes liv och om hur Malmö har förändrats under de åren som Mikael har bott där. Föreställningen börjar med den 6-årige Mikael som flyttar från Danmark till Malmö. En flytt från ett Danmark, som fortfarande var kvar i sviterna från Andra världskriget, till ett Sverige som blomstrade och hade en högre levnads- och boendestandard. Det var inte helt lätt för den 6-årige killen i kortbyxor och som gillade att sjunga för sig själv på rasterna att passa in, men med åren har han blivit en riktigt skåning. På scenen är det Sissela Benn som gestaltar den unge Mikael. Personligen har jag aldrig gillat hennes karaktär Filippa Bark och därför har jag haft lite svårt för henne, men hon gjorde verkligen den unge Mikael med bravur och även rollen som Mikaels dotter i den andra akten. Hon gestaltade bägge både med humor och värme. Mikael berättar själv om delar av sitt liv och sjunger självklart en del av sin stora låtskatt.

Vissa av hans låtar sjunger Edda Magnason som också spelar piano till vissa. Många förknippar Edda Magnason med filmen Monica Z där vi förbluffades över hur lika deras röster var. Men här finns det inget av Monica Z kvar i rösten utan allt sånger framförs på skånska och det är så vackert och känslosamt. Hennes version av Titanic är nog en av de bästa jag har hört. Först blev jag lite besviken att Mikael lät Edda sjunga just den sången, men när han, direkt efter sista tonen klingat ut, berättar att hans mamma blev så upprörd när hon hörde att Estonia gått under att hon fick en hjärtattack som hon senare dog av, och att han en lång tid efter det hade svårt att sjunga Titanic så var det helt självklart att Edda skulle sjunga den. Det var verkligen ett starkt ögonblick. Mikael fortsätter sedan med att hans gode vän Björn Afzelius 1997 berättade att han hade cancer och gick bort ett par år senare. Ja det är ju ganska exakt 20 år sedan nu. Samma år gick en annan god vän bort och även Mikaels pappa. Det var nog inte många som inte fick en tår i slutet av första akten när Mikael sjunger den fina och kärleksfulla låten ”Den jag kunde va” som handlar om en vänskap som aldrig dör.

I andra akten är det rollen som dottern som Sissela spelar. En dotter som inte är rädd när hennes pappa blir mordhotad utan spetsar ett spjut som hon ska sticka ner Nazisterna med nästa gång de kommer. En dotter som är stolt över allt som pappan har gjort, över 1000 låtar, träffat massa viktiga personer, vunnit priser, rest över hela världen etc, men hon konstaterar också att allt det där har ett pris, ett pris som hon fick betala för att pappa inte var där jämt.

Under hela föreställningen blandas som sagt Mikael liv med utvecklingen av Malmö, men även Sverige och världen. Mikael Wiehe karriär med Hoola Bandoola Band var stamtida med ABBAs men de var ju varandras motpooler. Mikael skrev protestsånger och tog politisk ställning, vilket han gör än idag. Det är intressant att få den här återblicken på vad som hände och hur utvecklingen har gått. Under berättelserna och sångerna visas filmer och bilder som illustrationer. Riktigt starkt blir det med den stora marschen mot Nazisterna i Malmö är över 12 000 slöt upp medans Mikael sjunger.

En av hans mest kända låtar är Flickan och Kråkan som här illustreras med Oscar Cleves tavla som inspirerade honom att skriva låten. En låt som jag alltid blivit berörd av och att höra Mikael själv sjunga den live är mäktigt. Likaså den fina ”Mitt Hjärtats Fågel” som han sjunger med Edda Magnason.

Folkoperans orkester är med och spelar i de flesta låtarna och det blir väldigt stämningsfullt och mäktigt och storslaget att höra Wiehes sånger uppbackade på det sättet.

Det här är en musikföreställning som berör mycket mer än jag trodde att den skulle göra. Är själv inget jättestort Wiehefan men har alltid gillat en del av hans sånger. Men här får låtarna en annan dimension och det är en intressant resa i nutidshistorian som framförs med mycket värme. Jag kan varmt rekommendera att ni går och tittar på den.

”… har du sett världen” spelas till den 27 april på Folkoperan.

https://folkoperan.ebiljett.nu/tag/58?_ga=2.194868270.2034842095.1555178205-828610159.1544268141