Förra året var den inställd men i år kunde det bli av tack vare att nu är Vaccinpassen på plats. Gick hur smidigt som helst vid entrén. En härlig känsla att vara tillbaka i Globen igen, har ju inte varit här sen den 6 mars 2020 då det var Oh What a Night. Sen stängdes stora evenemang ner. Så skönt att vi är tillbaka till ett mer normalt liv, även om det är lite osäkert på vad som händer.

Mark Levengood var värd som vanligt och skötte det med värme och glimt i ögat. Årets artister var Lisa Nilsson, Måns Zelmerlöw, Linnea Henriksson, Miss Li, Tomas Stenström och Harpo. Mäktigt att höra Lisas kraftfulla röst igen i ett sånt här sammanhang. En röst som intar hela Globen. Bland annat vi fick höra ett väl sammansatt medley av några av hennes stora låtar, en magisk version av My Grownup Christmas List och en duett med Miss Li. Måns var som fisken i vattnet igen och bjöd först på några av hans nyare låtar. En bit in när det var några jullåtar blev sjöng han Tomten jag vill ha en riktigt jul i storbandsversionen med dansare och allt i ett riktigt snyggt nummer, och självklart även Hero. Den är ju obligatorisk. Miss Li är ju ett riktigt energiknippe och det blev bland andra Lev Nu Dö Sen och hennes senaste Instruktionsboken. Linnea Henriksson bjöd bland annat på Starkare och en julsång. Tomas Stenström fick Globen att lysas upp av mobiltelefonerna i sina ballader som Ser du månen där du är i kväll. Självklart sjöng han även sin genombrottslåt Slå mig hårt i ansiktet. Harpo har man inte sett på länge, men nu när han är med i årets Så Mycket Bättre så har han blivit aktuell igen och det var nog många som väntade på hans stora hit Moviestar. Men den fick vi vänta på länge. Innan den kom sjöng han ett par som jag inte hört förut, bland annat Honolulu där det blev en litet krystad sittande allsångsdans. Så som konsertens sista låt var det dags, men då förstördes den med ett framträdande där han först gick genom publiken i första versen på väg till scenen och han lät publiken sjunga delar av texten. Jag hade verkligen velat höra den helt av honom själv, utan publikfriande allsång. Tror att fler än jag upplevde det som ett antiklimax.

Hela konserten avslutades med Abbas Thank you for the music med alla artister, ett bra val en sån här kväll, där artister, musiker och publik återigen fick samlas i Globen.

Vi blir varmt välkomnande till ett julpyntat Hamburger Börs, julgranar, kransar, girlanger och till om med en stol där tomten glömt kvar sin rock. Matens om serveras är en trerätters som börjar med en platå av sillar och kallskuret i julstil, varmrätten är bakad hjortinnanlår och sen är det en dignade efterrättsbuffé med ostar, godis och annat man kan tänka sig. Mätt blir man helt klart.

Showen är en smällkaramell, eller rättare sagt mer en riktigt engelsk Christmas Cracker, en explosion av poppiga jullåtar främst på engelska, en hel del skämt och en överraskning i form av en helt nyskriven jullåt med John Lundvik. Den obligatorisk hatten i en crackers den har Plura på sig i form av en röd stickad mössa i tomterött. Stilla natt och den typen av julsånger får vi inte höra här, med undantag av O helga natt, i den engelska versionen, magiskt framförd av John Lundvik och Linda Pritchard. Nej, här är ledordet julshow och Linda Pritchard drar igång stämningen med All I want for Christmas is you så det står härliga till. Klädmässigt är det mer nyårsglitter än jul, men var lugna det blir lite tomterockar också, även om de också för tankarna till boxningsrockar.

Sarah Dawn Finer lotsar oss igenom showen med en härlig glimt i ögat, värme och pricksäkra repliker, men framförallt med några fantastiska nummer själv eller som duettpartner. I duetten En julsaga (Fairytale of New York) som hon gör med Plura brister hon i hans första vers ut i ett varmt och härligt skratt åt det komiska i situationen, och det blir en oförglömlig version.

Någon helt nyskriven julskriven sång som framförs av hela gänget hade inte hunnits med, de kom bara fram med en refräng, men tillsammans med publiken så spånar Sarah, Linda, John, Tusse och Plura ihop verserna och det bjuds på en hel del skratt där. Men det är många nummer som de framför tillsammans och Stevie Wonders One day at Christmas inleds magiskt av Sarah och Tusse.

Med två melodifestivalvinnare på scenen så var det ju självklart att John och Tusse skulle få göra sin låtar, men även Sarah hade gärna fått framföra ett av sina, även om hon inte har vunnit.

Det är en härlig värme mellan artisterna på scenen och energi som sprider sig utöver publiken. Glädjen att de återigen kan stå på scenen är så uppenbar. Det är rörande när Sarah tackar publiken för att vi är där och stödjer livemusiken. Självklart att vi gör det för vi behöver energin och glädjen.

Hela showen avslutas med en värmande och kärleksfull allsång i Auld Lang Syne.

Hade någon för 40 år sen sagt att jag på drygt en vecka skulle se en musikal om Noice och sen unplugged konsert med Per Gessle så hade jag nog bara skrattat. Men det är ju det som är så fantastiskt med musik, den kan överleva och omstöpas och framföras på så många olika sätt. Så ikväll tar vi plats i en nyrenoverad Filadelfiakyrkan där scenen är fixad som insidan på en lada med ljusslingor som belysning, enkelt och avskalat. Ca 30 minuter efter utsatt tid kommer Per Gessle in med sitt band Clarence Öfwerman, Christoffer Lundquist, Magnus Börjeson och sångerskan Helena Josefsson och publiken jublar och bjuds på en prestigelös, underbar, njutningsfull konsert i nästan två timmar.

Har sett Gyllene Tider och Roxette förut och då har det alltid varit stora arenor och tusentals i publiken, men här är det nära, avskalat och så naturligt. Akustiska versioner av låtar från Gyllene Tider, Roxette och Per soloalbum som känns som gjorda för det här formatet. Duetterna med Helena Josefsson änglalika röst trollbinder hela publiken. Extra kul var att vi fick höra It Must Have Been Love (Christmas For The Broken Hearted), jullåten som specialskrevs för tyska marknaden, men som inte gavs ut där och sen några år sedan dammades av, skrevs om något för att passa in i en film. Ja resten vet ni ju. Pers intro på den var magiskt och när Helena fyller i, blir det musikalisk fulländning.

Per och bandet kändes så tight och avslappat, skojade med varandra och verkade verkligen gilla att spela i den här enkla konstellationen. Publiken var engagerad i alla låtar och stämningen var på topp.

I extranumren säger Per att det är en låt som han tänkt skippa men det vägrade Magnus Börjeson gå med på så den fick vara kvar. Så börjar tonerna till Sommartider spelas och jag kommer på mig själv att tänka, javisst den har han ju också skrivit, men jag hade nog inte saknat den om den inte varit med. Däremot saknade jag faktiskt Billy.

Traditionellt avslutades det med När alla vännerna gått hem och det kändes som vi var ett kompisgäng som sa hej då och gick hem. En konsert som jag kommer att minnas med extra mycket värme.

Jag skulle ha sett den här föreställningen i april, men då blev den inställd pga Corona och när Soppteatern bestämde i början av hösten att de skulle ha soppteatern för 50 st i publiken satt jag redo och bokade när biljetterna släpptes. Det är ju alltid svårt att få tag i biljetter till soppteatern, men ännu svårare nu. Till min stora lycka så måste jag varit en av de första som var inne och bokade för mittbordet på första raden var ledigt. Det är ju de absolut bästa platserna! Det var coronasäkrat avstånd till scenen. Så härligt att få slå sig ner och äta en god grön ärtsoppa innan Sanna Martin och pianisten Sven-Eric Dahlberg kom in på scenen. Sen var det bara att luta sig bakåt och njuta i en timme.

Alla artister har sina inspirationskällor och med stor värme och respekt berättade Sanna om tre av sina, Margareta, Krook, Sonya Hedenbratt och Bette Midler. Tre fantastiska sångerskor som alla även hade det gemensamt att de fick kämpa extra för att de inte var den söta utan alla hade något i sitt utseende som inte ansågs vackert. Dessa kvinnor har inspirerat Sanna att bli den artist hon är idag. Som ung musikalartist fick Sanna höra att hon var en intressant typ. Hon passade inte att spela den unga vackra Liesl i Sound of Music, men hon fick en roll som en av nunnorna för rösten var det ju inget fel på. Rösten fick vi njuta av i de sånger som hon valt från sina tre förebilder. Sven-Eric Dahlberg ackompanjerade på pianot och det var kul att höra hans minnen från tiden när han spelade med Sonya. Härligt att höra en artist hylla andra artister på det här sättet och på så sätt bevara dem för framtiden. Och Sanna är nog själv en sån artist som yngre tjejer har som sin förebild.

Timmen gick alldeles för fort och kan sammanfattas som en finstämd blandning av anekdoter, livserfarenhet och Sannas fantastiska sång som förgyllde en helt vanlig onsdagslunch.

Håll koll på om den här föreställningen dyker upp på meny på Soppteatern längre fram, eller i något annat sammanhang för den är verkligen värd att ses.

2015 sattes Jersey Boys upp på China Teatern med Bruno Mitsogiannis, Peter Johansson, David Lindgren och Robert Rydberg i huvudrollerna och de gjorde stor succé. En helt fantastisk musikal med dessa fantastiska musikalkillar och nu 5 år senare återförenas de i en stor arenaturné som har sålt ut i stort sett överallt. Globen är det näst sista stoppet på turnén och det är en superproffsig och tight show som de bjuder Globenpubliken på. Men hur proffsigt och snyggt det än är så har de kvar det som är det genuina och härliga med dessa killar som jag verkligen älskar, och det är deras jargong. Här märks det att det finns ett manus för det måste det göra på den här typen av show för det ska ju bindas ihop mellan låtarna och få till övergångar etc, men det spontana och personliga finns där också, vilket jag tror är en del i varför så många älskar de här killarna. Det här småtjafset och skämten dem emellan skapar en personlig och intim känsla även i Globen.

Titeln på showen är ju perfekt för alla som är där kan verkligen skriva under på ”Oh What A Night”. Killarna bjuder på en lång rad låtar från musikaler som de har varit med i och självklart är det ett parti med Jersey Boys i deras snygga röda kavajer och stilenligt koreografi. Så läckert och snyggt. Vi bjuds på inslag från bland andra Grease, Saturday Night Fever, Jesus Christ Superstar, Mamma Mia, Hairspray, West Side Story, We Will Rock You och Rock of Ages. Men inget från Ghost som är den senaste musikalen som Peter och Bruno spelade i. Det är en härlig blandning på musikalstilar och killarna behärskar utan problem falsettsången i Jersey Boys, poppigare i Mamma Mia och riktigt rockigt i de olika låtarna från Rock of Ages.

Men för att en musikal ska vara helt komplett hör ju också dans så de har med sig fem dansare med energiknippet Hanna Lindblad  i spetsen. Hanna Lindblad slog igenom med Singing In the Rain på Oscarsteatern som hon gör ett snyggt nummer från. Hanna hade ju också huvudrollen i Flash Dance och den berömda stoldansen finns med på ett hörn i showen. Hanna är nog den mest kompletta kvinnliga musikalartisten vi har för hon både sjunger väldigt bra och är en fenomenalt bra dansare vilket märks i varenda steg hon tar, varje kroppsrörelse och ansiktsuttryck.

Det är en härlig blandning av storslagna nummer med dansarna, kraftfulla solosånger och ett magiskt akustiskt nummer med balladerna från Rock of Ages och hela Globen lyses upp som en stjärnhimmel av publikens mobiltelefoner. Showen är snyggt ljussatt rakt igenom. Killarna backas upp av ett bra band under Marika Willstedts ledning.

Otroligt bra musikalshow som visar att man kan göra en fantastisk bra show utan att ha med något från musikaler som Les Miserables eller The Phantom of the Opera. Det finns ju hur mycket bra musikal som helst och det är helt rätt av killarna att välja det som är deras musikaler till den här showen. Men det innebär ju också att det finns ju en stor musikalskatt som de kan plocka ur till en ”Oh What A Night 2021” eller 2022 för jag vill se de här killarna göra det här igen!

                     

 

Hade turen att få tag i biljett till första publikrepet av ”Simon, Soppa och Garfunkel”på Soppteatern med Albin Flinkas, Fredrik Meyer och Fabian Fredriksson. Så det här var inte en färdig föreställning utan de håller fortfarande på att testa sig fram lite, rättar till saker som inte sitter helt bra och anpassar sig lite efter vilken respons de får av provpubliken och sen ska det vara klart till premiären den 5 mars, dvs om 3 dagar eller som Albin Flinkas uttrycker det, ”om flera veckor om man jämför med en vanlig teaterföreställning”.  Men det vi får se är en underbar rogivande och välsjungen konsert. Simon och Garfunkel har ju en stor låtskatt och de flesta är ju rätt lugna som The Sound of Silence, Bright Eyes, Scarborough Fair och Bridge over Trouble Water. Jag har aldrig sett Simon och Garfunkel live men Albin och Fredrik tolkar dem finstämt med en innerlig känsla som verkligen gör låtarna rättvisa. De ar lagt tyngdpunkten på framförandet av låtarna och att inte ha så mycket prat. Eller just idag så blir det annat prat när Albin stämmer av hur mycket publiken vill sjunga med, ger ljusinstruktioner för han inte ser noterna (han ska lära sig utantill till premiären lovar han) och lite annat spontant prat just för att det är ett rep. Det är inte störande på nåt sätt för Albin är så bra på sånt där spontant prat, det vet alla som har sett honom inleda föreställningar på Parkteatern som han är chef för. Han kan verkligen konsten att ta en publik.

Det är en väldigt snygg inramningen med ljussättningen som oftast är i blåaktigt ljus och tillsammans med de blå/grå/svarta kostymerna som killarna har på sig skapas en lugn helhet och fokuset är på sången och musiken.

Har man möjligheten att kunna ta en långlunch och lyckas få tag i biljetter till den här (är slutsåld under våren men kommer nog tillbaka i höst) så kan man skatta sig lycklig för man får 55 minuter underbar musik och det här borde verkligen kunna räknas in som Friskvårdstimme för bättre avstressning och må-brakänsla är svårt att få in på en timme.

Vore ju härligt om Albin la in det här på Parkteatern i sommar, en skön sommarkväll med de här killarna på scenen och den här musiken skulle ju vara hur mysigt som helst!

Vegas i Vitan är ju en sommarfavorit och en gråmulen februaridag behöver man ju bli lite påmind om sol och värme. Och vad är då bättre än att återse Vegasgänget fast den här gången inne på Musikaliska. Även vädret blev mer och mer soligt under dagen och när det var dags att bege sig in strax före 15 så var det sol och blå himmel.

Blåsarsymfonikerna under ledning av Joakim Hallin tog plats på den fina scen tillsammans med Rennie Mirro, Karl Dyall och Joachim Bergström och Let the Good Times Roll inledde ett pärlband av underbara låtar framförda av dessa män med de magiska sammetssmekande rösterna och Blåsarsymfonikerna som spelar fantastiska bra. Rennie släpper loss i I Got Rhythm. Karl och Joachims duett på Fever är så cool och smäktande. Karls hyllning till sin pappa med Alfie är lika fin och stämningsfull som i somras och man blir så berörd av hans berättelse om sin pappa.

I pausen har steppskorna kommit på och Kalle och Rennie steppar loss till publikens jubel. Och även Blåsarsymfonikerna bjuder upp till musikalisk dans med fyra danser från West Side Story.

Det är ju inte bara för att de sjunger helt underbart som gör att det blir en magisk stämning, utan också att de bjuder så mycket på sig själva. Mellansnacken svävar ibland ut någonstans och det är så härligt att de inte håller sig strikt till ett manus utan låter det bli som det blir. En härlig kemi och mellan killarna och Blåsarsymfonikerna och det märks att det har kul på scenen tillsammans och det sprider sig till hela publiken.

Konserten avslutas med ett Nat King Cole medley där man verkligen njuter för fullt. När Rennie börjar sjunga på Smile då sitter hela publiken med ett stort leende på läpparna och sen när Joachim tar vid med Unforgettable då instämmer säkert alla i att det har varit en oförglömlig eftermiddag med Vegas på Musikaliska.

Det är inte så ofta som man får möjlighet att se de här tre killarna på scen samtidigt men det är två konserter i morgon (2 februari) och det finns lite biljetter kvar så passa på!

Konsertåret 2020 har nu dragit igång och först ut blev Martin Stenmarck. För två månaders såg jag den här konserten i Linköping som var den andra konserten på turné och ikväll är det dags för den näst sista. Under den här tiden har både bandet och mellansnacket blivit tightare och det känns som att tempot är högre, även om det var bra ös även i Linköping. Martin är full av energi och rör sig över scenen i stort sett i alla låtar. Med något enstaka undantag är det samma låtar som i Linköping men där avslutades den lite mer stillsamt med en mäktig version av My Way. Men här hade man rocktemat ända in till slutet.

Jag gillar upplägget av konserten där han blandar sina egna låtar med covers på låtar som på något sätt har format honom. Martin är några år yngre än vad jag är, men de låtar han har valt är ju såna om även jag har många minnen till som t ex Alphavile och deras fantastiska Forever Young. Elvis spelades hemma och Springsteen har ju varit en av mina stora idoler hela livet. När Martin sjunger Born To Run kan jag ju inte låta bli att tänka på att jag för nästan två år sen hälsade på Springsteen när vi var på Hello Dolly i New York samtidigt. Men det största minnet från den här konserten kommer nog att vara Martins cover på Billie Eilish Bad Guy som han ikväll sjöng med sin dotter Ida. Så härligt att se att Martin musikmässigt har inspirerats av sin dotters musiksmak och den energi de hade på scenen när de sjöng den tillsammans.

Det är snyggt ljus och bildspel rakt igenom även om jag hade oturen att sitta så jag fick starka spotlights rakt i ögonen under i stort sett hela Sjumilakliv vilket gjorde det lite jobbigt att ta in den låten fullt ut.

Verkligen kul att se en konsert med Martin igen då det var ett tag sedan han var ute på turné och jag hoppas att det inte dröjer för länge innan han gör något nytt.

 

Årets mäktigaste julkonsert är utan tvekan den här. Föreställer er scenen i konserthuset upplyst i varmt rött ljus, Kungliga Filharmonikerna under ledning av Christoffer Holgersson, en jättejulkör och fyra solister, Tuva B Larsen, Hannah Holgersson, Philip Jalmelid och Fredrik Zetterström, alla med helt makalöst bra röster och ni kan nog förstå hur bra det kan bli. Tillsammans skapade de några helt oförglömliga ögonblick.

Programmet var väldigt bra sammansatt med en rad julsånger i olika genrer uppblandat med några av de allra bästa musikallåtar som finns. Fredrik Zetterström har jag inte sett förut men hans kraftfulla version av Stars ur Les Miserables kommer jag sent att glömma. Och hans O Helga Natt tillsammans med den gigantiska kören och Kungliga Filharmonikerna är den absolut mäktigaste O helga Natt jag hört. Lika magisk och mäktig var Philips Anthem. Så mitt i allt det stora och röststarka bryts det upp med en finstämd och spröd norsk julsång med Tuva och det är så vackert med hennes norska klang. Duetten ”På Grund Av Dig” med Tuva och Philip är så känslosam och vacker, så mycket kärlek mellan dem som sprids över hela konserthuset. Hannah har en väldigt fin sopranröst och hon imponerar lika mycket i de mer operaaktiga numren som i musikalsångerna och i den glada julsången ”Let It Snow” med Tuva. En av mina favoritjulsånger är ”My Grown Up Christmas List” som Tuva sjöng med härlig finstämd julkänsla.

Konserthusets chef Stefan Forsberg var värd och han är en sån naturlig och rolig värd, finns inte någon anledning att hyra in någon kändis att vara värd när han finns i huset. Och han har ju den goda smaken att vara född i Motala. Det är något med Vätternvattnet… Han lotsar publiken på ett varmt och familjärt sätt genom programmet och får hela publiken att zumma som kolbris och sjunga med full kraft i ”Gloria in Excelsis Deo” efter att Hannah och kören har briljerat i den.

Konserten är lite drygt 1.5 timme och avslutas med att de tillsammans sjunger We Wish You a Merry Christmas. Det är några duetter under konserten men det hade varit trevligt om de alla sjungit något mer nummer tillsammans än bara den avslutande sången, varför inte ett julmedley? Men förutom det är det ett bra sammansatt program där alla fyra solister glänser lika klart och det är få julkonserter slår den här vad gäller att göra mäktiga, röststarka, finstämda och välspelade som den här.

Det finns lite biljetter kvar till de återstående tre konserterna och jag kan varmt rekommendera den. Gillar man musikal som jag gör, är det värt att gå på den bara för Stars och Anthem! Alla härliga julsånger är bara en bonus!

 

I pausen var det en dam i publiken som klagade lite på att det här var ju inte en sån julig konsert. Men det är ju så att det finns julkonserter som bara består av julsånger och de kan ju vara jättemysiga och så finns det julkonserter som är en blandning av julsånger och julklappar och ingen tvekan att jag föredrar den sista efter årets uppsättning av En Stilla Jul med Anders Ekborg med gästartisten Helen Sjöholm som den första underbara julklappen. Man kan också likna den här konserten med ett fantastiskt julbord med de bästa råvarorna och där man bara serverar det jag tycker är gott, vilket inte är allt som alla tycker ska vara med på ett julbord. Dessutom är det ju så att ett julbord består ju av sånt som vi även äter till påsk och midsommar som sill och lax och köttbullar, ja det mesta om man ska vara ärlig. Så att en konsert inte bara är julsånger är kanske det mest juliga? Och många familjer har ju lite konstiga traditioner som ingen annan tycker hör till jul och dit kan man ju t ex räkna Anders val av Tom Learys visa om den mordiska Rickiti Tickiti Ta som mördar hela sin familj.

All inleds väldigt juligt med att Anders tänder ljusen på kandelabern medan han sjunger ”Nu Tändas Tusen Juleljus”. Väldigt stämningsfullt och fint. Likaså en av mina favoriter ”First Of May”s lika underbar som den finaste Kalix Löjrom. Och det blir många klickar Kalix Löjrom under kvällen bland annat det fina medleyt från Stevie Wonders julskiva med bland annat Someday At Christmas. Medan julbordet serveras så delas det ut några helt magiska julklappar som inte är så juliga men vem vill bara ha massa tomtar till jul när man kan få Gethsemane som Anders sjunger med sån inlevelse att man tappar andan. Och hur underbart är det inte att få en julklapp man inte ens visste man ville ha? Anders version av Adeles version av ”Million Years Ago” var det där fina smycket som man alltid vill bära. En låt som kändes som skriven för Anders. Kan det bli mer juligt än när Anders läser Tomten av Viktor Rydberg? Så sist innan pausen är det dags för en av Anders julönskningar att slå in, och äntligen äntligen ”Gabriella sång! med Helen Sjöholm på Oscarteaterns scen. Det finns de som kan sjunga den bra som Kristin Lidström i musikalen Så som i Himmelen, men ingen kan sjunga den som Helen. Det blev otroligt starkt när hon framförde den just på den här scenen. Kändes lite som teatersalongen äntligen fick höra den på rätt sätt. Och inte blev det sämre av att det är Stefan Nilsson själv som spelade piano till. Sången är ju så fin. Ja och efter en sån julklapp och så mycket god mat var det dags för en bensträckare.

Andra akten ja då fortsatte det med lite traditioner som Koppången. i kväll som en underbar duett med Anders och Helen. Men så blir det som det oftast blir på ett julbord, när man varit duktigt och tagit maten i ordning sill, lax etc så vill man ju gå tillbaka och äta en gång till av allt det goda och då blandar man hej vilt. Och det var precis vad Helen och Anders gjorde. Helen hade till och med tagit med sig en ”matlåda” med lite rester från Höjdarjullunch på Katalin. Nu blandades det helt galet roligt med jullåtar på fel melodier i en helt oväntat genre som O Helga Natt i dansbandstappning och ett musikalpotpurri på jullåtar men t ex En Sockerbagare på Cabaret osv. Lika galet roligt som på Katalin även om vi nu förstod vad som skulle komma, men det var mycket bättre kvalité på sången. Anders var inte helt fel som dansbandskung! Ett nummer som verkligen måste upplevas! Sen i slutet på julbordet ja då är det dags för det stora gottebordet där det finns så mycket gott att välja på och man vet inte vad man ska ta för man vill ju ha så mycket. Men Anders gjorde ett perfekt urval av jullåtar t ex Little Drummer Boy, Come All Ye faithful och självklart O Helga Natt.

Så när all maten är uppäten ja då är det dags att plocka fram den allra sista julklappen. Den där stora fina som man har klämt på och man tror man vet vad det är men inte riktigt våga tro att det verkligen är det i paketet. Det där som man hade för 20 år sedan men som sen försvann och man längtat efter och önskat att få tillbaka. Så i några minuter får man äntligen uppleva det igen, det bästa som har gjorts på en svensk musikalscen är för några minuter verklighet igen. Helen och Anders tillbaka som Kristina och Karl Oskar i ”Här Har Du Mig Igen”. Så magiskt att se dem så fullt gå in i sina roller igen och leverera med lika mycket känslor som om det vore på Cirkus igen och i slutet av Kristina Från Duvemåla. Helt ofattbart bra, magiskt och jag svävade uppe på musikalhimlens moln utan att andas och just där och då fanns inget annat än Helen och Anders och deras röster i perfekt harmoni och känslourladdning. Bästa julklappen!

Sen för att vi skulle få landa och börja andas igen så avslutades det hela med Jul Jul Strålande Jul. Så vackert och julaktigt.

En perfekt julkonsert med underbara julklappar som får avsluta konsert och teateråret för mig. Lika bra att sluta på topp!