Den 27 juni hade Trassel premiär på Krustiernska Gården, men jag hade den stora förmånen att få se ett publikrep ett par veckor tidigare. Så det jag såg har det finslipats på innan det blommade ut för fullt på utomhusteatern. Inte för det var något särskilt som jag upplevde att det behövde finslipas på.

Trassel är en gammal hederlig fars skriven  av Ray Cooney med släng i dörrar och förväxlingar. Något som jag älskade när jag liten men som jag på senare år har tyckt varit rätt uttjatat och inte skrattat så mycket åt, särskilt inte när man lägger på lyteskomik och kläder som inte passar. För mycket billiga skämt helt enkelt. Men när man sätter en fars i händerna på Edward af Sillén som både översatt och regisserat ja då blir det en skrattfest med risk för magknip! Camilla Thulin har skapat kläderna och då är det inte någon risk för för korta kostymer eller kläder som på nåt sätt sitter fel för att vara roliga, Nej, här kläs männen i välsittande kostymer och damerna i fina 60-talsklänningar, eftersom det utspelas på 60-talet. Som gräddan på moset så är det Sveriges komikerelit som står på scenen. De kan verkligen förvalta sina roller på bästa sätt.

Trassel handlar om försvarsministern Ragnar Rundqvist (Mikael Tornving) som har en kärleksaffär med Lena Stiernström (Sussie Eriksson) som ska ha en helg på Grand Hotell men de upptäcker ett lik (Ola Forssmed) i rummet. Panik utbryter och Ragnar ser skandalrubrikerna framför sig och kallar till sig sin assistent Göran (Robert Gustafsson) för att forsla bort liket. Men självklart blir det inte så lätt. Hotelldirektören (Gustav Levin) dyker upp i tid och otid och hotellbetjänten (Andreas Nilsson) ser sin möjlighet att tjäna massa dricks när han ombeds ordna lite konstiga beställningar. Självklart dyker även Ragnars fru (Anki Albertsson) och Lenas man (Magnus Kviske) upp och förvecklingarna växer och växer. I kort en klassisk farshandling där personerna beter sig på konstiga sätt och trasslar till det mer och mer som kunde undvikets om man bara ringt polisen direkt. Men det blir väldigt roligt, mycket för att karaktärerna i sig inte är de där överdrivet ”roliga”, de är personer och inte karikatyrer. Mikael Tornving är stram och korrekt och har en härlig panik i ögonen. Varje replik levereras med en stram min. Robert Gustavsson är vimsig på ett perfekt avvägt sätt utan att det går över gränsen. Sussie Eriksson är sprudlande glad och glittrig som Lena, motstatsen till Ankis svala och eleganta fru Rundqvist. Så har vi Ola som spelar ”lik” och som inte har många repliker men där hans kropp agerar. Ola har ju en gummikropp och kan göra det mest oväntade med det och är han med i någon uppsättning så ska man alltid slänga in det någonstans även om det kanske inte passar in, vilket kan bli lite tjatig. Men här är kroppskontrollen och gummikroppen perfekt använd i rollen. Det är utan tvekan det bästa jag sett Ola göra. Scenen när Mikael, Robert och Ola improviserar en dans inför den förvånande hoteildirektören är så rolig! Jag hoppas verkligen att man behåller den fingertoppskänsla man hade på publikrepet där den var exakt så lång den ska vara för att det ska vara kul. En svaghet i farser/komedier är att man inte vet när man ska sluta utan drar skämten några varv för långt så det bara blir upprepning och tjatigt. Styrkan i trassel är att man inte tjatar ut skämten, men markerar inte tydligt när något ska vara kul utan det bara är kul, galet och knasigt. Underbara repliker som ibland är riktigt torra men det är det som är så roliga. Edward har förvaltat den engelska ”understatement” humorn på allra bästa sätt, med värme och respekt och inte fallit i någon fälla ätt överdriva. Less is more!

Det var länge sen jag skrattade så mycket och hjärtligt på teatern och jag kan verkligen rekommendera att om ni är i trakterna runt Kalmar i sommar att ni ser till att fixa biljetter. Och har ni inte bestämt vad ni ska göra i sommar så varför inte åka till Kalmar?