I maj när programmet för Parkteatern släpptes var det två saker jag kollade efter, vilken blir sommarens musikal och vilka datum är det dags för Vegas i Vitan för dessa datum måste man ju blockera i kalendern så man inte råkar boka in något annat! Att plocka bort Vegas i Vitan ur programmet vore ett tjänstefel av Parkteaterchefen, men Albin Flinkas kan man ju lita på!

Att gå och se något på parkteatern är gratis, men det gäller att vara ute i tid om man vill ha en plats för det är så populär och populärast av allt är nog just Vegas i Vitan. Folk kommer tidigt och det fylls på snabbt i amfiteatern som fyller 65 år. Men även om man sitter och väntar i flera timmar så går tiden rätt fort, man umgås med vänner, njuter av det underbara vädret (ja Parkteatern har vissa kontakter med vädergudarna om att det ska vara bra väder) och grönskan runt omkring inger ett lugn och härlig stämning. Så skönt att man får komma och sätta sig när man vill och inte behöva vänta på en särskild insläppstid som alltid är lite mer stressande. Blir nästan en liten meditativ stund där man kan landa och inte göra så mycket annat än att vänta på det som ska komma. Sen får man ju lite bonus av att det soundcheckas och fixas på scenen. Rund klockan 18 kommer Albin in och hälsar publiken välkommen och på sitt underbara avslappnade sätt drar lite förhållningsregler. Gillar hans ironiska sätt att t ex ta upp hur man kan få bila ut en källare i ett bostadshus mellan 07-18 varje vardag men att man bara får spela musik på en utomhusteater max 2 timmar om dagen fast folk flyttat till området och vet om att den finns där. En väldigt aktuell fråga idag eftersom konsertlokal efter lokal får stänga ner för att grannarna klagar.

Några minuter före 19 kommer Blåsarsymfonikerna in, tar stämtonen och sen är det dags för Joachim Bergström, Karl Dyall och Rennie Mirro att ta plats på scenen och det hela inleds som vanligt med ”Let the good times roll”. Sen följs det av ett pärlband av härliga låtar. Karl gör sin underbara tolkning av ”All of me” och sen väldigt rörande ”Alfie” till minnet av sin pappa. Joachims ”Mac the Knife” är lika svängig och magisk som vanligt och när Rennie tar ton i ”I who have nothing” så blir man helt trollbunden och det känns som man slutar andas. Kalle och Jockes  tolkning av ”Fever” är fantastisk. Ja alla låtar är helt underbara och när de sjunger tillsammans så kompletterar deras röster varandra helt perfekt som t ex i ”Thats Life”. För första gången har de med sig en hemlig gästartist, Petra Marklund och hon kompletterar killarna väldigt bra. Hon berättar att hon nyligen börjat lyssna sig igenom Nina Simone och sjunger ”Lilac Wine” med enorm känsla och väldigt stämningsfullt. Petra och Jocke gör en härlig duett av ”Hallelujah I Just Love Her/Him So”. Men min absoluta favorit ikväll är nog det fina Nat King Cole potpurriet som avslutar hela konserten. Petra inleder med Nature Boy och sen tar killarna över och det blir lite mer fart för att sen avslutats helt magiskt när de sjunger med sina bästa sammetslena djupa röster. Kalle börjar med ”When I Fall In Love”, Rennie tar över med ”Smile” och så kommer Jocke in med ”Unforgettable” och så mixar de ihop de tre låtarna helt underbart. Man kan inte annat än att njuta när de blandar sina röster på det här sättet i den här vackra låtarna. Det är verkligen helt oförglömligt och hela publiken sitter med ett stort leende på läpparna och njuter.

Men en kväll med Rennie och Kalle på scen är ju inte helt komplett om man inte får lite dans också och ungefär mitt i programmet så spelar Blåsarsymfonikerna en instrumentalversion av ”Att Angöra En Brygga” och sen kommer Kalle och Rennie ut med sina steppskor på och det är så läckert att se killarna dansa. De har ju svårt att låta bli i de andra låtarna men nu får de verkligen visa vad de går för.

Mellansnacket är en blandning av lite roliga och rörande anekdoter från deras liv, till att en yngre äldre man hade klagat förra året på att de hade notställ på scenen. Så i år inga notställ på scenen. Lite småbus på scen och ibland tappas trådarna så de kommer av sig men det blir bara bättre då för de är så skickliga på att improvisera och prata direkt ur hjärtat. Det är ju live och då gör det inget om någon textrad blir fel och det är ju bara mer levande om inte mellanpratet är ordagrant lika varje förställning.

Det är en så lyx att få vara med om det här de två sista varma kvällarna den här sommaren. Sommar i Stockholm när det är som bäst. Minnen att plocka fram när det blir mörkare och kallare i höst och i vinter. Och i månadsskiftet januari/februari kan man fylla på med en ny dos, fast då inne på Musikaliska.