Tredje året på raken som jag firar nationaldagen med mina vänner i Edsbergsparken och vädret var nästan lika bra som tidigare år. Maj har ju varit rekordvarmt så när det bara är 17 grader och halvklart tycker man att vädret är så där. Men det var rätt skönt ändå och solen kom fram mer och mer så efter ett tag gick det att sitta i kortärmat utan problem.

Vi kom något sent så vi missade de inledande talet men vi hann fram i god tid att hinna njuta av ”Du gamla du fria” framförd av Jakob Stadell. Man känner sig verkligen stolt över att vara svensk när man hör honom sjunga den med så mycket känsla. En underbar tradition att höra Jakob sjunga ”Du gamla du fria”. Han fortsatte med en Ted Gärdestad låt och sen sjöng Hanna Hedlund ”Sol, vind och vatten”. Lite senare bjöd Jakob oss på en gåshudsversion av Anthem ur Chess. Den passar så bra att sjunga på Nationaldagen, en sådan fin hyllning till sitt hemland. Björn och Benny kan verkligen det där med att skriva bra låtar. Vilket vi även fick höra i den timmes långa ”Svenska pärlor” delen.

Men innan det var dags för Svenska pärlor fick vi också höra Mr Positiv (Tomas Fogelholm) och hans låt ”Våga vara annorlunda” som varit med i FunkisMello. En kille som verkligen kan sprida glädje runt sig.

Precis som förra året ledde Doreen Månsson sångerna för barn. Vi fick höra en blandning av nyare barnsånger och traditionella. Till sin hjälp hade Doreen en barnkör som leddes av Maria Stadell. Även Jakob var med och sjöng tillsammans med barnen. Härligt med barnsång. Barndelen avslutades med att Janne Schaffer kom in på scenen klädd i sin Zebra kostym och sin röda gitarr och så blev det ”Maya Piraya” och ”Zvampen”. Frågan är om det var barnen eller de vuxna som sjöng med mest och följde med i rörelserna. Full fart var det på publiken i alla fall.

Efter prisutdelning till Sollentunabor för olika medborgarinsatser var det dags för det timmeslånga ”Svenska Pärlor” inslaget med Jakob Stadell, Hanna Hedlund, Isac Stadell, Maria Stadell och Janne Schaffer, fullt uppbackade av symfoniorkester och band. Här satsar man verkligen för fullt och det är kul att man använder sig av de olika musikaliska talangerna som finns i kommunen.

Svenska Pärlor inleddes med en hyllning till Jerry Williams och Lill-Babs som gått bort under året, och det avslutades med en fin hyllning till Avicii. Däremellan var det en härlig parad av underbara svenska pärlor. Fantastiska potpurrier av låtar från Sven-Ingvars, Ted Gärdestad och ABBA. Janne Schaffer spelade den fantastiska ”Brusa högre lilla å” och den fina hyllningen ”Norrland”. Man blir ju verkligen imponerad av Janne Schaffer och hur många låtar han har varit med och spelat in. Minns jag inte fel har han medverkat på 69 av Ted Gärdestads 91 låtar och 50 av ABBA 100 låtar, plus att han spelat med en rad andra svenska och internationella artister. Det bjöds även på Orup och lite annat under timmen. Ett underbart härligt program framfört av så fantastiska artister och musiker. Och det märktes att de verkligen tycker om att sjunga de här låtarna och fira Sverige på det här sättet. Finns ju hur många bra svenska låtar som helst så de hade kunnat få fortsätta minst en timme till. Kanske något som de ska satsa på och göra en fullängdskonsert av? Jag skulle i alla fall komma och vet många andra som också skulle göra det.

Jättekul att man i Sollentuna satsar på ett så högkvalitativt firande av vår nationaldag. Det finns många som säger att ”vi firar inte nationaldagen på riktigt i Sverige”, men de har fel. Här i Edsbergsparken firas det på bästa sätt med massa familjer med olika nationella bakgrunder som har picknick i gräset och är glada och stolta över att vara svenskar och bo i Sverige och vill fira det tillsammans med folk de inte känner. Det viftas för fullt med svenska flaggor och solen sken i alla fall stundtals från en blå himmel. Ute på Edviken seglade båtar förbi och delade vattnet med olika sjöfåglar. En underbar svensk nationaldag och en tradition värd att bevaras. Ser framemot vad de ska bjuda på nästa år!

Såg rätt tidigt annonserna för den här festivalen, men kunde inte bestämma mig och tänkte nog att en lördag i maj kan bli väldigt regnig och kall så jag bokade aldrig någon biljett. Men så dök det upp i Abundos utbud och då är det ju ”gratis” så jag bokade två biljetter. Precis en vecka innan festivalen blev jag liggande med feber, solen sken utanför och det fanns alla förutsättningar för en jättehärlig festival. Men med nästan en vecka med feber så kändes det trots det fina vädret inte jättelockande. Så insåg jag att jag hade ju inte koll på avbokningsreglerna och det var försent att boka av utan avgift. Inte helt förtjust i att man har infört en regel om att om man bokar av sent så får man betala för biljetterna för man kan ju bli sjuk, men just nu var det bra för då kom jag iväg och det ångrar jag inte!

Strålande solsken, 26 grader varmt, en underbar majdag. När jag gick av i tunnelbanan i Zinkensdamm så var det en hel del medelålders människor som var på väg i riktning mot idrottsplatsen. En del klädda i neonfärger, gult, grönt och rosa och det var inte snyggt då och inte nu heller, men ändå kul att folk engagerar sig så. Det var en hel del folk redan inne på Zinken när jag kom in vid 15.40 tiden och första uppträdandet skulle vara kl 16. Lennie Norman var konfrencier och han fick för en gång skull in några lite roliga skämt. Första arsit ut var Anki Bagger som sjöng ett nummer och sen var det dags för det första stora dragplåstret. Mina gamla ungdomsidoler Noice! Första gången jag såg dem live var på en ett lov när de uppträdde på Ikea i Linköping. Ett gäng rätt okända killar som precis släppt en skiva som de sjöng några låtar från och delade ut idolkort och signerade. Ett par dagar senare hördes ”I natt är hela staden vår” och ”En kvälll i tunnelbanan” på radion hela tiden. Har nog inte lyssat på Noice på typ 30-35 år men det som är så magiskt med tonårsmusiken är att direkt vid första tonen så vet man vilken låt det är och man kan sjunga varenda ord i texten! Och jag var verkligen inte ensam om det. En samling medelålders människor som står och skriker med i värsta ungdomsrevoltanda i ”Du lever bara en gång och den gången är nu”, ”Ett bedårande barn”, ”Jag vill inte vara som alla andra”, ”Vi rymmer bara du och jag” och den mer finstämda ”Ut i natten”. Tyvärr är det ju bara hälften av orginalNoice som finns med oss idag. Sångaren Hasse Carlsson dog alldeles för ung och hans ersättare Funky Dan Larsson var ok, men hade inte samma rebellkänsla över sig. Mitt uppe i det punkrockrebelliska var ju Hasse lite småsöt också. Kvar är Peo Thyén och Robert Klasén. Superskoj att höra de här låtarna live igen och de hade gärna fått hålla på en stund till för de hann inte igenom alla låtarna. Men de sparade nog några av mina favoriter till senare på kvällen då de skulle komma tillbaka.

Efter Noice var det dags för Lasse Lindbom band som gästades av Annelie Rydé som gjorde en härlig ”Segla på ett moln” och sen duetten ”En kvinna och en man”. Suzzie Tapper som man inte ser ofta på scen eller i tv längre då hon tyvärr är sjuk i Parkinssons sjukdom gästade med sina hitlåtar ”Man kan äga” och ”Dansa naken i månens sken”.

Lasse Lindbom band följdes av Lile och Sussie som med full energi sjöng bland annat ”Oh mama”, ”What’s the colour of love”, ”Okey okey” och ”Bara du och jag”. De tjejerna har verkligen energi.

I början av 80talet var den ständiga frågan om man gillade Noice eller Gyllene Tider. Själv förstod jag inte varför man skulle välja, bägge banden var ju bra, fast olika i musikstilen. Och de pendlade lite fram och tillbaka vilka som var störst. Nu för tiden är det ingen tvekan om att Gyllene Tider är större för med Per Gessle som motor har de förvaltat sin popularitet bättre. Men på festivalen var de nog lika populära. Från Gyllene Tider var det bara Micke Syd som dök upp och tillsammans med Tommy Ekman från Freestyle/style bjöd de på en rad av sina härliga låtar. ”Fantasi” och ”Vill ha dej” var ju självklara Freestyle hits. Och även om det inte är en 80tals så blev det ”Gå och fiska”. Underbara låtar som man också kan texten på.

Min musiksmak är ganska bred och ett av mina andra favoritband från 80-talet är Lustans Lakejer. Så långt från Noice man kan komma. Gentlemmanpop ut i fingerspetsarna. Johan Kindes speciella röst och han tar oss med på en resa in i lyxen och glamourens värld med bland annat. ”Rendevouz i Rio”, ”Diamanter är en flickas bästa vän” och ”Syrsors sång.

På 4 timmar fick jag en härlig blandning av 80tals nostalgi. Helt underbart och vädret var ju så perfekt som det kunde bli. Programmet var inte slut när jag lämnade men jag hade sett och hört de band som jag kom för att höra så väldigt nöjd och glad lämnade jag festivalområdet som var fullt av folk i härlig feststämning.

Som jag inledde med, hade inte det här dykt upp i Abundos utbud hade jag inte kommit iväg och gått miste om den här underbara 80talsnostalgin i det underbara majvädret. En oförglömlig upplevelse.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

Det tog emot lite att gå in på en teater kl 16.00 när det är sommarvärme i Stockholm och man helst vill vara ute och njuta av varje stund man kan. Men har velat se den här showen och när den dök upp på Abundos lista så var det bara att slå till. Och dessutom är det sista föreställningen så det är nu eller aldrig som gäller.

När man bokar med Abundo kan man inte välja var man vill sitta utan man får en plats som inte teatern har sålt. Ibland är det långt fram och ibland är det långt uppe på balkong, men eftersom man inte betalar för själva biljetten så oavsett var man sitter är det väl värt sitt pris! Det har sålts mycket biljetter till Jills show så att det ens dök upp var lite oväntat och då kan man inte förvänta sig att få sitta i mitten på rad 1-3 som jag normalt bokar. Vi hamnade på rad 15 övre balkong och där är det delvis skymd sikt och man får inte någon närhet till Jill och det fantastiska 18-mannabandet på scenen. Jill har en fantastisk energi men den når inte ända upp till rad 15. Med andra ord, upplevelsen på rad 15 är inte samma som om man sitter långt fram på parkett. Och det är ju därför som biljettpriserna skiljer sig åt, man får den upplevelse man betalar för helt enkelt.

Showen ”That’s life” är gjord som en krogshow och det här är ett sista litet gästspel innan showen läggs ner och Jill tar sig an andra utmaningar. Showen är en hyllning till alla de musikaliska ikoner som Jill har lyssnat på sen hon var liten och inspirerats av. Det bjuds ett varierat låtutbud som vi förknippar med artister som t ex Frank Sinatra, Sammy Davis Jr, Cindy Lauper, Dionne Warwick, Diana Ross och självklart Dolly Parton. Vi får bland annat höra , That’s life, Jolene, 9 to 5, Time after time, For once in my life, New York New York, Fly me to the moon och Mr Bojangles. Det märks att Jill älskar de här låtarna som hon har valt till showen men alla var inte så kända som jag nog förväntat mig. Låten som var en hyllning till Elvis kan jag inte påminna mig att jag har hört förut och då är jag ändå uppväxt med en Elvisälskande mamma. Mr  Bojangles är en fantastisk låt som man tyvärr tog fokus från Jills sång genom att en nycirkusartist spelar Mr Bojangles på ett sätt som bara är tramsigt och inte tillför sången något. Luftakrobatiktjejen var duktig. Personligen tycker jag dock att det hade känts ännu mer lyxigt och showaktigt om hon haft med sig några duktiga dansar på scenen. Scenen var läckert byggd och ljussättningen var verkligen imponerande. Snygga ljusspel som lekte över scenen och upp i taket. Inledningsvis var det ett bildspel över Jills live, men från vår rad så såg man bara halvakorten så det gav inte så mycket tyvärr.

Lite antiklimax blev avslutningsnumret ”Dont you worry about a thing” för i det stora applådtacket så försvinner Jill ut för att byta om och det blir inte riktigt det där stora applådtacket som i alla fall jag vill ha. Allt avslutas med en finstämd ”Don´t make me over”.

Det var en trevlig show och det var värt att gå in från sommarvärmen för att se Jill och det fantastiska 18mannabandet, men med alla de fantastiska recensionerna som showen har fått så hade jag förväntat mig ett större och mäktigare helhetsintryck.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal

En härlig vårdag siktade jag in mig på en utflykt till Uppsala och en härlig musikalkonsert. Men det som var så väl planerat höll på att inte bli av. Ute i god tid till tåget och det såg ut att fungera bra, men så kom inte något tåg och på skylten stod det helt plötsligt att tåget 14:10 var försenat till 14.30 p g a av banarbete. Klockan men inget tåg. Först 15.05 ca kom tåget och att strosa runt i ett vårigt Uppsala blev det inget av. Tur att Konsert & Kongress ligger så nära stationen. En språngmarsch från stationen och med ett par minuter till godo slog jag mig ner på min plats och kunde pusta ut. Jag hann!

Tonera till Lejonkungen började spelas upp och Malena Tuvung kommer in på scenen och sen är det ett par timmars ren njutning av en härlig blandning av klassiska och nya och mindre kända musikallåtar. Fantastiska tolkningar ur bland annat Phantom of the Opera, West Side Story, Wicked, Cats, Jesus Christ Superstar, Les Miserable, Jekyll & Hyde, The Greatest Showman, Kristina från Duvemåla och Broarna från Madison County.

Det är Victoria Tocca som dragit igång ”Från Broadway till Duvemåla” och varit ute på turné i olika omgångar med några av Sveriges bästa musikalartister. Idag var det förutom Victoria själv, Daniel Sjöberg som hon kommer att spela mot i Broarna i Madison County som hon är med och sätter upp i höst på Maximteatern och Slakthuset. Niklas Asknergård som spelat i bland annat Les Miserable på West End och som när han inte står på scenen och låter oss njuta av sin fantastiska röst, driver det underbara lilla hotellet Sund Nergården. Malena Tuvung som t ex jobbat med Niklas i Cats på Cirkus men även sjungit på Sommarscenen på Sund Nergården. Till varje konsert bjuds ett par gästartister in och idag var  det Jonas Wåhlin och Pia Ternström, som bland annat bjöd på en duett från Wicked.

Det är verkligen ett knippe duktiga musikalartister som vi fick njuta av idag. Härliga duetter, solosånger och så de maffiga numren som t ex One Day More när alla är med. Man blir helt insvept att dessa röster och just där och då så bara är man och njuter och hämtar positiv energi och läddar batterierna. De eleganta klänningarna och smokingarna bidrar till helhetskänslan av en väl genomtänkt konsert där man vill bjuda publiken på det bästa man kan.

Carina E Nilsson är kapellmästare för det duktiga bandet med Conrad Boqvist (gitarr), Magnus Willavi (bas) och Fredrik Bergström (trummor) och kören God Tune förstärker sången i några nummer.

För er som gillar musikal är det här en underbar helhetsupplevelse som jag varmt kan rekommendera. Själv ska jag se den igen när de kommer till Cirkus i höst.

För att fira att det 2017 var 100 år sedan författaren och Stockholmskildraren Per Anders Fogelström föddes satte Stadsteatern upp ”Våra drömmars stad” i höstas i vad man kallar en generös nytolkning av hans älskade Stockhomlsvit. Och nog var det verkligen en nytolkning…

Vi hade först bokat biljetter att vi skulle gå i höstas men sen kolliderade det med något annat och eftersom Stadsteatern är så underbara och tillåter att man kan boka om så gjorde vi det. Men även det datumet hade behövde vi ändra så det blev inte förrän den 28 februari som vi bänkade oss framför scenen och såg framemot en trevlig pjäs i Stockholmsmiljö. Var rätt längesen jag läste böckerna men kommer ihåg att jag gillade dem och att man vill veta vad som hände med Henning och Lotten så man lästa alla böckerna i serien.

Men rätt snart stod det klart att det här var inte alls vad jag hade förväntat mig. Redan inlednigsvis får vi veta att i första akten ska man avhandla 10 karaktärer och 4 i andra akten. Och så satte de igång att skildra en person från det att den kom in i handlingen tills dess att den dog. Så nästa person och nästa. Det här gjorde ju att man inte fick någon bra koppling mellan de olika karaktärerna och hur relationerna var då allt fokus hela tiden låg på en person. Det blev väldigt endimensionellt och tråkigt. Det byggde inte upp någon spänning eller intresse. Ingen person kändes intressant och engagerande. Och inte hjäpte sceneriet eller kläderna till. Riktig tråkig scenografi med en vridscen och kläderna var färglösa och trista. Enda gången man fick lite Söderkänsla var när de rullade in ett rött staket som barnen lekte vid. Men även det skulle de förstöra genom att låta en kille ställa sig mot staket, dra ner byxorna och kissa mot staketet. De enda som fnissade lite åt det var två småkillar som satt framför som fnissade lite genant. Det må så vara att killar/män/gubbar även på den tiden var ouppfostrade och pissade mot ett staket, men det behövdes verkligen inte vara med för att få trovärdighet på något sätt. Om det fanns en liten trovärdighet i scenografin så försvann den snabbt när man tog in en stor uppblåstbar plastfåtölj! Det fanns inte på den tiden!

Skådespelarna försökte nog sitt bästa, men det kändes inte som att de själva gillade det här för de förmedlade inte någon spelenergi eller större vilja att få publiken med sig. När tankarna far iväg till jobb och man inser att man hellre var på jobbet och jobba med excelark då har man inte lyckats särskilt bra att förmedla det man ska från scenen.

Tyvärr var det här bara slöseri med min tid och det tyckte även min kompis som var med. I pausen som inte kom förrän efter nästan två timmar så bestämde vi oss för att gå hem. Och det var vi tyvärr inte ensamma om att göra. Det var en rätt strid ström ut från teatern och nedför rulltrapporna. Det är första gången vad jag kan minnas som jag väljer att inte se färdigt en pjäs. Ofta så kan man stå ut även om man inte tycker att det är särskilt bra. Men den här gången gick det inte.

Sista speldag är den 9 juni. Den sälljer bra och har fått en del bra recensioner. Men det här var verkligen inte något för mig.

Foto: Carl Bengtsson (Stadsteaterns hemsida)

Än en gång har de underbara Östgötarna Peter Johansson och Bruno Misogiannis intagit China Teatern och den här gången har de med sig Peters kusin Matilda Grün som Peter brukar göra julkonserter med. Helt underbart att ha dessa tre samlade på scen. Tyvärr hade Matilda drabbats av influensan så hon kunde inte prata och bara sjunga lite. Men hon gjorde en helt fantastisk version av Kents ”Utan dina andetag”. I och med att hon skulle spara på rösten var det Peter och Bruno som fick sköta mellansnacket och det är ju helt underbara på det. Här behövs inget manus utan de bara babblar på vilket gör att konserten får en så skön hemmahosstämning.

Konserten har annonserats som ”Unplugged” men det hade de skippat. Däremot så var det fortfarande bara de tre som spelade alla instrument, olika gitarrer, banjo, flöjt och både Peter och Bruno hoppade in bakom trumsetet när de fick feeling för det. Det här är verkligen en konsert som bygger på feeling. När de känner för något så gör de det även om de självklart har ett spelschema men inte så det måste hållas slaviskt. Låtvalet ikväll var något lugnare än vad det varit på de tidigare konserterna med Peter&Bruno, men blandningen var superbra. Självklart blev det lite Queen för är Peter med så är det ett absolut måste. Lika självklart med lite Jersey Boys särskilt på China Teatern. Men annars var det rätt mycket ”nya” gamla låtar de plockat fram. T ex en suverän version av U2s ”I still haven’t found what I looking for”. Deras verkliga styrka är att de kan ta vilken låt som helst och göra en coverversion på den så man får en känsla av att det är deras låt och inte en cover. Med en helt frisk Matilda så hade de blivit snäppt än bättre.

Det märks att det är deras egna favoriter som de spelar och gör det med en härlig blandning av sång/spelglädje och fantastiska röster som smittar av sig på hela publiken. Och vi älskar varenda minut av den tre timmar långa konserten. De har verkligen en publik i alla åldrar som älskar dem och som går man ur huse var de än kommer. Biljetterna säljs i regel slut så fort de släpps.

Peter och Bruno säger ju själva att de har China Teatern som sitt andra hem, och är det inte dags att de återvänder i höst för att spela i Ghost? Casten är inte släppt men jag skulle verkligen bli superglad om det är de som kommer att spela i den. Håller tummarna! Men den här turnén är inte slut än så passa på att se dem!

För drygt en vecka sedan var jag och såg Bette Midler i Hello Dolly och blev helt imponerad av hur hon ägde scenen och den utstrålning som hon hade,s om inget annat fanns när hon var på scenen. Den här känslan av hur någon/något kan komma in och äga en scen fick jag lite känslan av ikväll. Ikväll var det kärlek som strålade ut från scenen. När Rickard kommer in på scenen och börjar berätta om sin uppväxt och sin fantastiska mamma som lät honom vara som han ville vara så var det bara så mycket kärlek som strömmade ut och värmde hela publiken. För det Rickard står för är ju verkligen ett kärleksbudskap. Men kärlek är något som en del är rädda för och den sidan får vi höra flera exempel på. Berättelser ur verkligen som gör så ont att höra och så svårt att förstå. Hur kan 8 män i USA utföra ”corrective rape” på två kvinnor, mörda och bränna dem bara för att de älskar varandra? Vad är det som är så hotfullt i att två vuxna människor i samförstånd älskar varandra? När Rickard berättar det bränner tårarna bakom ögonlocken, för att lite senare vara tårar av glädje när han berättare om sitt registrerade partnerskap och att han var så lycklig så att han inte fick fram en ton i den kärleksförklaring han skulle sjunga för sin blivande make Anders. Så lite småskrattande när han berättar att man i USA har haft en särskild undersökning för att ta reda på vem den där Dorythy är som är spindeln i nåt nätverk för de homosexuella i det militära. Att lösningen är Dorythy i Trollkarlen från Oz tänkte de inte på…. Och hur han lördag efter lördag ”smög” in regnbågsfärgerna och kärleksbudskapet i Körslaget när han var med och ledde sin kör. Och hur de efter varje lördag kom och talade om att man får inte ha regnbågsflagga, inte målade naglar etc. Rickard har verkligen en fantastisk förmåga att berätta dessa historier så de griper tag i en på rätt sätt.  Blev lika berörd av hans historier som av Eric Bibbs.

Föreställningen är en underbar blandning av dessa ljusa och mörka historier och Rickards vackra sång. Vi får bland annat höra ”Over the rainbow” och ”Stad i ljus” När de framförs i den här föreställningen så får de en ny dimension.  I början sjunger Richard en underbar kärlekslåt till sin mamma och han avslutar med en hyllning till publiken. Scenografin och ljussättningen är enkel. Bilder/videos (Andreas Paulsson) projiceras på ett draperi med ljussättning (Olle Magnusson) i olika färger och självklart även i regnbågsfärgerna. Musiken är finstämd och framförs av Johan Reis och Hanna Remle.

Det är verkligen en stark, tänkvärd föreställning som alla borde gå och se. Rickard Söderberg är inte bara Gaytenoren, han är också kärlekssuperhjälten i hemmagjord regnbågesdräkt och alla behöver en dos av hans kärlek och värme som räcker till alla! Ett stort tack till hans mamma, för om alla hade en sådan kärleksfull mamma skulle världen se helt annorlunda ut.

Föreställningen spelas runt om i Sverige så passa på när den kommer till din hemstad eller en stad nära, för det här är väldigt bra.

För mer än ett år sedan läste jag att Bette Midler skulle spela Dolly i Hello Dolly och tänkte direkt att den vill jag se! Och bättre sent än aldrig, så den allra näst sista föreställning blev det äntligen av. Egentligen skulle det varit den sista som hon var med i, men så bestämde de sig för att att lägga in en välgörenhetsföreställning ikväll. Men till den var biljetterna alldelse för dyra, den plats jag hade C7 (rad 2 parkett) skulle kosta 10 000 $! Så jag nöjde mid med den näst sista.

Redan när vi hämtade upp biljetterna på dagen så märkte man att det var något speciellt på gång. Det var många som stått i kö länge för att få möjlighet att köpa biljetterna till ståplatserna som släpps samma dag som föreställningen är. Och det var inte första gången de skulle se den hörde man.

Väl inne på teatern var det också en speciell stämning. Vi var nog några av de få som såg den för första gången. De jag hamnade bredvid hade sett den många gånger och var så taggade för den här föreställningen. Orkestern börjar spela de första tonerna och ridån går upp. Ensamblen i fina kläder och härliga färger vandrar runt och så kommer en gammal spårvagn in med flera personer i, alla läsande tidningar så man inte ser ansiktena, så sänks tidningarna och jublet i publiken bryter ut, stående ovationer direkt och ett jubel som aldrig vill ta slut. Bette Midler har med andra ord gjort sin entré! Den känslan i en publik har jag nog aldrig varit med om tidigare. Så mycket värme och kärlek till Bette. En legend som hon är, nyligen fyllda 72 år och 155 cm lång så äger hon scenen varenda sekund som hon är med i föreställningen. Och som Dolly är hon verkligen med nästan hela tiden. När man sitter på rad två så kan inte teatersminket dölja hennes rynkor, och armarna och händerna är en äldre dams, men det är så häftigt att hon håller på och gör det med energi och full kraft och verkligen äger scenen. En scennärvaro och utstrålning som få. Och så rolig! Kan det vara roligt när någon äter en kalkon på scenen? Ja när Bette gör det så är det riktigt kul, vilka miner hon får till och rörelser. Ja hon var verkligen helt fantastisk som Dolly!

David Hyde Prierce som Horace Vandergelder var också otroligt bra. David känner nog många igen som Niles Crane i Frasier. Horace är den man som änkan och äktenskapsmäklerskan Dolly har bestämt sig för att gifta sig med. Men självklart en del förvecklingar på vägen dit.

Hello Dolly sattes upp som musikal första gången på Broadway 1964 och visst märks det att det är musikal från den tiden. Som musikal är det inte den bästa musikal som jag har sett, men det är nog en av de största musikalupplevelser jag har haft. Alla som är med är otroligt bra och det behövs med en sån stjärna som Bette Midler i huvudrollen. Kläderna är ursnygga och så färglada. Sceneriet och allt håller verkligen första klass. Den är rolig och har flera låtar som man känner igen är titellåten Hello Dolly självklart är den mest kända. Så kul att se den i sin musikal.

Men det är inte bara för Bette Midler som det här tillhör en av de största musikalupplevelserna jag har haft utan också för att en annan legend var i publiken! I pausen hör vi hur en dam helt i extas säger till sina vänner ”Bruce is here, Bruce is here”. Jag tittar på min kompis och säger menar hon Springsteen? Inte helt omöjligt eftesom han har sin egen show på Broadway nu. Och mycket riktigt är det Springsteen. Några minuter senare passerar han mig så nära att jag skulle kunna röra honom. Men då är jag i nåt starfreeze tillstånd och allt händer som i slowmotion runt omkring. Man tar in men det är helt overkligt. Men han går ner den gången som är till min plats så på vägen ner måste jag passera honom och han sitter precis vid gången så då tar jag mod till mig och tackar honom för all musik. Han ler och tar mig i handen och säger ”Thank you”. Var i en liten annan värld när jag går till min sittplats det får jag medge och den starstruckkänslan satt i en bit in i andra akten (och fortfarande när jag tänker på de få sekunderna). Men så hörs tonerna till låten Hello Dolly och Bette Midler gör entré i en röd klänning och det är ett ögonblick som jag aldrig kommer glömma. Den responsen från publiken och vilket nummer det var! Hon är verkligen helt magisk!

Hon och hela ensamblen strålar i applådtacket och vi lämnar teatern fyllda av lycka och glädje!

Bättre 50 årspresent till mig själv kunde jag inte gett mig! Och få två legender till priset av en, det hade jag verkligen inte räknat med! En känsla som jag kommer att plocka fram länge och minnas den här fantastiska upplevelsen!

Årets sista julkonsert blir Malena Laszlo, Christmas at Mornington Live. Hotel Mornington har en liveklubb på torsdagar och ikväll firade de att det var den 150 konserten. Malena Laszlo tillsammans med husbandet bjöd på härliga jazzarrangerade jullåtar. Flera av låtarna hade jag inte hört förut, men det är ju alltid kul med nya jullåtar. Det finns ju så många. Magnus Skogsberg Tear var gästartist och sjöng några duetter i första setet med Malena. Malena har gjort mycket musikal, men den enda musikallåten ikväll var ”My Favorite Things” från Sound of Music för kvällen skulle ju ägnas åt jullåtar. Det var en trevlig och intim stämning inne i loungen på Mornington. Känns lyxigt att få komma så nära artisten och bandet. Vi som var där njöt verkligen av Malenas underbara röst och de duktiga musikerna, och den varma julstämningen.

Jag kommer att hålla koll på vad som händer på Mornington Live framöver för det är alltid kul att spontant få livemusik utan att behöva köpa biljett och planera in långt iförväg och kan rekommendera att ni gör det samma!

En Stilla Jul med Anders Ekborg är en julkonsert som verkligen lever upp till att vara en riktigt julkonsert. Från det att man kommer in i lokalen och ser den stora kandelabern med ljus som väntar på att tändas tills sista tonen klingar ut befinner man sig i ett härligt jullugn som bara Anders och hans musiker kan skapa. Inramningen med mjuka mattor, levande ljus, draperier som har små lysande ”stjärnor” i sig och scenljuset i rött eller himmelseblått ger lugn och ro. Har man också lyxen att se konserten på Rival där man kan sjunka ner i de sköna fåtöljerna istället för en hård kyrkbänk så får man ännu mer ro. Fast kyrkor i sig ger en viss stämning som inte finns på Rival. Så för och nackdel, men valde Rival för man slipper köa och det är så underbart att ha den här fantastiska konserten att längta till länge och sen kunna starta julveckan med för att få rätt julstämning.

Som vanligt är det helt nedsläckt när Anders och musikerna kommer in och så tänder Anders ett ljus i taget i lugn takt medans han sjunger ”Nu tändas tusen juleljus”. Det är övervägande julsånger men en och annan låt smyger sig in men de är noga valda, som t ex ”You raise me up”, Gabriellas sång” och ”Million years ago” (Adele) för att ge rätt stämning. Och man kan inte klaga på julstämningen när man får höra så underbara låtar som ”First of May”, Little Drummer Boy”, ”Oh come all ye faithful”, ”Koppången” och flera av Stevie Wonders jullåtar som inleds med en av mina absoluta favoriter ”One day of Christmas”. Anders berättar att det är den enda julskivan som spelas hos honom och det är många fina jullåtar på den. Vi får höra flera anekdoter och berättelser som mellanprat och Anders har en förmåga att lite vandra ifrån ämnet när han kommer på något kul han vill berätta. Men när han läser Viktor Rydbergs ”Tomten” då är det full fokus och inlevelse och man kan höra en knappnåla falla. Vilken julstämning det är då. Julen är ju dock inte bara idyll och det påminner oss Anders om och pratar lite om olika saker som har hänt i Sverige och världen och den där ”trumpne” ledaren. Han läser en fin dikt av Kent Andersson och sjunger sen ”Somliga går med trasiga skor” och ”Karl-Bertil Jonsson”. Vidare tycker han att det är viktigt att man kan skoja och skämta om allt, för även när man skrattar åt allvarsamma ämnen så har man det med sig och får sig en tankställare. Anders har en röst som verkligen passar till många olika genrar och han visar vilken kraft rösten har när han sjunger en opera aria. Och det hörs ju även i ”Getsemane” som han avlsutar första akten med. En röst som förtrollar och som berör så man ryser! Och inte blir det sämre när han sjunger ”O Helga Natt” i andra akten. Hela konserten avslutas mycket stämningsfullt med ”Jul Jul Strålande Jul”. Då har vi njutit i nästan 2,5 timme av Anders underbara sång.

För att få rätt finstämdhet i låtarna har Anders med sig några riktigt duktiga musiker, Stefan Nilsson på piano, Bengt Magnusson på gitarr, Elias Gammelgård på fiol/violin och Atida Munthe Stahlhammer på cello. Precis lagom för att förstärka och lyfta sångerna. Ljudet är perfekt avvägt och inte för högt.

Den här underbara traditionen med En stilla Jul kommer att brytas nästa år berättar Anders för 2018 kommer han att vara upptagen med ett annat engagemang och tyvärr finns inte tid för julkonserter då. Vad det än är, och jag har känslan av att det kommer att bli något fantastiskt bra, så kommer jag att se det och njuta av Anders röst. Men jag kommer också se fram emot att han återkommer med ”En Stilla Jul” någon gång för det här är för bra för att inte återupptas.