För att fira att det 2017 var 100 år sedan författaren och Stockholmskildraren Per Anders Fogelström föddes satte Stadsteatern upp ”Våra drömmars stad” i höstas i vad man kallar en generös nytolkning av hans älskade Stockhomlsvit. Och nog var det verkligen en nytolkning…

Vi hade först bokat biljetter att vi skulle gå i höstas men sen kolliderade det med något annat och eftersom Stadsteatern är så underbara och tillåter att man kan boka om så gjorde vi det. Men även det datumet hade behövde vi ändra så det blev inte förrän den 28 februari som vi bänkade oss framför scenen och såg framemot en trevlig pjäs i Stockholmsmiljö. Var rätt längesen jag läste böckerna men kommer ihåg att jag gillade dem och att man vill veta vad som hände med Henning och Lotten så man lästa alla böckerna i serien.

Men rätt snart stod det klart att det här var inte alls vad jag hade förväntat mig. Redan inlednigsvis får vi veta att i första akten ska man avhandla 10 karaktärer och 4 i andra akten. Och så satte de igång att skildra en person från det att den kom in i handlingen tills dess att den dog. Så nästa person och nästa. Det här gjorde ju att man inte fick någon bra koppling mellan de olika karaktärerna och hur relationerna var då allt fokus hela tiden låg på en person. Det blev väldigt endimensionellt och tråkigt. Det byggde inte upp någon spänning eller intresse. Ingen person kändes intressant och engagerande. Och inte hjäpte sceneriet eller kläderna till. Riktig tråkig scenografi med en vridscen och kläderna var färglösa och trista. Enda gången man fick lite Söderkänsla var när de rullade in ett rött staket som barnen lekte vid. Men även det skulle de förstöra genom att låta en kille ställa sig mot staket, dra ner byxorna och kissa mot staketet. De enda som fnissade lite åt det var två småkillar som satt framför som fnissade lite genant. Det må så vara att killar/män/gubbar även på den tiden var ouppfostrade och pissade mot ett staket, men det behövdes verkligen inte vara med för att få trovärdighet på något sätt. Om det fanns en liten trovärdighet i scenografin så försvann den snabbt när man tog in en stor uppblåstbar plastfåtölj! Det fanns inte på den tiden!

Skådespelarna försökte nog sitt bästa, men det kändes inte som att de själva gillade det här för de förmedlade inte någon spelenergi eller större vilja att få publiken med sig. När tankarna far iväg till jobb och man inser att man hellre var på jobbet och jobba med excelark då har man inte lyckats särskilt bra att förmedla det man ska från scenen.

Tyvärr var det här bara slöseri med min tid och det tyckte även min kompis som var med. I pausen som inte kom förrän efter nästan två timmar så bestämde vi oss för att gå hem. Och det var vi tyvärr inte ensamma om att göra. Det var en rätt strid ström ut från teatern och nedför rulltrapporna. Det är första gången vad jag kan minnas som jag väljer att inte se färdigt en pjäs. Ofta så kan man stå ut även om man inte tycker att det är särskilt bra. Men den här gången gick det inte.

Sista speldag är den 9 juni. Den sälljer bra och har fått en del bra recensioner. Men det här var verkligen inte något för mig.

Foto: Carl Bengtsson (Stadsteaterns hemsida)