Det tog emot lite att gå in på en teater kl 16.00 när det är sommarvärme i Stockholm och man helst vill vara ute och njuta av varje stund man kan. Men har velat se den här showen och när den dök upp på Abundos lista så var det bara att slå till. Och dessutom är det sista föreställningen så det är nu eller aldrig som gäller.

När man bokar med Abundo kan man inte välja var man vill sitta utan man får en plats som inte teatern har sålt. Ibland är det långt fram och ibland är det långt uppe på balkong, men eftersom man inte betalar för själva biljetten så oavsett var man sitter är det väl värt sitt pris! Det har sålts mycket biljetter till Jills show så att det ens dök upp var lite oväntat och då kan man inte förvänta sig att få sitta i mitten på rad 1-3 som jag normalt bokar. Vi hamnade på rad 15 övre balkong och där är det delvis skymd sikt och man får inte någon närhet till Jill och det fantastiska 18-mannabandet på scenen. Jill har en fantastisk energi men den når inte ända upp till rad 15. Med andra ord, upplevelsen på rad 15 är inte samma som om man sitter långt fram på parkett. Och det är ju därför som biljettpriserna skiljer sig åt, man får den upplevelse man betalar för helt enkelt.

Showen ”That’s life” är gjord som en krogshow och det här är ett sista litet gästspel innan showen läggs ner och Jill tar sig an andra utmaningar. Showen är en hyllning till alla de musikaliska ikoner som Jill har lyssnat på sen hon var liten och inspirerats av. Det bjuds ett varierat låtutbud som vi förknippar med artister som t ex Frank Sinatra, Sammy Davis Jr, Cindy Lauper, Dionne Warwick, Diana Ross och självklart Dolly Parton. Vi får bland annat höra , That’s life, Jolene, 9 to 5, Time after time, For once in my life, New York New York, Fly me to the moon och Mr Bojangles. Det märks att Jill älskar de här låtarna som hon har valt till showen men alla var inte så kända som jag nog förväntat mig. Låten som var en hyllning till Elvis kan jag inte påminna mig att jag har hört förut och då är jag ändå uppväxt med en Elvisälskande mamma. Mr  Bojangles är en fantastisk låt som man tyvärr tog fokus från Jills sång genom att en nycirkusartist spelar Mr Bojangles på ett sätt som bara är tramsigt och inte tillför sången något. Luftakrobatiktjejen var duktig. Personligen tycker jag dock att det hade känts ännu mer lyxigt och showaktigt om hon haft med sig några duktiga dansar på scenen. Scenen var läckert byggd och ljussättningen var verkligen imponerande. Snygga ljusspel som lekte över scenen och upp i taket. Inledningsvis var det ett bildspel över Jills live, men från vår rad så såg man bara halvakorten så det gav inte så mycket tyvärr.

Lite antiklimax blev avslutningsnumret ”Dont you worry about a thing” för i det stora applådtacket så försvinner Jill ut för att byta om och det blir inte riktigt det där stora applådtacket som i alla fall jag vill ha. Allt avslutas med en finstämd ”Don´t make me over”.

Det var en trevlig show och det var värt att gå in från sommarvärmen för att se Jill och det fantastiska 18mannabandet, men med alla de fantastiska recensionerna som showen har fått så hade jag förväntat mig ett större och mäktigare helhetsintryck.

https://abundolive.se/?utm_source=konsertmusikal