Röda mattan är utrullad till entrén på Rival och inne minglar premiärpubliken och njuter av bubbel och Lindts chokladkulor. Lisa Nilsson är en av våra mest folkkära artister och det märktes på publiken som var på plats  I vimlet såg vi Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Anders Glenmark, Niklas Strömstedt, Sarah Dawn Finer, Karl Dyall, Philip Jalmelid, Tuva B Larsen och Sissela Kyla för att nämna några.

Lisa Nilsson äntrar scenen i en röd klänning med en tunn kappa med kanter av dun och ser ut som en riktig diva. Men det är en yta som hon under kvällen skalar av lager för lager och blottar sig på ett sätt som få artister någonsin har gjort på scenen. Generöst delar hon med sig av dilemmat av att vara en vanlig tjej som vill sy gardiner till villan med att ha artistambitioner, hur dejtar man någon när man är känd och hur även hon tyvärr drabbats av män som tagit sig friheter på olika sätt. Inte ens hon med den fantastiska rösten har sluppit mäns själviska, plumpa och sexistiska kommentarer och sätt att vara mot henne. Hon berättar rakt, ärligt och på ett sätt som berör, men även med en glimt i ögat och med lagom ironi. Hennes sånger får helt plötsligt en liten annan innebörd när det varvas med hennes livsiakttagelser. Det är härligt och befriande att höra hur hon nu ändå bejakar sig själv och trivs med den hon är. Det märks att det är hon själv som skrivit manuset för det är hennes egna ord, inte någon annan som satt ord på den åt henne. Vi får också höra om hennes kärlek till dans och musikfilmerna. Hon tar på sig steppskorna och framför med David Dalmo ett härligt klassiskt steppnummer. Underbart!

Låtarna under kvällen är allt från hennes hits som ”Himlen runt hörnet”, klassiker som ”Natural woman” och nyskrivna låtar om Kvinnan som är jag. Men det är hennes tolkning av Whitney Houstons ”I have nothing” som får hela publiken att jubla när hon sätter ton efter ton. Det är lika magiskt som förra gången jag hörde henne sjunga den. Hon bemästrar den till fulländning och med den guldpaljettglittrande klänningen hon har på sig så är det en klassisk showstopper som allt byggt upp till. Hon strålar av självsäkerhet. Under kvällen så får vi se vilken storartad artist och underhållare hon är.

På scenen omger hon sig med fantastiska musiker och flera av dem har hon jobbat med sen Himlen runt hörnet-tiden. Camilla Thulin har designat de fina klänningarna. Snyggt ljussättning.

Ja det är en riktig högklassig show som man inte går oberörd ifrån. Som kvinna tar man med sig både hennes syn på livet och den kraft och energi som hennes röst och utstrålning ger. Vilken kvinna hon är! Vilken inspiratör! Som man har man nog också fått något att tänka på. Det var inte bara Lisa som fick blommor utan alla i publiken fick med sig en ros hem. En fin gest på alla hjärtans dag.

Showen spelas till den 14 april på Rival och jag kan verkligen rekommendera den.

Biljetter kan bokast här:

https://www.eventim.se/biljetter.html?affiliate=ESE&doc=search&fun=search&action=grouped&fuzzy=yes&inline=false&suchbegriff=Rival&group=event

I höstas släppte Peter Jöback skivan Humanology där han till skillnad från sina andra skivor varit med och skrivit alla låtar tillsammans med Kathryn Williams, Tobias Fröberg och Tobias Karlsson. De flesta av låtarna var med i hans popteater ”Med Hjärtat som Insats” som spelades på Cirkus under hösten. Men han tyckte det var så kul att spela det här nya materialet så det bestämdes att de skulle göra en exklusiv spelning på Stora Teatern i Göteborg. Biljetterna sålde slut direkt så det blev ytterligare en konsert och nu blir det också en sommarturné med det här materialet.

Konserten ikväll var från början den enda konserten, men extrakonserten var igår. Det märktes verkligen att Peter var på spelhumör. Han strålade på scenen och var full av energi och lycka av att stå på scenen igen. Med sig hade han sitt band från Cirkus och Frida Öhrn på kör mm. Det märks att de blivit väldigt samspelta efter hösten på Cirkus. Frida Öhrn är en perfekt duettpartner till Peter. Hennes ljusa känsliga röst kompletterar Peters röst och bildar röstmagi i t ex Sing, Wicked Games och Everybody Hurts. Med den här skivan har Peter landat ännu mer och känns otroligt självsäker och trygg som artist. Han gör det som känns rätt för honom och det märks.

Konserten börjar med ”The Shape of You” som är andra singeln från Humanology och under kvällen får vi höra de flesta låtarna från nya skivan. Gillade alla låtarna direkt när jag hörde dem första gången på Cirkus, men där var de ju också klädda med ett häftig bildspel och superläcker ljussättning. Ikväll var det dock ”bara” vanlig konsertljussättning i olika färger så här fick låtarna visa att de är så starka som de är. En av mina favoriter är den Bondinspirerade ”What if Tomorrow Never Comes” och älskade den även utan de dramatiska eldbildspelen. Är en låt bra så är den, och för mig får den gärna vara ledmotivet till en Bondfilm. Humanologylåtarna blandades upp med låtar från hans andra skivor också och från de olika genrer vilket visar på vilken bred artist Peter. Hade inte förväntat mig att vi skulle få höra någon musikallåt, men det blev både Guldet Blev till Sand och The Music of the Night. Båda i nya arrangemang och jag gillade verkligen den avskalade versionen av The Music of the Night. Låten ”Jag Har Dig Nu” förknippar jag alltid med Göteborg eftersom det vara på Konserthuset i pausen vi första gången såg hans video med Isabella Scorupco, så den passade ju bra att han sjöng här i Göteborg. I slutet av konserten plockade han fram de mer discoinspirerade låtarna som Dancing och Believer och bjöd upp publiken till dans. Många dansade med i bänkraderna. Kvällen avslutades med några lugnare låtar. En av de bästa låtarna han någonsin gjort är den helt underbara Call Me By Your Name. Den är verkligen helt fantastisk på skivan, men live med Peter och ett piano så är den magisk, gåshud och rysningar. Hans hyllning till Stockholm växer för varje gång jag hör den och den här gången möttes den inte av några burop från Göteborgspubliken när han presenterade den. Kanske för att han sa att det var en ”förlåtmig låt till Oscar”. Peter har en publik som har följt honom i många år vilket han är medveten om och dedikerade ”How Great It Is” till publiken. Och när han sen sjöng den så fick den en helt ny innebörd, passar verkligen att ha i slutet på en konsert.

Konserten var annonserad till 1,5 timme men den var ungefär 2 timmar, vilket nog mycket berodde på Peters mellansnack. Nu är han så trygg i sig själv och kan släppa manus och han säger det han känner för och vill förmedla just nu. Lite stickspår här och där, en längre utvikning än det var tänkt från början. Tack vare det så blev kvällens konsert den mest levande och personliga konserter jag sett med Peter. Så skönt att han till en punkt i livet där han trivs med var han är i livet,  njuter av det och gör det han vill och känner sig trygg i det. Som publik så tackar vi och tar emot och hoppas att han fortsätter med det. Då har vi mycket nytt och spännande att se framemot.

Närmast är det sommarturnén som är på gång så kolla upp när han är någonstans nära där du bor eller kommer att befinna dig på semester. Själv har blir det i alla fall Parksnäckan i Uppsala och Dalhalla för mig.

https://www.livenation.se/artist/peter-j%C3%B6back-tickets

En regnig lördagseftermiddag i februari behöver man något att pigga upp sig med. Tur att vi redan den 14 april 2018 bokade biljetter till That´s Entertainment så vi kunde tillbringa eftermiddagen inne i värmen på Musikaliska och njuta av Blåsarsymfonikerna, Rennie Mirro, Karl Dyall och ett stort knippe med underbara låtar. Det är verkligen ren njutning från inledningen med ”Let the Good Times Roll” till det avslutande extranumret, ett potpurri av deras favoritlåtar som inte fick plats. En liten flashback till sommaren och ett par soliga varma sköna kvällar i Vita Bergsparken med det här underbara gänget.

Rennie och Karl är som klippt och skurna att sjunga låtar som The Lady is a Tramp, Cry Me A River, All of Me, Feeling Good och Once in a Lifetime. Den här typen av låtar kräver en viss typ av leverans och det fixar de här killarna utan problem. Rennie säger ett par gånger att han är förkyld, men det är absolut inget som märks. Möjligen att det påverkar flåset lite efter något av dansnumren då han får hämta andan lite innan han kan fortsätta. Det är ju så att de här killarna är inte bara fantastiska sångare, de är ju några av våra bästa dansare också. Rennie som är klassiskt balettskolad vilket märks i varenda piruett och bensträckning han gör, ja faktiskt i hans hållning hela tiden. Karl har en bakgrund i streetdansen och det ger en liten annan stil när han dansar. Så imponerande när han går balansgång på scenkanten och sen kastar sig ut i publiken i bakåtvolt. I andra akten fick vi också lite stepp! De här killarna kompletterar varandra helt perfekt och de har så kul tillsammans. Det märks verkligen att de älskar de här sångerna och att stå på scen tillsammans. Inte blir det sämre av att de sjunger med de skickliga musikerna i Blåsarsymfonikerna ledda under Hans Ek. Tillsammans skapar de musikalisk magi som trollbinder oss i publiken.

Konserten spelas även ikväll och imorgon, men i stort sett är det slutsålt. Men förhoppningsvis kommer de tillbaka nästa år. Kan varmt rekommendera att ni håller koll på när Rennie och Karl uppträder och skaffar biljetter. De uppträder också tillsammans med Joakim Bergström under namnet The High Society med samma typ av reportoar. Nästa gång ni kan se dem är i Märsta den 5 april.

https://www.nortic.se/dagny/event/19652

Foto Pontus Höök,  från Musikaliska hemsida.

Röda mattan var utrullad framför entrén, spotlighterna var på, premiäraffischerna var framme så alla kändisar kunde bli plåtade men premiärbubblet saknades. Det vara det bara vissa gäster som hade VIPbiljetter som fick. Det kändes lite snålt faktiskt med tanke på att annars brukar det antingen vara bubbel till alla eller inte till någon. Bland premiärgästerna såg man bland andra Tomas Ledin, Lena Philipsson, Lisa Ekdahl, Sissela Kyle, Lars-Åke Wilhelmsson och självklart Mark Levengood.

Inför showen har Jonas sagt att det här är hans sista stora show och han har pratat mycket om de handmålade kulisserna. Och kulisserna av Martin Jacobson är verkligen imponerande och vackra och de lyfts fram fint av Lotta Hammarstrands ljussättning. Stor eloge till Jonas att han har valt att plocka fram ett sådant hantverk när man idag oftast väljer modern teknik istället (vilket också kan vara fint, häftigt och effektfullt). Men en viss trend tillbaka till  hantverket finns nu som t ex Disney som valt att göra  handtecknade figurer i Mary Poppins Returns. Till de här kulisserna krävs också fina kostymer och dem står Sebastian Löjdkvist för, även om Jonas sin vana trogen helst uppträder i en tshirt och slappa byxor i utmärkande mönster. Men övriga på scenen har större delen spektakulära färggranna dräkter på sig. 

Alla som har sett en show med Jonas Gardell känner igen sig. Han lyfter fram sin kärlek till mellanmjölkens land, tar upp Marks tillkortakommanden och så helt plötsligt så blir han allvarlig. Men jag tycker nog att kontrasterna mellan skämt och allvar har varit djupare i andra shower då man satt skrattet i halsen. Vissa av skämten kändes lite återanvända också, är det i podden man har hört dem eller på något införshowen prat? Men vissa saker får han gärna återanvända, som när Jessica Heribertsson får ta sig an ”I will survive” med svensk text. En låt med så mycket girl/gaypower som passar perfekt in i en Gardellshow. Ja, vad vore en Gardellshow utan den. Likaså Kempes fantastiska låtar från Livet är en schlager som avslutade hela showen. Jonas har ju sin speciella sångröst som passar så bra till Jonaslåtar men i den här showen valde han att inte sjunga så mycket själv utan utöver fantastiska Jessica Heribertsson var det Ulrik Munther och Sandra Caménisch som främst stod för solosången.

Som helhet var det en snygg show med blandning av skratt, allvar, sång och ge-aldrig-upp-känsla. Typisk Garellshow. Absolut den snyggaste av hans shower men har blivit mer berörd av andra av hans shower. Men gillar man Gardell så ska man inte missa den här showen!

Ofta är det många konserter man vill se i december och när Sarah Dawn Finer efter en lång tids sjukdom äntligen annonserade att hon skulle ha en ny Vinterkonsert så bokade vi biljetter direkt till den 17 december. Men strax annonserades det att Helen Sjöholm och Anna Stadling också skulle ha Vinterkonsert den 17 december och bara den 17 december. Tycker nog att dessa tjejer får samköra sig lite bättre nästa år! Men som tur var finns det snälla och hjälpsamma personer på Göta Lejon som gick med på att vi fick byta biljetter till den 18 december så vi slapp missa en av konserterna. Hade ju varit svårt att välja då de är mina favoriter. Även om det är ett lyxproblem att ha två konserter som man redan på förhand vet kommer bli superbra att välja på.

Men som sagt, vi kunde byta så ikväll var det dags att se och lyssna på Sarah Dawn Finer i hennes Winter City Tourkonsert. Även Sarah har valt att kalla det för Vinterkonsert istället för julkonsert. Överlag är det dock olika jullåtar vi får höra under kvällen, hennes personliga favoriter av jullåtar får hennes rötter i USA och England. Låtar som också nu är mina jul/vinterfavoriter efter att ha blivit bekant med dem mycket tack vare Sarahs två fantastiska vinter/julskivor. Underbara låtar som ”Maybe this Christmas”, ”In the Bleak Midvinter” och ”Sometime it Snows in April. För Sarah är inte den här tiden bara julglädje utan även ett visst vemod vilket kommer fram t ex i ”Från November till April” och ”Kanske nästa år”. Hon gör en fantastisk version av ”Vintersaga” som en hyllning till några av våra stora artister som Jerry Williams, Lill-Babs och Richard Wolf som gått bort. Det pendlar mellan glädje och vemod under kvällen på ett bra och varmt sätt.

Sarah har med sig fantastiska musiker och hon spelar själv gitarr och elgitarr under flera sånger.

Hon har inte bara varit bort från scenerna för att hon var sjuk utan också för att hon har fått en dotter under samma tid. Det märks att dottern Annie är Sarahs mittpunkt nu. Har nog aldrig hört ett mellanprat som är så personligt som Sarahs. Foglossningar, liggamning, hur det gick till när hon träffade sin bästis Albin som nu är gudfar till Annie och annat avhandlas på ett så personligt sätt så det känns som man sitter hemma hos Sarah. Som en hyllning till Annie avslutas konserten med ”Tomorrow” från musikalen Annie, som sen övergick i ”What a wonderful world”. Vemodet övergick i framtidshopp och en hyllning till vår värld och det bär vi med oss ut från den här helt underbara konserten.

Helen Sjöholm och Anna Stadling är barndomskamrater och har gjort många konserter tillsammans, men nu är det första gången på 20 år som det gör en turné tillsammans. En turné som de kallar för Sånger i Vintermörkret så det är inte någon renodlad julkonsert men de flesta låtarna under kvällen har en koppling till vintern. Men som tur är har de inte bara valt vinterlåtar för Helen sjunger både Björn och Bennys fina ”Bortom Sol och Måne” från Hjälp sökes och ”Gabriellas sång” som utan tvekan är kvällens absoluta höjdpunkt. Ingen kan sjunga den som Helen, även om Kristin Lidström gör den fantastiskt bra i musikalversionen av ”Så som i Himmelen”. Helen får alltid till en extra dimension i den så mycket känsla och hon lägger hela sin själ i den när hon sjunger. Jag får gåshud varje gång jag hör henne sjunga den live. Under kvällen blir det också några riktigt stämningshöjande jullåtar som ”Gläns över sjö och strand”, ”Jul jul Strålande jul”, ”Maybe this Christmas” och ”In the Bleak Midvinter”.  Men det var en hel del låtar som jag inte hade hört förut. Överlag gick låtarna i ett rätt lugnt tempo vilket är rätt skönt mitt i julstress och årbokslutstress på jobbet. En stund att komma ner och landa.

Helen och Anna har ett trevligt och lite småroligt mellanprat mellan låtarna, där Helen bland annat minns hur fantastiskt det var att få sjunga med Kjell Lönnå för första gången.

Helen och Annas röster passar väldigt bra tillsammans. Deras underbara röster och lugnet under konserten är lite som en stunds massage för själen. Man smeks behagligt av Helens stämma, slappnar av och bara njuter av stunden. Precis som med en massage är det så där härligt njutningsfullt och man släpper alla tankar på allt annat och är bara här och nu. En avkopplande välsjungen konsert helt enkelt.

18 september såg jag första publikrepet på den här fantastiska showen och nu 3 månader senare är det dags att se den sista föreställningen. Har blivit några däremellan och har suttit på lite olika ställen men kvällens platser var utan tvekan de allra bästa. Bord 23 precis vid scenkanten. Det är så härligt att sitta nära och kunna ta in allt utan att det är någon som skymmer eller störa framför.

Det är nåt särskilt med att se en föreställning sista gången, man vill ta in allt och njuta av precis varje ton och rörelse och memorera för man vet ju att det här kommer jag inte få uppleva igen. Visst kommer Peter att sjunga de flesta låtarna någon annan gång i något annat sammanhang, men inte på det här sättet. Det är så många låtar som är så snyggt gjorda med ljus och bild som t ex ”What if tomorrow never comes”. Så maffig och läcker med ljus och bildspel med eldar som bara exploderar och växer ton för ton är ju svår att få till under en vanlig konsert.

Föreställningen har utvecklats och blivit starkare och det som märks från första till sista är att publiken i stort sett jublar och applåderar vid samma nummer. Så det som är riktigt bra fungerar oavsett vilken publik det är. Ett av de mest uppskattade numren är ”Everybody hurs”. Så enkelt och avskalat men med sådan inlevelse i varje ton. Frida Öhrn briljerar verkligen med sin inlevelse tillsammans med övriga i ensemblen. Och alla nya låtar från Humanology som många inte har hört innan får med sig publiken från början och lyfter showen för de är så medryckande och starka och Peter framför dem med sån energi och glädje och han tar verkligen i för fullt och hans röst är som gjord för just de här låtarna. Inte saknar man musikal när man hör dem, även om jag älskar honom i maffiga musikallåtar men här har han hittat hem i popen igen. Och ”Stockholm” så många har som en favorit blir så fin i det här sammanhanget om den lille pojken som rest runt hela världen i jakten på lyckan och kärlek men som på slutet hittar hem till sin familj och sitt Stockholm. Så fint när hans minime och han förenas på slutet.

Peter håller ett långt tacktal till alla som varit med på och bakom scenen och ett stort tack till publiken. Känns att han har lika svårt att gå av scenen som vi har att lämna Cirkus med insikten om att det här är sista gången. Förra lördagen spelades den in så det finns en liten liten chans att den kanske kan visas, men just nu verkar det inte som att det är någon Tvkanal inblandad i inspelningen, men man kan ju alltid önska och drömma om att den kommer att visas på någon kanal. Dags att maila till SVT och TV4 och tipsa som att den ska visas!!

Men till dess ser jag framemot att se konsertversionen av Humanlogy i Göteborg den 10 februari och allt annat som Peter kommer att hitta på!

För 13 året bjuder Konsument föreningen Stockholm in sina medlemmar till ”The Show of Christmas”, en julshow helt utan julmusik men med tanke på det låga priset (120 kr + avgift) får väl det ses som en julklapp.

Som tidigare år är det Mark Lewengood som är konfrencier och äntrar scenen tillsammans med de lika traditionsenliga barbröstade brandmännen som är där för vår säkerhets skull. Årets artistfält är består av Lena Philipsson, Anders Glenmark, Måns Zelmerlöw, Uno Sveningsson, Molly Hammar och Ebbot Lundberg. Lena och Måns är de två artisterna som verkligen går in och äger scenen när de står på den, oavsett om de kör en superhit eller en mindre spelad låt. Lena är så cool, läcker och självsäker på scen och släpper loss för fullt i bland annat”Jag är ingen älskling” och ”Det gör ont”. Måns som varit på pappaledighet känns lite som en kalv på grönbete när han släpps loss på scenen. Han håller inte tillbaka något utan fullt ös och strålar för fullt i t ex Heros, Cara Mia och Glorious. Fin duett mellan Lena och Måns i ”På gatan där jag bor”. Jättekul att se Uno Svenningsson på scen igen. Gillar hans speciella röst och så kul att höra t ex ”Vingarna” som han gjorde tillsamman med Anders Glenmark. Anders är ju en annan favorit. Härligt att se att han verkar trivas som fisken i vattnet på scenen. Kvällen höjdpunkt är utan tvekan ”One night in Bangkok”. Molly Hammar har jag inte lyssnat på så mycket men hon har en stark röst och gör en bra hyllning till Aretha Franklin. Ebbot Lundbergs musik har jag ingen koll på är inte direkt i min smak. Blev lite glad när jag fick höra inledningstonerna till Sercret Service ”Oh Susie” men tyvärr var inte Ebbots cover nära Ola Håkansson sång. I jämförelse med de andra artisterna i kväll kändes inte Ebbot lika engagerad. Men det här är ju en konsert med en blandning av artister och alla kan ju inte vara mina favoriter. Helheten är dock att det precis som tidigare år var en bra och trevlig kväll.

En av mina favoritpoddar är Wahlgren och Wistam. Har lyssnat på dem under många promenader och löpturer. Gillar dem för de bjuder så mycket på sig själva och ett som är säkert är att det alltid blir skratt när man lyssnar på dem. Varje söndag i ungefär 4 år har det funnits ett nytt avsnitt att lyssna på och nu när avsnitt 200 skulle spelas in var det dags för livepodd med hemliga gästartister. Funderade ett tag på om jag skulle skaffa biljett eller inte eftersom jag har så mycket annat inbokat i december. Men kvällen innan fick jag en känsla av att en av mina favorit Peter Jöback kunde vara en av de hemliga gästerna. Frågade en kompis ”kan man drömma om att Peter kommer” och svaret var ”Dröm sött”. Man ska ju försöka förverkliga sina drömmar så jag köpte en biljett för även om han nu inte skulle vara med så visste jag ju att det skulle bli en kul kväll.

Och det blev verkligen en kul kväll! Pernilla och Sofia hälsade välkomna iklädda röda korta sidenrockar och under skymtade kattklänningarna som Agneta och Frida hade på sig för många år sen. Rockarna åkte av och Sofia fick äntligen vara Frida istället för Benny som hon alltid fick vara i skolan och det blev Dancing Queen och stämningen var på topp direkt. Sen hade Pernilla en överraskning till Sofia, Sofias första pojkvän kom in på scenen! Undrar om någon gick på den? Själv såg jag direkt att det vara Daniel Mitsogiannis vilket gjorde jag misstänkte att Andreas Lundstedt lär nog också dyka upp senare under kvällen eftersom de två är ett par.

Både Pernilla och Sofia har varit programledare i populära barnprogram så Soffipropp och Nillakläderna åkte på och det hade ju inte varit komplett om inte Nicke varit med. Så visst kom Niklas Wahlgren in sjöng ”Tjabba Tjena Hallå! med Pernilla.

Det är väl ingen som har missat att Sofia har varit gift med Orup? Och ett av de roligare inslagen både från Podden och Wahlgrens Värld är ju när Sofia med stort mod sjunger ”Och min mor sa till mig” och Pernilla vrider sig av skratt på golvet. Men det hindrar inte Sofia för att ta ton igen. Till sin hjälp tar hon in, inte Orup utan Oscar Zia och publiken jublar förstås. Det är ju det här som är så härligt med dem. Även om inte Sofia sjunger lika bra så Pernilla så bjuder hon på det med liv och lust. Både Pernilla och Sofia vill adoptera Oscar och de hade en liten tävling om honom och Sofia gick segrande ur striden.

Pernilla bjuder på att hon har problem med att träffa killar och att tinder inte är något för henne och att hon har svårt att släppa tankarna på en kille som hon var tillsammans med för många år sen. Och så visas en bild på Oscar Jöback och in kommer Peter Jöback! Ja drömmar slår in ibland. Och så börjar han sjunga sin ”Han är med mig nu” som blir en underbar rolig och kärleksfull duett mellan dem. Pernilla och Peter har känt varandra hur många år som helst och det lyste verkligen om dem när de sjöng tillsammans, två kompisar som släpper loss och bara har kul. Låten gick sen över till ett mysigt litet samtal där Peter likt Aladdin fick sitta på mattan.

Men det vore ju för tråkigt om Pernilla skulle behöva gå hem själv så Sofia ordnade ett litet ”vem tar vem” med tre killar från publiken och det slutade med att Pernilla och killen gifte sig! Och ”bröllopsvalsen” blev till discotoner med Andreas Lundstedt.

Mycket kan ju upplevas som glitter och glamour i deras liv, men precis som alla är de i grunden vanliga människor och Pernilla sjöng sin fina låt till sonen Theo om att vara varannveckoförälder.

Förutom alla härliga gästartister blev det anekdoter och prat som det är i podden. Lite referenser till familjemedlemmar som satt i publiken. Visst var det planerat vad som skulle hända men som vanligt med de här två kvinnorna så blir ju inte allt som de har tänkt sig men de är ju så rutinerade och det hör ju till så det blev bara ännu bättre än om allt varit helt perfekt.

Allt avslutades med att alla gäster kom in och sjöng ”Shout up and dance!.

Det blev verkligen en kul och härlig kväll där Pernilla och Sofia generöst bjöd på sig själva och det ska bli så kul att lyssna på det i podden också!

Missa inte att lyssna på avsnitt 200!

Fredagkväll, andra advent är på ingång och det är helgen då Stjärnjul har premiär på årets julkonsert, den 26e i ordningen. Men ikväll är det genrep så sista finslipningen innan premiären imorgon kl 14. Ska nåt gå fel så är det ikväll så allt löper smärtfritt imorgon. Några småincidenter t ex att ”ridån” inte släppte i inledningen och ett mellansnack som bestämts i sista sekunden så Annika Herlitz skulle skriva på det under kvällen och ha det på plats till premiären. Men här är det proffs som är på scenen så allt hanteras med ett leende och det är ju live och det som är det härliga med live.

Som sagt det är verkligen proffs som står på scenen, 200 körsångare i dubbla VM-guldmedaljörerna Rönninge Show Chorus och The EntertainMen. En konsert som bygger på deras sångröster, sångglädje och underbara arrangemang av många klassiska jullåtar, härligt och roligt Disneymedley, gospel och fin uppbackning till de gästartister som är med och förgyller konserten och sätter sin prägel på årets konsert.

Kalle Moreaus med sin värme och musikalitet drar ner jubel med bland annat den fina Koppången, ett instrumentalt julmedley i spelmansanda med orkester och stråkar och tillsammans med kören Björn och Bennys underbara ”Klinga mina klockor”. Kiralina Salandy står för den mer gospelaktiga delen under konserten och gör en härlig ”Stand by me”. Kanske inte så julig, men en av mina favoritlåtar och i ett bra arrangemang som blev mäktig med den stora kören. Är Annika Herlitz med i en konsert så är ju ledmotivet ”Slå dig fri” ur filmen Frost ett måste. Lite oväntat att den kom rätt tidigt i konserten. Annika sjöng också några fina julsånger som ”The Christmas sång”. Och den stämningsfulla ”The Prayer” tillsammans med den för mig helt okände norske Kjetil Støa (men nu när jag läser på ser jag att han var med i Turandot på Folkoperan 2017 och inser att jag borde nog sett den). Men han var verkligen kvällens julklapp! Vilken fantastisk röst! Blev helt knockad av hans ”O Helga Natt”. Och det var en magisk stund när Kalle Moreaus började spela inledningen till ”You raise me up” och Kjetil sätter sig längst upp på körtrappan, helt ensam i den stora trappen med stämningsfullt ljus och börjar sjunga. Absolut en höjdpunkt och ögonblick som jag inte kommer att glömma. Kjetil får också stå för extranumret, Nessun Dorma, som jag ibland kan tycka blir lite pretentiös och tråkig, men inte ikväll. Vilken röst, utstrålning och mäktigt avslut! Nessun Dorma är inte den juligaste låten, men ändå ett perfekt avslut på en mångsidig julkonsert.

På scenen fanns inte bara dessa fantastiska röster utan även Stjärnjulorkestern med blås & stråk under ledning av Mattias Bylund. Orkestern, blås och stråk lyfter sångerna och får till den där härliga julstämningen. Precis som den fina belysningen på och runt om scenen. Rönninge Show Chorus klädval i fina röda glansiga/glittriga tunikor och The EntertainMen med röda skjortor förstärker den varma och juliga stämningen.

Stjärnjul har återigen gjort en julkonsert man inte vill missa om man gillar körsång och fantastiska röster.

Premiär imorgon kl 14:00 och biljetter kan köpas här:

http://stjarnjul.se/stjarnjul2018/