Den 4 juni 2016 var jag i Jönköping på Spira och såg en reading av Camera. Jag tyckte då den var väldigt intressant och har sen dess sett framemot att se den som en färdig musikal. Sen dess har man jobbat på den och ikvälll var det så dags för världspremiären av den på Östgötateatern i Linköping.

När vi kommer till teatern lyser den röda lampan som visar att det är utsålt. I foajen minglades det med mousserande vin och choklad. I minglet såg vi flera kända ansikten som t ex Camilla Thulin som står för Kostym och manusförfattaren Staffan Aspegren som tillsammans med Jan-Erik Sääf (musik och sångtexter) skapat den här nyskrivna svenska musikalen som är en fiktiv pjäs inspirerade av en del i Ingrid Bergmans liv.

Vi kommer in i Ingrid Bergmans liv när hon har bott ett tag i Hollywood med sin man Aron Petter Lindström och dottern Pia. Allt hon gjort i Hollywood har blivit succé och hon har vunnit en Oscars för bästa kvinnliga huvudroll i Gasljus. Ingrid Bergman tittar på slutscenerna ur sin senaste film Jeanne D’arc med Cameron. Av amerikanerna betraktas hon som amerikanska men själv har hon en längtan tillbaka till det europiska. Tillsammans med sin man ser hon senare en italiensk film av Roberto Rossellini och med Anna Magnami i huvudrollen. Hon blir helt fascinerade av filmen och skriver till Rossellini att hon vill filma med honom. Det här leder sen till att Ingrid och Rossellini gör filmen Stromboli tillsammans och de har en passionerad kärlekshistora. Ingrid skiljer sig och får tre barn med Rossellini. Amerikanerna har svårt att förlåta henne det som de ser som hennes svek. Parallellt får vi följa Anna Magnami som skulle ha gjort den filmen med Rossellini men som när hon blivit ratad av Rossellini gör en egen film på grannön Volcano. Åren går och så småningom skiljer sig Ingrid från Rossellini och återvänder till Hollywood för att göra Anastasia.

Ingrid  Bergman spelas av Karin Oscarsson som gör bra tolkning av Ingrid. Hon är nordiskt sval till skillnad från den italienska hetlevrade Anna Magnami som spelas av Maria Möller. Maria var var även med på den reading jag såg i rollen som Anna och hon är verkligen som klippt och skuren för den rollen. Hon har en hetta och passion i skådespeleriet och låten Volcano är en av de starkare i musikalen. Ingrids man Aron Petter spelas av av Patrik Martinsson som är väldigt bra som den lite undanskuffade maken som trofast står lite i Ingrids skugga och tar hand om hemmet och Pia. Niklas Risbeck spelar Roberto Rossellini som kommer in och erövrar Ingrid. Patrik och Niklas har en bra duett som handlar om att de bägge älskar Ingrid. Alla dessa fyra har väldigt bra sångröster och imponerar i sina sånger. Lite extra kul är det att se Patrik på scen i Linköping för det är just i Linköping jag första gången för väldigt många år sedan hörde honom sjunga. Nästan innan han sångkarriär hade börjat faktiskt. Redan då tyckte jag han hade en jättebra röst och den har bara utvecklats till det bättre. Låten om hur Ingrid föddes i en Camera och vill dö i en Camera sjungs väldigt fint och stämningsfullt av Karin.

Det är en bra ensemble och ett par av dem, Hani Arrabi och Johan Hwatz känner jag igen från readingen. Kul att de är med även nu.

Vissa av kläderna som Camilla Thulin har gjort är väldigt vackra, särskilt Anna Magnamis. Hade gärna sett lite mer glamorösa kläder i numret från Oscarsgalan där kläderna tyvärr mest ser ut som myspyspyjamaser i svart plysch med stora vita haklappar. Särskilt de manliga kostymerna i det numret satt inte så bra på. Vad jag har förstått har man låtit återskapa mönstertrycket på en klänning som Ingrid Bergman hade på Stromboli. Väldigt fin tanke men även där kunde passformen varit bättre.

Filmproduktionerna av Fredik Egerstran, scenografin av Bengt Fröderberg tillsammans med ljusdesignen av Håkan Jansson skapde flera effektfulla scener. Mycket av bakgrunden var filmer projecerade på en filmduk och från att det varit en stillbild så började träden blåsa i vinden, rök stiga upp från vulkanerna och så vidare.

Bra koreografi av Karl Dyall.

Musikalen är cirka 3 timmar vilket tyvärr kändes för den tappade lite tempo och den skulle nog tjäna på att tajtas till lite grann. T ex scenen där man får följa brevet som Ingrid skickar till Rossellini från USA, över Atlanten och genom hela Europa. Det är flera bra effekter och dans i det numret, men som helhet kändes det lite för långt.

Musiken och sångtexterna är bra och för handlingen framåt som den ska i en musikal.

Jättekul att man satsar på en nyskriven musikal och att resultatet är så bra. En välspelad och välsjungen musikal och den är absolut värd att ta sig till Linköping eller Norrköping för att se, om man nu inte bor där.

Vårens musikalkomedi på Oscars är Gentlemannen (A Gentleman’s guide to Love and murder) en musikal som 2014 vann 4 st Tony awards, bland annat för bästa musikal. Personligen tycker jag nog att både två av de andra som var nominerade 2014,  ”Aladdin” och ”Beautiful – The Carol King Musical” är bättre än Genlemannen på flera sätt, men särskilt musikmässigt.

Henrik Dorsin som spelar alla D’ysquiths som blir mördade av Monty är verkligen i sitt esse. Han klarar alla snabba kläd- och karaktärsbyten i akt ett helt suveränt. Men jag tycker han blommar ut än mer i andra akten när Suzanne Reuter som Lady Eugenia får mer utrymme och utmanar honom ordentligt i den komiska delen av föreställningen. Här märker man verkligen att en duktig komiker kan höja sig flera nivåer när de får lite motstånd och konkurren om att vara roliga. Suzanne Reuter är bra och spetsig i sina repliker och hennes blickar och minspel understryker allt perfekt. Att se henne på scen är alltid ett nöje.

Monty spelas av Anders T Olsson som syns mest på Dramaten. Monty är yngligen som vuxit upp i tron att han är en vanlig fattig kille, men när hans mor dör får han veta att hon är en D’ysquith och han försökter ta kontakt med sin släkt men det lyckas inte så bra. Och av en tillfällighet så inleds hans bana att mörda alla släktningar som står före honom i arvsordningen. Det är verkligen en stor uppfinningsrikedom i hur man kan begå mord i den här föreställningen.

Originaltiteln antyder ju att det även ska finnas med en del kärlek och Monty har två skönsjungande damer att välja på. Sibella (Sara Jangfeldt) och Phoebe (Emmi Christensson) och det är dessa två underbara musikaltjejer som gör den här föreställningen värd att kallas för en musikal. Sibella har en tuffare framtoning än den fagra och ljuva Phoebe, men bägge kan verkligen sjunga och utan tvekan är de musikaliska höjdpunkterna när tjejerna är på scen.

I ensemblen finns det flera duktiga musikalartister och jag hade gärna sett att Daniel Engman med sin fantastiska röst hade fått en mer framstående roll. Kan ju inte låta bli att undra om det inte hade blivit lite bättre med honom som Monty. Han kan ju både agera och sjunga fantastiskt.

Kläderna av Nigel Hooks är väldigt vackra, särskilt klänningarna som är en härlig färgklick på scenen.

Det är en underhållande musikalkomedi som lockar till en hel del skratt och man borde kanske ändra beteckningen till komedimusikal? Ett perfekt tillfälle att få se både Susanne Reuter och Henrik Dorsin på scen samtidigt. Så vill ni ha lättsam underhållning en kväll så ska ni absout gå och sen Gentlemannen. Den spelas bara i vår så passa på!

När vi bestämt oss för att åka till New York så var en av de första sakerna vi kollade var om Norm Lewis skulle spela i något. Men nej så var inte fallet, men så helt plötsligt så dök det upp en news flash om att han skulle hoppa in i Once on this Island med start en vecka innan vi skulle komma. Hur perfekt var inte det. Visste ingenting om Once on this Island men självklart skulle vi se den med Norm. Norm Lewis är en favorit sen han var med i Peter Jöbacks konserter ”I love musical” där han varit med. Det blev ju inte sämre när det dök upp erbjudande om att gå två betala för en. Det finns även ett lotteri man kan vara med i där biljetterna är rabatterade. Lotteriet funkar så att man ska anmäla sig till lotteriet ca 2 timmar en förställning och sen dras vinnarna vid en viss tidpunkt. Men vi ville kunna styra vilken dag vi ville gå så vi bokade med 2 betala för 1 erbjudandet.

Teatern Circle in the Square ligger på 50th och är en rätt modern teater och påminner om en Folkets hus teater eller konserthus. Scenen ligger i mitten med läktare runt omkring så oavsett var man sitter ser man bra. När vi kom in och såg själva scenen och scenografin fick vi en liten ”Hjälp sökes” känsla men förlagd till en sandstrandsklädd ö i franska antiellerna. En get och en höna på scenen. Skådespelarna kom in lite pö om pö och så helt plötsligt är det igång. Får medge att jag hann tänka lite vad är det här som vi ska se nu?

Men det var verkligen en helt fantastsik musikal i en akt ca 90 minuter lång. Den handlar om ö som råkar ut för en naturkatastrof. En liten flicka, Ti Moune, överlever mirakulöst och tas om hand av ett barnlöst par. Fyra gudar ger henne olika gåvor som ska följa henne under hennes liv. Ön är uppdelad i två delar, en där ursprungsbefolkningen bor och en där de franska kolonisatörerna bor. Och dessa världar möts inte på annat sätt än att ursprungsbefolkningen jobbar åt fransmännen, herrefolket. Men så en dag är den unge fransmannen Daniel ut och kör runt och råkar ut för en bilolycka. Den unga Ti Moune ser det som sitt livsöde att rädda honom. Kärlek uppstår förstås. Daniel återvänder hem och Ti Moune följer efter honom. En stund får de leva ut sin kärlek, men Daniel är redan bortlovad till en ung fransyska och har inte någon tanke på att bryta förlovningen. Ti Moune blir helt förkrossad och dör av krossat hjärta, men hennes själv lever vidare i det träd som växer upp i Daniels trädgård. Myten och legenden om Ti Moune berättas vidare på ön till alla barn och på så sätt blir hon odödlig. Det är en underbar historia och väldigt bra musik av Stephen Flaherty med texter av Lynn Ahrens. Lite calypsotoner. Sceneriet är enkelt med effektfullt. Men mest imponerande är självklart musikalartisterna!

Norm Lewis som vi kom för att se spelar vattenguden Agwe och hans nummer ”Rain” är helt fantastiskt bra. Vilken kraftfull röst!. Lea Salnga spelar kärleksgudinnan Erzulie och har en väldigt fin sång ”Human hart”. De andra gudarna, synden/dödens gud Papa Ge (Tamyra Grey) och moder jord Asaka (Alex Newell) är också helt fantastiska. Alla gudar imponerar stort.

Ti Moune spelas av Hailey Kilgore och Daniel av Isaac Powell. Hailey är helt underbar som Ti Moune. Riktigt imponerad blev jag av Philip Boykin som spelar Tonton Julian som är den som blir Ti Mounes pappa. Otrolig röst. Resten av casten är också väldigt bra och det är kul att så många av dem är med på scenen nästan hela tiden.

Once on This Island sattes upp första gången 1990 och hade nypremiär på Broadway den 3 december 2017. Åker ni till New York under 2018 kan jag varmt rekommendera att ni ser den här musikalen. Annorlunda men helt underbar!

https://onceonthisisland.com/

Tänk vad åren går! Det är snart 30 år sedan jag såg The Phantom första gången i London och nu i dagarna firar den 30 år här på Broadway! Det är utan tvekan den musikal jag har sett flest gånger så varför inte fira min 50 årsdag just på Majestic Theatre med att se Peter Jöbacks premiärföreställnig för hans inhop som The Phantom under 30 årsjubileumet. Här kommer man fira det i flera dagar med att de ringer i klockan på Nasdaq, ljusspel på Empire State Building, billboard på Times Square och självklart en stor galaföreställning med massa specialinbjudna. Det händer nästa vecka, men idag är Peters premiärkväll!

Det började lite skakigt när vi skulle hämta biljetterna, tog lite lång tid att leta igenom högen för börjar efternamnet på S ska de leta lite i högen. Sen skulle jag ta ett kort på tavlan som visar vilka som är med. Och ve och fasa, Peters namn stod inte där! Så vi hör i biljettluckan och svaret var ”han börjar inte förrän om ett par veckor och han spelade inte igår”. Enligt det som stått i tidningarna så skulle han ju börjat den 15 januari, men så var inte fallet. De kollade med stagedoor och vi fick det lugnande beskedet att han har inte kommit än men ska spela Lite senare hade han också lagt upp på Instagram att i kväll var det dags!

Så med det lugnande beskedet hade vi en härlig dag i New York och sen blev det att köa för att komma in på teatern eftersom de inte släpper in till själva teatern förrän 30 minuter innan det börjar med väskkontroll och allt. Väl på plats så slog vi oss ner på rad ett, mitten. Var annars?

Kristin Blodgette slog igång orkestern och de härliga toner och föreställningen kunde börja. Alltid lika underbart att höra de första tonerna. Även om jag har sett den hur många gånger som helst hittar man alltid något nytt och det blir annorlunda för det är andra personer som spelar. Peter gjorde en strålande Fantomen och samspelet med den underbara Ali Ewoldt var helt fantastisk som Christine. Ali har en helt makalöst bra röst, en av de bästa Christine jag har sett. Däremot kommer inte Greg Mills på topplistan som Raoul. Han kändes för gammal, för stel och ett irriterande colgate leende hela tiden. Kemin saknades mellan honom och Christine. Men rösten var ok. Då var Rodney Ingram som spelade Raoul när vi såg den igen den 18 januari mycket bättre. Det är Rodney som spelar Raoul i vanliga fall och han var som klippt och skuren för rollen. En vacker yngling, charmig med en fantastisk röst och där fanns det verkligen kemi med Christine. Ett så vackert förälskat skönsjungandet ungt par. Deras ”All I ask of you” var en ren njutning.

Vi fick också två olika Madame Giry och jag gillade Kathrine Heaton som var med den 18 januari bäst, men hon är ”bara” stand in för Maree Johnson. Hon hade mer pondus i mitt tycke. Mer som Sanna Martin som spelade på Cirkus.

Den 18 januari så hade min kompis turen att vinna på det dagliga lotteriet så vi hamnade lite på sidan på rad 1 (AA9 och 7), men väldigt bra plaster det också. Var intressant att se det lite från sidan för ett annat perspektiv och i vissa scener mer närhet eftersom orkesterdiket inte är mellan raden och scenen.

Varje gång jag ser den blir jag lika fascinerad när Fantomen och Christine kommer inglidande på båten och ljusstakarna växer fram ur dimman. Det finns så många underbara scener i Fantomen. Kläderna är otroligt vackra och man blir hänförd av allt man ser.

Peter är en underbar Fantomen och det är så kul att de valde just honom att spela på det här 30årsjubileumet. Jättekul att få ha varit med och firat det på plats hans första kväll här och sen matineén ett par dagar senare. Peter, Ali och Rodney är otroligt bra tillsammans så verkligen en cast som visar att föreställningen är värd att se igen och igen! Och det kommer hela tiden nya unga musikalarister som är med i den och som gör sina egna tolkningar av rollerna så The Phantom of the Opera kommer att fortsätta att spelas på scenerna runt omkring i världen.

Anastasia hade premiär den 24 april 2017 med bland annat Christy Altomare  (Anya), Derek Klena (Dmitry), John Bolton (Vlad) och Ramin Karmiloo (Gleb) i någrar av huvudrollerna. Tyvärr är inte Ramin med längre och det hade varit kul att se honom på Broadway men det får bli en annan gång. Men Christy Altomare spelar fortfarande Anya och hon är helt undebar som den unga fattiga flickan som man helt plötsligt tror är prinsessan Anastasia, den sista överlevande av den sista Tsar familjen. Den sista tsar familjen (Romanovs) mördades den 17 juli 1918 i Jekterineburg. Vi kommer in i handlingen när det förbereds för för en stor bal på slottet. Alla är där och det är precis som i en saga, en bal på slottet. Underbara balklänningar, dans, pampiga salar. Men allt bryts dramatiskt när palatset stormas och hela tsarfamiljen mördas. Eller hur är det nu med Anastasia? Ryktena sprids om att hon överlevde. . Flera år senare sopar en fattig flicka gatorna. En ung stilig rysk militär, Gleb, får syn på henne och blir förälskad, men hur ska han hantera det när det när han så småningom börjar tro att hon kan vara Anastasia. Anya stöter på två skojare, Dmitry och Vlad som upptäcker likheten Anya har med Anastasia och ser möjligheten att komma upp sig i världen. De ska presentera henne för kjesarinnan Maria Romanova, Tsaren mor som befinner sig i Paris. De tre beger sig mot Paris och Gleb i hälarna. De lyckas få träffa Maria och presentera Anya som Anastasia.

Det här är en underbar härlig och vacker musikal i sagans värld. 1997 gjordes en tecknad film om Anastasia. Det här är en historia som fortsätter att fängsla publiken för många vill gärna tro att hon överlevde även om man har kunnat konstatera att hon inte gjorde det. Men länge levde myten om att hon gjorde det. I musikalen har man lyckats fånga den här önskan om att hon skulle överlevt väldigt bra. Man vill så gärna att det ska vara hon, att hennes farmor ska känna igen henne och att hon ska få sin Dmitry. Historien byggs upp väldigt bra med fina storslagna musikallåtar som t ex ”Journey to the past” och ”In a crowd of Thousands”, fin scenografi, härliga kläder och storslagna dansnummer. Det är en väldigt bra ensemble och kul att ha sett så många av originialen i den, även om nu inte Ramin längre är med. Men Christy Altomare verkligen är Anya. Derek Klena och John Bolton matchar henne mycket bra. Max von Essen som tagit över som Gleb gör honom strålande. Alla har verkligen bra musikalröster.

Anastasia är en underbar sagomusikal och man lämnar teatern uppfylld av en härlig sagokänsla. Kul med så olika typer av musikaler som spelas på Broadway, man kan verkligen variera sig i oändlighet. Kan varmt rekommendera Anastasia om ni vill en underbar vacker sagomusikal.