My Fair Lady är en av de mest kända musikalerna och är fylld av kända låtar som t ex ”Den spanska räven rev en annan räv”, ”Det vore väl förunderbart”, ”Med en gnutta flax”och ”Jag kunde dansa så”. Den sattes upp 15 februari 1956 så visst kan man få lov att modernisera den lite. Det är precis vad Stadsteatern har gett sig i kast att göra. Men frågan är har man moderniserat för mycket eller fungerar det?

Det är lite svårt att precis bedöma vilken tids epok man har valt att förlägga den i. Känns inte helt som nutid. De klassiska låtarna av Alan Jay Lerner har fått ny översättning av Ulricha Johnson och på det stora hela tycker jag att nyöverstättning är bra och känns fräsch men att man ändå känner igen sig i texten från det man kan. Det är inte bra att ändra för mycket för igenkänningsfaktorn är viktig.

Sceneriet av Maja Ravn är överlag enkel och den gigantiska bokhyllan hos Higgins fungerar bra. Däremot är inte hennes kostymer lika bra. Överlag väldigt beigt och tråkigt. Visst passar det bra på Professor Higgins som ska vara en lite tråkigt typ, men rätt trist att man valt att klä i stort sett hela ensamblen i beige och bruna färger. Eliza är en liten färgklick med röd skinnjacka och skotskrutg kjol inledningvis. Väl hemma hos Higgins får hon en blå klänning i rätt fint tyg och den stora färgprakten är på balen då alla damer är klädda i balklänningar i olika färger och Eliza i rosa. Men tyvärr räckte inte klädbudgeten till att göra Elizas kjolar tillräckligt långa så man slapp troschocker hela tiden! Det är så ute med troschocker efter allt som varit i Let´s Dance och Melodifestivalen. Om man nu ville göra en markering att hon när hon var blomsterflicka saknade still och hade för kort kjol så skulle hon ju ha haft en mer stilful och snygg kjollängd när hon fick nya kläder hos Higgins men inte ens hennes rosa fina balklänning har en snygg kjollängd. Så irriterande. Det tappar i trovärdigheten att hon ska bli en fin dam när hon har kjolar där trosorna syns så fort hon rör på sig. Lite längre och sydda så de inte åker upp hela tiden så hade det blivit ett helt annat intryck. Också väldigt synd att man i Ascot scenen valt att spöka ut alla i gigantiska intetsägande knytblusrosetter istället för lite roliga färgglada hattar. Ascot är känt för roliga hattar, inte gigantiska stora rosetter!

Hemma hos Higgins har man valt att ensemblen ska vara någon form av fonetiska inspelningar och är med i rummet hela tiden. Det tillför inte någonting utan är enbart ett oväsen och störande moment och tar bort fokus från huvudpersonerna och relationerna dem emellan.

Det som räddar den här beiga/färglösa uppsättningen är skådespelarnas insatster. Rolf Lydahl är perfekt som den triste, självupptagne, mansgrisen professor Higgins. Bra att man har satt en riktig musikalartist i den rollen. Björn Kjellman har fått hoppa in istället för sjukskrivne Magnus Uggla som Doolittle, vilket han gör med bravur. Dock märks det att rollen är anpassad efter att man har valt Magnus Uggla i rollen för i musiken hörs då och då lite Ugglatoner. Väldigt bra gjort  och just numren med Doolittle är de som blir mest medryckande. Så jag skulle nog kunna tänka mig att gå och sen den igen när Magnus Uggla är tillbaka för att se hur det upplevs med honom. Men helt rätt ordning att se Björn Kjellman först tror jag. Eliza spelas av bra och starkt av Nina Zanjani. Hennes Eliza pratar till en början en helt ohörbar svada. Det är synd att man valt att hon ska prata så det inte hörs vad hon säger. Hade varit så mycket roligare om man valt en dialekt, kraftig brytning eller nåt. Inte bara att hon inte kan artikulera. Men självklart får Higgins ordning på det. Higgins har ju slagit vad med sin vän Pickering om att han ska kunna göra den dam av Eliza. Pickering spelas av Robert Fux som gör en sympatisk Pickering. Elizas beundrare Freddy spelas av Robert Noack som också är en duktig musikalartist och bjuder på vacker sång i ”I dina kvarter”. Personligen kan jag inte låta bli att tänka på Niklas Andersson då som gärna sjunger den på sina konserter efter att han spelat Freddy i Göteborgsoperans uppsättning av My Fair Lady. Vissa låtar är så intimt förknippade med en viss person. En av mina favoriter är Higgins mamma, spelad av Lena-Pia Bernhardsson. En stark kvinna som inte har mycket till övers för sin son och stöttar Eliza när Higgins har bett sig illa.

Stadsteatern har valt att ha kvar George Bernhard Shaws slut i Pygmalion där Eliza lämnar Higgins och inte återvänder till honom, även om de möts som hastigast i slutscenen. Hon bryter också helt med sin skrupelöse far. Man har vetat göra en starkare Eliza men jag tycker nog inte att man når hela vägen fram. Det hade behövts att man gjort en modernare Freddy. Nu blir det lite konstigt när hon säger att han kan inte tjäna pengar men hon ska bli lärare och försörja honom. Hon borde ha valt någon som inte bara älskade henne, men som också var stark och självständig. Ett starkt par tillsammans som stått upp mot mansgrisen Higgins.

Det är inte en dålig version av My Fair Lady, men man lyckas inte helt att göra den modern och fräsch. Flera bra skådespelarinsatser som tillsammans med en fräsch nyöversättning av de klassiska sångerna gör att det ändå blir en rätt trevlig kväll på Stadsteatern. Den når inte upp till samma nivå som Stadsteaterns fantastiska uppsättningar av t ex Billy Elliot och Sweeney Todd, men den sjunker inte lika lågt som Blodsbörder gjorde.

Godspell är skriven av John-Michael Tebelak med text och musik av Stephen Schwartz. och spelades för första gången 1971. 1973 hade den premiär i Sverige med bland annat Björn Skifs i en av rollerna. Den är lite en blandning av Jesus Christ Superstar och Hair, en hippie version som handlar om Jesus och hans lärjungar men på ett mer lösryckt sätt än Jesus Christ. I Godspell blir det med lösryckta berättelser än en sammanhängande berättelse. Det är först i slutet när Jesus samlar sina lärjungar för sista måltiden som det blir mer ett sammanhang och det börjar beröra och blir starkare.

I den här versionen som har spelats på Malmöopera tidigare i år har man kvar hippiekänslan i kläderna, men man har på många ställen lagt in moderna referenser t ex till Wahlgrens Värld, Bond, Addidas mm och använder mobiltelefoner för att förmedla budskapen. Den här koppling till nutiden har man lyckats väldigt bra med.

Det är ett väldigt ungt gäng och det är nog bara Linda Pritchad som jag kände till sedan tidigare. Den här unga ensembeln skapar en härlig energi på scenen och det märks att de har kul på scenen. Energin smittar av sig på publiken som klappar med i flera av sångerna. Väldigt kul att man vågar satsa på relativt okända unga musikalartister för det behövs fyllas på och flera av dem kommer vi nog få se framöver. Jesus spelas med stor inlevelse av Jonathan Tufvesson Larsson och Johannes Döpare av Andreas Gyllander. Ett av mina favoritnummer i musikalen är deras duett i klassisk musikalstil med höga hattar och käppar (polkagriskäppar) och lite härlig traditionell musikaldans. I det numret är resten av ensemblen/orkestern utspökade på olika sätt i julprydnader som en adventsljusstake på huvudet, julstjärnor etc. I en annan uppsättning hade jag nog stört mig på dessa som kan tyckas som fjantiga kläder, men här funkar det bra. Den är lite utflippade och galen och konstiga kläder och enkla lösningar funkar bra. Det blir komiskt på rätt sätt. Så Maria Gyllenhoff har lyckats där med i många fall enkla medel.

Ljudet var inte helt bra i vissa låtar och tyvärr överröstades sången av musiken så t ex kom inte Kajsa Borg till sin rätta inledningsvis när musiken dränkte hennes annars så starka röst. Musiken spelas av en del av skådespelarna, eller är det musikerna ibland som är skådespelare? Det är en musikal där alla gör lite av allting på scenen och i stort sett är alla inne på scenen hela tiden, så det är beundransvärt att de håller samma höga energinivå rakt igenom hela föreställningen.

Precis som Jesus Christ Superstar är det här en musikal åt det mer skräniga hållet vilket har med den tiden att göra och det finns några helt ok låtar men personligen tycker jag inte de når upp till samma nivå som i Jesus Christ Superstar.

Gästspelet på Skandiascenen är till och med den 25 mars och det passar ju bra att inför påsken bli påmind om varför vi firar påsk och få hör om kärleksbudskapet, vänd andra kinden till mm. Här får ni det presenterat på ett helt annat sätt än ni är vana vid.

För rätt exakt 3 månader sedan (9 december) såg jag Göteborgsoperans uppsättning av Phantom of the Opera och gillade den så jag ville se den igen eftersom det var så många nya intryck i den. Häremellan har jag ju också sett två föreställningar av Phantom i New York med Peter Jöback som Fantomen med den klassiska scenografin och kostymerna.

Men nu var det dags igen för Fred Johanson som Phantom, John Martin Bengtsson som Raoul och så en ny Christine, Frida Engström. Frida är mer åt operahållet än många av de Christine jag har sett tidigare men hon imponerade stort på mig. Riktigt bra röst och fantastisk närvaro. Uppsättningen är på engelska med ett undantag som jag tyckte gav en extra dimension. När Christine besöker sin fars grav och sjunger ”Wishing you were somewhere here again” så sjunker hon ner vid hans gravsten och i en vers så byter hon över till svenska. Det blir så starkt. Christine är ju svenska och det är ju mer naturligt att hon skulle prata med sin döde far på svenska än på engelska. Märkte att folk hajade till men för mig var det helt glasklart att hon gjorde det. Den effekten var inte med förra gången för då var det estinskan  Hanna-Liina Võsa som var Christine. I den här uppsättningen så är just gravscenen en av mina favoriter för den är så mycket snyggare gjord än i orginalet som ibland blir lite fjantigt för den där eldstaven funkar ju inte riktigt bra. Och den blå bakgrunden som man valt här är så snygg.

Jag gillar den här uppsättningen men den är helt annorlunda än den klassiska det ska man tänka på. Vissa delar i den här känns lite billigare medans andra tillför en extra dimension. Men det viktigaste av allt har man inte snålat in på. Huvudrollerna med Fred Johanson, John Martin Bengtsson och som idag Frida Engström håller absolut högsta klass tillsammans med Göteborgsoperans orkester. Det blir så maffigt när en så stor orkester spelar upp den underbara musiken av Andrew Lloyd Webber.

Idag var jag på en Showcase på China Theatre där Kattis Ahlström presenterade huvudrollsinnehavarna till musikalen Ghost som har premiär den 14 september. Sen jag fick höra att de skulle sätta upp Ghost har jag funderat på vilka som ska spela i den och att Peter Johansson var min favorit i rollen som Sam Wheat och Bruno Mistogiannis till rollen som Carl Bruner har ju inte varit någon hemlighet. Och det är många med mig som haft samma favoriter så någon högoddsare var de väl inte. Så kul att det också blev de som ska spela i den! De passar perfekt i sina respektive roller och samspelet dem emellan är alltid magiskt. Blir kul att se Peter spela den gode och Bruno den onde. Har ju varit tvärtom i Rock of Ages och Jersey boys.

Däremot har jag haft lite svårare att komma på vem som ska spela Molly och jag får ju erkänna att jag aldrig skulle ha gissat på Maria Lucia Heiberg Rosenberg. Har inte hört talas om henne förut och det har ju lite att göra med att hon är danska och det här är första gången som hon spelar i Sverige. Så en liten utmaning att spelas och sjunga på svenska. Men hon sa själv att det är lättare att sjunga på svenska än på danska. I Danmark är hon en av de stora musikalstjärnorna och har bland annat spelat Elphaba i Wicked och det är hon som är den danska Elsa I Frost. Det är ju lite kul eftersom Cassie Levy som gjorde den i original på West End och på Broadway nu just nu börjat spela Elsa i Frost på Broadway. Som sagt jag hade inte hört något om Maria Lucia tidigare, men vi fick höra några nummer från musikalen och hon har verkligen en bra röst. Hon och Peter sjöng en fantastisk version på Unchained Melody som gav riktigt gåshud. Och när hon sjöng ”With you” så blev jag riktigt berörd. Så jag har inga tvivel om att hon kommer att bli en väldigt bra Molly.

Ghost är ju som de flesta känner till en film från 1990 där Demi Moore och Patrick Swayze hade huvudrollerna. Den handlar om det unga paret Molly och Sam som flyttat till egen lägenhet och deras goda vän Carl. Sam och Carl jobbar på Wall Street tillsammans. En kväll när Molly och Sam varit ute och ätit middag blir Sam rånad och skjuts till döds. Men han kan inte släppa taget om Molly innan hans mördare hittas. Till sin hjälp tar han mediet Oda Mae. I filmen spelades hon av Whoopi Goldberg som belönades med en Oscar för bästa biroll. Oda Mae är en färgstark och kraftfull kvinna och det är en roll som kräver någon med riktiga röstresurser. Och jag kan verkligen ge dem en stor eloge för att de har valt Gladys Del Pilar Bergh i den rollen. Tillsammans med Elenor Margarita Eriksson och Clarissa Krabbe fick vi en riktigt powerversion av ”Are you a beliver”. Det här kommer verkligen att bli hur bra som helst!

Huvudrollerna backas upp av en stark ensemble med bland annat Sanna Martin, Alexandre Larsson och Anna-Maria Hallgarn.

Men det är ju inte bara de på scen som gör att en musikal blir bra. Janne Radesjös orkester kommer att spela och de är ju superbra. Anders Albien står för regin och har översatt. Han pratade lite med Kattis om att man har valt att inte helt föjla uppsättningarna på West End och Broadway utan har utvecklat det mer och satsat mer på kärlekshistorian och känslorna när man förlorar någon. Det kommer inte heller att vara dans i vanlig musikalmening, men att det blir bra dans det kan man vara säker på när Jennie Widegren står för koreografin tillsammans med Bianca Fernström. Jag gillade verkligen uppsättningen på Broadway och tårarna rann så om det ska bli ännu mer känslor så blir det stor kartong med näsdukar som får följa med!

För att få till de rätta illusionerna på scenen använder man sig av Mark Parker från Singapore. Tyckte de hade gjort det väldigt bra i London så det ska bli så intressant att se hur det blir här.

Översättningarna var inte helt klara än men showcasen avslutades med att Peter, Bruno och Maria Lucia sjöng slutnumret från akt 1 på svenska. Lät väldigt bra. De tre kommer att bli fantastiska tillsammans.

Det var väldigt trevligt att få ett avbrott mitt i arbetsdagen med den här showcasen och det gav en härlig energikick som behövs i bokslutstider.

Med den här uppsättningen kan det inte bli annat än succé så skaffa biljetter när de släpps den 13 mars. Jag längtar redan till hösten! Det blir verkligen en fantastisk musikalhöst i Stockholm, Ghost, Broarna i Madison County, Så som i Himmelen och Peter Jöbacks show.