Stockholm är sista anhalten på den här upplagan av Champions of Rock och bjuder på största kören, Joyvoice, på hela turnén, Här i Avicii Arena är det över 100 personer i kören och det märks verkligen när de tar i för fullt. Det blir en otroligt mäktig upplevelse med så stor kör i Queens låtar, särskilt i Bohemian Rhapsody.

Peter Johansson har satt upp Champions of Rock i några olika tappningar genom åren och haft olika artister med sig. I år är det ”bara” Jenna Lee-James som han spelade med i We Will Rock You i London som är med. Jenna har varit med på de tidigare turnéerna och det är verkligen inte ”bara”. Hon har en riktigt mäktig röst som imponerar stort både i den finstämda Is this the world we created till att hon tar i med hela kroppen i sluttonerna i Somebody to Love. Hon är verkligen Killer Queen. Peter och Jenna har ett härligt samspel och lyfter varandra i duetterna. Kraftfullt och starkt.

Peter, Jenna och Joyvoice backas upp av bandet med bland andra Neil Murray från Whitesnake och gemensamt skapas ett härligt Queen-sound. Tillsammans med en läcker ljussättning blir det äkta Queen Tribute.

Att Peter älskar Queen är det ju ingen tvekan om. Han kan sin Queen utan och innan och plockar fram mindre kända låtar som 39 och gör den med lika mycket kärlek som när han sjunger Bohemian Rhapsody tillsammans med Jenna och hela kören. Då är det helt magiskt. Det är underbart att se hur mycket han njuter av det här och hur han står i sin skinnrock med engelska flaggan och bara tar in hur hela arenan lyses upp av mobiltelefonerna i slutet av konserten.

Det här är en Queen-tribute som de utan tvekan skulle kunna ta till England och sälja ut arenor med, proffsig, musikaliskt fulländad, personlig och full av glädje och energi.

En konsert i Musikaliska kvarteret är alltid lite extra för lokalen är ju fantastisk fin. Sveriges första konserthus från 1877 och här njuter man verkligen av att vara på konsert. Musikaliteten och spelglädjen sitter i väggarna och den blommar ut för fullt på scenen när Blåsarsymfonikerna och Rennie Mirro och Joachim Bergström ändrar scenen. Glädjen att få sjunga på den här scenen är så stor så Karl Dyall inte kunde låta bli att slinka in på väg till Chinateatern och Bodyguard för att få vara med i öppningsnumret Let The Good Times Roll och sen riva av en fantastisk Feeling Good. Sen snabbt iväg till Chinateatern för att vara på plats när ridån går upp där.

En underbar överraskning och bonus och sen var det verkligen Feeling Good resten av konserten fylld av klassiker och lite nytt. Joachim Bergström gick all in i Mack the Knife och Rennie Mirro släppte som vanligt loss i I Got Rythm. Kvällens gästartist Sarah Dawn Finer förvirrade kvällens dirigent Jonas Nydesjö med sitt inledningssnack när hon pratade om Alla Hjärtans Dag kort innan hon knyter ihop det och hon bjuder på en härlig tolkning av Perhaps, Perhaps, Perhaps med glimten i ögat. Tätt följd av hennes underbara Kärleksvisan. När hon sjunger den så håller man andan och bara njuter av varje ton. Första akten avslutas med Me and my shadow med Joachim och Rennie, en perfekt låt för dem för de är så samsjungna, en given enhet de liksom sitter ihop. I andra akten fortsätter de att sjunga tillsammans i Fine and dandy och Fever som de gör så strålande bra tillsammans.

Sarah har ofta sjungit What a wonderful world, men i kväll är det i ett helt nytt arrangemang som känns mer personligt och passar hennes makalösa röst helt perfekt. Ett magiskt ögonblick!

Att de här tre verkligen älskar att stå på scenen, både med Blåsarsymfonikerna och tillsammans som en trio, märks verkligen, det skämtas och gnabbas helt naturligt som det bara kan göra när men delar den här spelglädjen tillsammans. Deras röster lyfter varandra och de avslutar med The way you make me fell so young och en otroligt starkt och mäktig version av My Way. Extranumret blir traditionellt Let The Good Times roll, precis som det började. Glädjen och energin som finns på scenen fortplantar sig ut över publiken och man lämnar Musikaliska med ett stort leende, nynnandes och full av livslust.

Missa inte att se det här tillsammans och de spelar igen kl 17:00 och 20:00 den 18 februari och det finns biljetter kvar till kl 20:00 i skrivande stund. Skippa Mello och köp biljett för det här är så musikaliskt underbart.

Den här Les Mis konserten kommer jag sent att glömma men mer för att den är toppen från botten. Den kändes väldigt mycket som en skoluppsättning, eller möjligen en parodi på Les Misérables, type Les Misérables goes wrong. Lite inspirerad av Peter Pan går åt helvete som spelas på cirkus nu.

Har man sett Les Mis ett antal gånger så har man lite förväntningar på vad man ska få se och då blir det väldigt konstigt när man tagit sig konstnärliga friheter och kastat om ordningen på låtarna så det inte stämmer. För att höja den sceniska effekten har man valt att visa scener ur filmversionen och det skulle ju kunna vara bra. Om det nu inte hade varit så att man valt att inte visa den låt som man sjunger, helt plötsligt fryst bilden i en konstig rörelse eller som i Javert’s suicide gå händelserna i förväg på filmen så halvvägs in i sången ja då faller han ner i vattnet och dör, men sången pågår ett tag till. Det finns många sådana filmmissar man ge exempel på och frågan är om det är komiskt eller bara dåligt. Välj själva. Men det är för många för att man ska kunna bortse från dem.

Stor orkester utlovas och det är det också, men lite konstiga arrangemang dök upp och någonstans tyckte jag att jag hörde en bongotrumma, men det gjorde jag väl inte? Men jag gillar att det var en stor orkester som placerats på scenen. Det gav en bra känsla.

Det var en rätt ung cast som plockats från West End vilket ibland gav intrycket mer av en skoluppsättning än en professionell uppsättning som det ska vara. De lyckades inte helt få till kraften och trycket i sångerna, och det saknades pondus i vissa av rollerna. Främst hos Chris Green som fått den otacksamma uppgiften att sjunga både Jean Valjean och Marius,vilket kan tyckas vara en dröm men håller inte. Att han har både rollerna märks ju efter ett tag och då blir det riktigt konstigt och faktiskt lite komiskt. Hade svårt att hålla mig för skratt när i andra akten (efter att det varit Break, ja man kallade pausen för Break) Fantine, eller jag menar Cosette (samma tjej sjunger Fantine, Cosette, Madame Thénardier och Eponine) och Jean Valjean, nej Marius sjunger A heart full of love för att sedan i nästa ton är Chris Green Jean Valjean osv. Blir snurrigt och konstigt när samma person är olika roller och när en roll sjungs av flera artister. Så man blandar och ger om vartannat. Chris Green är bra som Marius och gör en riktigt bra Empty Chairs och Suddenly (från filmen) men han mäktar inte med Jean Valjean, där saknas pondusen och kraften som nog kommer med åldern.

Den som verkligen imponerar på mig är tjejen (tror det är Chloe Taylor) som sjunger bland annat Fantines I dreamed a dream, Cosette i A heart full of love och Eponines On my own och hon är komisk och bra som Madame Thénardier. Men även om hon är bra i alla dessa så tycker jag det är synd att man snålat och inte har olika solister i de bärande rollerna. Det hade blivit så mycket bättre att ha tydliga roller. I dessa tider så finns det så många musikalartister som behöver jobb. Finns bra svenska solister som kunnat plockats in och lyft föreställningen. När man marknadsför det som West End så förväntar jag mig mer än vad jag såg på scenen i kväll. Är inte i närheten av West End-känsla. Nej vill man ha West End känsla ska man gå på Operan och se Sweeney Todd.

Det här är också en nerkortat konsertversion för man har inte med all musik och man har helt tagit bort de partier som leder in till en ny scen.Vid flera tillfällen blir det pauser mellan låtarna och de flyter inte in i varandra så det binds ihop till en helhet och då blir det lite mer en ”best off” än en fullskalig konsertversion.

Tyvärr lever det här inte upp till mina förväntningar. Finns det som är bra i den men helhetsintrycket håller inte utan jag går därifrån med känslan av att det här var en märklig konsert och jag mer skrattar åt den än har med mig Les Mis-känslan jag brukar ha. Den där man blivit helt uppfylld och tagen av musiken och känslan i den.

Jill Johnson fyller 50 år i år och firar med en show med start på Cirkus i Stockholm. Showen börjar väldigt avskalat och enkelt, Jill och en gitarr men i glittrig klänning så den lyxiga showkänslan finns där från start. Finstämt och personligt prat om hur hon själv började som väldigt ung, men hur det var svårt att nu när hon är mamma att släppa taget när dottern Havanna vilja börja plugga i USA. En introduktion som övergår i en fin duett där dottern sjunger med på film. Sen öppnas draperiet upp och bandet blir synligt och showen börjar övergå till det mer storslagna och lyxiga som genomsyrar hela showen.

Jill visar i den här showen att hon med sin kraftfulla röst är lika bekväm i country, rock, pop som svängig storband. Jills egna låtar blandas med covers som Jolene, Bort To Run, I never promised you a rose garden, Thats life, Crazy little thing called love, For once in my life, Purpel Rain, Forever young och hennes fina tolkning av Tommy Nilssons Öppna din dörr. En låt som i Jills tappning heter Open your heart. Finstämt eller fullt ös, Jill behärskar båda.

Det är lyxigt, storslaget och snyggt. Jills röst bärs fram och lyfts av de fantastiska musikerna under ledning av Stefan Brunzell. Det blir så läckert när blåssektionen kommer in och tar i för fullt i t ex That’s life.

Jill har jobbat med många andra artister och det var väldigt fint att hon lyfte fram sina duettpartners när namnen projicerades på draperiet inför den fina duett med Sara Niklasson, som också är en av musikerna i bandet.

Det är härligt att se hur självsäker och proffsig Jill är. Små missöden på scenen tas med ett leende.

Det här är en fulländad show och jag kan verkligen rekommendera den!