My Fair Lady är en av de mest kända musikalerna och är fylld av kända låtar som t ex ”Den spanska räven rev en annan räv”, ”Det vore väl förunderbart”, ”Med en gnutta flax”och ”Jag kunde dansa så”. Den sattes upp 15 februari 1956 så visst kan man få lov att modernisera den lite. Det är precis vad Stadsteatern har gett sig i kast att göra. Men frågan är har man moderniserat för mycket eller fungerar det?

Det är lite svårt att precis bedöma vilken tids epok man har valt att förlägga den i. Känns inte helt som nutid. De klassiska låtarna av Alan Jay Lerner har fått ny översättning av Ulricha Johnson och på det stora hela tycker jag att nyöverstättning är bra och känns fräsch men att man ändå känner igen sig i texten från det man kan. Det är inte bra att ändra för mycket för igenkänningsfaktorn är viktig.

Sceneriet av Maja Ravn är överlag enkel och den gigantiska bokhyllan hos Higgins fungerar bra. Däremot är inte hennes kostymer lika bra. Överlag väldigt beigt och tråkigt. Visst passar det bra på Professor Higgins som ska vara en lite tråkigt typ, men rätt trist att man valt att klä i stort sett hela ensamblen i beige och bruna färger. Eliza är en liten färgklick med röd skinnjacka och skotskrutg kjol inledningvis. Väl hemma hos Higgins får hon en blå klänning i rätt fint tyg och den stora färgprakten är på balen då alla damer är klädda i balklänningar i olika färger och Eliza i rosa. Men tyvärr räckte inte klädbudgeten till att göra Elizas kjolar tillräckligt långa så man slapp troschocker hela tiden! Det är så ute med troschocker efter allt som varit i Let´s Dance och Melodifestivalen. Om man nu ville göra en markering att hon när hon var blomsterflicka saknade still och hade för kort kjol så skulle hon ju ha haft en mer stilful och snygg kjollängd när hon fick nya kläder hos Higgins men inte ens hennes rosa fina balklänning har en snygg kjollängd. Så irriterande. Det tappar i trovärdigheten att hon ska bli en fin dam när hon har kjolar där trosorna syns så fort hon rör på sig. Lite längre och sydda så de inte åker upp hela tiden så hade det blivit ett helt annat intryck. Också väldigt synd att man i Ascot scenen valt att spöka ut alla i gigantiska intetsägande knytblusrosetter istället för lite roliga färgglada hattar. Ascot är känt för roliga hattar, inte gigantiska stora rosetter!

Hemma hos Higgins har man valt att ensemblen ska vara någon form av fonetiska inspelningar och är med i rummet hela tiden. Det tillför inte någonting utan är enbart ett oväsen och störande moment och tar bort fokus från huvudpersonerna och relationerna dem emellan.

Det som räddar den här beiga/färglösa uppsättningen är skådespelarnas insatster. Rolf Lydahl är perfekt som den triste, självupptagne, mansgrisen professor Higgins. Bra att man har satt en riktig musikalartist i den rollen. Björn Kjellman har fått hoppa in istället för sjukskrivne Magnus Uggla som Doolittle, vilket han gör med bravur. Dock märks det att rollen är anpassad efter att man har valt Magnus Uggla i rollen för i musiken hörs då och då lite Ugglatoner. Väldigt bra gjort  och just numren med Doolittle är de som blir mest medryckande. Så jag skulle nog kunna tänka mig att gå och sen den igen när Magnus Uggla är tillbaka för att se hur det upplevs med honom. Men helt rätt ordning att se Björn Kjellman först tror jag. Eliza spelas av bra och starkt av Nina Zanjani. Hennes Eliza pratar till en början en helt ohörbar svada. Det är synd att man valt att hon ska prata så det inte hörs vad hon säger. Hade varit så mycket roligare om man valt en dialekt, kraftig brytning eller nåt. Inte bara att hon inte kan artikulera. Men självklart får Higgins ordning på det. Higgins har ju slagit vad med sin vän Pickering om att han ska kunna göra den dam av Eliza. Pickering spelas av Robert Fux som gör en sympatisk Pickering. Elizas beundrare Freddy spelas av Robert Noack som också är en duktig musikalartist och bjuder på vacker sång i ”I dina kvarter”. Personligen kan jag inte låta bli att tänka på Niklas Andersson då som gärna sjunger den på sina konserter efter att han spelat Freddy i Göteborgsoperans uppsättning av My Fair Lady. Vissa låtar är så intimt förknippade med en viss person. En av mina favoriter är Higgins mamma, spelad av Lena-Pia Bernhardsson. En stark kvinna som inte har mycket till övers för sin son och stöttar Eliza när Higgins har bett sig illa.

Stadsteatern har valt att ha kvar George Bernhard Shaws slut i Pygmalion där Eliza lämnar Higgins och inte återvänder till honom, även om de möts som hastigast i slutscenen. Hon bryter också helt med sin skrupelöse far. Man har vetat göra en starkare Eliza men jag tycker nog inte att man når hela vägen fram. Det hade behövts att man gjort en modernare Freddy. Nu blir det lite konstigt när hon säger att han kan inte tjäna pengar men hon ska bli lärare och försörja honom. Hon borde ha valt någon som inte bara älskade henne, men som också var stark och självständig. Ett starkt par tillsammans som stått upp mot mansgrisen Higgins.

Det är inte en dålig version av My Fair Lady, men man lyckas inte helt att göra den modern och fräsch. Flera bra skådespelarinsatser som tillsammans med en fräsch nyöversättning av de klassiska sångerna gör att det ändå blir en rätt trevlig kväll på Stadsteatern. Den når inte upp till samma nivå som Stadsteaterns fantastiska uppsättningar av t ex Billy Elliot och Sweeney Todd, men den sjunker inte lika lågt som Blodsbörder gjorde.