Det är alltid intressant att se en teater baserad på en svensk klassiker. Selma Lagerlöfs Kjesaren av Portugallien gavs ut 1914. Den har spelats in som film och även gjorts som en tvserie. Nu sätts den upp av Riksteatern och ska ut på turné runt om i landet.

När vi kommer in i salongen möts vi av en John Bauerlik skog och en liten röd stuga. Så direkt fick man en verklig svensk känsla. Torparen Jan (Niklas Falk) i Skolycka går fam och tillbaka utanför stugan och våndas för att han ska bli far. Han vill ju inte bli far, hur ska de nu klara sig. Så föds dottern och när Jan håller henne i sina armar första gången ändras hans inställning helt, dottern blir hans hela värld. Hon får namnet Klara Fina (Lovisa Onnerfalk) efter solen. Jan är väl sedd av patron Falla (Bill Huigg) på godset och när Klara Fina växer upp får hon också plats på godset. I samband med Klara Finas födelse kommer också en ny ingenjör (Mårten Andersson) som så småningom gifter sig med patrons dotter (Carlos Romero Cruz). Nya tider stundar, ingenjören vill att man ska modernisera och hugga ner skogen. Men Falla vill bevara skogen. På godset rör sig också Stoll-Ingeborg (Marika Holmström) som männen skrattar åt men som de inte drar sig för att utnytta sexuellt. Klara Finas uppväxt är i en liten skyddad värld men när hennes mor  Kattrina (Lia Boysen) syr henne en fin röd klänning av ett tyg hon fått möts hon av grannarnas avundsjuka men även av patrons lustar. När Falla dör ärver ingenjören allt, för på den tiden så kunde ju inte döttrar sköta ett gods…. Nu blir det andra tider. Det visar sig att det inte finns något gåvobrev på torpet som Jan fått av Fall och ingenjören kräver betalt för godset. Klara Fina ser sin möjlighet att frigöra sig från sin far och åker till Stockholm för att hjälpa till att tjäna in pengarna som behövs. Men hon återvändet inte och Jan blir galen av saknaden till henne och börjar leva i en fantasivärld där han är Kjesaren av Portugallien. Klara Fina har skapat sig ett eget liv i Stockholm och visar att hon är en självständig kvinna.

Fast historien är mer än 100 år så finns det fortfarande mycket av det som skildras som finns kvar i samhälllet idag. Man hade lika gärna kunnat förflytta den till nutid utan att behöva ändra nämnvärt på själva handlingen.

Skådespelarna är bra och trovärdiga i sina roller. Niklas Falk som Jan vandrar från den undfallande Jan till en galen Kjesare. Lia Boysen leverera sina repliker med bra intensitet. Lovisa Onnerfalk är stark som Klara Fina. Intressant att se Carlos Romero Cruz spela Fallas dotter. Det är nog första gången som jag har sett en uppsättning där man valt en man att spela en kvinnlig karaktär på det här sättet. Carlos Romero Cruz är också känd som drag-queen Carnita Molida. Först hajade man till men sen blev man uppslukad av pjäsen och då tänkte man inte direkt på det.

Min Stora Dag har gjort den nyskrivna musiken som spelas.

Generellt sett var det bra scenografi även om jag tyckte att bildbakgrunderna särskilt i akt ett störde mer än tillförde något till handlingen. De var med på sin plats när Jan i andra akten blev galen och tänkte på Klara Fina.

Tycker man det är kul att gå på teater och se de svenska klassikerna så är det här en bra uppsättning att gå och titta på. Teater är ett bra sätt att föra våra klassiker vidare till en ny generation. Så man kan hoppas att den ses av skolklasser när den visas i landet.