För ca 2 veckor sedan såg vi premiären av Livet är en schlager och under de här två veckorna har de tätat till den väldigt mycket och fått ett bättre tempo. Den här kvällen slutade den ca 22.45 mot ca 23.20 på premiärkvällen. Visserligen kom det igång lite sent på premiären men det är inte allt.

Till fördel för musikalern har man kortat ner inledningen på andra akten där Måns Möller som slimmig musiksagent har fått minskat spelrum och det är bara bra. Det blev alldelelse för mycket buskis av det tidigare. Det hör inte hemma i en musikal att driva med enskilda personer i publiken. Så det är bra att de har lyssnat på den kritik som har framförst.  I övrigt hade jag svårt att sätta fingret på vad de kortat ner mer men det var helt klart mer tight och jag upplevde den mycket bättre än på premiären. Men det går fortfarande att göra om lite mer för att få snäppa upp den några steg till. Har fortfarande svårt för de karikatyrerna som Katarina Ewerlöf spelar och Sabina är bara för mycket! Skämt är roliga en gång i samma föreställning, men upprepas de blir det bara tjatiga och dåliga. Vi fattade första gången! Däremot så skrattade jag hjärtligt åt Johans Glans ordvitsar även om jag hört dem, men de framförs med ett hjärta vilket gör dem roliga och håller att höras om när man ser om föreställningen.

De klart lysande stjärnorna är Helen Sjöholm som Mona, Johan Glans som hennes man Bosse och Peter Jöback som Candy Darling. Helens och Peters nummer bara växer för varje gång man hör dem. Jag gick och trallade på ”Det känns som livet är en schlager” dagen efter. Peters slutnummer i första akten ”Ingen är där” är bara så superbra och ger rysningar, likså Då är jag inte jag, och duetterna med Helen. Så gillar jag också det charmiga dansnumret där Bosse och Candy Darling är och lagar Bosses bil. Kul  hur de olika karaktärerna framför samma dans.

Fortfarande lite för mycket buskis, men som sagt Helen, Peter och Johan är underbara och det är absolut värt att gå och sen den för deras skull!

Premiärkväll, röda mattan var framrullad och man kan nog säga att alla var där ikväll. En av de mest kändistäta företällningar som jag varit på. Och det är nog inte så konstigt eftersom upphovsmännen heter Jonas Gardell och Fredrik Kempe och på scen Helen Sjöholm och Peter Jöback. Självklart vill alla se hur man har lyckats med att göra musikal av filmsuccén Livet är en schlager. Och vad ska man säga annat än att det har lyckats bra, väldigt bra, även om det finns lite som fortfarande går att slipas på. Dessutom är den ca 3,5 timme. Lite svårt att veta exakt eftersom det var premiär och då kommer det inte igång i tid för man måste ju dricka lite champange, Tattinger bjöds det på innan, och sen drar det ut på tiden i pausen också.

Men det var nära att det inte blev någon premiär, hade det inte varit för att kostymören kunnat hoppa in och spela den stora rollen som Jean Pierre Barda när den ordinarie blivit sjuk, ja då hade det inte gått. Men vilken tur att kostymören heter Christer Lindarw och har lite scenvana… väldigt snygga kläder hade han också knopat ihop, särskilt till Candy Darling. Så självklart fick han en väldigt varm applåd i sitt inhop!

Handlingen är i stora drag samma som i filmen. Helen Sjöholm är utmärkt som schlagerälskande Mona. Härligt att få se och höra henne i en musikalroll igen. Vilken röst hon har! Johan Glans är härlig som hennes lite misslyckade man Bosse som inte kan låta bli att dra ordvistar när han blir lite nervös. Och de lockade till skratt. Johan Helgesson är fantastisk som den CP skadade David som skrivet musiken till den låt som Mona ”stjäl”. Men allra bäst är Peter Jöback som transvistiten Candy Darling, Monas bror. Det är Candy som leder oss i in historen som en berättare. Utan tvekan är han snyggast på scen, dansar runt i högklackat som han inte gjort annat och visar upp sina ursnygga ben, men framför allt så har han det bästa sångnumren också. Det är intressant att se förvandlingen från Sweeney Todd som han spelade i våras till Candy Darling, två helt olika roller och han spelar bägge med bravur!

Första akten avslutas med en rörande och pampig Ingen är där och i andra akten har han bland annat den underbara Då vore jag inte jag. Riktigt kul att få höra den i sitt sammanhang. Musiken är en blandning av schlager, dansband och pampiga låtar i bästa Fredrik Kempe anda. Efteråt trallar man gärna med i Som gjorda för varandra, en av de underbara duetterma mellan Peter och Helen. Musiken är trall och klappvänlig och det klappades med i många låtar.

Det lite svagare inslagen var Katarina Ewerlös två olika rollprestationer. I första akten spelar hon föreståndaren på Samhall och i andra projektledaren för melodifestivalen. Tyvärr har man valt att framställa bägger karaktärer på samma sätt så det blir lite tjatigt. Även Frida Westerdahls diva Sabina blir lite väl tjatig och blir lite för mycket upprepande att hon är sån kändis och att hon inte kan komma ihåg okändisar som Mona utan kallar henne Gun. Det är kul ett tag men sen blir det för mycket. Så musikalen skulle tjäna på att man kortade lite i de dialogerna.

Scenografin är rätt enkel men funkar bra. Koreografin är bra men det är inga maffiga dansnummer i den men ett och annat helt ok. Det är kul att se Peter dansa loss igen och på höga klackar.

Som helhet är det en bra musikal, inte i klass med mer dramatiska som Kristina från Duvemåla, men klart underhållande. Man blir glad av den och tiden går fort. Men eftersom den är helt ny så finns det fortfarande lite som går att täta till på.

Vill man se några av våra främsta musikalartister tillsammans på scen och ha en trevlig kväll och blir underhållen, ja då ska man absolut passa på. Sista föreställningen är den 21 december. Oklart om det blir någon förlängning men med Familjen Addams som knackar på dörren i Januari kan det inte blir långvarigt. Så har ni inte bokat biljett, gör det! Har ni bokat så kan ni se fram emot en underhållande musikal som man blir glad av!