För ca 2 veckor sedan såg vi premiären av Livet är en schlager och under de här två veckorna har de tätat till den väldigt mycket och fått ett bättre tempo. Den här kvällen slutade den ca 22.45 mot ca 23.20 på premiärkvällen. Visserligen kom det igång lite sent på premiären men det är inte allt.

Till fördel för musikalern har man kortat ner inledningen på andra akten där Måns Möller som slimmig musiksagent har fått minskat spelrum och det är bara bra. Det blev alldelelse för mycket buskis av det tidigare. Det hör inte hemma i en musikal att driva med enskilda personer i publiken. Så det är bra att de har lyssnat på den kritik som har framförst.  I övrigt hade jag svårt att sätta fingret på vad de kortat ner mer men det var helt klart mer tight och jag upplevde den mycket bättre än på premiären. Men det går fortfarande att göra om lite mer för att få snäppa upp den några steg till. Har fortfarande svårt för de karikatyrerna som Katarina Ewerlöf spelar och Sabina är bara för mycket! Skämt är roliga en gång i samma föreställning, men upprepas de blir det bara tjatiga och dåliga. Vi fattade första gången! Däremot så skrattade jag hjärtligt åt Johans Glans ordvitsar även om jag hört dem, men de framförs med ett hjärta vilket gör dem roliga och håller att höras om när man ser om föreställningen.

De klart lysande stjärnorna är Helen Sjöholm som Mona, Johan Glans som hennes man Bosse och Peter Jöback som Candy Darling. Helens och Peters nummer bara växer för varje gång man hör dem. Jag gick och trallade på ”Det känns som livet är en schlager” dagen efter. Peters slutnummer i första akten ”Ingen är där” är bara så superbra och ger rysningar, likså Då är jag inte jag, och duetterna med Helen. Så gillar jag också det charmiga dansnumret där Bosse och Candy Darling är och lagar Bosses bil. Kul  hur de olika karaktärerna framför samma dans.

Fortfarande lite för mycket buskis, men som sagt Helen, Peter och Johan är underbara och det är absolut värt att gå och sen den för deras skull!