Jag skulle ha sett den här föreställningen i april, men då blev den inställd pga Corona och när Soppteatern bestämde i början av hösten att de skulle ha soppteatern för 50 st i publiken satt jag redo och bokade när biljetterna släpptes. Det är ju alltid svårt att få tag i biljetter till soppteatern, men ännu svårare nu. Till min stora lycka så måste jag varit en av de första som var inne och bokade för mittbordet på första raden var ledigt. Det är ju de absolut bästa platserna! Det var coronasäkrat avstånd till scenen. Så härligt att få slå sig ner och äta en god grön ärtsoppa innan Sanna Martin och pianisten Sven-Eric Dahlberg kom in på scenen. Sen var det bara att luta sig bakåt och njuta i en timme.

Alla artister har sina inspirationskällor och med stor värme och respekt berättade Sanna om tre av sina, Margareta, Krook, Sonya Hedenbratt och Bette Midler. Tre fantastiska sångerskor som alla även hade det gemensamt att de fick kämpa extra för att de inte var den söta utan alla hade något i sitt utseende som inte ansågs vackert. Dessa kvinnor har inspirerat Sanna att bli den artist hon är idag. Som ung musikalartist fick Sanna höra att hon var en intressant typ. Hon passade inte att spela den unga vackra Liesl i Sound of Music, men hon fick en roll som en av nunnorna för rösten var det ju inget fel på. Rösten fick vi njuta av i de sånger som hon valt från sina tre förebilder. Sven-Eric Dahlberg ackompanjerade på pianot och det var kul att höra hans minnen från tiden när han spelade med Sonya. Härligt att höra en artist hylla andra artister på det här sättet och på så sätt bevara dem för framtiden. Och Sanna är nog själv en sån artist som yngre tjejer har som sin förebild.

Timmen gick alldeles för fort och kan sammanfattas som en finstämd blandning av anekdoter, livserfarenhet och Sannas fantastiska sång som förgyllde en helt vanlig onsdagslunch.

Håll koll på om den här föreställningen dyker upp på meny på Soppteatern längre fram, eller i något annat sammanhang för den är verkligen värd att ses.