2011 såg jag Ghost första gången i London (originaluppsättningen) och jag älskade den från första tonen. Musiken av Dave Stewart (Eurythimics) och Glen Ballard är helt i min smak och en av de mest spelade i min bil. Londonuppsättningen med Caissie Lewy (Molly) och Richard Fleesman (Sam) var helt fantastisk och tårarna flödade. Blev så glad när jag fick höra att den skulle sättas upp i Stockholm och med några av mina favoritmusikalartister dessutom, Peter Johansson som Sam Wheat och Bruno Mitsogiannis som hans vän Carl Brunner. Gladys Del Pilar Bergh som mediet Oda Mae Brown kändes klockren. Men Maria Lucia Heiberg Rosenberg (Molly Jensen) var helt okänd för mig men på den showcase jag var på i våras så fick jag ett bra intryck. Det kändes som uppsättningen var i bra händer med Anders Albien som regissör och översättning och Jenny Widegren som koreograf tillsammans med Bianca Fernström.

Ikväll var det äntligen dags att få se det nästan helt färdiga resultatet, andra publikrepet och en vecka kvar till premiär (14 september) så är allt nästan på plats men inte fullt ut. Vi hade fått plaster på rad 1 främre balkong och det innebär att man ser det lite grann från ovan, vilket ibland gjorde att man nog såg lite mer än vad som kanske var tänkt. Vad tänker jag inte tala om för Anders Albien bad oss att inte avslöja om det var några av specialeffekterna man såg för det ska ju vara en överraskning för alla som kommer och de jobbar fortfarande på att slipa på dem.

Anders Albien är känd för att sätta sin egen prägel på musikalerna han tar sig an och det brukar bli väldigt bra. Den här uppsättningen skiljer sig en del från Londonuppsättningen främst vad gäller scenografin och koreografin. Dansen var strålande bra och jag blev verkligen imponerad av scenografin av Andreas Bini. Man projicerar bakgrunden och handlingen förflyttas så snyggt från Sam och Mollys lägenhet, till tunnelbanan, kontoret och olika New Yorkvyer. Riktigt bra gjort! Ljusdesignen (Palle Palmé) var också bra, särskilt i slutscenen när Sam går in i himlen.

De flesta känner nog till handlingen, finanskillen Sam som flyttar ihop i en ny lägenhet med konstnären Molly. Sams bästa kompis Karl som hänger med dem och som jobbar åt Sam. Så en kväll blir Sam skjuten i ett rån, men han stannar kvar och blir ett spöke för hans kärlek till Molly är så stark så han kan inte lämna henne. Han tar kontakt med mediet Oda Mae för att varna Molly om vem det är som mördat honom, samtidigt som han måste läras sig hur man som spöke tar sig igenom dörrar och flyttar saker. Det är här som specialeffekterna kommer in för att det ska bli trovärdigt på scen och göras på ett sätt så det inte syns för mycket. Hur ska Sam gå genom en dörr? Kvällens föreställning fick brytas vid ett tillfälle för att tekniken inte helt fungerade. Så en kort extra paus och sen var de igång igen. På det stora hela tycker jag att de hade gjort det bra, men som sagt på rad 1 syns vissa saker lite väl bra. Men i den scenen där Sam ska åka tunnelbana som spöke första gången och träffar ett annat spöke som gör allt för att han inte ska vara i den vagnen så såg man inte mycket alls, vilket var synd för det är en bra scen. Men ”taket” på vagnen skymde så man såg inte så bra in i vagnen.

Peter  var bra som den snälle Sam, Bruno gick från att vara den snälle kompisen till att bli ”bad guy” ju längre in i handlingen man kommer. Gladys är helt fantastisk som Oda Mae. Killarna sjunger ju fantastisk bra och spelar så bra tillsammans. Gladys äger scenen i de scener hon är med i. Maria är danska och hon håller på och lär sig svenska och särskilt i början märktes hennes brytning mer tydligt och det kändes som hon fick jobba på att prata ren svenska vilket gjorde att hon inte helt fullt ut levererade känslan i replikerna. Det här är något som jag tror kommer att märkas mindre och mindre för varje föreställning. I sångerna märktes det inte alls. Hon sjöng med stark inlevelser och har en underbar sångröst med mycket känsla i. Kemin mellan Peter och Maria är ännu inte lika stark som Caissies och Richards, vilket gjorde att det blev inte lika känslosamt (än) och den här kvällen behövdes inte några servetter, men det var nära ett par gånger, tårarna var på väg. Det finns där och det skulle inte förvåna mig och det sitter där det ska om en vecka. Sen är det också så att i London satt jag på rad 1 parkett vilket gör att man får en annan kontakt med skådespelarna och inte några räcken som stör sikten, så det är en starkare upplevelse anser jag att sitta nära.

Dansarna är väldigt bra och hela ensemblen består av duktiga musikalartister som till exempel Sanna Martin, Alexander Larsson, Anna Maria Hallgarn. Otroligt bra helhet.

En väldigt bra uppsättning som bara kommer att växa och blir bättre under veckan fram till premiären. Kvällens föreställning var definitivt värd de stående ovationer den fick. Ser redan fram emot den 23 september som är nästa gång jag ska se den. Så glad att man har valt den här som hösten musikal på China Teaterna, och visst lär den gå under våren 2019 också…

Har ni köpt biljett kommer ni inte att ångra er, och till er andra kan jag bara säga, köp biljetter!! Ni vill inte missa det här.