Lite hastigt och lustigt hamnade jag på Michael Bublés konsert på Globen. Första gången som jag ser honom live och eftersom han är en världsartist är det ju alltid kul.
Showen inleddes med förbandet Natrually 7, en grupp som skapar instrumenten med sina röster och sjunger. Väldigt bra. Mest gillade jag nog deras cover på Coldplay. Det trista med förband är ju att även om det värmer upp publiken så hinner den svalna igen för det tar typ 30 minuter efter att de går av scenen innan huvudartisten går på. Och inget undantag här även om scenen inte behövda göras om i någon större utsträckning så en sån världsartist som Michael Bublé skulle kunna göra entré snabbare.
När han väl gör entré så jublar förstås publiken och det fanns många kända namn som var där för att se honom och som man sedan kunde läsa på instagram, twitter etc att de tyckte han var helt fantastisk. Och visst är han bra men för mig saknar han utstrålning. Han är lite för sval och även om han har en bra röst saknar den viss känsla. Precis som Celine Dion. Men dessutom så uttalar han inte orden riktigt bra, det är bitvis svårt att höra vad han sjunger. Det gör inte saken bättre att musikerna är för högt uppskruvade. Förväntar mig att en sådan artist har bra ljudtekniker som ställer inte det rätt, musikerna ska inte överrösta artisten.
Michael Bublé är ju från Kanada och självklart kunde han inte låta bli, som hockeyälskare han är, att råka nämna att Kanada slog Sverige i Osfinalen med 3-0 tidigare på eftermiddagen. Lite senare säger han dock att han sov till kl 16 och då var ju matchen över…. men han presenterar delar av bandet a la hockey lag och bilder, med när de blev draftade och så och det är lite kul.
Showen som helhet är ändå rätt proffisg med bra ljussättning, golvet används som sceneri som rör sig upp och ner där ljusbilder projiceras och det är läckert gjort. Låt valet är mycket storband förstå och klassiska låtar som bl a Fever. En av hans mest kända covers är ”Feeling good”, från den där musikalen som ingen har sett. Älskar verkligen den låten, men personligen tycker jag att Niklas Andersson sjunger den mycket bättre. Niklas har mer närvaro och man känner verkligen att han Feeling good. Michael gör den bra och större delen av publiken älskar den, men för mig saknar den känsla.
En bit in i showen vandrar Michael ut genom publiken över till en scen på andra sidan där han förenas med Natrually 7 i några nummer. Den delen avslutas med Beatles ”All you need is love” där man släpper ner pappershjärtan i rött och vitt över publiken. Effektfullt.
Det var mer fart i showen än vad jag hade tänkt och det var underhållande de knappa två timmar som den var. Det är för det mesta kul att se en världsartist live och även i det här fallet.