Varje år sätter Playhouse upp det som de kallar för Instant Playhouse. På 24 timmar ska det skrivas och sättas upp 5 st pjäser på ca 20 minuter vardera. Det börjar med att på fredag morgonen lottas ett ämne till fem manusförfattare och sen har de några timmar på sig att skriva en pjäs. När det är klart får regissörerna och skådespelarna veta vad de ska vara med och skapa. Kostymer, scenografi, ljussättning mm jobbas fram parallellt. Sen på lördag kvällen spelas det upp för publiken för första gången. Under söndagen spelas sen två föreställningar. Publiken får välja på 3 biljettpriser och alla biljettintäkter går oavkortat till en välgörenhetsorganisation, i år SOS Barnbyar. I år fick de ihop mer än 266 tkr! 

Årets tema var Bröllopet, Studenten, Begravningen, Nyårsfirandet och 50-årskalaset. Genomgående vara att alla tagit till sig temat på ett oväntat sätt och det blev väldigt roliga små pjäser som lockade till många skratt.

Bröllopet (manus Jonna Nordenskiöld, regi Maria Lundqvst) handlade om ett bröllop som ett par planerat skulle ske på FaceTime ute i skogen och de skulle Facetime med prästen och vittnena. Men så dyker det upp ytterligare en tjej (Hanna Lekander), brudklädd precis på samma sätt som den första bruden (Ingela Lundh). Det visade sig det var en gammal flickvän som inte kunde släppa taget om den blivande brudgummen (Björn Lönner). Mitt i allt så var det så viktigt att allt skulle dokumenteras på sociala medier oavsett hur absurt det blev så kunde de inte släppa den delen.

Studenten (manus Emma Broström, regi Elisabet Klason) handlar om Lars (Per Graffman) och Maria (Lisa Werlinder) som på gamla dar har gått på komvux och nu tagit studenten. De är mitt uppe i sitt firande när de möter en ung kille, Oliver (Johan Marenius Nordahl) som ifrågasätter om det verkligen är rimligt att man tar studenten när man snart ska pensioneras med tanke på att världen snart ska gå under.

Begravningen (manus Bengt Ohlsson, regi Michaela Granit). Emmas (Christine Meltzer) man har dött och nu ska det vara en begravningsrehersal. Det är ju så vanligt i Amerika med rehearsaldinners, fast nu är det kanske mest för bröllop. Men Emma tycker att det skulle kännas så tryggt att rehearlsa. Ingrid (Nina Zanjani) är en väldigt gammal bekant till Emmas man som dyker upp lite oväntat. Prästen (Peter Eriksson) kommer lite sent och det framgår väldigt tydligt att han inte har så stor koll på vem han ska begrava, men han gör allt för att dölja det.

Nyårsfirandet (manus Gertrud Larsson, regi Linus Tunström). Louise (Lia Boysen) och hennes man Ludvig (Rafael Edholm) är på väg hem efter ett nyårsfirande med väldigt mycket champagne. De måste stanna vid en allmän toalett och där stöter de ihop med Lars (Donald Högberg) som är en bekant till Louise. En person som hon först inte vill kännas vid vilket är förståeligt för han är någon form av lånespelarhaj som hon lånat mycket pengar till spel av. Något som hennes man inte vet något om.

50-årskalaset (manus Per Naroskin, regi Johannes Schmid). Arbetskamraterana Charlotte (Katrin Sundberg), Henrik (Fredrik Hiller) och Jean-Pierre (William Spetz) ska göra ett överraskningsnummer på sin chefs 50-årskalas. Vi får följa dem minutrarna när de väntar utanför för att få komma in och sjunga sin sång. Det där med att fylla 50 kan ju vara känsligt. Ja vilken ålder som helst kan tydligen vara utsatt för Ålderism. Många roliga vändningar.

Verkligen imponerad av alla skådespelare som på så kort tid lyckats så bra med sina roller och satte replikerna så bra och fick oss att skratta så mycket. Intressant att se vissa skådespelare i annan typ av roll än vad de vanligen gör. T ex Christine Meltzer visade här att hon kan vara rolig på ett mer allvarligt sätt utan att göra parodi på någon. För första gången fick jag se min granne, Peter Eriksson, på scenen och det gör jag gärna fler gånger.

Till varje pjäs sjöng Josefin Kristiansson en känd låt som på något sätt speglade pjäsens tema.

Instant Playhouse är verkligen något jag kan rekommendera. Man får se väldigt många bra skådespelare som spelar en helt nyskriven pjäs som troligen bara sätts upp här och nu. Men framförallt så är man med och bidrar till något bra! Alla på, bakom och kring scenen bidrar med sitt arbete och vi i publiken betalar och får njuta av fantastiska pjäser och så i det här fallet får massa barn resurser som gör att de får ett bättre liv. Kan det blir bättre?

Ser framemot nästa års Instant Playhouse och jag tycker verkligen ni ska göra det också!

Champagneglasen stod i rader på bardisken som premiärgästerna försågs sig av och minglade runt med innan det var dags för mörkret att sänka sig över salongen.

Inledning kändes lite trevande med advokaten Arvid Jansson (Claes Månsson) som stelt läste innantill ur ett manuskript om hans liv. Han avbryts av skådespelaren (Rikard Ulvshammar) som håller på och lär Arvid att agera. Det här pågår lite fram och tillbaka ett tag. Så bestämmer skådespelaren att han ska spela Arvid och Arvid får agera i alla andra roller. Där någonstans börjar pjäsen komma igång mer och mer. Arvid (Claes Månsson) blir säkrare och säkrare i sina rolltolkningar för varje ny person han spelar och det är härligt att se hur Claes snabbt byter karaktär och får varje ny person att bli en helt egen figur. Förutom hans sätt att agera i de olika karaktärerna byter han bara rock typ och illusionen av en ny person är på plats. Vi får följa med på den spännande berättelse om när Arvid som ung advokat fick resa till Ytterträsk för att gå igenom ett dödsbo. Men kring huset och den döda finns det en mörk historia och huset är hemsökt. Historien och spänning byggs upp av det fantastiska skådespeleriet av Claes Månsson och Rikard Ulvshammar och förstärks och byggs på av ljudeffekterna och den mörka ljussättningen. Ljudeffekterna är otroligt bra med knakande golv, kråkor, tåg och tickande klockor bland annat. Det är enkelt och effektfullt. Ungefär en timme in i pjäsen är det en obehaglig och lite skrämmande stämning och vad händer då? Jo då ska det vara 20 minuters paus! Den här pjäsen hade verkligen tjänat på och blivit mer skrämmande om man inte haft pausen. Det är synd att man inte har valt att låta det konstnärliga och stämningen få vara kvar på sin höjdpunkt utan att bryta för att man ska kunna sälja lite öl i baren. Är det inte just det som de konstnärliga utövarna vände sig mot när det blev reklam i tv, och ondgör de sig inte över det hemska avbrottet i filmer på TV4 för Nyheterna? Avbrott i en sån här pjäs är lika tråkigt och stämningssänkande. Visst kan jag förstå att det är tufft ekonomiskt för många teatrar, men likväl är det synd. Det tar ett tag in i andra akten innan stämningen byggs upp igen. Men slutet är bra och oväntat.

Kvinnan i svart bygger på Susan Hills bok och sattes upp som pjäs första gången 1987. Den utspelas ursprungligen i en liten engelsk stad, Crythin Gifford men jag tycker det är bra att man har valt att sätta in den i svensk västerbottnisk by med ett ödsligt hus ute i skogen vid myren med dimma och mörker. Man tänker precis som när man ser en rysare eller skräckfilm, hur dum kan du vara som går in i ett öde hus när det är mörkt? Vad som händer i det där öde huset och vem Kvinnan i svart är det tänker jag inte avslöja utan det måste man gå till Scalateatern och ta reda på själv.

Kvinnan i Svart spelas till den 2 mars.

http://www.scalateatern.se/forestallning/kvinnan-i-svart/

Foto Katie Karlsson

Allan Svensson är nog Gustaf Svensson med hela Sverige efter serien Svensson Svensson som även om man inte såg den när serien sändes (1994-2008) så har nog de flesta i alla fall sett julavsnittet som sänds på julafton. I Svensson Svensson var han pappa, men nu har åren gått och han är 67 så dags för att bli morfar.

Ikväll var det premiär på monologen Mr Morfar skriven av Bjarni Haukur Thorsson och Allan Svensson är sig själv som morfar, men som skulle kunna varit vems morfar eller farfar som helst för den delen. Morfar´n som tänkte när barnen äntligen flyttade ut att nu skulle de finnas tid för han och hans fru, tid för golf med gubbarna men blev det så? Nej helt plötsligt kommer första barnbarnet och han hamnar långt ner på fruns prioritetslista. Blir det något golfspel de där helgerna när de ska vara barnvakt till barnbarnen? Barnbarnspratet blandas med allmänna iakttagelser om åldrandet och ett minne som börjar svikta. Vad är det i livet som lämnar ett avtryck?

Det är en ömsint lite smårolig skildring från en morfars perspektiv på livet. Igenkänningsfaktorn är hög oavsett i vilken ålder man har, man ser den bara från olika perspektiv. En pjäs för vuxna barn att se tillsammans med sina föräldrar och far/morföräldrar helt enkelt.

Den spelar fram till den 9 februari på Intiman och sen blir det en turné runt om i Sverige och sista föreställningen är den 14 april i Karlstad.

http://www.mrmorfar.se/

Hade inte planerat att gå och se Kort, Glad och Tacksam idag men eftersom Pernilla röstades fram till Best Actress in a Play i BroadwayWorldSwedenawards så fick jag möjlighet att se den igen för att kunna överlämna diplomet till henne efter föreställningen. Priset är första gången det delas ut i Sverige och det är publiken som har nominerat och sedan röstat. Lite kul är att Pernilla själv inte hade uppmärksammat att hon var nominerad och inte heller själv kunnat påverka röstningen utan det är hennes stora publik som på egen hand sett till att hon har fått det här priset.

Rival har renoverat teatersalongen och satt in fler och nya stolar så det var lite kul att vara där och testa dem. Hade en väldigt bra plats i mitten på rad 6, nr 147. Sköna stolar också.

Har ju sett föreställningen två gånger tidigare (premiären och 28 november) och det mesta var sig likt, men det som är så fantastiskt är att jag har nästan lika roligt varje gång. Roligast var ju premiären då det var för första gången, men skämten håller och jag skrattar hjärtligt åt dem även att jag hört och sett dem förut. ”Förfesten” med hennes vänner som håller på och fixar med överraskningsfesten där de skojar om Pernillas sena ankomst och andra personliga drag hos henne sätter ribban högt. Sen är det så bra uppbyggt kring Pernillas liv med att hon kliver ur Christina Schollins vagina, hur hennes liv är som Grease där hon träffar sina konkurrenter och att hon ska bli den tuffa tjejen för att få sin man. Barnen som kommer i rask takt, hennes olika karriärer som musikalartist, schlagerartist, realitystjärna, sociala medier expert och allt avslutas i en härlig 80tals kavalkad.

Större delen är väldigt rolig, men en av de mest minnesvärda ögonblicken är när hon blir allvarlig och berättar att det är inte alltid så lätt att ha delad vårdnad om sitt minsta barn och sången om Theo är så otroligt fin och där får jag en tår i ögat varje gång. Så mycket känsla i den sången.

Hennes vänner, Hanna Hedlund, Måns Nathanaelson, Ola Forssmed och Kim Sulocki är helt suveräna. Deras komiska timing är så klockren. Det som är så härligt är att de alla bjuder så mycket på sig själva och även att den nu har spelats så många gånger, levererar de alla repliker som om det vore första gången. Känns inte på nåt sätt uttjatat utan att de har lika roligt varje gång, och publiken älskar verkligen den här föreställningen. Pernilla har ju hunnit fylla 51 år nu men vad gör det? Hennes karriär och liv är värt att fira länge än. Men hon har bestämt att det kommer att sluta firas den 28 april på Malmö Arena. Det finns biljetter kvar till en del av föreställningarna som är kvar på Rival och några på turné runt om i landet, men väldigt många ställen är utsålda reda. Vill ni ha ett par roliga timmar så ska ni inte missa chansen att se Kort, Glad och Tacksam.

Efter föreställningen kom Pernilla ut och tog emot sitt diplom och hon var lite förvånad över att ha vunnit ett pris som hon inte kände till och som hon inte på något sätt röstfiskat till. Men hon var Kort, glad och Tacksam. Blir intressant att se vad hon gör när det här firandet är slut.

http://www.kortgladochtacksam.se/