Idag hade jag förmånen att få gå på den andra publikrepetitionen av Broarna i Madison County. Många har säkert sett den romantiska filmen med Meryl Streep som bondfrun Fransesca som har en kort men väldigt intensiv kärlekshistoria med fotografen Robert Kincaid som spelades av Clint Eastwood. Filmen hade premiär 1995 och är baserad på boken av Robert James Waller. 2014  hade musikalen med musik av Jason Robert Brown premiär. Viktoria Tocca såg musikalen på Broadway och blev så förtjust i den så hon bestämde sig för att sätta upp den i Sverige, och nu 4 år senare är det alltså dags för den svenska publiken att få se den.

Jag tyckte väldigt mycket om filmen, som en är en sån där snyftig kärlekshistoria så jag var nyfiken på hur den skulle vara på scenen. Grundhandlingen är den samma, en dag när Fransescas man Bud (Joachim Bergström) och barnen, Carolyn (Moa Pellegrini) och Michael (Mattias Disman),  är på en lantbruksmässa dyker fotografen Robert Kincaid (Daniel Sjöberg) upp på gården och undrar hur han ska ta sig till Rosemund Bridge, den sista av de 7 täckta broarna som han ska fotografera. En gnista tänds direkt och Fransesca erbjuder sig att följa med och visa vägen. I musikalversionen har man dock tagit bort att kärlekshistorien kommer fram när Fransescas barn går igenom hennes saker och hittar brev och en klänning de aldrig sett. Kärlekshistorien mellan Fransesca och Robert är lika stark på scenen som i filmen. Viktoria är underbar som italienska Fransesca som efter många år i USA har tappat lite livsgnista men som nu blommar upp. Daniel Sjöberg är rätt lik Clint till sättet som Robert, det där lite kantiga och tystlåtna men som under ytan har en stark värme som Fransesca lockar fram. Det jag tycker är starkare i musikalen är att även Buds kärlek till Fransesca kommer fram på ett fint sätt. Joachim Bergström som Bud får på ett väldigt bra sätt fram hur Bud verkligen älskar sin fru, men att det har kommit bort i vardagen, skötseln av gården och barnen som ska tas om hand. Han märker att något är fel när han ringer hem från mässan och sen när han kommer hem, men han förstår inte vad som hänt. Det gör att man förstår det svåra valet som Fransesca har. Hon slits mellan passionen och familjen. Det är mycket känslor på scenen och man blir verkligen berörd av de här tre karaktärerna. Alla tre har väldigt bra röster och har stor inlevelse i alla sina sånger. Under det senaste året har jag hört några av sångerna i olika konserter där Viktoria och Daniel var med och de blev ännu bättre och starkare nu när man hör dem i sitt rätta sammanhang.

Petra Nielsen som den nyfikna grannen Marge spelar henne bra. Marges man Charlie spelas av Dan Bratt och han får visa att han har en bra stämma i slutet av musikalen i låten som han delar med Joachim Bergström. En av de bästa i musikalen.

Janna Yngwe, Hanna Boquist, Pia Ternström, Josephine Betschart, Jonathan Björck, Oscar Collin och Elin Uvia Salas spelar övriga roller och/eller ensemble. 

Musiken och sångerna är genomgående trevliga och behaliga och för handlingen framåt på ett bra sätt. Musikalisk ansvarig är Micke Littwold och det är bra musiker som framför musiken. Jag kan verkligen förstå att Viktoria tyckte väldigt mycket om musikalen när hon såg den och är mycket glad att hon sett till att drömmen att sätta upp den blev verklig så vi också får uppleva den. 

Som sagt idag var det bara en publikrepetition så de håller fortfarande på att jobba på den och finslipa, men på det stora hela kändes det som en färdig musikal. Premiären är den 12 september och den går i Stockholm till den 30 september. Så en rätt kort spelperiod innan den flyttas ner till Malmö, så vänta inte med att boka biljett om du inte redan har bokat. Det är en varm, välspelad musikal med mycket känsla i.

Själv ska jag se den igen den 13 september och 30 september och det ska bli kul att se den igen och kunna ta in andra delar än man gör första gången man ser en musikal.

2011 såg jag Ghost första gången i London (originaluppsättningen) och jag älskade den från första tonen. Musiken av Dave Stewart (Eurythimics) och Glen Ballard är helt i min smak och en av de mest spelade i min bil. Londonuppsättningen med Caissie Lewy (Molly) och Richard Fleesman (Sam) var helt fantastisk och tårarna flödade. Blev så glad när jag fick höra att den skulle sättas upp i Stockholm och med några av mina favoritmusikalartister dessutom, Peter Johansson som Sam Wheat och Bruno Mitsogiannis som hans vän Carl Brunner. Gladys Del Pilar Bergh som mediet Oda Mae Brown kändes klockren. Men Maria Lucia Heiberg Rosenberg (Molly Jensen) var helt okänd för mig men på den showcase jag var på i våras så fick jag ett bra intryck. Det kändes som uppsättningen var i bra händer med Anders Albien som regissör och översättning och Jenny Widegren som koreograf tillsammans med Bianca Fernström.

Ikväll var det äntligen dags att få se det nästan helt färdiga resultatet, andra publikrepet och en vecka kvar till premiär (14 september) så är allt nästan på plats men inte fullt ut. Vi hade fått plaster på rad 1 främre balkong och det innebär att man ser det lite grann från ovan, vilket ibland gjorde att man nog såg lite mer än vad som kanske var tänkt. Vad tänker jag inte tala om för Anders Albien bad oss att inte avslöja om det var några av specialeffekterna man såg för det ska ju vara en överraskning för alla som kommer och de jobbar fortfarande på att slipa på dem.

Anders Albien är känd för att sätta sin egen prägel på musikalerna han tar sig an och det brukar bli väldigt bra. Den här uppsättningen skiljer sig en del från Londonuppsättningen främst vad gäller scenografin och koreografin. Dansen var strålande bra och jag blev verkligen imponerad av scenografin av Andreas Bini. Man projicerar bakgrunden och handlingen förflyttas så snyggt från Sam och Mollys lägenhet, till tunnelbanan, kontoret och olika New Yorkvyer. Riktigt bra gjort! Ljusdesignen (Palle Palmé) var också bra, särskilt i slutscenen när Sam går in i himlen.

De flesta känner nog till handlingen, finanskillen Sam som flyttar ihop i en ny lägenhet med konstnären Molly. Sams bästa kompis Karl som hänger med dem och som jobbar åt Sam. Så en kväll blir Sam skjuten i ett rån, men han stannar kvar och blir ett spöke för hans kärlek till Molly är så stark så han kan inte lämna henne. Han tar kontakt med mediet Oda Mae för att varna Molly om vem det är som mördat honom, samtidigt som han måste läras sig hur man som spöke tar sig igenom dörrar och flyttar saker. Det är här som specialeffekterna kommer in för att det ska bli trovärdigt på scen och göras på ett sätt så det inte syns för mycket. Hur ska Sam gå genom en dörr? Kvällens föreställning fick brytas vid ett tillfälle för att tekniken inte helt fungerade. Så en kort extra paus och sen var de igång igen. På det stora hela tycker jag att de hade gjort det bra, men som sagt på rad 1 syns vissa saker lite väl bra. Men i den scenen där Sam ska åka tunnelbana som spöke första gången och träffar ett annat spöke som gör allt för att han inte ska vara i den vagnen så såg man inte mycket alls, vilket var synd för det är en bra scen. Men ”taket” på vagnen skymde så man såg inte så bra in i vagnen.

Peter  var bra som den snälle Sam, Bruno gick från att vara den snälle kompisen till att bli ”bad guy” ju längre in i handlingen man kommer. Gladys är helt fantastisk som Oda Mae. Killarna sjunger ju fantastisk bra och spelar så bra tillsammans. Gladys äger scenen i de scener hon är med i. Maria är danska och hon håller på och lär sig svenska och särskilt i början märktes hennes brytning mer tydligt och det kändes som hon fick jobba på att prata ren svenska vilket gjorde att hon inte helt fullt ut levererade känslan i replikerna. Det här är något som jag tror kommer att märkas mindre och mindre för varje föreställning. I sångerna märktes det inte alls. Hon sjöng med stark inlevelser och har en underbar sångröst med mycket känsla i. Kemin mellan Peter och Maria är ännu inte lika stark som Caissies och Richards, vilket gjorde att det blev inte lika känslosamt (än) och den här kvällen behövdes inte några servetter, men det var nära ett par gånger, tårarna var på väg. Det finns där och det skulle inte förvåna mig och det sitter där det ska om en vecka. Sen är det också så att i London satt jag på rad 1 parkett vilket gör att man får en annan kontakt med skådespelarna och inte några räcken som stör sikten, så det är en starkare upplevelse anser jag att sitta nära.

Dansarna är väldigt bra och hela ensemblen består av duktiga musikalartister som till exempel Sanna Martin, Alexander Larsson, Anna Maria Hallgarn. Otroligt bra helhet.

En väldigt bra uppsättning som bara kommer att växa och blir bättre under veckan fram till premiären. Kvällens föreställning var definitivt värd de stående ovationer den fick. Ser redan fram emot den 23 september som är nästa gång jag ska se den. Så glad att man har valt den här som hösten musikal på China Teaterna, och visst lär den gå under våren 2019 också…

Har ni köpt biljett kommer ni inte att ångra er, och till er andra kan jag bara säga, köp biljetter!! Ni vill inte missa det här.

Nu för tiden görs det inte så många dansmusikaler så det är jättekul att det nu har gjorts en svensk dansmusikal med nyskriven musik av Joel Hilme och Felix Martinz. Rikard Svensson är regissör och spelar även Adam.

Adam blir blixtförälskad i den vackra Lisa (Anna Sise) som dansar. De gifter sig och får en dotter. Lisas stora passion är Lindy-hop dansen men Adam gillar inte att dansa. Han jobbar mer och mer och försummar familjen och sin relation med Lisa. En dag blir Lisa påkörd och hamnar i koma en längre tid. Adam saknar Lisa och går igenom hennes saker och söker sig till dansen och den klubb där Lisa brukade vara. Där träffar han Kjersti (Hilderun Gorpe), en levnadsglad norska som faller för den vilsne Adam och lär honom dansa och hennes dansglädje smittar av sig på Adam som blir mer och mer förtjust i henne. Så vaknar Lisa upp, kommer hon att kunna dansa igen? Vad ska nu hända? Hur blir det mellan henne och Adam?

Precis som i en musikal så är det många dansnummer som leder handlingen framåt. Dansnumren är härliga och mina favoriter är nog dansen i regnet och när Adam och Kjersti dansar sig genom Stockholm.  Många fina klänningar dansar förbi i filmen.

Dansnumren är koreograferade av flera olika koreografer och alla ska ha en stor eloge för sina olika dansnummer:

– Harlem Hot Shots
– Johanna Lindh from Clubbing
– Cynthia Kai från Broadway N.Y. stages
– Piotr Giro från Ultima Vez
– David Dalmo från Bounce
– Simon Ternsjö & Lisa Christiansson från MessAround
– Daniel Larsson
– Janne Portefée Jensen & Rikard Svensson

För 2 år sedan kom La La Land som var en färgglad dansmusikalfilm. Dansa först har inte lika starka färger och ger inte ett lika glättigt intryck utan är mer realistisk i sin framtoning. Filmen har en stark kärlek till dansen som lyser igenom i hela filmen och dansnumren är styrkan och den största behållning i filmen. Harlem Hot Shots är väldigt duktiga dansare. Det är en independent film och har en helt annan budget än La La Land men gillar man dans så får man mycket valuta för biobiljettspengen, till och med lite stepp smyger sig in. Och vem älskar inte lite stepp?! Slutscenen är fylld av glädje som man bär med sig när man lämnar salongen.

Det är inte mycket som kan få mig att bege mig in den här rekordvarma och underbara sommaren, men när självaste Andrew Lloyd Webber (ja i alla fall förlaget i London som har hand om rättigheterna) har gett tummen upp till en feministisk tolkning av Jesus Christ Superstar då beger även jag mig in. Nu var det ju minst lika varmt inne i Eric Ericson Hallen som ute, men eftersom jag har ägnat de senaste veckorna till att acklimatisera mig till värmen på stranden och i Mälaren som håller 26 grader så var inte det något problem.

Det är en imponerade produktion, 27 musikalartister på scen, 19 personer i orkestern som dirigerades av Sofia Ågren med kapellmästare Johan Mörk och 17 personer i produktionen bakom med regissör Adam Gardelin och Erik Fägerborn som står för översättningen. En modern och fräsch översättning.

Musikalen hade premiär den 27 juli och spelas bara 5 gånger under Prideveckan. På och bakom scenen jobbas det ideellt men det är en väldigt proffsig uppsättning och många väldigt bra röster, i stort sett nya röster för mig så jättekul att se den här tillväxten som finns inom musikalbranschen. Den feministiska prägeln är att Jesus och hans lärjungar och en del andra manliga roller spelas av tjejer och Maria Magdalena av en kille. När man ser den här uppsättningen så känns det helt naturligt, för det skulle ju lika gärna kunnat varit en kvinna som samlat ett antal personer till sina lärjungar. Det spelar faktiskt inte någon roll för handlingen. Det som däremot utmärker sig riktigt ordentligt är den starka energin och spelglädjen som fanns hos alla på scenen. Det var verkligen en otroligt stark version. Ida Tobiasson som Judas satte verkligen ribban högt inledningsvis. En otroligt stark röst och sån inlevelse. Sanda Kassman var inte långt därifrån i rollen som Jesus. Malin Svanlund var kall, sval som Pilatus, men fick ändå fram sin frustration över att Jesus inte vill kämpa utan finner sig i sitt öde att bli dömd till döden. Pilatus hade kvällens snyggaste kläder och en röst som väl matchade Judas och Jesus. Teodor Wickenbergh hade den lite otacksamma rollen som Maria Magdalena. Det kändes lite om man valt att göra en mer svag Maria Magdalena än i ändra uppsättningar jag sett, men han fick visa på några ställen att han har en bra röst som jag gärna hör mer av. Arvid Karlström som Kajafas hade oturen att få en mikrofon som inte ville vara med i första akten så tyvärr missade vi en del av hans sång, men när tekniken väl fungerade så visade även han att där finns det röstresurser att plocka fram.

Överlag gillade jag kläderna som Maja Malm stod bakom. Hon stod även för koreografin som var bra och energisk. Men inte nog med det hon spelade även Herodes och kung Herodes sång är ju den roliga låten i föreställningen, men här verkar det som de drabbats lite av värmeslag när kläderna valdes. Gröna illasittande baddräkter, gröna tights, gröna plyschbyxor och allt annat i grönt förutom Herodes kläder som var något konstigt rutigt. Det såg verkligen inte bra ut och tyvärr tappade jag fokus på låten och var helt förstummad av det konstiga klädvalet. Fram till dess hade det varit så bra även om det var enkelt gjort, men det funkar i Jesus Christ med enkla draperingar etc. Så om det var på något ställe som den här uppsättningen tappade i professionalitet så var det i Herodes sång. Fixar man det numret, får bättre ordning på vissa mikroner så är det här en väldigt bra uppsättning som verkligen förtjänar att spelas fler gånger för den håller hög klass och det jobb som har lagts ner förtjänar att få mogna än mer för att växa till ännu högre höjder.

Eric Ericsonhallen var inte förstahandsvalet att spela den i, men då lokalen tidigare var kyrka passade inramning perfekt. Inte så mycket behövde göras med sceneriet och man använde sig väldigt bra av lokalen med fin ljusdesign av Per Brandels som förstärkte dramat. Akustiken i lokalen är bra och förde fram de fantastiska rösterna bra.

Jag är verkligen imponerad av alla i den här uppsättning, vilka nya fantastiska röster det finns som jag gärna ser i flera uppsättningar. Tacksam för att man har valt att ha en levande orkester för det lyfter en föreställning.

Nu är det bara två föreställningar kvar, den 1 augusti. Det finn lite biljetter kvar till eftermiddagsföreställningen och jag rekommenderar verkligen att ni går och tittar på den. Och har ni inte möjlighet  hoppas jag att den sätts upp igen för jag ser den gärna en gång till!